Karmansbo smedja ligger intill Hedströmmen. Inuti är den näst intill intakt, så som den såg ut när den senast användes 1958. Den första smedjan här byggdes redan på tidigt 1600-tal.

 

Om du har turen att kunna åka hit till Järnets dag, varje sensommar, så får du se gubbar i vita ”lusselinnen” som valsar järn. Det ser dramatiskt ut. En bit hett järn pressas in i valsen, kommer ut något smalare, pressas in i nästa vals, kommer ut ännu smalare och så vidare, tills det ringlande, glödande järnet har blivit så tunt som man vill ha det.

Det gällde att arbeta snabbt, innan järnet svalnade och inte gick att valsa mer.

 

 

På visningarna här – som du kan boka in året om, bara det inte är för mycket snö för att ta sig fram till dörren – så får du se blåsmaskinen igång, det pustar och gnekar, den var en modern och effektiv uppfinning som såg till att ugnarna fick syre. Det fungerade bättre än de gamla blåsbälgarna som användes tidigare.

 

 

I ugnarna lade man in tackjärn från masugnen i hyttan. Det här järnet innehöll för mycket kol som gjorde det sprött. Nu skulle kolet bort.
Man sa’ att man färskade järnet. I hettan brann kolrester i järnet bort så att kolhalten sänktes – när järnet kom från hyttan var kolhalten ungefär 4%, när man var klar i färskningshärden var halten strax under 1%. Då var järnet smidbart och hållbart.

Skulle man råka få bort för mycket kol så blev järnet istället alltför mjukt – sådant järn kallades för ”blötjärn”.

 

De där ”lusselinnena” som smederna har på sig på Järnets dag – det är blaggarnsskjortor. Smederna hade sådana förr, ofta med bara strumpor och träskor till, en keps på huvudet och trasor lindade om händerna. Det handlade om arbetsmiljön: det var varmt att färska och valsa järn! Skjortans grova lintyg brann det inte hål i så lätt, så om det stänkte från ugnar och järn så höll tyget ändå. Lite sval luft kunde fläkta in under skjortfållen som satt i knähöjd. Ordet ”blaggarn” kommer från ”blånad, blågarn” som var det grövsta som blev kvar när man gjorde tyg av lin. Blågarnet tog man till smedsskjortorna: blaggarnsskjortor.

 

De som vävde skjortorna bodde i smedsbostäderna en bit från smedjan. Den långa vita längan med dörr på dörr in till små arbetarlägenheter ligger bara en bit från smedjan. Här fick en vävstol lov att få plats i kök eller kammare. Smedshustrurna hade hand om barn, det lilla hushållet som hörde till lägenheten och de jobbade dessutom på bruket: kanske inne i herrgården, eller i ladugården eller med tvätt, bakning eller i jordbruket.

 

 

Området är vackert, en liten lekpark och många picknickbord finns kring arbetarlängan och smedjan. Det gick åt mycket kol till ugnarna i smedjan – kolhuset står kvar och kan hyras till fester.

 

 

Att promenera längs ån är härligt, en bit söderut ligger Hedströmmens naturreservat, med lämningar efter alla de hammare som funnits här sedan tidigt 1600-tal. Sällsynta fåglar som kungsfiskare och mindre hackspett finns här. Utter och bäver likaså. I de forsande vattnen trivs flodpärlmusslan, som är fridlyst och hotad och som kräver rent, strömmande vatten och rena bottnar för att överleva. Den kräver också öring, vars gälar musslans larver bor och äter parasiter i, innan de utvecklas till musslor. Det finns information om var du köper fiskekort uppsatta i reservatet.

Här finns frodig lövskog, men även några rejäla granar, med en omkrets på stammen på omkring två meter i brösthöjd!

Genom reservatet, som är ett omtyckt utflyktsmål, går två stigar, en på knappt 500 meter och en på 1,2 kilometer.

 

Upp, upp, upp går den långa backen mot Stollberg från Silfhyttan. Grusvägen går förbi tandvärkstallen, så har du tandvärk bör du stanna där på vägen och få hjälp.

 

 

Tandvärkstallen är gammal och reslig. Det sitter spikar i stammen, se om du hittar några. Spikarna har man först petat sig i den onda tanden med och sedan hamrat in i tallen. Då flyttades värken ut ur tanden och togs omhand av tallen…

Eller ”flyttades” och ”togs” – flyttar och tas, snarare, för det fungerar väl än.

 

Tandvärksfri kan du nu fortsätta resan upp mot toppen. Längst upp svänger vägen och när du kommer in på parkeringen är utsikten fantastisk! Skogen böljar sig ner mot Smedjebacken som skymtar i fjärran. Bakom ryggen har du då det inhägnade gruvområdet och utsiktstornet.

 

Om det är det minsta värme i luften känner du en doft av … svavel? … som stiger upp från slaggen som omgärdar marken kring gruvhålen.

Här växer några tussar gräs och inte mycket mer, men en ovanlig liten växt trivs ändå här: fjällnejlikan. Den är ovanlig så här lågt söderut och är en av få växter som klarar av att växa där marken är så kopparhaltig som här.

 

 

Här började verksamheten 1552, med brytning av silvermalm. Sedan har man hämtat blymalm, zinkmalm, limonit med mera här.

All gruvverksamhet avslutades 1982.

 

Föreningen här, Väster Silfbergs vänner, firar 30 årsjubiléum i år. 1 juli är det fest på området.

De har genom åren byggt ett utsiktstorn, så att du kan se ÄNNU längre än från parkeringen, här finns picknickbord och slogbod med eldstad, en av Ekomuseum Bergslagens teknikparker för barn och skyltade vandringsleder och stigar i området.

Och det finns ett utedass, öppet för besökare.

 

 

En stolgång finns, där man alltså kan gå in i berget. Just nu inte ”skrotad” som det heter, när man kontrollerar väggar och tak och ser till att inget sitter löst och kan falla ner på besökare, men annars kommer man genom gången fram till öppningen som mynnar ut i det gruvhål man ser närmast parkeringen.

 

 

 

En liten samlingslokal finns också här, som går att hyra och där det hålls trivselkvällar på sommaren, som föreningen arrangerar.

 

Här går Sméleden förbi, så att du kan ta dig till ett annat av Ekomuseum Bergslagens besöksmål: Schisshyttan.

Då går du genom skogen, förbi skogsdammar där det växer näckrosor på somrarna och vandrar på grusvägar och stigar.

 

Detta är en fantasieggande, vacker och faktiskt lite kuslig plats, med de gapande svarta gruvhålen mitt uppe på toppen av berget.