Det här berget har det hackats, grävts, borrats och sprängts i ända sedan 1300-talet.
Tidigt 1300-tal till och med – då kallades berget för Mons Ferri: järnberget.
När du kommer in på området från parkeringen finns informationsskyltar, bland annat en med en bra karta över området.
Genast du svänger in här ser du slaggbyggnader. Här finns två märkliga ”torn” byggda av slagg. De är gruvlavar och är byggda över flera hundra meter djupa gruvschakt, I lavarna fanns maskinerierna som skötte ”uppfordringen” ur gruvan, alltså drog upp allt som skulle upp. I en av lavarna kan man fortfarande köra uppfordringsanordningen – boka via Norbergs besökscentrum: 0223 – 290 30.
Det finns också en kalkugn bevarad.
Det här är ett sådant där område där det växer många speciella växter, tack vare den unika miljön. Det finns skyltar om växter och blommor lite här och där utefter stigarna. En rolig bok, i höjd så att även barn når att bläddra, finns vid stigen i närheten av Blå grottan.
Hela området är fint att promenera omkring i, på små stigar och vägar, där man så gott som hela tiden skymtar något gruvhål inne bland träden. När snön ligger är det inte så skönt att gå här, det sandas inte!
Här bröt man både järnmalm och kalk. Kalk användes i all järnframställning för att lättare skilja slaggen från järnet. En kalkugn finns också kvar, i ena änden av området.
Men Blå grottan och Storgruvan då? Ja, det är här det blir kusligt. Träbron som går över Storgruvan är stabil och väl inhägnad så någon fara är det inte, men berget sträcker sig högt ovanför och långt nedanför, så det kan suga lite i magen när man går här!
I ena änden av bron kommer man in i en gruvgång. Här kan fantasin få leka, man kan tänka sig hur det var att vara inne i berget utan en utgång bara en bit bort, flera hundra meter ner.
Alldeles i närheten av Storgruvan och gruvgången ligger Blå grottan, där du går in några meter i berget och ser rakt över ett vattenfyllt hål. Tack vare ämnen i berget ser vattnet alldeles blått ut och mer vatten strömmar ner från ett hål i väggen mitt emot.
Titta på väggarna i de båda gruvgångarna. Gången in till Blå grottan gjordes tidigare – här användes metoden som kallas tillmakning, när man eldade i berget så att stenen blev porös och så bröt man sig in, eldade och bröt, eldade och bröt. Spåren i bergväggen blir lite ”mjukt rundade” när den metoden används.
I modernare tid sprängde man, som i gången vid Storgruvan, väggarna är här mer söndertrasade och man kan se rester av borrhål där man petat in krut eller dynamit.
Ta ett par timmar att promenera runt här. Blåsipporna kommer tidigt, de blommar här nu och fler blir de lite längre fram i vår. Tussilagon lyser också i fjolårsgräset. En härlig plats för utflykter, med gruvhål att ropa ner i, gångar in i berget, trolsk skog och fantasieggande byggnader.
