Etikettarkiv: Bergslagen

Funderingar kring energi

Läste ett intressant reportage om grön energi i går lördag. Den blöder! Det är en analys av Peter Benson i SvD:s Näringslivsbilaga. Jag som trodde att den frodades!! Detta med tanke på de vindkraftparker som planeras här i Bergslagen, Olsbenning i Norberg är den senaste jag hört talas om. Vi har gubevars gott om både skogar och passande höjder i Bergslagen och skogsägare vill tydligen ibland upplåta sin skogiga mark för vindkraftverk och då inte bara några stycken utan som sagt en hel park, vilket betyder 30-40 st.

Visst vill man tro att detta är en god gärning, grön miljövänlig elkraft, något som kommer att bestå i minst hundra år framöver – särskilt som stora ingrepp måste göras i dessa naturområden. Man hyvlar ju ner höjder så de blir plana och fina byggplatser, man bygger ett rejält vägsystem runt kraftverken från det stora vägnätet i närheten, som ska bära tungt lastade långtradare som kör fram de gigantiska och tunga byggdelarna. Ja, lite så där. Man bygger sönder skogen och det är irreversibla ingrepp, tro inget annat, men vad finner man sig inte i för den goda sakens skull?

Och nu läser jag att den gröna energin blöder? Jag läser att efterfrågan har dykt som en sten hos de europeiska bolagen som ägnar sig åt vindkrafttillverkning samtidigt som Kina och Indien har tagit över marknaden nåstan totalt. Det hänger visst ihop med västvärldens avindustrialisering vilket dessutom gör att vi behöver allt mindre energi. Men? Om vi behöver allt mindre energi, varför ska vi då satsa så stort på vindkraftparker här ute på vischan? Och om de tillverkare som finns går omkull? Ska vi köpa kraftverken från Asien?

Det är nu jag tänker på ett snille, den gudomlige Gunnar Asplund, den suveräne uppfinnaren från ABB, numera fristående, som jobbar med nya energilösningar! Han var gäst här i Ludvika på Ekomuseums Bergslagsting 2010 och berättade bland annat om en ny sorts elbilar han uppfunnit. Just det läste jag faktiskt om för några veckor sen här i lokalpressen. Han testar nu en uppfinning med elbilar på en specialbyggd bana nära Arlanda och det lär funka. Om han får råda och vara med och lösa det energiproblem vi har så behöver vi inga vindkraftparker i våra skogar. De som nu byggs kommer antaligen att vara överflödiga om redan om 25-30 år….Vi har redan vattenkraft och utöver det kan vi få den solkraft vi behöver från Sahara! Och visst var det väl någon ung snillrik KTH:are som jobbar på att lösa det här med kärnkraftavfallet också? Så vi kan komplettera med ren (?) kärnkraft till och med. För elektricitet behöver vi! Ja, enkla tankar drar inte så värst mycket energi i alla fall, det knakar inte ens.

Torsdag 8 nov! Yvonne Gröning i Nyhammar.

Just precis, kommande torsdag kl 19.00 kan ni träffa Yvonne Gröning på Nyhammars bibliotek ett par mil från Ludvika. Hon ska berätta om Mathilda, dottern Maj Hirdman och om andra järnladies. Mathilda är ju huvudperson i boken Älskade Mathilda, 100 brev om kärlek, slit och nöd som kom på försommaren i år. Denna bok är en direkt följd av boken Järnladies, som kom förra året. Man kan se Mathildaboken som en fördjupning, då den handlar om modern till en av våra järnladies. Det blir en närbild av ett kvinnoöde i en tid med vedeldade järnspisar, fotogenlampor och ångmaskiner. Tiden var åren kring 1890.

Genom autentiska brev mellan Mathilda och maken Lars följer vi deras liv. Matilda med de tre barnen bor i en arbetarbarack på Karlberg i utkanten av Norberg och Lars arbetar som förman på sågverk neråt Västeråstrakten. Han kommer bara hem några få gånger per år. De kom från Gylleby säteri i Sunne, Värmland för att söka lyckan i Bergslagen. Säteriet gick förlorat i en konkurs och hoppet om en nytt gott liv hägrade in i det sista – Lars dog av brusten blindtarm 1892 vid 37 års ålder.

Yvonne Gröning är idérik, det är roligt att träffa henne och lyssna på henne. Det bjuds på kaffe och de goda berömda mandelkakorna från Elsas i Norberg! Yvonne kommer att sälja båda böckerna också – till specialpris. Och ingen entréavgift heller, det är bara att komma.

I detta samarbetar Ekomuseum med ABF Dala Finnmarks Eva Långberg och kultursekreterare Susanne Eriksson på Ludvika kommun. Välkomna till Nyhammar, känn vår historia!

Riddarhyttan – en oslipad diamant!

I "Såga", ett hus som står kvar efter sågen som låg härnere vid sjön Liens strand, där samlades vi och diskuterade rastplatsen över en kopp kaffe. Från vänster sitter: Marlène Carlsson, Staffan Bergman och Marco Helmisaaro, samtliga från kommunen. Därefter Johan Torvaldsson och Nils-Eric Wikström vid bordsänden, båda engagerade bybor, till höger om honom Jan Jävert och Anna Jansson, båda från kommunen, sen Barbro Bergkvist och Kalle Nordebring, även de två är engagerade bybor.

I ”Såga”, ett hus som står kvar efter sågen som låg härnere vid sjön Liens strand, där samlades vi och diskuterade rastplatsen över en kopp kaffe. Från vänster sitter: Marlène Carlsson, Staffan Bergman och Marco Helmisaaro, samtliga från kommunen. Därefter Johan Torvaldsson och Nils-Eric Wikström vid bordsänden, båda engagerade bybor, till höger om honom Jan Jäder och Anna Jansson, båda från kommunen, sen Barbro Bergkvist och Kalle Nordebring, även de två är engagerade bybor.

I morse hastade jag iväg till ett möte i Riddarhyttan. Det var några stycken från föreningen Geocentrums Vänner i Riddarhyttan som sammanstrålade med fem (!!) tjänstemän från Skinnskattebergs kommun för att lite mer konkret diskutera planerna på en centralt belägen rastplats längs riksväg 68, den som går genom byn. Teatermaskinens Anders Olsson var också med fast han syns tyvärr inte på bilden.

Rastplatsen engagerar många i byn därför att där kan man informera om byns alla möjligheter och besöksmål. Det är där som också en första information kring Geopark Riddarhyttan är planerad. Kalle Nordebring och Nils-Eric Wikström har gjort ritningar till ett skärmsystem under tak som är tänkt att placeras i anslutning till den tänkta rastplatsen. Den ska fyllas med information och blir ett första steg till en Geopark och på sikt även till ett besökscentrum. Goda krafter är i gång, vilket är mycket glädjande.

En logotype, som vi alla gillar, har tagits fram av Jenny Findahl, Snowtrail. Geopark Riddarhyttan får därmed en slags identitet, den har börjat existera! Och i en Geopark så måste det på sikt även finnas ett Geocentrum, ja minsann! En plats att utgå ifrån, en plats att samlas på, ett slags kunskapscentrum. Nu tas ett steg i taget, det är en bra metod. Riddarhyttan är som en oslipad diamant!! Ja, det har jag alltid tyckt.

Samtidigt pågår det gruvprojektering för fullt lite här och var i Bergslagen, gruvnäringen ligger i startgroparna igen.  Just i dag pågår också ett gruvseminarium i Skinnskatteberg. Och man vädrar nog morgonluft lite varstans…

Höst i Jämtland – så likt Ludvika!

Slutet på min vistelse närmar sig raskt, imorrn drar jag söderut till Ludvika. Något jag alltid tänker på när jag är här i södra Jämtland, det är att naturen liknar den i Bergslagen och särskilt i Ludvika kommun. Skog och blånande berg. Moränmarker med sten och block i alla storlekar. Klart att Sverige har så mycket skog när markerna ser ut så här…det finns ju inget annat som kan växa där mer än tall och gran, ja lite asp, al, björk och rönn möjligen. Inlandsisen har verkligen lämnat spår efter sig och denna moränmark har bara ett tunt lager av jord ovanpå djupa lager av sand, grus och stenblock. Och på ytlagret växer mest mossor, lingon, blåbär och svamp. Men såna här skogar är rena rama skafferierna trots allt. Och så en massa småsjöar och tjärnar finns här och där, ibland på grund av att stora isberg en gång strandat på sanddynerna – men vilken högst fascinerande tanke!! Sen jag påmindes om istiden, har jag börjat betrakta det förut så självklara landskapet med helt nya ögon. Finge jag ett liv till, skulle jag nog bli naturgeograf.

Och mellan all skogsmark finns det små fält av bördiga lerjordar, också en rest från inlandsisen. Där ligger även byarna men varje åker har nog ett eller flera stenrösen, så är det. Åtminstone den by som jag ofta åker till och där min mormor och morfar har sitt ursprung. Just i den byn finns också en av Bräckes två kvarvarande mjölkbönder. Bara två stycken i hela Bräcke!! Det är inte klokt när man tänker på det… på 1950-talet fanns det fem mjölkbönder bara i denna by och då hade alla dessutom små fina fjällkor, som gick på skogen på somrarna. Det är bara 50 år sen…. förändringar kommer snabbt. Hur många mjölkbönder finns det i Ludvika kommun?? Jag har ingen aning…..noll?

finnskogarna.com

I torsdags förra veckan hade finnskogsprojektet möte på mitt kansli och jag själv var i Riddarhyttan mest hela dan. Jag kunde därför låna ut mitt trevliga rum. Susanne Andersson från Fredriksberg är projektledare och hon lämnade en trave med fina nya foldrar som de tagit fram eftersom de satsade på en egen monter på Vildmarksmässan i Älvsjö alldeles nyligen. Finnskogsprojektet har jobbat hårt på att ta fram nytt material, ny logga och ny hemsida, www.finnskogarna.com, för när tiden går ut i slutet av året (?) så ska projektet överleva och stå på egna ben.

Finnskogarna breder ut sig över hela Bergslagen från norra Värmland till Gästrikland och sträcker sig även upp mot norra Hälsingland och Dalarna, går in även något i Medelpad och södra Jämtland. Det är med andra ord ett stort område som har en skogsfinsk invandring vilket förstås gett avtryck i den lokala kulturen.  Att vi har en stark finnkultur i Bergslagen är inte så väl känt, men ränderna går aldrig ur. Därefter har det kommit fler invandringsvågor till järnindustrin i Bergslagen just från Finland men det är en annan historia.

Den första skogsfinska invandringen skedde på 1500-talet under Gustav Vasa, då Finland och Sverige var ett och samma land. Han erbjöd ett antal skattefria år om man tog upp nya hemman i utmarkerna, dvs i de obebodda skogsområdena i både Finland och Sverige. De som antog utmaningen kom från Savolax i Finland, de behärskade svedjebruket. Det hela började i Finland men i slutet på 1500-talet koloniserades även de svenska utmarkerna av finska svedjebrukare. Deras ättlingar finns kvar och vill man få närmare kunskap om denna stora invandringsvåg, kan man med fördel besöka Finngården Rikkenstorp väster om Grängesberg och titta in i deras Finnmarksmuseum. Det är förstås ett besöksmål i Ekomuseum Bergslagen: www.rikkenstorp.se.

Teatermaskinen i Riddarhyttan

Ja, jag höll på att ramla baklänges, det är alldeles sant. Jag var där för en dryg vecka sen och tittade på Teatermaskinen. Vi körde ut i skogen på en slingrig liten moddig grusväg, passerade en gammal gruva och några gamla gruvbostäder och småhus (Källfallet) och så bara skog, just så som det är i Bergslagen. Stenig, bergig barrskog med några tjärnar här och där och åsbildningar och sand mellan varven. Där vid vägens ände ligger det ett gammalt skolhus, Skräppbo skola, ja klart att de gick i skolan i byn som ligger kvar runt den gamla gruvan. Men nu hör skolhuset till Teatermaskinen som i sig är den märkligaste företeelse, vars verksamhet jag hört mycket talas om, men där jag aldrig har varit förrän nu. Och – som sagt – det var närmast en chock att se detta väldiga bygge och med inbyggt skolhus!! Läs om Teatermaskinen här!

Nästa vecka ska jag träffa upphovsmannen och visionären Anders Olsson, han kommer till kansliet i Ludvika och han har något på hjärtat som han ville tala med mig om, jag bara anar…. det är något med levande historia och vandringar, nåt med rollspel, kanske nåt med landskapet – det där istida som så starkt präglar Riddarhyttan. Hm, vi får se! Det ska bli intressant att träffa honom.

Jag skrev om Teatermaskinen i senaste Ekobladet som nu i dagarna lagts upp på hemsidan och skickats ut via mejl till dem som så önskade. Och här kan ni läsa Ekobladet nr 1-2012 om ni vill, ni hittar länken uppe i högra hörnet på vår hemsida.

Kulturträff i Fagersta

Kom just hem från ett kreativt tjänstemannamöte i Fagersta. Vi träffades i Logen på Västanfors hembygdsgård, idag på eftermiddan, en ombonad och trivsam miljö. Och vi pratade bara om en enda sak, nämligen kulturarrangemang i våra kommuner med Strömsholms kanal som gemensam faktor, det är vår pulsåder, så även i Ekomuseum. Det gäller för både södra Dalarna och östra Västmanland. Kanalen var en gång den absoluta huvudsakliga leden för järntransporter och resande till och från Bergslagen från Mälardalen och Stockholm. Jag tror inte att vi riktigt inser dess forna stora betydelse. Kanalen finns kvar men lever ett rätt undanskymt liv, den underhålls så gott det går med sina 26 slussar. Det är många slussportar som måste restaureras varje år, ett enormt drygt arbete. Kanalbyggnadshyttan ligger i Hallstahammar. Mer ljus på kanalen alltså!

Med kultur kan vi stödja hela kanalområdet och de kringliggande kommunerna. Det är i princip Ekomuseums sju stiftarkommuner det först och främst handlar om, sen sprider vi ut det hela. Bergslagen är stort. Idén kommer från nye kulturchefen i Hallstahammar Sven-Olof Juvas. Vi liksom vaknade till i tjänstemannagruppen, nu har vi fått ett gemensamt, konkret och roligt förslag att jobba med. Det här är något nytt. Det här är bara så bra! Vi träffas nästa gång den 23 mars på Västmanlands läns museum i Västerås.

Intresserad av språk??

Har ni upptäckt Språktidningen? Annars läs här: www.spraktidningen.se  Det är en liten välmatad tidskrift som dimper ner i brevlådan 12 gånger per år. Jag är själv prenumerant. I septembernumret i höstas handlade det om tyska ”Berlin kan rädda tyskan” och ingressen berättade att ”Tyska är Europas näst största språk, Tyskland är Sveriges största handelspartner. Ändå ratar svenska elever språket men Berlin kan få dem att tänka om”.

Nu råkar Tyskland också vara det land som har mest koll på turistindustrin, de är bäst på att jobba med turism vilket har uppmärksammats av VKL i Västmanland, som gjort stora och lyckade satsningar i Tyskland inte minst förra året. Och många tyskar börjar komma hit! Sala Silvergruva lär ha haft en tysk invasion. Bra, bra! Tyskland ligger oss nära och inte bara geografiskt, nej tysk teknik har importerats till gruv- och järnindustrin i Bergslagen i långa tider. Men hur tar vi emot dem i dag? Vi kan ju knappt tyska längre. Trist!

Men den här brevsamlingen från 1880-talet, som ska bli en bok till sommaren, den är skriven på en gammal fin vardagssvenska och det har varit mycket intressant att läsa. Det är enkelt folk som skrivit breven, vilket är ovanligt. Och nog har den gamla svenskan känts bra tysk emellanåt, ja både ord och ordföljd. Som det här till exempel: ”Jag har ditt bref bekommit”  Ich habe dein Brief bekommen  eller ”Du får sjelf välja vad du best finner”  …was du am besten findest. Ja, så där håller det på lite här och var i breven. I dag talar och skriver vi annorlunda men besläktade är vi fortfarande. Det trevliga med tyskar är att de verkligen gillar Sverige och svenskar medan vi är svårflirtade och ibland inte särskilt inbjudande och trevliga….vi måste ändra på det.

Som man bäddar får man nämligen ligga!  Wie man sich bettet, so liegt man.

En ljus och klar Nobeldag!

Vilken skillnad mot igår! Ack detta underbara liv med sina växlingar – väderlek och humör följs åt. Läser i dagens DN om Tranströmer i min morronsoffa. På sid 10 i kulturdelen skriver Lasse Bergström en liten personlig text om Tomas Tranströmer och sig själv. Båda gick latinlinjen i slutet på 1940-talet på Södra Latin i Stockholm och de bildade en litterär förening i klassen, EV = Enighet och Vänskap, som gav ut den annonsstödda tidskriften Loke två gånger per år. Just då efter andra världskrigets slut var lättnaden förstås stor, en ny tid började, en ljus fredlig framtid med mörker i bagaget. Och Stockholms första Åhlénsvaruhus låg på Söder vid Skanstull, i korsningen Götgatan-Ringvägen. Där ligger det fortfarande.

Jag fastnade för dessa rader i dikten Bergslag från Loke, 1948. Då var Tomas Tranströmer bara 17 år (!) om jag har räknat rätt och han måste ha besökt Bergslagen även om jag vet att han mestadels höll till på Runmarö på sin fritid. Han fångade något om Bergslagen, en känsla, som om han såg in i framtiden…det här lite mörka och ensliga…och stigarna som söker sina mål, ja var mynnar de ut, vart leder de, vad såg han för sin inre syn? Gläntor, där de som går vilse kan hamna? Och alla nycklar…?

ensamt gruvtorn – ett finger av hin
och gruset svart av längtan efter vatten
och granen svart av längtan efter storm

jag går över rykande sår
som skrämda hästar flyr svedda moln över trädtopparna
stigarna söka sina mål
och skogen har tusen nycklar i bältet

Lapphyttan – en urgammal plats i skogen

Så har jag då äntligen varit på Lapphyttan, den riktiga platsen i skogen nära Olsbenning, en säkert lika urgammal bergsmansby, inte så värst långt från Norberg, nån mil kanske. Igår blev det av och då följde Yvonne Gröning, journalist och författare, med mig. Hon bor i krokarna i en smedja (!) och det syns inget utanpå att där inuti ryms den mest trivsamma bostad. Väldigt bra uttänkt! Där vill jag också bo!! Nåväl, vi for iväg till Lapphyttan. Det gjordes utgrävningar på platsen kring 1980 och man fann en urgammal hyttplats, rester från den allra tidigaste masugnen hittills. I Bergslagen finns de allra äldsta hyttorna i ett band från Skinnskatteberg (där Röda Jorden ligger, äldsta platsen hittills för järnframställning av rödjord) till Norberg. Lapphyttan var igång under det tidiga 1100-talet. Då hade man börjat bryta järnmalm ur berget, gruvdrift alltså. Istället för rödjord och myrmalm. I en masugn fick man upp temperaturen så att järnmalmen smälte, rann ut i flytande form och stelnade till tackjärn, s.k. osmundjärn. Teknisk utveckling! Denna metod kan mycket väl ha startat just här i Bergslagen och sen spritt sig vida omkring. Många tänker nog att det är tvärtom.

Hyttplatsen är rätt nyligen uppskyltad och röjd av Norbergs kommun, var det 2009? 2010? Tiden går fort. Det ger i alla fall en god förståelse för vad som pågått på platsen där mitt i skogen. Det är idag tyst och stilla förstås, en bäck som porlar utför sluttningen med lämningar av en mulltimmerhytta, som ser ut som en jordhög. I många hundra år var hyttplatsen överväxt av skog och fanns måhända kvar endast i folkminnet här och där. Gamla berättelser. Men så började några arkeologer söka och gräva….Ett resultat av det hela blev Nya Lapphyttan som rekonstruerades vid Karlbergs hembygdsgård i kanten av Norberg. Där pågår medeltida aktiviteter på sommarn, ja, man gör järnförsök i en uppbyggd masugn, bara det är stort. Många är involverade i denna pragmatiska forskning om Bergslagens järnhantering. Men till ursprungliga Lapphyttan bör man gå för att få den här sanna lite magiska känslan, att det var just här det hände….