”Jag minns inte riktigt när jag upptäckte Norberg, bara att det tog ett tag. För det allra mesta tar jag till vänster i rondellen i Fagersta, den vid den vackra bygdegården, och fortsätter 66:an mot Smedjebacken, Ludvika och Sälen.”
Här skriver Stefan Strömberg, författare och föreläsare, om Norberg.


Någon gång har jag haft ett ärende till Avesta och passerat Norberg. Sett skylten där man tar av.
Inte mycket mer.
Tills… Just det, tills. Tills jag en dag saktade farten, växlade ner och svängde av mot centrum, passerade biblioteket och parkerade i närheten av Elsa Anderssons café som var mitt första, men långt ifrån sista, mål i denna vackra lilla stad som jag nu tagit till mitt hjärta.

Jo, jag vet… Det är inte originalbyggnaden från 1916 utan den som uppfördes efter branden 2015. Ändå är det som om jag reser i tiden när jag slår mig ner med en kopp kaffe och en räksmörgås i den vackra miljön.
Huset är gult och jag älskar gult. Min mormor berättade med jämna mellanrum – allt oftare ju äldre hon blev – att jag som barn ville bli målare och alla hus skulle jag måla just gula. Elsa Anderssons café hade varit helt i min smak. Och är.
Nu blev jag inte målare utan författare och där på cafét, allt medan jag fyller på min kopp både en och två gånger, funderar jag över vad jag skulle kalla en bok om Norberg ifall skrivarandan skulle komma över mig. Kanske ”från Engelbrekt till Hansdotter”. Han som kom från en rysk bergsmannasläkt och gjorde uppror mot unionskungen Erik av Pommern på 1400-talet. Hon som tog OS-guld i slalom och som sedan slog svenskarna med häpnad när hon i Mästarnas mästare satt längre i jägarställning än någon annan tidigare gjort. Nu har hon fått ge namn åt en skidbacke, en bakelse och en idrottshall.

Men det började ännu tidigare som det brukar heta. Närmare bestämt redan på 1100-talet. Borta vid Olsbenning där den första mulltimmerhyttan låg. Lapphyttan som den kallades och som nu blivit Nya Lapphyttan och är belägen vid Karlbergs bygdegård.
Hit kan man ta sig och lära sig mer om hur det var på den tiden Sverige fick sin första stora exportframgång.
Jag är nyss hemkommen från en resa där jag bland annat besökte Mayaimperiets övergivna tempelstad Tikal i Guatemala och jag kan inte låta bli att dra några paralleller. Tankar om balans och harmoni som vi kan ha nytta av idag när vår framtid hotas av både krig och naturförstörelse.
Tikal gick, trots sin avancerade struktur, förmodligen under på grund av en blandning av för många människor och överutnyttjande av både jord och skog som i sin tur ledde till våld.
I Lapphyttan var man tvungna att balansera det ökande behovet av råvaror som gran och tall till bostäder, hytta och kol med de begränsningar av användandet som krävdes om verksamheten skulle vara hållbar på lång sikt.
Och jag tänker att det är just det här som är det allra finaste med upplevelserna jag får i det som utgör Ekomuseum Bergslagen; vackra naturupplevelser, kunskap om hur det var förr och tankar om den samtid vi lever i och den framtid som väntar.

Första gången jag besöker Nya Lapphyttan gör jag det i sällskap med timmermannen Ola Jonsson som är i färd med att renovera den mulltimmerhytta man använder sig av för att visa hur järn en gång framställdes i det som ibland kallas för 1100-talets Silicon Valley.
Han visar mig hur man får bort barken från en timmerstock och hur man sedan fogar ihop dem utan vare sig spik eller skruv.
Nya Lapphyttan är uppbyggd efter de fynd som arkeologerna gjort där den ursprungliga järnframställningen ägde rum. Här finns nu bostäder, stall, vattenränna, färskningshärdar, vattenhjul och så mulltimmerhyttan förstås.
Jag kan inte låta bli att tänka tanken att jag skulle vilja kunna resa i tiden. Besöka platsen och uppleva hur det verkligen var en gång och inte bara just här då. Norberg formligen svämmar över av en historia som rymmer allt från den lyckosamma brytningen av järnmalm på 1100-talet till Engelbrekts bravader, till Carl von Linnés besök i omgivningarna och till Hjalmar Brantings tal för att lugna ner de strejkande arbetarna i Kallmora silvergruva.

Tillbaka på Elsa Anderssons café fortsätter jag med mina anteckningar och någonstans känns det som jag bara börjat min upptäcktsresa i trakterna kring Norberg. Fortfarande återstår mycket att lära känna. Som Klackberg, där gruvdriften var igång ända tills 1967, och där jag än så länge bara stannat till en kort stund och njutit av de vackra byggnaderna i slaggtegel och fantiserat om de öppna gruvschakten som finns där.

Så känner jag förresten ofta numera. Ja, jag skulle kalla mig en återvändare och det alldeles oavsett om det handlar om vandringsleden vid Schisshyttan, Dan Anderssons hemtrakter i Skattlösberg eller det Engelsberg som jag besökt så många gånger nu och aldrig tröttnar på. Ja, minsann, tänker jag och tittar upp från mitt block. Det är dags att ta en ny tur till bruket i Engelsberg och utan att lova säkert är det inte omöjligt att jag nästa gång skriver om mina upplevelser där.

Ta sig dit
Norberg är lätt att hitta alldeles oavsett om du kommer
på väg 68 från Avesta eller Fagersta. Väl där är det tydligt
skyltat till Nya Lapphyttan och centrum, där Elsa
Anderssons café finns, utforskar du smidigt till fots.
Sedan har du nära till Engelsbergs bruk, Oljeön och
en rad andra spännande platser som ingår i Ekomuseum
Bergslagens repertoar.