Etikettarkiv: Språktidningen

Tänt var det här!

Språktidningen.Låter uttrycket bekant? Det kommer från gruvorna och indikerar att nu spränger vi oss vidare i jakten på malm. Och det färgade av sig i vårt vardagsspråk. Sånt där är lite roligt, visst är det? Ett annat gruvuttryck är ju det vanligare ”gå runt och skrota”, dvs göra just ingenting annat än att gå runt och fundera. Sånt som jag gör gärna och ofta.  Och ändå var och är skrotning en viktig syssla i gruvan, det handlar om att hålla orter och håligheter fria från lösa stenar, att knacka ner dem helt enkelt innan de faller av egen kraft och skadar folk och maskiner.

SpråktidningenNu läser jag i senaste Språktidningen om hästen och hur hästkulturen har färgat av sig på vårt språk. Det är också jätteroligt. Det är språkvårdaren Catharina Grünbaum som skrivit om det här. Vi är på bettet! Jajamen. Vi hoppar över skaklarna och vi gör snedsprång. Joo, visst gör vi det till och från. Kostnaderna skenar och inflationen galopperar. Vi kanske fattar galoppen själva. Och så travar vi runt lite – och skrotar kanske samtidigt? Och skygglapparna har vi på oss. Och ägnar oss åt högtravande svammel gör vi visst också!! Jaså? Vi stegrar oss och slår bakut och efter semestern är vi åter i sadeln. En hästkur är en rejäl omgång och nåt i hästväg glömmer man aldrig.

Efter mina år i Karlskrona på Marinmuseum så förstod jag äntligen varifrån uttrycket ”lösa boliner” kom. Bolinerna var rep som drog råseglens ytterkanter framåt. Ibland seglade skeppen för lösa boliner. Och att vara bred om häcken, ja det är ju häcken på segelfartygen som avses, dvs akterdelen. Och att något går av stapeln är ett uttryck jag själv ofta använder bara så där. Fartygen gick av stapeln ner i sjön när skrovet var färdigbyggt och kunde flyta. Sen riggades det med master, rår och spiror. Och vem vill inte vara snyggt riggad och ha välformade spiror? Det undrar jag…

Gruvor, hästar och fartyg har varit tre viktiga kulturområden och näringar i Sverige under lång tid, klart att det sätter sina spår och så lever vi med det i nuet i vår vardag utan att kanske reflektera så mycket över det. Men visst är det lite märkvärdigt ändå. Och skogen då, skogsnäringen? Jo, man faller som en fura och man är både seg och rak som en också.

Storytelling

Numera måste alla platser laddas med en berättelse, en story. Utan story är det inte lönt att marknadsföra något, varken platser eller annat. Till och med produkter ska ha en story, sån är tendensen. Det här sätter myror i huvudet på mig. Men idag damp senaste Språktidningen ner i brevlådan och där fanns ett kul reportage som handlade om storytelling. Jag kastade mig över den direkt! Det började som en konstform i USA på 1970-talet. I oktober 1973 genomfördes den första berättarfestivalen: National Storytelling Festival i Tenneessee inför 60 åhörare. Idag lockar festivalen 10 000 åhörare. 1991 arrangerades Alla berättares dag här i Sverige och World storytelling day har spridit sig över världen. På norra halvklotet äger dagen rum på vårdagjämningen och på södra halvklotet på höstdagjämningen (deras vår!). Den här dagen har ett gemensamt tema som körs överallt. Årets tema är träd.

Och vi har ju massor med stories att lyfta fram i ekomuseum, överallt faktiskt, om människorna, om platserna, om livet, ja om träd också! Men det är inte bara att muntligt börja berätta, det räcker inte, det krävs mer än en bra historia. Berättaren måste ha perspektiv, självmedvetenhet och kanske lite distans till sig själv  –  annars blir man ingen bra berättare. Antagligen är vissa födda till goda berättare, vi andra måste träna. Mirakelrecept finns tyvärr inte. Nu drar berättarkaféer storpublik i New York, man får köa i två timmar minst. Där tävlar man till och med i berättarkonst med max fem minuter långa inlägg och allt ska vara sant.

Jag vet bara en plats i Ekomuseum som har berättande som en egen programpunkt. Det är Väster Silfbergs Vänner som håller till på Stollberg. På berget nära gruvan finns en gammal fin stenlagård kvar och där kör de berättarkvällar med brasa, levande ljus och marschaller fram på sensommaren och höstkanten. Det gör gruvan på bilden ovan magisk. Bara så att ni vet.

Intresserad av språk??

Har ni upptäckt Språktidningen? Annars läs här: www.spraktidningen.se  Det är en liten välmatad tidskrift som dimper ner i brevlådan 12 gånger per år. Jag är själv prenumerant. I septembernumret i höstas handlade det om tyska ”Berlin kan rädda tyskan” och ingressen berättade att ”Tyska är Europas näst största språk, Tyskland är Sveriges största handelspartner. Ändå ratar svenska elever språket men Berlin kan få dem att tänka om”.

Nu råkar Tyskland också vara det land som har mest koll på turistindustrin, de är bäst på att jobba med turism vilket har uppmärksammats av VKL i Västmanland, som gjort stora och lyckade satsningar i Tyskland inte minst förra året. Och många tyskar börjar komma hit! Sala Silvergruva lär ha haft en tysk invasion. Bra, bra! Tyskland ligger oss nära och inte bara geografiskt, nej tysk teknik har importerats till gruv- och järnindustrin i Bergslagen i långa tider. Men hur tar vi emot dem i dag? Vi kan ju knappt tyska längre. Trist!

Men den här brevsamlingen från 1880-talet, som ska bli en bok till sommaren, den är skriven på en gammal fin vardagssvenska och det har varit mycket intressant att läsa. Det är enkelt folk som skrivit breven, vilket är ovanligt. Och nog har den gamla svenskan känts bra tysk emellanåt, ja både ord och ordföljd. Som det här till exempel: ”Jag har ditt bref bekommit”  Ich habe dein Brief bekommen  eller ”Du får sjelf välja vad du best finner”  …was du am besten findest. Ja, så där håller det på lite här och var i breven. I dag talar och skriver vi annorlunda men besläktade är vi fortfarande. Det trevliga med tyskar är att de verkligen gillar Sverige och svenskar medan vi är svårflirtade och ibland inte särskilt inbjudande och trevliga….vi måste ändra på det.

Som man bäddar får man nämligen ligga!  Wie man sich bettet, so liegt man.