Isen har för länge sedan lagt sig på sjön en bit bort, frosten på gårdsplan har ersatts av snö i flera omgångar och nu tänder jag en brasa i kaminen varje kväll.
Det är tid för minnen, tid för eftertanke och tid för vemod. Sommarens äventyr byts mot läsning, samtal och skrivande. För alls inte längesedan stod jag vid Strömsholms slott och fascinerades av dess historia. Något senare vandrade jag mellan de gamla loken på muséet i Grängesberg. Och visst var det alldeles nyss jag lyssnade till spökhistorier och åt kolbulle i Dan Anderssons Luossa…

Jag vet inte vilka av alla upplevelser jag varit med om när jag rest runt i det vidsträckta Ekomuseum Bergslagen som berört mig mest. Det vore alltför enkelt att nöja mig med att hävda att det är helheten, även om det är nog så sant.
Människorna förstås. Gruvarbetarna och de som höll kolmilorna vid liv. Kvinnor med sträng blick som slitit på fälten och hållit ordning därhemma.
Drömmarna… Ja, kanske är det ändå alla drömmar och förhoppningar som jag både sett och anat i järnvägsbyggen, i anläggningar av transportleder på vatten eller det lite märkliga raffinaderiet på Oljeön.
För de är ju så lätta att översätta till dagens moderna samhälle där vi tror på nya mineraler, nya gruvor och ny energi.
Mycket må vara olika, men i Ekomuseum Bergslagen möts människor som en gång skapade med de som är i full färd med att utveckla, hoppas och bygga framtiden.

Jag har vandrat i Schisshyttans vackra natur och mött forsande vatten, vackra fjärilar och en historia som rymmer både de som slet och de som ägde. Vid Loussastugan lyssnade jag till historien om Dan Andersson som slutade sina dagar blott alltför tidigt på ett hotellrum i Stockholm.
Och just i de meningarna jag nyss skrev finns själen i Ekomuseum Bergslagen. Mötet. Mellan kultur, natur och industrihistorien. En tonsatt berättelse om människors utveckling i en bygd vars natur är så vacker och hänförande i sin skönhet att andetagen bara nätt och jämnt räcker till.
Nej, jag vill inte överdriva det vackra, för historien innehåller så mycket slit, så mycket uppoffringar och så mycket fattigdom.
Du ser det på gruvmuséet i Grängesberg. Kampen för en anständig lön och ett drägligt liv där barnen istället för att gå i skola får slita ont för att överleva. Samma sak i Norberg och det som kallas 1100-talets Silikon Valley. Där var utveckling, där var lidande, där var hopp och där var förtvivlan.

En plats som gjort starkt intryck på mig är Bränntjärnstorpet, där Anna Stina Knas – Dan Anderssons farmor – på egen hand uppfostrade 5 barn. Idag så fridfullt och så vackert, men som på så många andra platser ryms en helt annan berättelse om kampen och överlevnaden. Tänk att om så blott för några minuter kunna resa i tiden och får se den vardag som var Anna Stinas och hennes barns. Jag tänker mig ett slit på fälten, kanske drygade hon ut kassan som tvätterska eller också försörjde hon sig på varpen.
Så gjorde i alla fall Varp-Sara som en gång bodde i ett av uthusen på den plats där jag nu skriver dessa rader. Varpen var avfallet från gruvhanteringen som kasserats, men även i denna gick det att hitta lite mineral som sedan kunde säljas till gruvägaren.

Ja, det är midvinter efter det märkliga året 2023 och jag önskar verkligen att vi människor kunde lära lite mer av historien istället för att upprepa samma misstag gång på gång. Inte minst behöver vi tänka igenom vad det är vi verkligen värderar i livet och då är det både tankeväckande och inspirerande att söka sig till det Bergslagen som en gång utgjorde navet för den ekonomiska utvecklingen i Sverige.

Till sist vill jag bara påpeka att Ekomuseum Bergslagen har ”vinteröppet”. Själv tänker jag bege mig till Uttersbergs bruk och studera hur utomhusutställningarna tar sig ut i vinterskrud.
Redan har jag varit där vår och sommar och den första upplevelsen liknade inte den andra.
Kanske tolkar jag Eva Zettervalls bildpark och de tillhörande texterna annorlunda med fötterna i pudersnö och bitande kyla. Kanske inte.
Jag är dock helt säker på att kaffet på Galleri Astley kommer att smaka minst lika gott som förra gången och lika övertygad är jag om att Ernst Neizveztnys skulptur som hyllar Raoul Wallenbergs gärning, uppe på andra våningen, kommer att beröra mig djupt också vid detta besök. Kanske rent av ännu mer nu när våldet kryper allt närmare och det är omöjligt att inte undra varför människan inte kan lära sig mer av de händelser som lett fram till det samhälle vi lever i idag…

Stefan Strömberg, författare och nu aktuell med boken ”Mellan oss skapas
världen – känslor och tankar om vår enda jord” som han skrivit tillsammans
med Nette Wermeld Enström.