månadsarkiv: oktober 2022

Luossastugan – dikterna, musiken, milorna och lägerelden.

När min mamma lyssnade till ”Omkring tiggarn från Luossa”, Hootenanny Singers version, hemma i köket hade jag inte en aning om vem Dan Andersson (1888-1920) var. Många år senare, när Perssons Pack spelade in ”Brooklandsvägen”, hade jag bättrat på den bristen på kunskap, men jag var ändå förvånad att också det här var ett verk av Dan Andersson.

Jimmy Tingstedt, en av guiderna vid Luossastugan. Foto, Stefan Strömberg.

Jimmy Tingstedt, en av guiderna vid Luossastugan. Foto, Stefan Strömberg.

Ytterligare några år senare besöker jag Luossastugan vid Skattlösberg för första gången och det ger mig en helt ny inblick i Anderssons skapande. Det var här i Finnmarken han drömde sig iväg. Det var här det frö såddes till det alltför kortvariga livsverk som kommit att bli en av våra vackraste kulturskatter. Ja, det var här berättelserna om och upplevelsen av fattigdomen, slitet i kolmilorna och Finnmarkens verklighet omvandlades till sånger, poesi och noveller.

Senaste gången jag besökte Skattlösberg och Luossastugan var det tidig sommar och riktigt varmt. Som jag vandrade där på stigen kände jag mig plötsligt förföljd och när jag vände mig om såg jag att jag fått sällskap av en flock kor som uppenbarligen tyckte det var mer spännande att ta rygg på mig än att beta och idissla i trädens skugga.
Stigen slingrade sig fram genom det böljande odlingslandskapet från bilparkeringen och bort mot stugan. Skogen närvarande naturligtvis, och så där framme; en man i vit skjorta, väst och hatt. En gitarr.
Var det månne Dan Andersson själv som återuppstått vid den stuga där han författade några av sina finaste alster? Nej, naturligtvis inte, men väl Jimmy Tingstedt, en av de fantastiska guider som till musik berättar historien om Anderssons liv från födelsen i skolhuset i Skattlösberg till den alltför tidiga döden på hotell Hellman i Stockholm, där man slarvat med vädringen efter att ha använt vätecyanid mot väglöss.

På väg till stugan från parkeringen. Foto, Stefan Strömberg.

På väg till stugan från parkeringen. Foto, Stefan Strömberg.

Ja, till musik får jag historien om Dan Andersson liv. Resan som tonåring på egen hand till USA. Utbildningen på Brunnsviks folkhögskola. Kärleken och skapandet. Och så döden då förstås när han var på väg att söka jobb på en tidning i Stockholm.
Tingstedt ömsom sjunger fram och ömsom berättar om det hårda livet där fadern först var lärare och sedan torpare och skomakare. Här fanns bröder; en syster som dog och en som överlevde.
Kärleken hette Olga och hon var gravid när Dan Andersson dog. Såväl på moderns som faderns sida fanns skogsfinnarna. De som kommit vandrande från öst och nyttjade svedjebruket för att få rikliga skördar.
Ja, så var det och när Dan Andersson föddes var det också kamp om den skog som, precis som idag, skulle räcka till allt. Överallt eldades det. Milorna krävde mycket ved när järnet skulle fram och det som låter så vackert i ”Omkring tiggarn från Luossa” var ett hårt slit som man kan bevittna överallt i det på natur, kultur och historia så rika område som kallas Bergslagen.

I stugan. Foto, Stefan Strömberg.

I stugan. Foto, Stefan Strömberg.

Inne i Luossastugan, som sköts om av Skattlösbergs bygdegille, finns en bokhylla, en gitarr och ett skrivbord kvar som minne av Dan Anderssons liv och gärning. Tillsammans med naturen, Jimmy Tingstedts sånger och berättelser och poetens egna ord, skapar de en bild av en orolig själ, en sökare, en man som ville mer med sitt liv än att följa i sin faders spår i hembygden.
Sedan 1988 – då det var 100 år sedan Dan Andersson föddes – firas varje år Dan Anderssonveckan, en vecka som i själva verket är nio dagar med musik, poesi, olika aktiviteter och som avslutas med Luossafesten den första söndagen i augusti.

När jag lämnar Luossastugan och trubaduren med sin gitarr hör jag fortfarande sången från lägerelden och minns min mamma och hur vi tillsammans lyssnade på den melodi som fått nytt liv med mina besök i Skattlösberg. Och när jag en stund senare passerar Brunnsviks folkhögskola och följer riksväg 66 längs med sjön Väsman är det inte längre en flock nyfikna kor som följer mig utan en poet som skrev sin och bygdens historia och som lämnade oss med en sorgsen undran om vad han skulle ha åstadkommit om han fått leva lite längre.

Stefan Strömberg, författare, har skrivit denna text och mer av honom kan du läsa i ett blogginlägg från 3 oktober 2022 samt i Magasinet 2021 och 2022

Ta sig dit
Skattlösberg ligger 35 km nordväst om Ludvika,
mellan Sunnansjö och Fredriksberg (väg 245).
Från parkeringen går man sedan 800 meter.

Här kan du läsa om Skattlösberg och Luossastugan på Ekomuseum Bergslagens hemsida.

På tur i ekomuseet och utanför.

Då och då anordnar vi en resa eller en inspirationsdag för alla som på något sätt är aktiva i någon av ekomuseets miljöer. I år gick resan till Trångfors smedja, Strömsholm, Borgåsund, och så Kungsör, med Miniature Kingdom och Himmelsberga hembakt i Kungsgården.

Oden vid Trångfors.

Oden vid Trångfors.

Trångfors smedja, Hallstahammar.

Trångfors smedja, Hallstahammar.

Taxi Skinnskatteberg startade tidigt mot Ludvika och Smedjebacken där några klev på, och fortsatte via Söderbärke, Västanfors och Surahammar till Trångfors strax utanför Hallstahammar.

Där finns en smedja och ett enormt kolhus, med anor sen tidigt 1600-tal. Då anlade en Adolf Willemsen en liten smedja här.

Nuvarande smedjan byggdes 1875 och den lades ner 1915 redan. Vi fick gå in i labbit och fika, goda mackor, hembakta bullar och kaffe i termos, från Skantzen – och till kaffet hörde vi talas om projektet Älskade Västmanland, som Helena Arnell och Lina Sporrong berättade om. De arbetar på Västmanlands läns museum och projektet har just börjat, så det har inte riktigt hittat formen än – mer kommer om det här i bloggen längre fram.

Efter fikat var det guidning, vi delades upp i två grupper och guiderna Owe och Ingemar tog vid. Smedjan ligger vackert mellan Strömsholms kanal, där båten Oden låg vid bryggan, och forsen. Bakom kolhuset finns ”ungdomens källa” och i kolhuset ser man rampen där hästarna drog runt med de så kallade kolryssarna fullastade med träkol, som skulle användas i härdarna i smedjan.

Det finns inte så många välbevarade kolhus kvar, i ekomuseiområdet är det det här, det i Högfors och det i Karmansbo, sedan finns kolhuspelare kvar på flera ställen, exempelvis i Trummelsberg och Flatenberg.

Kolhuset i Trångfors.

Kolhuset i Trångfors.

I själva smedjan ser man det stora nyrenoverade vattenhjulet, vattenrännan som renoveras nu, mumblingshammaren, härdarna. När allt fungerar här så demonstreras färskning, alltså att man värmer tackjärn i härdarna och sätter igång mumblingshammaren som slår på det uppvärmda, mjuka järnet.

Vi for vidare mot Kanalbyggnadshyttan, där Strömsholms Kanalbolag AB har sin verkstad. VD Carina Janzon tog emot och började med att visa oss, utanför hyttan, hur man mäter och tänker när det gäller att skaffa virke till reparationer och renoveringar av slussar och murar. Det är ingen liten process och det börjar bli svårt att få tag på virke som fungerar. Nu används fura, längre fram blir det troligtvis lärk som kommer att få användas, när det inte finns fura kvar.

I Kanalbyggnadshyttan.

I Kanalbyggnadshyttan.

Inne låg ett slussportpar från Ramnäs på reparation. De var rejält stora, men kallas ändå för ett ”lillpar” eftersom de hör till de mindre i kanalen. Hela kanalen är ett byggnadsvårdsminne, och allt sker enligt gammalt sätt, reparationer, vilka material som används etcetera. Man reparerar och bygger ibland åt andra kanaler också, på vintern när man har tid över.

Nu började vi bli hungriga – färden gick till Borgåsund och hamnmagasinet där, där numer Borgåsunds restaurang ligger. I magasinet finns stångjärn på golvet och små högar med järntackor ligger här och där – detta var ju tidigare ett av de förråd där järn förvarades, när det transporterats ner från Bergslagen via kanalen, och skulle vidare till Stockholms järnvågar och världen.

Stekt strömming i Borgåsund.

Stekt strömming i Borgåsund.

Stekt strömming, potatismos, lingonsylt och pressgurka avnjöts, liksom en god chokladtryffel till kaffet – innan en liten rundtur i Borgåsund och Strömsholm tog vid.

Gävlebocken brinner.

Gävlebocken brinner.

Därefter for vi mot Kungsör och Miniature Kingdom. Som de ”ekomuseiare” vi är tittade vi förstås efter vilka av ekomuseets platser som fanns med: Färna herrgård, Fridabacken i Klackbergs gruvområde, Polhemshjulet och besökscentret i Norberg var det vi kunde se.

Annars fanns där det mesta från vårt avlånga land. Gävlebocken som brann var tjugonde minut, LKAB’s stora gruva i norr och vår fina huvudstad. Ett besök rekommenderas verkligen, här kan man gå länge och titta!

Vi var fortfarande mätta efter lunchen, men många hade en lång kväll framför sig på bussen – inte minst Hasse som startade tidigast av alla i morse! – så nu var det fikadags igen, på Kungsgården där Himmelsberga hembakt hade fixat rejäla och mycket goda smörgåsar som många dock valde att stoppa i en påse och ta med för att äta senare. Tid fanns för att titta på samlingarna på övervåningen och modellen av hur udden där kungsgården ligger såg ut på 1700-talet.

Miniature Kingdom.

Miniature Kingdom.

Fika, Himmelsberga hembakt.

Fika, Himmelsberga hembakt.

En liten tipspromenad hade vi att lösa under bussfärden, den rättades och vinnarna fick sina priser.

Hemfärden gick mestadels i tystnad, vi var trötta efter en lång och intressant dag. Tack till alla som följde med och till alla som tog emot oss under dagen!

I Kungsgården.

I Kungsgården.

Taxi Skinnskatteberg, Hasse.

Taxi Skinnskatteberg, Hasse.

Schisshyttan – jag vandrar genom vacker natur, reser i tiden.

För exakt 100 år sedan, 1922, genomfördes den sista blåsningen i Schisshyttans masugn. En epok gick i graven. Ja, en era var över, men när jag vandrar den fyra kilometer långa vandringsleden är det inte bara små brusande forsar, amiralfjärilar, ekorrar och spännande stigar som möter mig, utan också en närvaro av hårt arbetande män som slet för att kunna få ihop till mat för dagen åt sig själv och åt familjen.
 
 

Skrivet av Stefan Strömberg, författare. Foto Stefan Strömberg.
Kartan kommer från vandringsfoldern om Schisshyttan, som finns att ladda ner här.
 
Det var Gustav Vasa och hans bröder som ägde marken några kilometer nordväst om Smedjebacken där det redan på 1500-talet fanns en hytta. 200 år sedan anlade Sven Rinman, som brukar kallas den svenska bergshanteringens fader, ett laboratorium i Schisshyttan som gjorde området känt över hela Sverige och höjde kvalitén på stålet.

Med Rinman och hans framgångsrika experiment förs ytterligare en dimension till upplevelsen av natur och hårt slitande arbetare. Det var här den svenska industrins framgångssaga tog sin början. Just här i den vackra naturen mellan Ludvika och Smedjebacken. Inte bara på denna plats förstås, men precis som man gör i Lapphyttan – av somliga kallat 1100-talets Silikon Valley – utanför Norberg, kan man känna hur historiens vingslag förenar sig med den bris som sätter trädtopparnas grenverk i rörelse.
 

Jag har med mig kaffe i termos och några hembakade hallongrottor som tillsammans med ett sittunderlag, en vindjacka och ett anteckningsblock fyller min ryggsäck när jag långsamt följer den markerade stigen och jag tar mig tid att stanna vid de tydligt utmärkta stationer som berättar om Schisshyttans aktiviteter. Mest berör mig det som handlar om det hårda slitet dag ut och dag in. Masugnen var i drift dygnet runt och jag funderar över vad alla de arbetare som levt sina liv här i Bergslagen tänkt på och hur deras hopp och framtidsdrömmar en gång såg ut.
 
Omgivningarnas skönhet kontrasterar mot den verklighet som levdes kring masugnens värme. Denna gång får jag sällskap av den vackra sorgmantelfjärilen när jag dricker mitt kaffe och njuter hallongrottorna sittandes på en stubbe. En annan gång var det just flygfärdiga rödhakeungar på en gren strax intill. Under sensommaren och den tidiga hösten är kantarellerna många längs den trolska stig som slingrar sig genom såväl underbar John Bauerskog och böljande gräs som vid kanten av ett kalhygge som påminner om den moderna människans fortsatta intresse av de råvaror som vår jord tillhandahåller.
 
Allra mest tycker jag om att gå här när det regnat mycket. Då hör jag hela tiden hur vattnet söker sig nedför sluttningarna genom både naturliga forsar och anlagda fåror och det är inte svårt att förställa sig hur man använde fallhöjden för att få ut energi till verksamheten.
Ute vid grusvägen igen väntar Schisshyttans vackra herrgård som byggdes redan 1735 och som i dag är ett konferenscentrum med möjlighet att övernatta. Tillsammans med sjön Schissen bildar den en tidlös tavla som både rymmer allt vad man kan begära av skönhet och samtidigt är en påminnelse om skillnaderna mellan dem som hade vad de behövde och mer därtill och de vars värld inte sträckte sig längre än till arbetet, det enkla hemmet och ett och annat kyrkobesök.

 
Mossbeklädda stenbumlingar, väldiga träd som fallit, vattenfåror som skapats av stenar som staplats på varandra, husgrunder efter arbetarbostäder, herrgården och så Lustigkullagruvan… Tillsammans skapar de en berättelse som är omöjligt att inte beröras av. Och det är egentligen inte särskilt länge sedan aktiviteterna upphörde om man tänker efter, även om 100 år kan tyckas mycket.
Korsar man sedan vägen från utgångspunkten där bilen parkeras och informationstavlan finns, hittar man spännande våtmarker med sångsvanar, tranor, knipor och hägrar om årstiden är den rätta.
 
Själv känner jag mig alltid uppfylld av en inre frid och en ödmjukhet inför det som varit och den underbara natur som finns överallt här i Bergslagen när jag lämnar Schisshyttan. Jag upplever dock inte någon saknad eftersom jag vet att jag snart kommer att återvända till det som kommit att bli en av mina favoritplatser när jag vill göra en utflykt.
 

Karta över Schisshytteområdet

Schisshytteområdet


 
Ta sig dit
I Smedjebacken tar du av mot Morgårdshammar
och följer sedan vägen mot Gubbo som du
passerar. Efter en knapp mil har du parkeringsplats,
med informationsskylt, på vänster sida.

 

#schisshyttan #vandringsled #smedjebacken #bergslagen #museum #historia #ekomuseum #vandringsfolder #visitvästmanland #visitdalarna #besöksmål #hytta #svenrinman #starbobruk