Innan jag fick reda på att jag var färgblind, ville jag bli lokförare. Det var i lågstadieåldern och jag fick nöja mig med att leka med min Märklinjärnväg. Så småningom blev det tågluff ut i Europa och även en del märkliga tågupplevelser i Syd- och Centralamerika.
Minnena kommer över mig som en flodvåg när Torgny Blylod, Sten Nordström och Tore Långbacka med gemensamma krafter öppnar portarna till vad som är Sveriges äldsta bevarade lokstall.
Vi befinner oss i Kärrgruvan, i utkanten av Norberg, och det är en sådan där härlig vårdag då man verkligen känner hur livet börjar om efter en lång och seg vinter. Jag har stämt möte med tre medlemmar i ENJ – Engelsberg Norbergs Järnvägshistoriska Förening – för att få höra mer om den tågtrafik som dess värre ligger nere denna sommar på grund av problem med tillstånd från Trafikverket, om historien som lade grunden till Bergslagens järnvägar och om framtiden för den spårbundna trafiken.
– Det började redan på 1100-talet”, säger Sten Nordström när jag ber om en tillbakablick och det är förstås sant. För redan då fanns det en hytta i Olsbennings bergsmansby, på andra sidan Norberg, där man framställde järn och ska man sammanfatta Bergslagens ekonomiska historia ryms stora delar just i järnet, skogen och transporterna.
Innan ENJ startade sin verksamhet 1999 fanns det föreningar som verkade för att bevara rälsen som Transportstyrelsen ville riva upp, som värnade lokstallet och som intresserade sig för ånglok.
2000 började man köra dressiner för att rädda järnvägen och enligt Sten Nordström var det många som lärde känna backarna mellan Kärrgruvan och Ängelsberg den hårda vägen, när de skulle trampa uppför.
Och där har ni förresten sträckan på den järnväg som ENJ normalt trafikerar med rälsbuss om somrarna; Kärrgruvan – Snyten – Ängelsberg, där den sista delen är elektrifierad.
Rälsbussen, ja… Det var den jag fick syn på när portarna till lokstallet öppnades. Nu blev den ingången till den här texten. En gång var det just en sådan som var min länk ut i världen, när den tog mig genom det småländska höglandet, från Vetlanda till Södra stambanan i Nässjö. Minnen var det och jag kan riktigt känna hur den kränger medan farten ökar, när vi äntrar det stillaståendet fordonet med sina slitna säten och en historia som tog sin början någon gång under 1950-talets andra hälft.
ENJ köpte sin första rälsbuss i Bollnäs. Det var 2 medlemmar i föreningen som körde godståg, som upptäckte den övergivna vagnen som 2003 började gå i sommartrafik för turister. Sedan dess har man skaffat sig ytterligare två som nu står parkerade i Ängelsberg.
1853 rullade det första tågsetet i Kärrgruvan och det drogs av ”Förstlingen” som tillverkats i Eskilstuna och namnet kom sig – naturligtvis – av att det var det första svensktillverkade ångloket.
Sedan följde lite konkurser, andra problem och tillbyggnader, men från 1856 finns en fungerande bana som tar malmen från gruvorna kring Norberg till Ängelsberg vid sjön Åmänningen för vidare transport, via Strömsholms kanal och Kolbäcksån, till Mälaren för att sedan forslas till järnverk i Sverige och Europa.
Mönstret var detsamma, då som nu. Det handlar om en råvara som ska transporteras från platsen för brytning till bearbetningsplatserna och sedan slutkunden. Tillgång, efterfrågan, drivmedel och teknik avgör.
I mitten på 1800-talet tänkte man inte så mycket på klimatet, men utvecklingen ledde till att ångan blev diesel och så småningom elektricitet.
Den här sommaren, när rälsbussarna inte kan köras, får medlemmarna i ENJ ägna sig åt underhåll och det behövs det också. Något som, om vi förflyttar oss till nutid och framtid, problemen med malmbanan i norr visar. Det talas om expanderande gruvbrytning, fossilfritt stål och grön tillväxt i största allmänhet, men det fungerar inte eftersom man sparat pengar och inte hållit järnvägen i gott skick, eller byggt dubbelspårigt för den delen. För LKAB handlar det om miljonförluster varje dag på grund av transportproblemen.
När vi skiljs åt – jag och de tre vänliga och kunniga männen i ENJ som berättat mycket mer än vad som får plats här – har jag samma känsla som vanligt när jag besökt något av Ekomuseum Bergslagens intressanta utflyktsmål. Det ÄR en levande resa i tiden. Medan jag pratat med Sten Nordström, Torgny Blylod och Tore Långbacka har jag kört Märklinjärnväg, tågluffat, sett det första malmtåget lämna Kärrgruvan 1853, följt utvecklingen av det svenska järnvägsnätet, reflekterat över drömmen om fossilfritt stål och betydelsen av järnvägsunderhåll samt beundrat det stationshus i Kärrgruvan som medlemmarna i ENJ byggt upp efter att ha flyttat det hit från Ängelsberg.
1962 upphörde den reguljära persontrafiken mellan Kärrgruvan och Ängelsberg, på 1970- och 80-talet fraktades flytande järn till Surahammar och sedan pågick ytterligare en tid transport av makadam.
Nu är det ENJ som håller sträckan vid liv och låt oss hoppas att tillståndsproblemen löser sig snart så att turisttrafiken – som också kan omfatta buss och ångbåt på Åmänningen – snart kommer igång igen. Jag längtar redan efter att ta med mig min sonson hit, hoppa på rälsbussen och berätta om mina äventyr med ryggsäck på räls. Och så all spännande historia förstås.
Stefan Strömberg, författare
Ta sig dit
Kommer du söderifrån på 66:an svänger du av
mot Norberg i Fagersta på väg 68/69.
I Norberg tar du av på väg 69 mot Hedemora och
Kärrgruvan och följer den ett par kilometer. Sedan
är det bara att följa skyltarna.