Jag rör mig mellan bergsmansgårdarna i Torrbo och Stimmerbo och Gammelgården och gruvmuséet i Ludvika. På vägen däremellan kan man svänga av till gruvor, platser där masugnar legat och leva sig in i hur vardagen en gång tedde sig här i bygden. Flogberget och Stollberg. Flatenbergs hytta. Namnen rymmer sin egen mystik, sin egen historia.
Vid källan intill gården där Werner Aspenström bodde.
Med mig följer också Werner Aspenström och hans dikter. Poeten och författaren som föddes i Torrbo och som skrivit om sin hembygd i den självbiografiska boken ”Bäcken”.
Vid det restaurang- och hotellkomplex som numera heter Barken lodge slår jag mig ner med mina anteckningar och bilder från trakten till en kopp kaffe med mjölk.
Gladtjärn heter det vatten jag sedan badar i och jag spanar ut mot det smala sund som för vidare ut mot sjön Barken och järnets väg via Strömsholms kanal och Kolbäcksån ner till Mälaren och sedan ut i världen.
Masugnen i Torrbo.
När Werner Aspenström vässade sin penna och tog sig an världen var bergsmansgårdarnas storhetstid över i både Stimmerbo och Torrbo.
Masugnen i Stimmerbo blåstes ner 1873 efter att ha blomstrat under 1860-talet då, bland andra, 15 bergsmän etablerade en järnindustri i byn. Ett projekt där folket från Torrbo ingick och man samsades om allt från skola och handelsbod till sjukstuga.
Torrbo hette en gång Torbjörns bodar och ligger cirka 1,5 kilometer från Stimmerbo och även här är landskapet synnerligen vackert. Det liksom sjunger såväl tidlös naturpoesi som en historia som rymmer både järnets historia och den arkitektur som format de vackra bergsmansgårdarna i de bägge byarna.
När jag sedan tar mig till Ludvika gammelgård och gruvmuseum hamnar allt åter i det sammanhang jag ständigt söker, när jag far runt mellan Ekomuseum Bergslagens många besöksmål. När jag simmade i Gladtjärns vatten upplevde jag förbindelsen med den viktiga vattenvägen. Här i Ludvika möter jag kampen och utvecklingen av järnhanteringen och reser som så många gånger förr istället i tiden.
Det är lördag när jag kommer till Ludvika och loppmarknad framför det vackra industrifriluftsmuseum som var det första i sitt slag när det invigdes 1938. Här är massor av folk på plats och det mesta finns att köpa och själv väljer jag ett par ordinära varmkorvar som jag inhandlar av ortens handbollslag innan jag söker mig till den industrihistoria jag kom hit för att utforska.
Jag börjar med bergsmansgården vars historia är hisnande. Gustav Vasa ska ha konfiskerat den från katolska kyrkan och sedan gick den i arv i släkten Sjöberg – Tholérus från 1562 till 1922 då hembygdsföreningen i Ludvika köpte in den.
Byggnaden består egentligen av två hus som satts samman och mitt emot ligger ett spännande hus som, något motsägelsefullt innehåller skolsal och brännvinskammare.
Jag smakar på ordet ”brännvinskammare” och läser mig till att det som kallades husbehovsbränning varit förbjudet i Sverige sedan 1855. När jag sedan fortsätter mina studier av den åtråvärda rusdryckens historia, ser jag att hembränneriet började med att man på 1400-talet upptäckte att det gick att dricka den vätska som man annars tillsatte krutet, fortsatte med säden vars ruseffekt man lärde sig att få fram under de ryska fälttågen för att sedan, när säden blev en bristvara i kristider, övergick till att göra brännvin av potatis. Något som sannolikt bidrog till sprida potatisens popularitet långt innan den blev en delikatess vid midsommar eller i pommes frites i gatuköken.
När jag fortsätter till gruvsmuséet är det vattenhjulet jag fastnar för. Det var ett av de största hjulen i Sverige, 15 meter i diameter, och hämtades från Östanberg några mil bort.
Vattenhjulet parar jag så ihop med den fina stånggången, som användes till att överföra kraften som kom från vattenhjulet till gruvfältet.
Jag tänker att tekniken var vackrare förr, men jag tror inte att de arbetare som slet i gruvnäringen på 1800-talet hade mycket till övers för skönheten i maskinerna.
Den som vill kan sedan följa utvecklingen fram till 1950-talet i Anrikningsverket och Atlas-huset med tryckluftsborrar och kompressorer.
Så långt kommen nöjer jag mig med det som varit och tänker vidare på det som kommer. Det är en lång vandring i tiden mellan det järn som började brytas i Torrbo och Stimmerbo för 500 år sedan och de moderna gruvor, i till exempel Kiruna, som nu sköts med datateknik och joysticks.
Nu väntar en helt ny utveckling i Bergslagen och i Sverige. Ny i den meningen att det är en annan teknik, men gammal om man ser till behovet av malm, av skog och av den energi som vattnet ger.
För en tid sedan besökte jag utställningen om utvecklingen i Norden under 500 år på Nordiska muséet i Stockholm. Det kompletterar väl mina upplevelser inom det som utgör Ekomuseum Bergslagen.
Precis som under 1800-talet går nu flyttlassen norrut igen, efter att fallet varit det omvända under det förra seklet. Vad som kommer att hända i Bergslagen är svårt att sia om. Kanske kommer gamla gruvor att åter vakna till liv när behovet av sällsynta jordartsmetaller ökar? Får vi se gruvor på helt nya platser? Vad händer med skogarna och med järnvägen? Kommer orter som Ludvika, Norberg eller Grängesberg att gå mot en ny storhetstid…
Jag vet inte, men spännande är det att fundera om framtiden utifrån resorna in i det förflutna. Lugnet i de gamla bergsbyarna Torrbo och Stimmerbo tror jag dock kommer att bestå. Ja, om nu inte behovet av naturupplevelser, rekreation och vila sätter fart på näringar av annat slag.
Stefan Strömberg, författare
Ta sig dit
Infarten till Gammelgården och gruvmuséet hittar du längs med
66:an, mellan infarten och Ludvika centrum, på vänster sida om
du kommer från Smedjebackenhållet.
Väljer du Torrbo och Stimmerbo först, tar du av från 66:an åt höger
i rondellen och in mot Smedjebacken, fortsätter mot Borlänge och
sedan, strax efter Smedjebacken, vidare mot Barken lodge och
Vibberbo.
Torrbo hittar du längs med vägen och strax efter är det skyltat mot
Stimmerbo.
Utställningen visar nedslag i 230 år av kanalhistoria, men inte någon heltäckande framställning av historien för det finns ju Kanalmuseet på Skantzen. Till utställningen har istället mycket tagits fram som inte har visats på länge. Idéerna har varit många och alla har kanske inte gått att genomföra.
