Kolarbyn

Mitt inne i skogen, alldeles nära en liten sjö, en bit söder om Skinnskatteberg, ligger
vandrarhemmet Kolarbyn. Där kan du få uppleva hur det är att bo i en kolarkoja och laga mat över öppen eld.
Men du slipper att vara alldeles ensam i skogen, så som kolaren var förr. Kolarbyn idag har lyxig vandrarhemsstatus och du kan njuta av avstressande skogsliv och få spännande natur- och kulturupplevelser tillsammans med andra.

 

I augusti varje år tänds dessutom en kolmila som man rest på traditionellt sätt, allt för att föra kunskapen och traditionen vidare hur kolaren hade det. Så har Kolarbyn Eco Lodge blivit en del av bevarandet av kulturhistorien.
 

Kolaren och kolmilan
Kolarens arbete är ett yrke med lång tradition. Redan på järnåldern upptäckte de att det blev hetare i en blästerugn om man eldade med träkol, istället för ved.
När de på den tiden tillverkade träkol fyllde de gropar på marken med ved och tände på. Sedan täckte de groparna så mycket att elden bara fick pyttelite syre. Veden fick aldrig börja brinna, utan bara pyra. Då förkolnade veden och blev till träkol.
 

Så småningom lärde sig kolarna att det gick att bygga på höjden istället för att kola i en grop. De kolmilor vi ser spår efter idag byggdes på höjden.
Kolaren måste först bygga upp kolmilan med ved som var lagom torr och därefter täcka den med jord, torv och gräs. När vedhögen nästan var helt tät, tändes den. Nu gällde det att se till att den inte började brinna, utan bara pyrde så veden långsamt förvandlades till träkol.
De första dygnen var känsligast, innan värmen inne i kolmilan hunnit spridas jämnt.
Hela tiden måste den passas så den inte ”slog”– började brinna. Därför fick kolarna bara sova korta stunder åt gången, så de inte missade om milan fattade eld. Inte förrän efter två till tre veckor, då kolmilan pyrt färdigt och all ved förvandlats till träkol, fick kolaren sova en hel natt igen.
Hände det att det blev en spricka så syre kom in och all ved brann upp och blev till
aska, var allt arbete med kolmilan förgäves. För att undvika det, slog kolaren på milan gång efter gång så att ytterlagret blev hårt packat och så tätt att knappt något syre alls kunde komma in.
 

Träkolen var lättare att forsla och hantera än veden, därför satte man upp kolmilorna i skogen där veden huggits. Ofta ansvarade en kolare för hela sex milor på en gång. Arbetet var hårt och många gånger ensamt. Under kolningen fick ingen kolare gå hem, utan de fick bo ute i skogen i enkla kolarkojor.
 

Ända till slutet av andra världskriget kolade man i Bergslagens skogar. Än idag kan man hitta rester efter det svarta kolet i marken. Och kanske du även hittar smultron där, för de trivs där en kolmila stått.
 

Fakta
”Sveriges mest primitiva vandrarhem”. 12 kolarkojor. Kolmila
Träkol var förr en nödvändig råvara för att kunna framställa järn.
Lienshyttan i närheten, var en av de sista masugnarna som värmdes med träkol Den lades ner 1959.
Utan skogen i Sverige hade vi aldrig kunnat bli en världsledande järnproducent.
Bokning kan göras på länken här nedan

 

kolarbyn.se >