Jag är i Jämtland, har en ledig vecka och jag var till färghandlaren i Brunflo häromdan och tvärnitade vid station, där tågen inte längre stannar. Där pågick något jag inte lagt märke till förut, ändå har jag passerat många gånger. Ett litet museum hade öppnat på den gamla perrongen. Vägen (E14) stryker längs med så man kan egentligen inte undgå att se det, särskilt när dörrn stod öppen och flaggorna fladdrade i vinden. Det visade sig vara ett väldigt personligt litet museum tillägnat tåg och banorna i Jämtland. 20 kr i inträde och vänligt mottagande av f.d. tågmästare Kjell Johansson, 77 år som arbetat hela sitt liv på SJ och de sista 28 åren som tågmästare innan han gick i pension 2001. Det var det roligaste jobb man kunde ha, ja så sa han. Han for genom hela Sverige, från Malmö till Umeå, från Stockholm till Göteborg men hemmabasen var alltid Östersund. Han älskade detta med tåg och kunde allt om järnvägen. Hans medarbetare på museet, Göran Stuguland, var lika hängiven och donade med en fin modelljärnväg de hade och jag fick köra ett tåg! Det var jättekul! Museet har båda våningsplanen i det hus som en gång var ”förreglingsställverket”. Det betyder att tågklareraren från husets övervåning via ställverket kunde förreglera växlarna med stålvajrar ”linor” och även låsa växlarna. Så sköttes tågordningen. Och det här förregleringsställverket finns kvar som ett av mycket få om inte det enda på ursprunglig plats. På balkongen utanför sin arbetsplats kunde tågklareraren stå och vinka med sin spade (?) och släppa fram tågen när växlarna var klara. Den 1 december 1879 rullade det första tåget med passagerare in på Brunflo järnvägsstation. Då var banan färdig mellan Torpshammar och Östersund. Den Norrländska tvärbanan mellan Storlien och Sundsvall invigdes i sin helhet 1882. Därefter byggdes Inlandsbanan och sträckan Brunflo-Hackås började trafikeras 1916. Sen fanns det fler banor, märkliga banor i Jämtland: Träbanan i Gastsjö, Gustabanan och Antes Enskeniga Järnväg. Den sista var särskilt intressant. Det här var ett roligt besök! Det är Järnvägsmuseiföreningen Jämtland som driver museet som är ganska nytt, ca tre år och visionerna är stora. Man har både lok och vagnar i lokstallet inne i Östersund och föreningen jobbar på att flytta dessa till Teknikland som ligger utanför mot Brunflo till. Jämtlands Järnvägsmuseum håller öppet 28 maj till 27 aug varje lörd kl 10-15 (utom midsommardan). Här finns massor med foton och böcker till försäljning. Det går att boka besök de tider museet inte är bemannat, tfn 063-208 47 eller 063-51 00 45.
månadsarkiv: juni 2011
Evelyns bageri i Norberg
Åh… att surdegsbröd kan smaka så mycket… lite segt, lite ljust, nybakat med goda frön ovanpå och med kallt smör. I detta mycket unika lilla bageri med de stora smakerna mitt i Norberg finns det goda brödet till försäljning. Har ni vägarna förbi Norberg och Evelyns bageri är öppet så får ni bara inte missa det. Evelyn bakar medvetet. Hon väljer sina råvaror noga, det ska vara ekologiskt, närproducerat, naturligt och det ska smaka. Hon har valt sin miljö också, med omsorg. Inrett sitt bageri så där personligt hemtrevligt som ingen annan har det, egna unika avtryck i allt. Egentligen är hon miljöingenjör men så längtade hon efter hus och trädgård. Då flyttade hon hem till Norberg men där fanns inga jobb så vad göra? Ja, man startar ett surdegsbageri till exempel. Hon marknadsför sig ytterst personligt och bara genom djungeltelegrafen och Facebook, där man kan följa hennes bakande, vad hon har på gång och har man tur och bor i närheten så kan man genast gå dit. Hennes tider är ungefärliga så när brödet är slut, då stänger hon bageriet helt sonika. Jag var där häromveckan just innan hon skulle stänga och hon hade bara några småbröd kvar och en hel hög med skorpor. Lycka! Jag som egentligen inte äter bröd längre… hm, men Evelyns bröd måste bara ätas, det är fint och nyttigt bröd. Det brödet kan man bara inte låta bli. Det är fler som tycker det, skaran av tillbedjare växer. En som hänger hos Evelyn och mumsar är poeten, filosofen, författaren Lars Gustafsson, som numera bor i Norberg. Han har till och med tillägnat Evelyn en dikt, som finns på hans blogg här . Han har även översatt dikten till engelska, utlagd den 7 juni ”Evelyns bakery in Norberg”. Evelyns Bageri väcker känslor, så är det bara, man drabbas. Gå dit själva så får ni se.
Bageriet ligger strategiskt mittemot Elsas och utgör en motpool till det söta kondiset, det blir balans i Norberg nu. Hos Evelyn serveras både fikabuffet och soppluncher, vilket betyder rättvisemärkt krav-kaffe, surdegsbröd, smör och marmelad – krav förstås, kanske lite ost och annat, samt krav-soppa tillagat på de bästa råvaror hon kan hitta. Alla val är medvetna hos Evelyn och det är litet och trångt, vilket just är det trevliga, här gäller det att hänga på dörrlåset. Det där medvetna smittar av sig, det är nåt skönt med att själv få känna sig som en som också gör medvetna val. Att vara en som tänker till. Det blir så när man går till Evelyns. Hon håller öppet ons-fre 11-17 och lör-sön 9-15. Soppa serveras tor-fre kl 12. Men tiderna är som sagt lite ungefärliga…
En högst levande dalaskulptur!
Alltså – jag måste bara visa några närbilder på Maria Björkroth, ni kanske såg henne på bilden i förra inlägget? Hon står där längst bak med sin röda kalufs. Visst höll jag på att ramla baklänges när Maria, som jobbar som museitjänsteman och hembygdskonsulent i Dalarna (präktigt värre alltså!), klev in på kansliet i Ludvika nu i onsdags. Jo, min haka föll ner….surprise! Hur ser hon ut? ”Jag ville se ut som en dalahäst!!” sa hon helt frankt och skrattade hjärtligt. Och det gjorde hon verkligen! Hon likande en dalahäst, en mycket glad sådan. Huvudet var rakat på sidorna och den nakna huden målad i dalahästens typiska dekor. En rödfärgad hårman toppade måleriet. Jag såg plötsligt att i Maria bor en sann konstnär, som använder sig själv som objekt, hon är modig, punkig, hon förändras ständigt, hon är en rebell mitt i allt det museipräktiga. När jag tänker efter så ser hon faktiskt alltid ny ut när man än träffar henne. Fast inte så här, inte som en dalahäst. Och hon måste ha hittat en alldeles speciell hårskapare i Falun som lyhört lyssnar, tänker, skissar och sen skrider till verket, den proceduren kan visst ta en vecka eller två. Tyvärr minns jag inte vad hon hette, hade gärna skrivit det här, men ett fantasifullt samarbete är det utan tvekan. Ja, Maria överraskar där man inte förväntar det, det blir som en kollision. Att hon vågar! Och det ser så bra ut, man blir glad själv!
Obs! Jag har fått information om att den som utförde konstverket heter Ann-Charlotte Stüffe och finns i Falun. Hon är colorist och stylist.
Kulturarvet från Falun besöker kansliet
Det var igår vi hade avslutning på vår vårda och bevara-träkurs, som vi kört under våren ett antal gånger Maria Björkroth och jag på Kulturarvet i Falun. Maria har varit mycket strukturerad, det märks att hon har lärt sig det där med att köra utbildning, göra scheman och diplom och upplägg överhuvudtaget. Hon har ju jobbat i många år med undervisning på museologin på Umeå universitet. Det har satt sig ordentligt. Hennes upplägg för kursen har varit väldigt bra och av tio tillfällen har jag deltagit sex gånger och sju med denna avslutning vi hade igår. Vi åt en sommarlunch tillsammans, gick runt på hembygdsgården. Vi besökte dräktkammaren, beundrade delar av den dräktsamling som visades och som Ulla Geijer, aktiv medlem i Ludvika hembygdsförening, ansvarar för. Hon har en timmerstuga intill med bara dräktmaterial. Där kan man inhandla saker till sin egen dräkt om man är lagd åt det hållet. En bergmansdräkt borde man väl sy sig? Det är en fin klänning i rutigt tyg med många detaljer, veck, rynkor och puffar lite här och där. Knepig sömnad! Karl-Erik Forsslund och hans fru Fejan på Storgården i Brunnsvik gick ofta (?) runt i dylika kläder kring förra sekelskiftet – men så var de hängivna kulturbärare också. Tyvärr hittar jag inte bilden av Ulla Geijer i sin bergsmansklänning, jag vet att jag har den nånstans i en bildfil. Åh, det var då retfullt. Jaha, jag får ge mig. Det var i alla fall tack vare Forsslund som det finns en bevarad bergsmansgård här och ett industrihistoriskt museum, gruvmuseet, det allra första. Det var ju annars mest allmogen som fick ljuset på sig. Forsslund tänkte på bergsmännen och deras hyttor, den tidiga järnindustrin. Han var rätt ensam om det. Då. Nu är det annorlunda. Men han räddade Flatenbergs förnämliga hytta från rivning och kanske Klenshyttan också. Vi fortsatte till bergsmansgården och sen till gruvmuseet. Därefter avrundade vi med kaffe och diplom inne på kansliet runt slagbordet och vi önskade varandra en skön sommar och lycka till med Kulturarvet!
Boken om Oljeön
Jag kan ju inte lämna ämnet Oljeön utan att även skriva om den nya boken. ”Oljeön – Ett industriminne i Engelsberg” av Kersti Kollberg och Björn Ullhagen. Förlaget heter Balkong Förlag – ett roligt namn och med många fina titlar i sin utgivning, just såna böcker jag gillar skarpt. Boken om Oljeön är den vackraste jag sett på länge, jag bläddrar och bläddrar, fram och tillbaka. Jag ska låna hem ett ex och läsa, den tycks lika vackert skriven som de bilder den innehåller. Författaren är Lars och Karin Larssons dotter Kersti Kollberg, som arbetat som journalist i 50 år och som känner Oljeön in i minsta del alltsedan barndomen. Lars Larsson (90+) är själv född på Oljeön, hans pappa var den siste vd:n på fabriken. Som Kersti Kollberg själv beskriver det:
”Oljeön är min sedan barndomen. Där har jag haft ett andrum, utan elektricitet, rinnande vatten och andra så kallade bekvämligheter. Här har jag levt som barn, som förvärvsarbetande, som mamma och nu som farmor. Oljeön var länge min familjesfär, mitt privata sommarparadis. Nu är det allas angelägenhet, människor jag inte känner vandrar på mina gamla stigar och fascineras kanske som jag alltid gjort över solens sneda strålar mellan gran- och tallstammarna på ön. Resan tillbaka i Oljeöns historia har lärt mig vilket märkligt industriminne jag alltid levt intill.”
Bilderna i boken är underbara, fotografen Björn Ullhagen har jobbat med dem de senaste fyra åren skriver han. Han tycker om att dokumentera gamla miljöer och vår samtid, vad som pågår innan det försvinner. Med denna bok dröjer sig Oljeön kvar i tiden…
Örjan Hamrin fick minnen om Oljeön
Örjan Hamrin, som byggde upp Ekomuseum Bergslagen från början, skriver i en kommentar som förtjänar att lyftas upp till ett inlägg, att han tyvärr inte kunde komma till Oljeön i söndags, men när han läste inlägget igår mindes han detta:
”Apropå vad jag skrev sist om att juryn för Museum of the Year Award under två dagar i slutet av oktober 1988 skulle bese Ekomuseum Bergslagen. Den bestod av de tyngsta personerna inom prisorganisationen, två äldre gentlemän från England. Det var den kände publicisten och museimannen John Letts samt världens då ledande museolog Kenneth Hudson. På sin rundresa i EmB besökte man objekt inom Ludvika och Smedjebacken under dag 1. Man övernattade i Fagersta och kommunen visade på kvällen genom kulturchef John Björklund runt på hembygdsområdet och bjöd därefter på kvällsmat – ärtsoppa i det då nyöppnade Ekomagasinet på Västanfors hembygdsgård. Vad jag då inte visste var att Björklund hade lagt in ännu en programpunkt under kvällen. Han hade bett Lars Larsson att komma dit och berätta om Oljeön. Lars berättade med stort engagemang i den sena timmen till bilder. Den ene jurymannen Mr Letts var så trött efter det hårda programmet under dagen att han slumrade till. Men det gjorde inte juryordföranden Kenneth Hudson. Han blev mäkta imponerad av vad Lars Larsson berättade. ”This Oil Island must be a very special place!” sa han och föreslog att kommunen omgående skulle skriva till Riksantikvarieämbetet och be om en omprövning av gränserna för det planerade världsarvet för Engelsbergs bruk och att man även skulle uppta Oljeön på världsarvslistan. ”This could be our first double World Heritage, and you can use my good name on this”, sa han. Dessvärre blev det aldrig så och jag vet inte om det fått någon effekt, men nog hade Kenneth Hudson haft rätt. Hans namn kunde kanske ha imponerat även på Riksantikvarieämbetet, som handlade frågan. Dagen därpå besöktes Engelsberg, Norberg, Hallstahammar och Skinnskatteberg. Ett tufft program för de båda jurymedlemmarna…”
Det var Oljeöns dag igår söndag
Det blev en fin dag, solen bröt fram och tog över – alla var tacksamma och glada. Samma morgon var det blixt och dunder med åtföljande slagregn. Jag hade besök från Uppsala, en gammal konservatorskollega och god vän, Lars Björdal. Vi gick ihop på Konservatorskolan i Köpenhamn för evigheter sen och han har rötter i Smedjebacken. Hans pappa är född där och farfar ligger på Norrbärke kyrkogård. Det är många som jag känner som har rötter i dessa trakter. Det är lite intressant. Det betyder också att Lars är mycket intresserad av vår lokala historia. Nu följde han med till Oljeön, det är alltid roligt att visa runt på vad som finns i trakten, det är mer än man tänker sig även om landskapet ibland tycks vara en ödemark. Så här i sommartid börjar det plötsligt vimla av folk. Runt Ängelsberg särskilt förstås, där ligger ju det vackra Världsarvet Engelsbergs bruk också. Och sjön! Vatten drar, har i alla tider dragit folk. Det var kyrkobåtsrodd igår också. Ängelsberg mot Fagersta, båtarna roddes runt ön. Ängelsberg vann överlägset, de var så taggade och detta trots att starke kommunalrådet Stig Henriksson deltog i Fagerstas roddarlag med andra starka män. Det hjälpte föga.
Central person på Oljeön är Lars Larsson 90+, han är en seg typ som aldrig ger sig. Jag frågade honom om han fortfarande rodde ut till ön (det är inte jättelångt, men ändå…). Självklart, sa han som om han tyckte frågan var helt obefogad. Han har rott i alla sina dagar och så ska det förbli. Han och hustru Karin flyttar ut till barndomshemmet på ön och bor där varje sommar. Det är ett helt underbart hus, utan el och faciliteter. Lars växte upp på ön bredvid oljeraffinaderiet (världens äldsta bevarade!) eftersom hans pappa var den siste vd:n i bolaget. Han har med sin dotter och måg arbetat med en mycket vacker bok om Oljeön som fanns att köpa denna dag till specialpris. Jag köpte två exemplar till vårt referensbibliotek direkt. Ska visa boken i nästa blogginlägg. Till Oljeön kommer man med pråmen Petrolia som tar besökare på guidade turer från bryggan i Ängelsberg nedanför den gamla stationsbyggnaden. Besökscentrum har flyttat upp till Brukshandeln och delar lokal med antik & kuriosabutiken, ett lyckat koncept faktiskt. Stationshuset är sålt och hela inredningen är bortsliten, det byggs om för att bli nån slags konsthall. Den som lever får se….helt okontroversiellt är det nämligen inte. Nyligen försvann den gamla stationsskylten Ängelsberg från fasaden.
Oljeöns nya hemsida finns här
En varm fredagkväll i Ludvika
Folk drar sig nedåt Väsman, denna underbara sjö. Vid Piren, krog med uteplats, häckar klasar av folk en varm kväll som denna. Man picknickar längs stranden också. Studenter sitter bland björkarna och äter medhavd mat. Hur det ser ut när de gått hem, ja det är en annan femma. Då kan det likna en smärre soptipp. Jag undrar vem som städar? Kvällsolen lyser stadigt och varmt och går ner långt bort i sjön, bortom de blå bergen och vid den här årstiden sent. Det är något primitivt över stranden och sjön, det har jag alltid tyckt. Folk samlas vid strandkanten, de sitter här vid solnedgången och spanar ut över vattnet och liksom följer solen på slutet…Jag är säker på att urmänniskan gjorde detsamma och rabblade någon ramsa för att känna sig riktigt säker på att solen skulle komma tillbaka efter nattens mörker, ja mörker och mörker – kort mörker nu i juni. Idag var det ett studentmyller på stan också, nånstans ska de samlas har jag förstått, det ska festas och kvällen är som gjord för det. När jag skriver detta är kl 22,00 och det är fortfarande 25 grader varmt och en vacker solnedgång även i Marnäs.
Eva Långberg och jag har suttit och pustat på kansliet idag i en tryckande värme och pratat planer, bröd och museimässa och lite annat. Då kom det ett oväntat besök. Karlskogabor med koppling till Morgårdshammar utanför Smedjebacken klev in genom dörrn. Det var gamla bekanta som jag inte sett på åratal och klart att Eva, som är bygdens dotter, genast fann gemensamma bekantskaper på orten. Så det blev ett pratande! Och på genuint dalmål. En annan pratar ju stockholmska och det är inte lika roligt. Jag skulle också vilja ”tjåla” lite på dalmål.
Ja, nu ska det visst vara husbil…
Vi som läser DN på helgerna, vi kunde läsa den 3 juni att husbilen kör om husvagnen. Det är 40-talisterna som styr marknaden och de som nu går i pension vill ha en husbil. Några byter till och med in sina båtar. Det händer alltså nåt med turistmarknaden nu. 40-talisterna är många som vi vet och de som köper husbil är både resvana och språkkunniga, men de vill inte köra runt i Europa, nejnej….de vill köra runt i Sverige, landet de inte känner. Det sista har jag hört från en säker källa på annat håll. Den källan pratade också om husbilstrenden. Den finns verkligen, flera har märkt av den. Husbilsfolket vill se nåt nytt och då är Sverige det blanka, vita bladet – landet som ligger nära, men ändå så okänt, som bara väntar på att upptäckas.
Som ni förstår, får jag genast syner! Husbilarna far kors och tvärs i Sverige, in och ut i Norge och Finland, över bron till Danmark, ner till Nordtyskland för bunkring och uppåt igen. Det här kan bli intressant. Karavaner av husbilar med 40-talister kommer ångande från lite varstans hit till Bergslagen, nyfiket spanande efter udda upplevelser för vad kan väl finnas här att upptäcka? Ett nytt rörligt, fritt och självständigt resande närmar sig med stor bestämdhet, en ny attityd till resandet ingår också. Vad vill husbilsfolket? Vi sitter här och skapar diverse paket för tänkta tillresande….vi tror att vi vet: de vill ha färdiga paket. Många vill nog det men glömmer man inte nåt? Vill de inte skapa själva, dessa fria självständiga resande? Det verkar ju vara mer åt det hållet tycker då jag. Ska vi fixa enkla vackra ställplatser bredvid hyttorna istället? De har cyklar, moppar eller motorcyklar med sig i bilarna, kanske även kanoter eller kajaker. Och mat har de med sig. Då vill de ha stigar, leder, cykelvägar och vattendrag, vacker natur, intressanta platser, möjligen mumsiga sommarfik och lokalt gott hantverk. Samt en och annan unik upplevelse på ett besöksmål som en vild krydda i naturlandskapet, som för inte så länge sen var ett industrilandskap. De vill möta lokalbefolkningen, byta berättelser, prata om livet, jämföra, se och lära – få något med sig hem. Det är vad jag tror. Att tro eller ställa frågor är för övrigt ingen konst alls – men att hitta svaren…
En invandrargrupp från ABF besökte kansliet
Det var glada människor som kom på besök precis före långhelgen. De kom från ABF med sin lärare Ulla Carlsson från Malingsbo i södra Smedjebacken. Hon sitter för övrigt med i Ekorådet och är en ideell kraft för några besöksmål i Smedjebacken och dessutom är hon nu även engagerad i vår geoförening i Riddarhyttan. Jag bjöd på kaffe och toscakaka. Kakan gjorde succé, den bakas av Gammelgårdens Catering och alla ville ha receptet. Den är god och lite söt så där som honungskakor kan vara i Medelhavsländerna. Meningen med deras besök var att jag skulle berätta lite om Ekomuseum Bergslagen. Till hösten kommer några av dem i en kurs att eventuellt jobba med översättning av texter från Ekomuseums guidebok och hemsida till arabiska t ex. Det blir ju hur fint som helst för vi vill ju ha information på många språk förstås.
Efter kaffet gick vi runt på Gammelgården, jag hade fått låna nycklar. Vi gick runt i den gamla bergsmansgården och den intresserade dem mycket, mer än vad jag trodde. De kände igen sig, jämförde med sina hemländer och egna minnen dök upp. Det var inte så länge sen som vi lagade mat över öppen eld, tände en oljelampa för att få lite ljus, hade sängen i köket och sov ihop hela familjen. Just ett sånt enkelt liv som vi delat med de flesta andra världen över. Vi är alla så lika. Vi har samma behov, spelar ingen roll varifrån vi kommer. Det var ett ovanligt roligt besök. Vi hann med en tur genom gruvmuseet också…flera gruvor i Ludvika kommer att öppna inom några år. Då kommer det att finnas jobb, sa vi.