För några veckor sedan åkte jag till Västervåla, jag hade träff med Hans Philip som är ordförande i hembygdsförening där. Min önskan var att få se blästerugnarna i  Dunshammar som ingår  i Ekomuseum Bergslagen och som jag inte sett tidigare. Sagt och gjort, vi körde iväg på knagglig skogsväg. Det tog en stund att komma fram. Platsen är av det diskreta slaget  men mycket väl värd att besöka. Jag är personligen väldigt förtjust i små besöksmål med stor utstrålning med fokus på något avgränsat. Blästerugnarna i Dunshammar är en sådan plats att upptäcka. Här glittrar vattnet bakom granarna säkert på samma sätt som för sådär 1 500 år sedan när det här var en arbetsplats. Blästerugnarna som finns kvar att se, ger en rejäl skjuts bakåt i tiden. Det är lite hisnande.

På den här platsen gjordes alltså järn. Med hjälp av C14-prover vet man att tiden är järnålder till äldre vikingatid. Jag tycker att det är fantastiskt att se resterna av just precis de ugnar som användes och veta att det verkligen var just här det hände. Ugnarna har fått skyddstak av plåt och i ett litet museum liknande en pyramid av trä kan man fördjupa sig om platsen och historiken. Alldeles lagom och spännande.

Det var markägaren som upptäckte ugnarna på 1960-talet och 1970 byggdes museet med hjälp av ideella krafter. Västervåla hembygdsförening var djupt involverad. Det lilla och fiffigt byggda museet, som är öppet under somrarna, ska snart restaureras och jag hoppas att många kommer att hitta hit för att uppleva en vindpust från en gammal arbetsplats skapad av kreativa människor vars gärningar vi än idag drar nytta av. Men pärlan då?  Jo vid utgrävningarna 1985 hittade man den mellan två slagghögar. Pärlmakare fanns i Birka. Vattnet var transportled. Människor reste, träffades och hade nätverk redan då. Men jag undrar vem som bar pärlan och varför den kommit till Dunshammar. Pärlan förvaras nu på Västmanlands läns museum.

I fredags var det dags för Stiftelsen Ekomuseum Bergslagens årliga stämma. Den hölls på Bergsmansgård Tolvsbo. Ett trettiotal personer kom och den viktiga punkten om stiftarnas viljeinriktning diskuterades.

Lite bakgrund. Den 4 april hölls ett öppet seminarium, ett open space, om verksamhetens innehåll och organisation, vilket man kan läsa om i ett tidigare blogginlägg, och det framkom då att stiftarna anser att det är viktigt att fortsätta samverka kring vår gemensamma industrihistoria men att vissa förtydligande borde göras. Åsa Eriksson som är kommunstyrelsens ordförande i Norberg åtog sig att sammankalla stiftarna, göra ett förslag till en tydlig viljeinriktning som den fortsatta verksamheten kan inrikta sig på.

Här är dokumentet ” Stiftarnas viljeinriktning för Ekomuseum Bergslagen” som undertecknats av alla stiftarna.

 KULTURDRIVEN TILLVÄXT I BERGSLAGEN

Bakgrund: Ekomuseum Bergslagen har en viktig roll att spela i utvecklingen av Bergslagen och vi stiftare känner ett behov av att öka vårt engagemang.

Vår syn: För att skapa mer dynamik och skapa synergieffekter bör styrelsen och dess personal söka ökad samverkan med andra aktörer, både ideella, offentliga och privata.

Förutom styrelsen, som har en viktig roll i att ta fram vision och mål, styra, leda och följa upp verksamheten, behövs fler nivåer. Vi föreslår därför att utsedda tjänstemän hos stiftarna bör ta en mer aktiv roll i att vara referensgrupp och bollplank för verksamheten.

Stiftarnas förslag till årsstämmans direktiv till styrelsen:

Styrelsen får i uppdrag att verka för att fler kommuner kan bjudas in att samverka, utan att gå med i stiftelsen.

Styrelsen får i uppdrag att hitta en miljö att verka i tillsammans med andra aktörer i Bergslagen, t ex Strömsholms Kanalbolag, Intresseföreningen Bergslaget och dess projekt Bergslagssatsningen och Bergslagsakademien.

Styrelsen får i uppdrag att under året ta fram en strategi för marknadsföring som bygger på samverkan med befintliga turismorganisationer.

Styrelsen får i uppdrag att ta fram förslag till revidering av stiftelsens stadgar med syfte att

–       Bibehålla avgränsningen det industrihistoriska arvet

–       Tydliggöra kommunernas roll, både politikens och de kommunala tjänstemännens

–       Öka fokus på utveckling av kulturmiljöerna som besöksmål för breda grupper, nya ändamål, nya visningsformer, stärka kopplingarna till andra konstformer

–       Öka fokus på barn och unga

–       Öka fokus på hållbar och klok kommersialisering av kulturmiljöerna

–       Styra mot samverkan med andra aktörer i Bergslagen

–       Stärka samverkan med turismorganisationser, turistföretag och övrigt privat näringsliv

Styrelsen får i uppdrag att fundera över Ekorådets funktion, syfte och sammansättning. Hur ser kommunernas roll ut i rådet?

Styrelsen får i uppdrag att kalla till Samverkansmöte en gång per år, där kommunstyrelsens ordförande i de samverkande kommunerna och berörda museichefer samlas för information och diskussion.

Styrelsen får i uppdrag att arbeta fram mål och indikatorer för kulturdriven tillväxt i Bergslagen.

 

Övriga funderingar:

Befintliga anslag bör växlas upp (tillsammans med andra aktörer) med externa projektmedel för att möjliggöra utveckling av kulturmiljöer och besöksformer.

Kan (och vill?) Intresseföreningen Bergslaget vara ett paraply under vilket andra organisationer/projekt/nätverk verkar tillsammans?

 

 

Det regnade småspik och blåste halv storm på Kyrkudden vid Barkens strand i Söderbärke den här Valborgsmässoaftonen, men ska våren och sköna maj hälsas välkommen så ska den och folk strömmade till, vädret till trots. Brasan flammade upp som den skulle och kyrkokören sjöng Sköna maj välkommen. Det kändes som en ritual med hopp om snar bättring.

Vårtalet skulle hållas och jag hade fått det fina uppdraget. Så tack till Söderbärke hembygdsförening som bjöd in mig. Det är faktiskt ärofullt att hålla ett tal till våren. Så efter att kören sjungit fler vårsånger med fin förstärkning av en studentkör från  Amsterdam, så vecklade jag ut mitt tal. Papperet blev blött och folk huttrade under paraplyerna. Skönare var det att sedan dricka kaffe i församlingshemmet och höra mer av den fantastiska kören från Harlem utanför Amsterdam.

VÅRTAL: Föreningar och ideellt arbete är en viktig faktor i samhället och just hembygdsföreningarna håller den röda tråden levande. Ta bara en sådan sak som att ta hand om en hembygdsgård – ett historiskt dokument. Sådana historiska dokument är viktiga att bevara och är en rik mylla som innehåller de viktigaste näringsämnena för framtiden att bilda nytt liv ur. Men när någonting ska växa så räcker det inte med bara bra mylla – det krävs ljus och värme också.

Nu är det vår. Själv mår jag som bäst om våren. Det är hoppfullt att vänta på allt som ska komma upp ur jorden. Även om det är samma snödroppar och krokusar som förra året så är jag konstigt nog alltid lika förväntansfull. Resten av året längtar jag till våren, tänker på den som en symbol för en vackrare värld – och det är ljuset och värmen som är de viktiga aktörerna. Här kommer nu tre små exempel på hur jag själv upplevt just det:

BUSSEN: Jag tror det var under gymnasietiden. Det var tidig vår. Småruggigt och gråbistert ute. Skolbussen skumpade fram genom skogen som vanligt. Plötsligt öppnade sig landskapet och ljus och sol tittade in. Jag vaknade liksom upp ur min tonårsdvala, solen värmde mig i nacken och ljuset aktiverade tankar. En detalj som jag fäste mig vid var att håret på personen framför mig fick flera nyanser i det nya ljuset och mina egna kläder hade plötsligt fina färger. Ja man är ju lite introvert i tonåren, jag reflekterade och tänkte att när omgivningen är ljus och värmer så syns man bättre, i hela sin glans liksom, och världen blir vackrare. Nu tänker jag att det är mycket lättare att vara människa i ljus och värme och att världens alla relationer, politiska som personliga, behöver just ljus och värme emellan sig för att fungera.

– Visst bor det en vår i varje människa.

COLOR CAFE: I början av 90-talet jobbade jag med Color café här i byn. Det var en sorts studiecirkel för barn och idén var att med färgers hjälp måla bilder och sedan prata om bilderna med varandra. Min uppgift var att puffa på barnen lite, i riktning mot att komma vidare i bildskapandet, och det gjorde dom förstås med lite hjälp på traven. Snabbt lämnade dom regnbågar, blommor och blixtar och hittade nya kombinationer av färger och sätt att forma bilderna. Men det var först när de tillsammans tittade på varandras bilder och med ord belyste kompisarnas skapelser som gruppens bildmedvetande och självkänsla växte så det knakade. Med hjälp av varandras reflektioner kom språket, både det talade och det målade. Att bli sedd väckte skaparlusten till liv. Ja ibland behövs det verkligen bara en gnutta ljus och värme för att växtligheten ska explodera.

– Det bor sannerligen en vår i varje barn.

PÅ ANDRA SIDAN JORDEN: Jag har precis kommit hem från en resa. Mitt resmål var en plats på andra sidan Atlanten, en någorlunda välmående del av världen, ganska lik Sverige, men ändå med en stor och tydlig skillnad. Där bor nämligen ett myller av människor från alla håll och kanter av världen. Landet jag besökte har inte varit och är inte utan problem – men trots det så känns det som att mixen av folk och kulturer är naturlig och skapar en vagga för nyskapande och kreativitet. Området runt San Francisco är verklige en smältdegel för forskning och utveckling inom områden som bland annat medicin och teknologi.

Främlingskap och rasism existera i världen och handlar delvis om rädsla tror i alla fall jag, utveckling och kreativitet däremot handlar om ljus och värme och öppenhet för det okända och det olika, om det som våren representerar.

– Det finns en vår för världen.