Smeder valsar järn i Karmansbo smedja varje sommar.

Västmanlands kulturmiljöförening delar årligen ut pris till ”Årets kulturmiljöbevarare”. I år uppmärksammades Karmansbo smedja och priset delades ut i somras i samband med att Föreningen Karmansbo smedja drog igång det gamla valsverket för att visa hur det går till när järn valsas för hand. Det är en spännande och ljudlig föreställning som på ett dramatiskt sätt visar det tunga och hantverksskickliga arbetet. Nu väntar nedmontering av vattenhjulet och ett nytt hjul ska byggas under vintern. Jag ser fram emot att nästa sommar stå på första parkett och se valsverksföreställningen igen.

Långa raden i Karmansbo.

Under dagen visades också ”Långa raden” en välbevarad museilägenhet som visar hur brukets arbetare kunde  bo. Ekomuseum Bergslagen gratulerar föreningen Karmansbo smedja för ett fantastiskt fint arbete med att levandegöra smedjan och miljön runt omkring.

Interiör i Långa raden i Karmansbo.

Borgmästaren  i Argenta  inviger Ekomuseimässan med inlevelse. Runt honom två personer från Ekomuseum Batana i Kroatien, Laura som samordnar museer i regionen  Emilia-Romagna och Mauro från LAG Delta 2000 (EU-medel).

Ekomuseer är en livskraftig museiform i världen idag. Jag är helt och hållet överväldigad av kraften, glädjen och allvaret i de ekomuseer jag träffade under museimässan arrangerad av Ecomuseo di Argenta i nordöstra Italien.

Vågar man smaka sardiner i lök enligt recept från Ekomuseum Batana Kroatien.

På själva mässan fanns ungefär ett 15-tal ekomuseer representerade, de allra flesta med en matprodukt eller hantverk att visa upp. Jag gick runt och smakade på frikadeller, balsamvinäger, risotto och nygjord pasta på längden och tvären med fyllningar och såser. Mässan pågick i fyra dagar samtidigt som staden i övrigt hade sin årliga fest med matlagande mästerkockar på scenen och försäljare i hundratal, inte olikt en stadsfest i Sverige. Det som skilde var det tydliga fokuset på ekomuseer. Jag förstod så klart inte mycket av borgmästarens invigningstal men ordet ecomuseo dök ideligen upp.

Ekomuseum Bergslagen och Ecomuseo di Argenta på scenen, i mitten vår tolk Simone.

I seminarierna deltog bland annat ekomuser från Brasilien, Portugal, Kroatien, Frankrike, Sicilien och Cervia i Italien och så Ekomuseum Bergslagen Sverige. Min djupa insikt från seminarierna är den att världens länder är i väldigt olika situationer. I fattiga länder har ekomuseer en annan betydelse än i ett rikt land som Sverige. I fattiga länder är ekomuseernas social karaktär stark. Claudia berättade att det ekomuseum hon arbetar med i Brasilien hjälper människor att beskriva sin historia som inte är berättad tidigare och på Sicilien arbetar man bland annat med att hjälpa människor att få mat för dagen. Trots min kunskap om att fattigdom och förryck finns så får jag en personlig ”inre kris” när faktum berättas direkt öga mot öga. Jag är djupt rörd över ekomuseers viktaga arbete och möjligheter med att berätta och bekräfta människor. Seminariets tema var om kulturarv och turism går att förena. Jag tänker att turism är bra för att öppna upp för förståelse och kunskap om varandra och gärna då så kallad ”slow turism”.

Saker gjorda av vass.

Italienska ekomuseer i Argentaområdet däremot är ett myller av aktiviteter, inte minst kring mat, hantverk och historia. Gamla lär unga. Ecomuseo delle Erbe Palustri berättar om produktionen av saker gjorda av vass. Argentaområdet ligger vid floden Po och i Podeltat växer vass i massor, av olika slag. Lika självklart som järnet är vår speciella produkt i Bergslagen så var tillverkning av vassprodukter det i Podeltat. Under 1960-talet när plasten kom tog efterfrågan på flätade och vävda produkter  av vass slut och kunskapen om tekniken likaså, nästan.

En kvinna visar  hur man väver mattor av vass.

Flätat i Ecomuseo delle Erbe Palustri.

Nu lärs kunskapen ut igen med hjälp av områdets äldre människor. Alla skolbarn kommer hit och provar och lär, och man jobbar med unga formgivare för att komma på nya idéer av produkter i tiden. Jag köpte med mig en fin korg hem. Den ska jag vårda ömt.

Hus för saltlagring och en båt av den typ som saltet transporterades i.

I Cervia, en bit från Argenta, vid Adriatiska havet, besökte vi Ecomuseo del Sale e del Mare, ett ekomuseum om havssalttillverkningen i staden Cervia. Havssalt tillverkades redan under renässansen och ända till en bit in på 1900-talet. Idag görs havssalt som säljs i museet och när båten kommer in till staden samlas människor.

Renässansarkitektur i Cervia.

Det fina renässanskvarteret restaureras försiktigt och bidrar tillsammans med saltmuseet till stadens puls och popularitet. Jag tycker att italienarna på ett bra sätt får ihop historia med nutid.