Idylliskt i  Semla.

Idag blev en dag i bilen. Körde till Hallstahammar, Trångfors och Skanzen, sedan över Ängelsberg till Norberg för att leverera Ekomuseum Bergslagens broschyr och  det nya Magasinet. Inget fel i det. Att köra omkring i ekomuseums område en lagom varm och solig dag i juni är hur fint som helst, det är lätt att trivas. Det är rent otroligt vad fint det är och vad mycket det finns att se. Förutom Ekomuseum Bergslagens alla varierande besöksmål så vimlar det av loppisar, vintage och fikaställen. Och det är folk överallt, på ett helt annat sätt än vintertid. På väg hem bestämde jag mig för att leta rätt på avtagsvägen till Semla.  Sagt och gjort. Senast jag var i Semla var så där femtio år sedan. Jag och min kusin Eva var i Fagersta hos hennes farfar. Vi fick följa med honom i en lastbil, han jobbade på bruket och körde ut tvätt till folk. Vi kom till Semla och ett litet rött hus. En tant kom ut och fick sin korg med ren tvätt. Minns det så väl för tanten var ilsken. Eva och jag ville inte kliva ur bilen. Kanske inte konstigt att man inte varit i Semla sedan dess! Det fanns en kiosk i Semla. Där stannade Evas farfar och köpte en kvällstidning och  glass till oss. Det kändes spännande att köra in på vägen till Semla igen.

Semla, med djungelkänsla..

Det var grönt överallt. Små röda stugor i grönskan, en vandringsled och så vattnet. Perfekt för promenader längs med kanalen och de hisnande slussarna, lite vilt och farligt, lite igenvuxet men ändå en idyll. Ingenting var som i min minnesbild, men så har ju också åren gått.

I Kanalbolagets arkiv såg jag en kartbild över Semla bruksområde på 1700-talet. 1795 var kanalen och alla slussarna klara att tas i bruk. Mycket har förändrats runtomkring men kanske är några av de små stugorna kvar från tiden. Slussarna är kvar och är fantastiska byggnadsminnen som fungerar bra och fyller sin funktion än idag.

Jag kunde inte lämna några broschyrer i Semla, det fanns ingen brevlåda vid Ekomuseums informationsskylt.

Kanalen i berget.

Birgitta Ahrås berättar om Anna- Stina Knas och hennes kamp för att få bo kvar i sitt hus.

Under tre timmar den här soliga sommardagen åker jag på guidad tur med Birgitta Ahrås till tre byar i Ludvika Finnmark. Vid Bränntjärnstorpet har jag varit några gånger förut, men slås ändå av hur fin och fridfull den lilla och anspråkslösa platsen är. Bostadshuset är så litet och jag tänker på hur slitigt, fattigt och kallt på vintern det måste ha varit även om det nu är en idyll.

Litet uthus vid Bränntjärnstorpet.

Birgitta berättar med inlevelse om människorna som bott här och det är lätt att börja fantisera om livet och villkoren. Anna Stina Knas som tidigt blev ensamstående med fem barn var en person jag gärna skulle träffat. Hoppas berättelsen om henne lever vidare länge. Anna Stina Knas blev så småningom farmor till Dan Andersson. Kanske var det från henne han ärvde det lysande språket. Hon kunde nämligen uttrycka sig och använde sitt språk i kampen mot bruket som ville få bort henne från torpet hon ägde på deras mark.

Tidigare odlad mark i Bringsjöberg.

Vi åker förbi Kestina och Ragnar Fredrikssons stuga. ”Gubben i stugan” finns inte mer men stället ser fint ut. Det liv han levde har något att säga till oss som alltid har ont om tid. Borde se om filmen med det snaraste. Nu vidare till Bringsjöberg en fantastisk plats högt belägen med milsvid utsikt små gårdar odlad mark och ängar, mark som brutits upp för hand. Folk är ännu bofasta här. I Bringsjöbergs skola arbetade Dan Andersson under en tid. Undrar hur han var som lärare? Under Dan Anderssonveckan blir det musikprogram med gruppen Mylla i skolhuset och byvandring. Kanske åker jag hit då. Ekomuseum Bergslagen får besök från ekomuseer i Italien i juli, det här borde de få uppleva, byarna i Finnmarken och Bergslagsbergen.

Posthuset i Abborrberg.

Vi far vidare på grusvägar till Abborberg som är en ganska stor by. Utsikten över de blånande bergen är på sin ställen helt bedårande. Härifrån ser man över till Skattlösberg. Birgitta berättar att det är typiskt för Finnmarksbyarna, att man ser långt, över till nästa berg och by. I ett litet hus mitt i Abborberg sitter alla brevlådorna på rad, säkert en väl utnyttjad mötesplats när det begav sig. Byborna turades om att elda och hålla varmt.

Blånande berg sedda från Skattlösberg.

Resan avslutades i Skattlösberg. Här är det vackert så det förslår och här finns Dan Anderssons minnesstuga där han bodde under en kortare tid som vuxen. Han föddes i en annan stuga i byn. Hans far, Anna Stina Knas yngste son Adolf, var lärare här. Birgitta kan allt om Finnmarken och inte minst hittar hon i det nät av vägar som slingrar sig på skogen. Att resa i Finnmarken med henne är att lära genom upplevelser. Tack Birgitta.

Susanne Eriksson Ludvika, Ulf Öhman Norberg, Sven Olof Juvas Hallstahammar Staffan Bergman och Marléne Carlsson Skinnskatteberg och Anne Seppänen Smedjebacken. Med på mötet var även Sabine Dahlstedt Surahammar.

Nu var det dags, för ett tjänstemannamöte i och om Ekomuseum Bergslagen. Det första efter ”Open space”, samtalsdagen i våras. Sabine Dahlstdt från Surahammar, (som jag naturligtvis inte fick med på bild), var särskilt välkommen eftersom Surahammar inte har varit aktiva i stiftelsen eller verksamheten på ett bra tag. Kul att de är  med igen, i alla fall nästan med. Man vill vänta och se om stiftarnas nya viljeinriktning blir verklighet. Men det ska den förstås bli, det var därför vi träffades idag för att studera viljeinriktningen, bena ut. Till nästa möte den 21 augusti ska jag skriva ihop ett ett förslag till verksamhetsinriktning för 2015 som sedan ska presenteras för styrelsen i september.

Vad är det då som är nytt i stiftarnas viljeinriktning jämfört med förr ? Jo med utgångspunkt i det industrihistoriska arvet vill man att: 1. verksamheten ska söka utökad samverkan bland annat med näringsliv och turism  2. utsedda tjänstemän ska ta tydligare aktiv roll som referensgrupp och bollplank för verksamheten 3. att man ska kunna ha samverkan med kommuner utanför stiftelsen 4. öka samverkan med Strömsholms kanal, Bergslagssatsningen, Intresseföreningen Bergslagen och Bergslagsakademien med flera 5. arbeta fram en strategi för marknadsföring och kommunikation 6. kalla stiftarna till samverkansmöte en gång om året  7. öka fokus på barn och unga 8. tydliggöra politikernas roll 9. titta på Ekorådets roll gentemot kommunerna 10. verka för att besöksmålen får fler besökare genom nya kopplingar till olika konstformer.

Intressanta teman att jobba vidare med, tycker tjänstemannagruppen, är Barnens Bergslag som startats i Norberg, det vore också kul om Ekomuseum Bergslagen nappade på temat Konstrum Bergslagen som drogs igång med stöd av Bergslagssatsningen ihop med Avesta Art, Meken Smedjebacken och Maskinhuset Grängesberg och det stämmer ju bra med viljeinriktningen. Vi var även överens om att en kommunikationsplan måste göras inom kort och att se över vilka besöksmål som ska tillkomma, tas bort eller vara kvar. I och med det kommer skyltningen.

Ja detta gick vi igenom och reflekterade över idag.

Förbjuden frukt, installation/skulptur av Tina Frausin.

Idag, (7 juni) invigdes årets sommarutställning i skulpturparken i Ängelsberg. Massor av folk var där trots regn i luften precis vid invigningen. Det var vackert ändå och snart sken solen på konsten och fick både den och vattnet att skimra skönt i grönskan. Slulpturparken ligger mitt emellan Världsarvet Engelsbergs bruk och Ängelsbergs stationssamhälle. En alldeles lagom lång promenad längs med vattnet i det karaktäristiska industrilandskapet med överraskande konst för den som vill upptäcka. Gå den.

Alla konstnärerna presenterads vid invigningen.

Konstnärerna kommer från olika delar av landet, några känner jag till men de flesta är nya bekantskaper.

Svävande skulptur.

En liten grupp höstadieelever från Risbroskolan i Fagersta, art/media profil, deltar med konstverk. De svävande ”slaggstenarna” lyfter upp sig själva ur marken och gör grönskan ännu lite grönare tycker jag.

Båtmonster av Lena Flodman.

En rosa båt med en skum figur, kopierad ur en 3D-skrivare, flöt oroväckande stilla på vattnet. Jag gick vidare.

Efter vägen fastnade jag särskilt för Ulla Viottis ”Altare för stillhet” och Jill Höjebergs marmorskulptur ”Omfamning”. Bilderna fastnade däremot inte i min kamera, och tur var kanske det, det är svårt att fånga ett konstverks uttryck i kameran.

Sten Bernhardsson invigde utställningen ”Ro och oro”. 

Konst är resultat av människor och konst både roar och oroar oss sa Sten Bernhardsson när han invigde årets utställning. Sten höll ett klart och tydligt tal för konst och kulturs självklara plats i samhället. Jag gillar både det och att ströva i Skulpturparken och ta in både konst, natur och områdets historiska atmosfär. Det är Engelsbergs konstgille som arrangerar utställningen med stöd från Fagersta kommun, Konstfrämjandet i Västmanland och en mängd sponsorer. Den är öppen dygnet runt och finns att se till och med 28 september. Passa på.