månadsarkiv: maj 2012

Loppisarna i Ludvika är igång

Ni missar väl inte det i sommar?? För nu har de dragit igång igen, nu är det full fart på lördagarna i Ludvika. Två välfyllda loppisar kör varje lördag mellan 9-15! Det är många som vill sälja sina gamla pryttlar.

En stor loppis finns runt parkeringsplatsen utanför Ludvika Gammelgård och då är även byggnadsvårdsbutiken Nordiska Kaminer på Kristineberg intill öppen och där brukar diverse hantverkare hålla till. Och kaffeservering med hembakat finns förstås på Gammelgården.

Den andra stora loppisen finns nedanför Hammarbacken vid Akvariet, inte långt från den fina badplatsen vid Skuthamnen. Akvariet ligger i ett gammalt stall som en gång hörde till Ludvika herrgård, som ligger precis bakom loppisen. I Akvariet kan man köpa glass och kaffe och titta på svenska insjöfiskar. Det är skoj. Aborrar är så fina! Goda också. Och efter midsommar är även caféet på Hammarbacken öppet, då har man alternativ och där finns även en gammal smedbostad, ett litet museum.

Och jag hann in på Hammarbackens loppis precis innan de packade ihop i lördags och jag hittade det tredje och minsta fatet till min lilla Stig Lindberg-samling av gula ugnseldfasta fat. Så glad jag blev!! Och bara 60 spänn. Fin form och perfekt skick. Nu har jag alla tre, samtliga loppisfynd, och jag använder dem ständigt. Där ser ni…

Igår söndag – Oljeöns dag

Denna varma soliga söndag var det begivenheter på Oljeön utanför Ängelsberg och jag for förstås dit. Alltid roligt att träffa det gedigna strävsamma paret Lars och Karin Larsson, 90+ och jo, man häpnar! Det är Oljeön som håller dem vid liv, har Lars sagt. Jag tror honom. Ute på ön var det programverksamhet: bakstugan var igång, det var gudstjänst i det fria, där var guidade turer i oljefabriken, där var liten marknad där den fina boken om Oljeön såldes, Balkong förlag, här, en verklig pärla till bok skriven av Larssons dotter Kersti Kollberg och vackra foton av Björn Ullhagen. Och så var det kyrkobåtsrodd runt ön, tävling mellan Ängelsberg och Söderbärke. De senare var snabbast runt.

Sen var det film i slaggstenskällaren, det var verkligen roligt! Att se gamla filmsnuttar från början av 1900-talet från oljefabrikens verksamma dagar, så där lite korniga och skuttiga, som satts ihop till en lite längre film och mixat med bilder från idag. Jag ska absolut försöka få tag på kopior att stoppa in i vårt ekomuseiarkiv. Det är värdefull information.

Nu börjar snart de guidade turerna på Oljeön och man tar sig dit med Petrolia. Biljetter och information får man på turistinformationen Besökscentrum i  Ängelsberg som ligger i den gamla brukshandeln ihop med antikboden, Galleri Ängelsbergs Brukshandel om man ska vara noga. Trevligt värre!

Oljeön har en fin hemsida också, jag har pekat på den förr men här är den igen: www.oljeon.se 

Besök i bakstugan i Sunnansjö

Som om det inte skulle vara nog med min utflykt igår så besökte jag även bakstugan i Sunnansjö. För er som inte vet det så ligger Sunnansjö vid Väsmans bortre ände ungefär 1,5 mil sjövägen från Skuthamnen vid Hammarbacken i Ludvika. Här emellan for både järnlaster och folk med pick och pack med pråmar och skutor för inte så himla längesen – ja, sett i ett historiskt perspektiv alltså.

Och hembygdsgården med sin rymliga fina bakstuga ligger uppåt landbacken bland tallarna i Sunnansjö. Förresten ligger Tallmogården i närheten också, det en gång så berömda hälsohemmet! Det apropå tallskogen. Nu till saken. I bakstugan höll Leaderprojektet Bröd i Bergslagen till denna varma lördag. Det var hett runt bakugnen och flinka damer fyllde hyllor och korgar med olika sorters bröd: ärtbröd, lefsor och både mjuka och hårda tunnbröd. Det är alltså det brödprojekt som Ekomuseum har ihop med ABF, som rullar på fram till september för att sen avslutas. ABF är projektägare av naturliga cirkelskäl.

Det var projektledaren Eva Långberg som höll cirkelledarkurs för åtta baksugna, både damer och herrar även om det nog var mest damerna som kavlade och gräddade – åtminstone vad jag såg. De hade varit igång sen kl 7 på morron och när jag kom skulle de till att ta en paus och få i sig lite soppa med nybakat bröd. Jag fick ju smaka förstås. Fast jag kom ju just från Ulla Olaussons kök bortåt Västansjö, men det är klart – den nybakade lefsan var jag ju bara tvungen att smaka en bit av!

Undersköna Grangärdebygden!

Grangärdebygden badade i sol och skir grönska – ja det var som ett paradis idag! Ideella Ulla Olausson och jag har varit runt i Grangärde kyrkby halva dan i dag och tittat på platser och lokala skyltar för vi ska göra en vandringsfolder till kyrkbyn som besökare kan få i handen eller skriva ut från hemsidan. Grangärde kyrkby utgörs just av en uppskyltad vandringsled som man ska kunna gå själv eller bli guidad runt – åtminstone i de centrala delarna.

I Grangärde finns flera ideella föreningar, folk är så engagerade i sin bygd att jag blir omåttligt imponerad! Men de har en intressant historia, dels med rötter i bergsmännens tid och dels med rötter i den skogsfinska invandringen. Och här finns även fornminnen: boplatser från yngre stenåldern (2000 f.Kr.) och gravar från vendeltid (600-700 e.Kr.). Sjövattnet rinner neråt Väsman och via Kolbäcksån till Mälaren. Folk har alltid följt vattnet.

Kyrkbyn var bygdens centrum långt innan Ludvika tog över den rollen. Det är 31 platser, varav flera bergsmansgårdar, som ska skyltas upp. Det är Hembygdscirkeln Gamla Grangärde, som jobbat med det här redan för flera år sen men som nu har tagit nya tag. Skyltarna, i den mån de finns kvar, ser anskrämliga ut. Det går inte längre! Jag ska hjälpa dem ta fram nya skyltar, vi gör det även till kyrkstigarna från Kullen och Mårtens som går på skogen ner till Bysjön och kyrkan. Kyrkstigarna är också ett ekomuseiobjekt och hör samman med kyrkbyn. Folk från finnskogarna runt omkring använde stigarna när de skulle ner till kyrkbyn i ärenden eller till högmässan på söndagen.

Grangärdebygden och den runt Sunnansjö är verkligen rent gudomliga trakter. Inte undra på att de var rekreationsorter för trötta stadsbor halva 1900-talet. Då kryllade det av både berömda och oberömda Stockholmare här. Fortfarande finns ett hotell kvar mitt i Grangärde vid Bysjöns strand.

Hurra för Västanfors!

Här ligger nog Sveriges finaste hembygdsgård – ja det tror jag. Det är Västanfors hembygdsförening som driver hembygdsgården. Den håller öppet alla dagar året runt. I princip. Utom julafton då, kanske även nyårsafton.  Men annars. Och öppettiderna är dessutom generösa – till kl 18. Kaffestugan serverar till och med frukost från kl 9. Det är bra att veta för folk som har vägarna förbi. Nu har de fått ett fint pris, och det är inte för den fantastiska tillgängligheten, nej det är för att de är så bra på att samtidigt bevara kultur och tradition.

Det är Föreningen Kulturmiljö i Västmanlands län som sedan 2005 utser ”Årets kulturbevarare”, som för år 2012 har utsett dem med följande motivering: ”Västanfors hembygdsförening, för ett levande hembygdsmuseum präglat av initiativkraft och nytänkande.”

Den här fina utmärkelsen delades ut i tisdags av landshövdingen Ingemar Skogö, då föreningen höll sin årsstämma på hembygdsgården. Det var ett vackert diplom utfört av Gun Larsson, en internationellt uppmärksammad kalligraf. Heder och ära! Stort Grattis.

Här är den nya fina informativa hemsidan också:  www.hembygdsgarden.nu

Tiden, tiden, tiden…

Maj är snart slut.… och jag hänger inte riktigt med märker jag. Syjuntan hade möte på trappan till kansliet i förrgår, den första varma kvällen. Äntligen sommar. Syjuntan är det som är kvar efter ett EU-projekt som jobbade med tidsresor. Gun Sörbring sitter på stolen till höger i bild, hon var vår handledare. De två på bänken mittemot är Leea Eriksson och Eva Eriksson, ideella medlemmar i Väster Silfbergs Vänner, de som tar hand om Stollbergs gruva. Vi träffas regelbundet.

Idag fick jag mejl från Polen där min kollega Barbara Kazior håller på och jobbar upp en ny organisation med en mycket närvarande ekomuseitanke. Det kan nog bli ett polskt besök i sommar. Vårt ekomuseum är alltid intressant att besöka vid sådana tillfällen. De vill studera upplägget på plats, se med egna ögon. Det är roligt med sådana grupper! Och det internationella intresset är viktigare än man kan tro. Det positionerar oss på ett sympatiskt sätt, man kan verkligen bygga goda relationer som sen kan bli mycket lärande för båda parter. Sen blir det motbesök i Polen med föredrag och nån sorts konferens, kanske i höst, vi får se. Jaha, och så kom sommarfoldrarna. Kartongerna fyller hallväggen än så länge, de ska nu spridas ut på bygden. Bokkartongerna trängs också längs väggarna.

Och idag hade vi tjänstemannamöte på kansliet men det var inte många som kom, maj är en hektisk månad för alla. Men Smedjebacken och Norberg kom och min ordförande Ingvar Henriksson från Ludvika fyllde ut lite tomrum, han kom för att skriva på stämmoprotokollet och stannade sen under hela samtalet och det var bra. Vi plöjde igenom alla uppställda punkter och fick mycket sagt faktiskt. Framför allt försvann en massa kartonger med böcker både till Norberg och Smedjebacken. Sen tog de med sig sommarfoldrar också. Alla mina kartongtravar krympte! Men tror ni att jag kom ihåg att ta en bild på dagens möte? Nä….

Bellmans rötter i Norrbärke

När jag var på Norrbärke hembygdsgård för ett tag sen klev jag in i en låg parstuga. Där fanns Kristina Bjerndal, för dagen utklädd till Andretta, som bodde i stugan för drygt 100 år sen. Hon berättade lite om livet kring förra sekelskiftet och även om ”Bellmansgården” som flyttades hit 1954 från den lilla byn Furbo uppåt skogen nära Smedjebacken.

Jag har varit i Furbo en enda gång och det var med Karin Johansson som sköter vår ekonomi. Där var nämligen ett litet torp till salu, där Karins faster hade bott en gång. Vi kikade på det. Hennes fars släkt kommer från Furbo och de bodde på Bellmansgården 1886-1944. Karin har gjort gedigna efterforskningar både om sin släkt och om byn Furbo, bergsmansbyn som togs över av Finnbo bruk pga skulder. Bergsmännen blev livegna under bruket, de fick i bästa fall arrendera sin egen gård. Karin har skrivit om detta i Norrbärkebygd 1987 och 1988.

Och självaste Carl Michael Bellman har sina rötter i just Furbo! Han är fallen efter bergsmän. Hans morfar hette Michael Hermansson och föddes 1680 i gården intill den gård som idag kallas Bellmansgården och som ursprungligen hette ”Nybons”. Nåja, så går det till i historien, inget konstigt med det. Lätta förväxlingar där kopplingar finns. Morfar Hermansson var läsbegåvad och blev prästvigd i Västerås, tog sig namnet Hermonius, gifte sig och hamnade så småningom i Stockholm i Maria Magdalena församling. Den äldsta dottern Catharina Hermonius gifte sig med tyske Johan Arendt Bellman och 1740 föddes Carl Michael.

Det här tycker jag var intressant. Jag som alltid gillat Bellman och hans mustiga visor. Det är mycket man får höra på hembygdsgårdarna.

Det är inte Väsman!

Men visst skulle man kunna tro att det här var Väsman? Men istället är det Revsundsjön i södra Jämtland. Där sitter jag just nu. Trakten är mycket lik den i Ludvika, men är betydligt kyligare till sin natur. Det är både lummigare och varmare i Ludvika. Förstås! Det är ju 40 mil emellan. Här har det hängt envisa regnmoln i luften och i resten av landet har solen flödat…. visst kan man bli stortokig! Men… ser det inte ut att klarna upp idag? Jag dröjer mig kvar lite här, det går faktiskt rätt bra att jobba från köksbordet men i morrn tisdag så bär det söderöver igen. På onsdag kommer nya sommarfoldrar och vi ska ha tjänstemannamöte på kansliet i Ludvika dan efter. Och sen allt annat som tornar upp sig – jodå, jag är beredd på nappatag.

Årsstämma vid Ebba Brahes lusthus

Kafé Bockhammar blev platsen för årets stämma tisdagen den 15 maj. Bakom kaféet ligger Ebba Brahes lusthus, ett riktigt smultronställe i Ekomuseum. Lusthuset är en rosa dröm! Bör besökas när det blommar i Bockhammars trädgård och då kan man mumsa på den urgoda blåbärskakan till kaffet.

Lite om Ebba Brahe krävs nu. Hon som var född 1596 och hade en berömd ungdomsromans med kung Gustav II Adolf. Hon gifte sig med fältherren Jakob de la Gardie och blev mor till 14 barn, sju överlevde. När hon var 37 ärvde hon Bockhammar, tre hamrar och en stångjärnssmedja, av sin far riksdrotsen Magnus Brahe. Änka blev hon vid 56 och som änka styrde hon över sina järnbruk och egendomar. Och hon var en byggare! Familjen bodde i slottet Makalös i Kungsträdgården i Stockholm, som ärvdes av sonen Magnus Gabriel. Hon lät grunda Jakobstad i Finland till minne av sin man, hon lät bygga ut slottet Jakobsdal (idag Ulriksdal!) utanför Stockholm. Hon blev 78 år. Om Ebba kan man läsa i Järnladies. Makalös förstördes i en stor brand 1825, men lusthuset i Bockhammar står kvar som ett skimrande minne.

Och stämmodagen blev solig till slut! Vi kunde sitta ute i det gröna och äta vår ”pick-nick”. Men stämmoförhandlingarna genomfördes på kaféets övervåning och därefter besökte vi lusthuset nere vid ån och… satt inte självaste Ebba Brahe där och väntade på oss? Hon berättade om sitt liv och sin romans. Lusthuset utstrålar romantik och här omkring svävar många underbara sägner. För er som får lust att åka dit och uppleva miljön finns öppettider här: www.bockhammar.se

Det var för övrigt Marlène Carlsson från Skinnskattebergs kommun som var Ebba Brahe. Och nu är årets stämma avklarad och varje år känns det som om jag avlagt examen! Nu får sommaren komma.

Tips på en duktig smed!

Träffade på en sådan förnämlig smed i lördags på Norrbärke hembygdsgård, han smidde denna dag i smedjan som ligger bredvid pärthyveln.

Smeden heter Joakim Frost och han var faktiskt med oss på en tur när vi körde runt i Ekomuseum med Sme’bussen sommaren 2004. Då hade han just börjat med smide. Det var en rolig tid, vi hade fältässjor med oss och stod på torg och skolgårdar. Inte så att vi kunde smida, absolut inte! Men tillräckligt för att låta barn prova på att göra enkla krokar.

Joakim Frost har utvecklats mycket de här åren, hans har ett alldeles naturligt sinne för form och hantverk, det syns lång väg, han har egna fina linjer och detaljer och en fallenhet för smidet. Jag har sett hans saker förr och han är en naturbegåvning. Nog ska han göra mästarprovet nån gång! Jo, han funderar. Han håller till i ett garage till vardags, men kan inte leva på smidet, nej han jobbar extra som många konsthantverkare gör.

Jag köpte tre krokar av honom på direkten! En något udda form med sin kula och fina i all sin enkelhet, vackert smidda. De ska upp till huset i Jämtland och sitta på verandan, där ska regnrocken hänga. Och kvasten.

Här är hans enkla och snygga hemsida: smedjafrost.se