månadsarkiv: april 2012

Nationalstadsparken – de gröna kilarna i Stockholm

Lämna ett svar

Den heter egentligen Kungliga Nationalstadsparken och kallas också Ekoparken rätt och slätt. Stockholms natur ligger tätt inpå stan, även om det gröna naggas i kanterna av nybyggnation både här och där.

I samband med Namsas årsmöte 23-24 april så gjorde vi exkursioner i den urbana grönskan. Programmet var upplagt av Stefan Lundberg, biolog på Naturhistoriska riksmuseet, som liknade Stockholm vid ett cykelhjul med gröna kilar in mot de centrala delarna av stan. Vi vandrade många kilometer på Norra Djurgården ena dan och vi for med båt runt Stockholm och hela Ekoparken andra dan. Då hade vi en helt förträfflig vägledare, Henrik Waldenström, som arbetar med Ekoparken och med frågor som rör hållbara städer inom WWF, City Biodiversity Index med mera. Han verkade ha koll på precis allt, både natur och kultur och det var därför en otroligt intressant guidning. Att se Stockholm från saltsjöns sida är fantastiskt, lukten av bräckt vatten och sen alla öar! Och djurlivet på det: fåglar, ormar, grodor, paddor, rådjur… you name it.

Vi kom till Ulriksdal i norra delen av Ekoparken, där Igelbäcken mynnar ut, det är en bäck som växer till en å och som kommer från Järvafältet och nåntans bortåt Barkarby. I den finns en högst ovanlig liten fisk som heter Gröngölingen. Den åt man visst på 1700-talet, t.ex. härinne på Ulriksdals slott. Och naturligtvis har Igelbäcken fått sitt namn av de blodiglar som fanns en gång. Eller finns ännu kanske?

Det är nyttigt att umgås med naturinriktade människor för de ser saker man själv inte ser – mina ögon är otränade. Därför gick jag glatt förbi en stor härva av snokar på Norra Djurgården vid vägkanten bland stenar och gräs. Några ropade högt och DÅ såg jag intill vägkanten hur de ringlade sig om varandra i parningslek, honan var den största och fanns mitt i klungan. Och sen kom en padda simmande på sjön nedanför Fiskartorpet, den missade jag förstås, hann inte med. Hur ofta missar jag intressanta saker när jag är ute och rör på mig?? Jag blir verkligen fundersam… Namsas årsmöten är nåt jag aldrig missar däremot.

Studenter på exkursion

1 svar

Idag har jag varit i Skinnskatteberg och träffat en ung blivande geograf, Michael Johansson, från Stockholms universitet. De är ute på en tredagarsexkursion med tre minibussar i Skinnskatteberg med omnejd. Det är mycket att titta på i Riddarhyttan och i Malingsbo-Klotenområdet intill, ett fint och tydligt istida landskap. Den som leder det hela är förstås Anders Yrgård, naturgeograf och lärare på universitetet. Honom har jag skrivit om förr här på bloggen.

Men nu var det Michael. Han ska göra sin kanditatuppsats om geoturism och har varit runt och intervjuat flera personer i Riddarhyttan och i Skinnskatteberg. Idag var det min tur. Vi satt en dryg timme på biblioteket i Skinnskatteberg och sen for vi till Riddarhyttan för att titta på tre besöksmål som kommer att bli inkluderade i den tänkta Geopark Riddarhyttan. Det är Bastnäsfältet, som fått bra uppskyltning nu av hembygdsföreningen och därför är lätt att hitta till numera. Sen unika Kopparverket, en gammal industrianläggning som bara till vissa delar finns kvar, en porlande öppen miljö – pga kopparrester i marken så växer det inte så bra runt forsar och dammar. Till sist besökte vi magiska Röda Jorden. Där hade hembygdsföreningen satt upp lappar om Röda Jordens dag, söndag 5 augusti. Då är alla välkomna att vara med och göra järn mellan kl 9-14. Det vill jag bara säga är en riktig upplevelse och det går på fem timmar ungefär. Så gjordes det för 2500 år sen på denna plats. Det är en kulturyttring på en fin geologisk plats, ett bra besöksmål för geoturister.

”Från Berg till Spik” har kommit

Lämna ett svar

Minsann, idag kom leveransen, den länge väntade. Nu har jag en stapel med bokkartonger längs väggen igen. Järnladies har minskat i antal och kvar står bara några kartonger nu. Men vi fyller på med nya titlar och om en dryg månad har vi väggen full med Älskade Mathilda-boken. Den blir väldigt fin den också. Alla böcker kommer att säljas på Adlibris, det är ett bra sätt för mig, jag levererar dit och sen behöver jag just inte tänka så mycket på försäljning annat än i lokala sammanhang.

Ekomuseums Järnskola för barn. Från Berg till Spik är en nätt liten bok, liggande A5-format och välpackad med lätttillgängligt vetande och fina illustrationer i färg om hur man hanterar järn från början till slut, ja om spikens långa vandring från gruva till smedja. Där gjorde Barbro Jadling och Kerstin Bergström ett bra jobb på 1990-talet. De gjorde den skrift som Ekomuseum Bergslagen gav ut då och som vi har haft som underlag för denna nya utgåva. Vi har utgått från den och sen jobbat lite vidare på berättelsen – både vad gäller text och bild, Jenny Findahl, Snowtrail och jag. Efter Valborg nu i början på maj ska den läggas ut på boklistan och sen ska jag börja sprida den i vårt område. Och priset? Det lutar åt hundralappen till.

Namsa – naturvetarna på museerna

Lämna ett svar

Har varit i Stockholm i flera dagar och då kommer man av sig en smula – faktiskt! Namsa har haft årsmöte som den här gången för ovanlighetens skull var förlagt till huvudstaden. Och vad bjöds vi på där om inte en enastående natur?! Knappt så man tror det. Vi inledde med en tur till Tyresta nationalpark, ca 45 min från Söders höjder ner mot Brandbergen, buss ända fram, endast tre klipp på remsan! En nära vildmark med vacker skog och en urgammal by, Tyresta by, med rötter i järnåldern, nog även bronsåldern. Här fanns visst folk ganska snart efter inlandsisens avsmältning på det som stack upp ur ishavet.

Härute finns ett fantastiskt Naturum, ett Nationalparkernas hus, med fina utställningar, kartmaterial och en massa rolig information och bra tips på fina vandringsleder och rastplatser. Det är såna här besökscentra vi saknar i det industri- och kulturhistoriska Bergslagen. Man blir lite fundersam, därför att ambitionerna alltid är så höga i våra stora projekt och det skissas på olika lösningar men det blir liksom aldrig något av det. Och jag misstänker starkt att det beror på den totala bristen på naturvetenskaplig kompetens i projekten. När kulturen ska dra hela lasset funkar det inte och man bjuder aldrig in naturfolket.

När man nu ser vad natursidan kan ordna ute i landskapet av besökscentra, leder, skyltar, appar, mobilguider, kartor osv osv så slås i alla fall jag av deras kreativa och strukturerade framfart och jag ser att det attraherar folk. Natursidan öppnar även armarna för det kulturhistoriska och eftersom de hör så intimt ihop, fru Kultur och herr Natur, ett mycket passande par. Men kultursidan bjuder inte lika generöst på sig själva, de vill på något vis skapa kulturrevir – ja, vad ska jag annars kalla det? Man möter alltför sällan naturvetare i våra kretsar, det är lite som två skilda världar. I ett ekomuseum bör de två världarna i alla fall sammansmälta. Just det – fru Kultur och herr Natur bör bli eviga partners, det är så ett ekomuseum kan fungera på lång sikt. Det är vad jag tror. Jag återkommer till Namsas årsmöte.

Nu flaggas det inför sommaren

Lämna ett svar

Det börjar dimpa ner turisttips i brevlådan. Dan Anderssonveckans folder har redan kommit och ArbetSams museikatalog för i år låg i brevlådan den här veckan. Den heter: Arbetsamma museer, Museiguide 2012, 360 skäl att upptäcka Sverige. Den är himla kul att bläddra i – om man nu gillar arbetsliv, prylar, mackapärer, maskiner och levande historia vill säga. Nu blir jag jättesugen på en tur runt Sverige! 431 arbetslivsmuseer är med i ArbetSam nu och alla presenteras. Längst bak finns innehållet uppdelat i kategorier så man snabbt kan hitta det man själv är särskilt intresserad av. Det är sånt som tryckerier, sjöfart och varv, personmuseer, skog och papper, sten och kalk, järnväg, skola, gruva, bruk  m.m. – ja det här var bara ett litet smakprov. På deras hemsida  www.arbetsam.com  kan ni själva ladda ner deras museikatalog.

För övrigt är alla museer uppdelade efter landskap. Jag kollade naturligtvis genast på Dalarna som har 25 arbetslivsmuseer med och 6 av dem är även besöksmål i Ekomuseum. Sen kollade jag Västmanland och där finns 16 st medlemsmuseer varav 7 är besöksmål i Ekomuseum. Då har vi alltså 13 st arbetslivsmuseer i Ekomuseum! Det borde jag väl veta kanske, men si det gör jag inte, jag vet inte allt! Ändå finns det platser i Ekomuseum som jag tycker borde vara med, som Karmansbo lancashiresmedja och Lokmuseet i Grängesberg.

Här är de sju i Västmanland:
Engelsbergs bruk (Världsarvet), Engelsbergs oljefabrik (Oljeön), Fagersta bruksmuseum, Kanalmuseet Skantzen i Hallstahammar, Myrbergs verkstad på Karlbergs hembygdsgård i Norberg, Norbergs Gruvmuseum, Trångfors smedja och kraftstation i Hallstahammar.

Och de sex i Dalarna:
Arbetarbostäder i Stora Hagen i Grängesberg, Flogbergets besöksgruva, Gravendals bruk, Gruvcentrum Mojsen, Ludvika Gammelgård & Gruvmuseum och Smedsbostaden på Hammarbacken i Ludvika.

Just i år ståtar vi själva med en helsidesannons i Museiguiden, det var en ovanligt bra satsning. Vår logga skulle förstås ligga under samtliga 13 besöksmål också, det är att nåt att tänka på till nästa år.

Solen är en guldgruva!

Lämna ett svar

Solen kan ge oss energi för alltid. Solrevolution! Om detta läste jag i DN Debatt den 10 april, skrivet av Christian Azar, professor Energi & Miljö, Chalmers i Göteborg. Jag satt i Jämtland och bläddrade i tidningen. Det handlade om solceller och den snabba utvecklingen.  I Jämtland står solen högt på himlen under sommarhalvåret, det väckte tankar… en egen liten solfångare kanske?

Sist jag såg solen omtalas i sådana positiva ordalag var på vårt Bergslagsting den 13 nov 2010, då Gunnar Asplund, fd chefsutvecklare på ABB var hos oss. Han har haft en betydande del i utvecklingen av ABB:s specialare: HVDC-tekniken (high voltage direct current = högspänd likström), dvs kraftöverföring på ett högeffektivt sätt över långa avstånd. Bilderna ovan kommer från hans föredrag. Där ser ni att 90% av jordens befolkning bor så pass nära öknarna att de skulle kunna få elektricitet från närmsta ökenområde med hjälp av HVDC-teknik. 250 mils överföring är inga problem. Då kan Paris, ja hela Frankrike få sitt behov av elektricitet via solceller i Sahara! Resten av Europa kan utnyttja vindkraft, havs- och landbaserad, och vi här uppe i Skandinavien kompletterar även med den rena vattenkraften.

Christian Azar skriver att satsningarna på sol- och vindkraft ökar starkt, att tekniken förfinas hela tiden. Men att den också måste gå snabbare för att gå om de fossila bränslen vi nyttjar då utsläppen av koldioxid förtsätter att växa. Tyskland är det land i Europa som kommit längst med att utveckla förnyelsebar energi. Och Kina är stort på solcellsindustri. Och vi härhemma uppfinner. Det verkar vara nåt i görningen. En tredje industriell revolution står för dörren! Den första var ju på 1700-talet då industrins vagga låg i England, i Ironbridge. Den andra var i slutet av 1800-talet när oljan och elektriciteten kom och förändrade allt! Och nu kommer den förnyelsebara energin.

Det är glädjande nyheter.  Och jag tänker att det är rätt fantastiskt att rötterna till det stora ABB (som grundar sig på behovet av elektricitet i gruvan i Grängesberg i början av 1890-talet) finns just i Ekomuseum Bergslagen och att ABB:s forskning och utveckling sen dess faktiskt skett i Ludvika. Ja, här bygger ABB fortfarande ut.

Sorry – jag har varit lite lat!

Lämna ett svar

Joo, men nu är jag igång igen efter påskledigheten. Nu är det bråda tider dessutom. April går fort mot sitt slut och i morrn hämtar jag årsredovisningen hos Jan Lycke på Smedjebackens kommuntryckeri. Var det verkligen ett år sen jag hämtade den förra gången? Ja men det var det. Rent obegripligt. Nu ska kallelsen till stämman den 15 maj ut, så fort som möjligt.

Och sen brevboken. Jenny Findahl och jag har suttit i telefon i timmavis och gått igenom texten stycke för stycke. Hon sitter ju på Ljusterö och jag har suttit dels i Jämtland och dels idag på kansliet här i Ludvika. Vi blev klara idag. Pratade sen i telefon med huvudförfattaren i Oslo, Birgit Hirdman, barnbarn till brevskrivarna Mathilda och Lars,  och mejlade henne den nyreviderade texten som nu ligger placerad i sin form och snart bär det iväg till tryckeriet. Den 5 juni smäller det på Länsmuseet i Västerås, det blir roligt!

Och vet ni vad – på torsdag kommer med stor sannolikhet boken Ekomuseums Järnskola för barn, Från Berg till Spik. Då ska jag visa upp den här på bloggen och sen ska den spridas i lite lugnare takt, det är en bok som ska hålla ett tag.

Och vad mera? Årsmöte i vår geoförening i Riddarhyttan på onsdag, årsmöte i Namsa på Naturhistoriska Riksmuseet i Stockholm i början på nästa vecka, Bröd i Bergslagen med Eva Långberg bakar med tio personer i Källfallet i Riddarhyttan nu i veckan.

Och Väsman har sköljt! När jag for före påsk, var isen kvar, jag kollade noga. Nu när jag kom hem så var den puts väck, det skedde i fredags hörde jag, den 13 april, då sköljde Väsman. Det är så man säger i Ludvika när Väsman blir isfri. Man håller noga koll på datumen sen flera år tillbaka och det hela började uppe på Lekomberg vid gruvan. Den som har ordning på det nu är Nils-Erik Nordqvist i Sörvik och uppgifterna finns på hans hemsida  www.lekomberg.se. Alla datum sen åratal tillbaka finns uppradade här. Och vi som bor nära Väsman förstår hur viktigt detta är och vi är många!

Och plötsligt är det påsk!

1 svar

Jag vill gärna önska er som läser här en riktigt skön påskhelg! Visserligen blev det vinterväder igen, men vårsolen lyckas ändå mota bort det värsta så det blir ju inte så där riktigt kallt. Vinter förresten? Jaa, jag sitter ju inte i Ludvika och skriver det här, jag är i Jämtland, 45 mil norrut och det gör skillnad. Här är landskapet kritvitt, det bländar till och med genom köksfönstret.

Landskap? Ja, nu kom vi in på det. Har just läst om landskapsekologi, om ”natur och kultur”, detta strävsamma par som färdats tillsammans genom tiderna åtminstone så länge som människan funnits. Och är det inte människor som formar landskapet så är det djuren, jovisst – har just förstått att bävern är en sådan byggare som är mästare på att rekonstruera sin ekologiska nisch. Men världsmästare i nischrekonstruktion är i alla fall den moderna människan. Vi har begåvats med en unik förmåga att skaffa oss total kontroll och monopol över naturresurserna och det till priset av vår snara (?) framtida undergång, som vi inte vill se alls. Jo, vi gräver samtidigt vår egen grop att ramla ner i. Vi har varit precis överallt på klotet och påverkat, överallt finns spår av människors aktiviteter, många av dem är ödeläggande. Den naturliga naturen existerar inte – om den nånsin har gjort det – nej allt är kulturpåverkat, dvs av människohänder och -fötter. Eller av djur.

Det mesta har tydligen skett under de senaste ca 2-3000 åren, det har gått med en farlig fart och det tog verkligen i rejält när den industriella revolutionen startade på 1700-talet. Då virvlade det till! Och den här korta tiden från 1700-talet fram till nu har till och med fått ett eget namn: Antropocen, en ny geologisk tidsepok! Begreppet skapades 2000 av nobelpristagaren och atmosfärskemisten Paul Crutzen (Wikipedia). Och då är ändå vårt klot ca 4,5 miljarder år (!!) gammalt men vår framfart hotar nu vår arts liv som det ser ut. För nog tar klotet tillbaka makten rätt som det är. Då blir det störtdykning. Ja men Glad Påsk var det ja!! Vi hinner med att fira påsk.