Gruvan i Grängesberg – historia, nu och framtid.

Om minnet går förlorat, är inte historien något värd. Då har vi inte något att berätta. Då har vi inte något att lära av.
Det är en skrämmande fundering, möjligen något långsökt, men inte helt tagen ur luften i ett samhälle där allt ska gå snabbare, där allt ska vara effektivare och där vi har en tendens att se på det som varit med en stänk av förakt. Allt är så mycket bättre nu och än bättre ska det bli med den nya tekniken.

Det är med tankar som dessa jag rullar in i Grängesberg en mulen morgon i februari. Vintern är hård i år och trots enstaka dagar med takdropp känns våren långt borta.
”Kom till Mojsen klockan nio på torsdag. Då finns det kaffe och bulle”, skrev Olof Långberg i mejlet. Och det gör det. Dessutom är byggnadsingenjören Bengt Andersson och Anders Hjalmar som var fackligt aktiv och gruvarbetare på plats för att ta mig igenom den gruvhistoria som tog sin början redan på 1400-talet i trakterna kring Grängesberg.

Numera går det nästan inte en dag utan att man läser om behovet av järnmalm till satsningen på fossilfritt stål i norra Sverige de sällsynta jordartsmetaller som idag främst kommer från Kina och Kongo och som är nödvändiga i de nya produkter som ska drivas med el istället för med fossila bränslen.
Ur det här perspektivet blir Grängesberg, som idag har 3500 invånare, extra intressant. Dels för att de gamla slagghögarna rymmer en hel del av dessa sällsynta jordartsmetaller som det finns intresse för att ta vara på, även om någon utvinning ännu inte kommit igång. Dels för att det är spännande att jämföra hur gruvsamhället Grängesberg växte fram med de tankegångar vi ser idag med kampen mellan ekonomiska intressen och natur och urfolkskultur. Och att få tag på tillräckligt med personal.
Dessutom är inte Kiruna den första stad att flytta sitt centrum på grund av rasrisk och sönderfallande hängvägg. Den erfarenheten finns redan i Grängesberg, där – för att ta ett exempel – stationshuset flyttats tre gånger.

Hur annorlunda var det inte när järnbrytningen tog sin början i trakterna av det som ännu inte var Grängesberg för mer än 500 år sedan.
I det som numera är gruvmuséet Mojsen och som fram till stängningen av gruvan 1989 var mat- och sovsal lyssnar jag till Bengt Anderssons och Anders Hjalmars berättelse om en gruvorts uppgång och fall. Allt medan jag dricker av det utlovade kaffet, samtidigt som jag, nästan utan att lägga märke till det – det jag hör är så spännande och intressant – också får i mig en bulle.

När bergsmännen satte igång med järnhanteringen på 1400-talet var det en procedur som följde årstiderna. På sommaren bröt man den fosforrika järnmalmen, på hösten producerades träkol, när vintern kom med snö, is och tjäle var det dags att transportera hem malmen och med vårens smältvatten fick man sedan vatten till masugnen.
Det var en verksamhet som byggde på arbetarnas fysiska styrka och kunskap om naturen. Hårt slit och yrkesskicklighet och inte mycket gemensamt med den hypermoderna teknik som vi idag ser i gruvor som den i Kiruna, där maskinerna manövreras med kameror och joysticks från tempererade rum långt ifrån gruvorterna.
Allt eftersom seklen går ökar likheterna mellan då och nu och allt annat hade förstås varit underligt.
De bergsmän som visserligen samarbetade, men var få, byter skepnad och blir till större enheter. Gruvsamhället Grängesberg växer fram när behovet av järnmalm från norr ökar när tillgången i Europa tryter i samband med Preussenkriget 1870.
Nya tekniker – Bessemermetoden och Thomasprocessen – gör att man kan ta bort fosforn från järnet i Grängesberg och därmed är hållbarhetsproblemet löst.
Gruvdriften elektrifieras med den första kommersiella överföringen av trefas växelström i världen och på 1870-talet byggs en järnväg som i sin tur länkas med andra järnvägar, vilket gör det möjligt att sedan exportera järnet från Oxelösund.
Moderna lavar, som den vid Centralschaktet från 1937, uppförs med hissar för gruvarbetarna och uppfordringsverk för malmen.

Allt går mycket fort. Från dagbrott till underjordisk gruva. Från en mängd olika gruvhål och självägande bergsmän till bildandet av gruvbolaget och framväxten av Grängesberg som man, utan att överdriva, kan se som en symbol både för det svenska folkhemmet och den moderna industriorten.
Att prata om Grängesberg utan att nämna den brittiske finansmannen Ernest Cassel som var med som ägare till det mesta, från hamnen i Oxelösund och järnvägen till gruvan, går förstås inte.
Cassel var övertygad om att resultatet blev bättre om gruvarbetarna mådde bra. Badhus, idrottsplats och matinrättning byggdes. Områden med bra bostäder som Källfallet och Stora Hagen blev mönsterexempel och Cassel såg till att Grängesberg fick ett kulturhus av rang.

35 år efter att gruvan i Grängesberg slagit igen möts vi i det museum över såväl driften som den fackliga verksamheten som slog upp dörrarna 2008. Mycket mer än det som får plats här har vi hunnit tala om och jag hoppas kunna fortsätta min berättelse vid andra tillfällen i andra sammanhang.
Det är verkligen en upplevelse att ta del av Bengt Anderssons och Anders Hjalmars gedigna kunskaper och jag är tacksam att de tog sig tid. Och när jag ser mig omkring i de lokaler där vi sitter anar jag såväl de första bergsmännens hårda slit innan den industriella brytningen tog fart kring det förra sekelskiftet, som den kommande gruvboom i vårt land som kommer att bli något helt annan än den verksamhet som gick i graven 1989, men som jag likaväl hoppas finner lärdomar att dra ur det som en gång var.
På så vis blir besöket på Mojsen både en resa bakåt i tiden och ett kliv in i den framtid vi fortfarande saknar kunskap om.

Ta sig dit
Att hitta till Grängesberg är inga problem. Orten ligger
utmed riksväg 50 och kommer man från Örebro och
Kopparberg ligger både gruvområde och Disponentparken
med Cassels kulturhus på vänster sida.

Stefan Strömberg, författare

Vinter i paradiset – Flogbergets gruvor på vintern.

I sena tonåren läste jag Ulf Lundells ”Vinter i paradiset” om en något dekadent tillvaro i det än så länge tämligen oskuldsfulla Åre, dit massturismen ännu inte riktigt nått. Flera gånger har jag sedan läst om boken som jag håller för att vara en av Lundells bästa och alldeles säkert har den bidragit till min lust att själv bli författare.

När jag en decemberförmiddag med mycket snö sätter mig i bilen för en tur genom ett vintrigt Bergslagen, gör jag det med Lundells bok som sällskap. Inte själva innehållet kanske, men med känslan av att resa i ett paradis indränkt i snö. Nu är ju Åres absoluta högsäsong just om vintern, medan Bergslagen ligger i förväntansfull vila inför nästa vår, nästa sommar, men ändå… Jag känner släktskapet. Det är vinter i paradiset.

Jag kör på en slingrande grusväg som plogats till sist och tänker att om vintern kan också ett kalhygge vara vackert. Det känns nästan som en förbjuden tanke, men likaväl kan jag inte helt slå bort den. Domherrarna är många i år och alldeles i närheten av mitt gamla hus såg jag spår efter ensam varg häromdagen.
I mitt inre följer jag avtrycken efter det som varit. Tänker mig hästdragna slädar. Väderbitna ansikten och trötta kroppar. Rök ur skorstenar. Kvinnor på knä vid bäcken med dagens tvätt. Gruvarbetare som svettas trots kylan och som sedan fryser så snart arbetet stannar upp.
Inte var det något paradis precis, även om jag känner att jag ibland kan fastna i ett idylliserande av det förflutna. Det är förstås fel, men jag kan ändå känna en slags längtan efter den mening och det hopp som måste ha funnits hos de som levde i industrialismens begynnelse. Det fanns tydliga band mellan det arbete man utförde och det resultat som blev följden. Eldade man i kaminen blev det varmare i rummet. Skötte man det man sått och planterat och höll några djur fanns det mat på bordet.
Idag saknas för det mesta dessa direkta samband.
Och så alla de uppfinningar som började se dagens ljus och underlättade tillvaron för de allra flesta. Järnvägen gjorde att fler kunde resa, fotogenlyktan spred ljus i tidigare mörka hem och i gruvorna blev arbetet åtminstone något säkrare. En dag körde den första bilen, till de flestas förvåning, samma smala grusväg som jag kör på nu.

Min första tanke denna vackra vinterdag är att söka mig till Schisshyttan och följa de stigar jag älskar att vandra på under sommarhalvåret. Få en känsla för hur livet kunde te sig där också i snö och kyla, men det har kommit så mycket snö på kort tid att jag inte hittar någon bra plats att parkera.
Så jag fortsätter min nu något mer planlösa färd mot ett mål som till slut blir Flogbergets gruvor, beläget mellan Smedjebacken och Ludvika.
Julmarknaden har redan varit och sedan dess har det hunnit falla mer snö så jag får verkligen känslan av en plats som vilar.
Stolarna vid caféborden är täckta av snö och när jag vandrar mellan de olika dagbrotten är de enda spår jag ser efter något som jag tar för att vara en räv.

105 år har gått sedan driften upphörde. Som på flera andra håll var det, det första världskrigets slut som gjorde att efterfrågan på järn minskade i den lågkonjunktur som följde. Så gick en epok som inletts redan på 1500-talet i graven. 1873 hade man startat i stor skala för att 1906 bli elektrifierade, något som manifesterades med en återinvigning 1906 med närvaro av prins Gustav som året efter blev kung Gustav den femte.

På Café Gruvstugans öde gårdsplan häller jag upp kaffe, äter en ostmacka och blickar ut över sjön Leran och bortom den Uvbergets skidanläggning där jag tycker mig se att snökanonerna arbetar för fullt.
Det är vindstilla och tystnaden i den närmaste total. Jag får syn på några talgoxar som vispar ner snö från en gren. Annars är jag ensam. Det är som om både turismen och historien gått till vila och istället lämnar utrymme åt fantasin, reflekterandet och möjligheten att jämföra.
Samtidigt vet jag att jag knappt kommer att hinna blinka innan det åter är dags att slå upp dörrarna på cafét med den fantastiska utsikten, innan guiderna på nytt står och väntar på nyfikna besökare som vill lära sig mer om brytningen av järnmalm, hur masugnarna fungerade och vart järnet sedan tog vägen eller innan det ges tillfälle att se några av traktens skickliga skådespelare framföra en dramatisering av hur gruvarbetarnas liv kunde te sig en gång för inte alls länge sedan.

Än så länge är det emellertid vinter i paradiset. Fortfarande finns möjligheten att ensam på plats ta till sig Flogbergets historia och låta fantasin flöde med en blandning av kunskap, drömmar och en lust att lära sig mer.
När jag sätter mig i bilen och åker hemåt igen, gör jag det för att återvända.

Stefan Strömberg, författare

Ta sig dit
Flogbergets gruvor hittar du lätt om du kör 66:an
mellan Smedjebacken och Ludvika.
Strax efter Lernbo ser du skylten och tar av till höger.


Ekomuseum Bergslagen – ett potpurri att vila i.

Isen har för länge sedan lagt sig på sjön en bit bort, frosten på gårdsplan har ersatts av snö i flera omgångar och nu tänder jag en brasa i kaminen varje kväll.
Det är tid för minnen, tid för eftertanke och tid för vemod. Sommarens äventyr byts mot läsning, samtal och skrivande. För alls inte längesedan stod jag vid Strömsholms slott och fascinerades av dess historia. Något senare vandrade jag mellan de gamla loken på muséet i Grängesberg. Och visst var det alldeles nyss jag lyssnade till spökhistorier och åt kolbulle i Dan Anderssons Luossa…

Jag vet inte vilka av alla upplevelser jag varit med om när jag rest runt i det vidsträckta Ekomuseum Bergslagen som berört mig mest. Det vore alltför enkelt att nöja mig med att hävda att det är helheten, även om det är nog så sant.
Människorna förstås. Gruvarbetarna och de som höll kolmilorna vid liv. Kvinnor med sträng blick som slitit på fälten och hållit ordning därhemma.
Drömmarna… Ja, kanske är det ändå alla drömmar och förhoppningar som jag både sett och anat i järnvägsbyggen, i anläggningar av transportleder på vatten eller det lite märkliga raffinaderiet på Oljeön.
För de är ju så lätta att översätta till dagens moderna samhälle där vi tror på nya mineraler, nya gruvor och ny energi.
Mycket må vara olika, men i Ekomuseum Bergslagen möts människor som en gång skapade med de som är i full färd med att utveckla, hoppas och bygga framtiden.

Jag har vandrat i Schisshyttans vackra natur och mött forsande vatten, vackra fjärilar och en historia som rymmer både de som slet och de som ägde. Vid Loussastugan lyssnade jag till historien om Dan Andersson som slutade sina dagar blott alltför tidigt på ett hotellrum i Stockholm.
Och just i de meningarna jag nyss skrev finns själen i Ekomuseum Bergslagen. Mötet. Mellan kultur, natur och industrihistorien. En tonsatt berättelse om människors utveckling i en bygd vars natur är så vacker och hänförande i sin skönhet att andetagen bara nätt och jämnt räcker till.
Nej, jag vill inte överdriva det vackra, för historien innehåller så mycket slit, så mycket uppoffringar och så mycket fattigdom.
Du ser det på gruvmuséet i Grängesberg. Kampen för en anständig lön och ett drägligt liv där barnen istället för att gå i skola får slita ont för att överleva. Samma sak i Norberg och det som kallas 1100-talets Silikon Valley. Där var utveckling, där var lidande, där var hopp och där var förtvivlan.

En plats som gjort starkt intryck på mig är Bränntjärnstorpet, där Anna Stina Knas – Dan Anderssons farmor – på egen hand uppfostrade 5 barn. Idag så fridfullt och så vackert, men som på så många andra platser ryms en helt annan berättelse om kampen och överlevnaden. Tänk att om så blott för några minuter kunna resa i tiden och får se den vardag som var Anna Stinas och hennes barns. Jag tänker mig ett slit på fälten, kanske drygade hon ut kassan som tvätterska eller också försörjde hon sig på varpen.
Så gjorde i alla fall Varp-Sara som en gång bodde i ett av uthusen på den plats där jag nu skriver dessa rader. Varpen var avfallet från gruvhanteringen som kasserats, men även i denna gick det att hitta lite mineral som sedan kunde säljas till gruvägaren.

Ja, det är midvinter efter det märkliga året 2023 och jag önskar verkligen att vi människor kunde lära lite mer av historien istället för att upprepa samma misstag gång på gång. Inte minst behöver vi tänka igenom vad det är vi verkligen värderar i livet och då är det både tankeväckande och inspirerande att söka sig till det Bergslagen som en gång utgjorde navet för den ekonomiska utvecklingen i Sverige.

Till sist vill jag bara påpeka att Ekomuseum Bergslagen har ”vinteröppet”. Själv tänker jag bege mig till Uttersbergs bruk och studera hur utomhusutställningarna tar sig ut i vinterskrud.
Redan har jag varit där vår och sommar och den första upplevelsen liknade inte den andra.
Kanske tolkar jag Eva Zettervalls bildpark och de tillhörande texterna annorlunda med fötterna i pudersnö och bitande kyla. Kanske inte.
Jag är dock helt säker på att kaffet på Galleri Astley kommer att smaka minst lika gott som förra gången och lika övertygad är jag om att Ernst Neizveztnys skulptur som hyllar Raoul Wallenbergs gärning, uppe på andra våningen, kommer att beröra mig djupt också vid detta besök. Kanske rent av ännu mer nu när våldet kryper allt närmare och det är omöjligt att inte undra varför människan inte kan lära sig mer av de händelser som lett fram till det samhälle vi lever i idag…

Stefan Strömberg, författare och nu aktuell med boken ”Mellan oss skapas
världen – känslor och tankar om vår enda jord” som han skrivit tillsammans
med Nette Wermeld Enström.Skifsen, tunet.

Doft av sommar – Dan Anderssonveckan; vidskepelser, dikter och musik.

Jag har stämt möte med poeten Robert Sandin i Ludvika. I närheten av järnvägsstationen på långtidsparkeringen.
Hur det kommer att bli med vädret är oklart. Molnen lovar regn. Hoppet säger sol och några timmar senare, när vi sitter framför den naturscen där föreställningen ”Det kallas vidskepelse” ska framföras, ska det visa sig att det blir en vacker kväll i Skattlösberg.
Där är vi dock inte än, utan istället ser vi till så att fika och stolar får sällskap av regnställ, stövlar och paraplyer i Roberts bil.

Det känns alltid en smula högtidligt att ge sig av mot Skattlösberg, Luossastugan och Dan Anderssons hemtrakter.
Långt innan jag visste vem Dan Andersson var hade jag hört Hootenanny Singers version av Omkring tiggarn från Luossa ett otal gånger på min mammas transistorradio och många år senare skulle Perssons Packs tolkning av Brooklandsvägen bli en favorit. Så man kan väl säga att han liksom smugit sig på, denne av mystik omgärdade diktare vars musik vi snart ska lyssna till framförd av Jimmy Tingstedt och Jimmy Ginsby. Mellan sångerna ska Sandra Christiansen sedan berätta om all möjlig slags vidskepelse som människorna i trakterna av Skattlösberg levde med och trodde på.

Aldrig har jag väl träffat en mer hängiven Dan Andersson-älskare än Robert. Han besöker flera av evenemangen under veckan och dessutom, får jag veta, skriver han på en roman som utspelar sig i dessa trakter.
Under vår vistelse blir han också intervjuad av Ulrika Korkala från Skattlösbergs bygdegille om sitt stora intresse för Andersson och för bygden.
Bättre sällskap och bättre kompletterande guidning till kvällens upplevelse kunde jag alltså inte ha fått denna kväll.
Vi är tidigt på plats och hinner vandra lite bland blåbärsris som är så tyngda av bär att jag aldrig sett något liknande. I skogen strövar kor och en konstutställning hinner vi också besöka. Medan Robert pratar med arrangörerna söker jag mig bort mot stigen som leder till Luossastugan. Tiden räcker inte denna gång för att ta mig ända dit, men jag minns med värme det senaste besöket när en av kvällens trubadurer, Jimmy Tingstedt, framförde Dan Anderssons sånger och berättade om det liv som slutade blott alltför tidigt 1920 på Hotell Hellman i Stockholm. Vätecyanidförgiftning var dödsorsaken och vad som kunde blivit mer av dikter och musik får vi aldrig veta.

Så strömmar publiken till. Bilparkeringen fylls, de flesta har precis som vi tagit med sig stolar och allteftersom molnen viker undan för en behaglig kvällssol blir det fart på den ved där kolbullarna steks som ska serveras i pausen.
Föreställningen som har namn efter Dan Andersson novellsamling är två timmar lång. Eller kort, beroende på hur man ser det. Publiken lyssnar uppmärksamt på historierna från skogarna om säregna händelser och om troll och andra väsen med märkliga krafter. Det är en ständig strid mellan det onda och det goda och det är inte alltid man vet vad som är vad eller vem som är vem.
Vi får lyssna till ”Dans ord” som Jimmy Tingstedt uttrycker det och medan solen försvinner bakom scenen och temperaturen sakta sjunker och dagen övergår i skymning, njuter jag av de vackra sångerna. Min favorit är ”Jag väntar vid min mila” och att få höra den här i skogsbrynet är något alldeles speciellt.

”Jag väntar vid min mila medan timmarna lida
Medan stjärnorna vandra och nätterna gå
Jag väntar på en kvinna från färdvägar vida
Den käraste, den käraste med ögon blå”

Aldrig kan jag väl föreställa mig hur det var att ensam vakta milan utan tillgång till dagens möjligheter till kommunikation och förströelse. Likaväl har jag allt oftare på senare tid funderat just över hetsen i det moderna samhället och frånvaron av de stunder till reflektion som männen vid milorna möjligen hade alldeles för mycket av.
När vi vänder åter mot Ludvika faller mörkret och det märks att juli avlösts av augusti. Om kvällarna kan man nu åter studera stjärnorna på himlen och när jag sedan ensam kör den sista biten hem till mitt gamla hus fascineras jag av en lågt stående och mycket gul måne som nästan tycks segla fram över sjön Barken.
Alldeles säkert betydde det något förr när månen var så där ostgul och lite extra stor som den ter sig ibland. Vad vet jag inte, men vad jag däremot vet är att det var en lyckad kväll i gott sällskap där historien åter fick liv och ännu en gång manade mig till eftertanke och besinning.

Stefan Strömberg, författare

Ta sig dit
Skattlösberg ligger 35 km nordväst om Ludvika,
mellan Sunnansjö och Fredriksberg (väg 245).
En bit hitom parkeringen ligger Gammelgården
som är platsen för föreställningen. Fortsätter man
vidare till fots, en så där 800 meter, kommer man
till Luossastugan.

Ekomuseum Bergslagens fantastiska mångfald.

Från lokmuseet i Grängesberg till Bråfors bergsmansby.

Det är en av de där förföriskt vackra sensommardagarna som man efteråt minns med vemodig förtjusning eller också ”glömmer bort” när dimman, regnet och kölden tycks vara det enda som ett par månader senare existerar i höstmörkret.
Jag stannar till vid rastplatsen invid sjön Barken, just utanför Smedjebacken. En av Sveriges vackraste sägs det och en bit ner slingrar sig rälsen bort mot Fagersta och Ängelsberg. Rälsen som utgör en ständig påminnelse om järnets betydelse i Bergslagen.
Ekomuseum Bergslagen, ja…Lika stort som Tokyo, berättade en professor från Japan som jag åkte runt med i två dagar till olika sevärdheter i området. Men Tokyo har 14 miljoner invånare. I det som utgör museet ryms, förutom människorna, också naturen, det förflutna, berättelserna och de sammanhang som bildar mänsklighetens och vår planets historia.

Jag är på väg från lokmuseet och Källfallets arbetarbostäder i Grängesberg till Bråfors bergsmansby utanför Fagersta. I minnet bär jag med mig stenhuset i Surahammar och besöket vid Trångfors smedja häromdagen.
I mitt huvud försöker jag skapa en historisk linje och ta till mig den förklaring som mina möten med det som en gång var, och som fortfarande till viss del består, skänker mig. Ekomuseum Bergslagen är på riktigt. Det börjar inte och det inte tar slut. Varken geografiskt eller i tiden.

Lokmuseet i Grängesberg är fantastiskt. Jag hamnar mitt emellan min barndoms modelljärnväg och den kommande resan med inlandsbanan. Den har jag rest på tidigare och nu förenar sig bilderna av fotona på rallarna på museet i Sorsele och deras mödosamma slit för att få ihop den järnväg som invigdes i Kåbdalis 1937 med de arbetare som arbetade med malmen i Trångfors. Den malm som krävde de transporterleder som band samman Bergslagens rika berggrund med havet i öster.
Och för att riktigt knyta ihop historien med nuet besöker jag några veckor efter de tilldragelser jag skriver om här Kiruna och den gruva som ska vara världens modernaste och där de starkaste lok som finns på vår jord drar till synes oändliga rader med vagnar till hamnarna i Narvik och Luleå.
För att förstå nuet och därmed kunna påverka framtiden på ett rimligt vis måste man känna till det förflutna. Jag vet inte hur många gånger jag uppfyllts av den tanken när jag rest runt och besökt Ekomuseums gruvor, stugor, vandringsstigar eller kolmilor. Det är ett ständigt pusslande för att förstå och för min del inleddes detta pusslade när jag häpnade inför mayakulturens pyramider på Yucatanhalvön i Mexiko. Ja, det var då jag begrep att skolans utantillinlärning av historiska fakta hade mycket lite att göra med de förklaringar jag sökte.
När jag vandrar genom tredjeklassvagnarna på lokmuseet i Grängesberg anar jag samma drömmar som jag möter i de vackra och renoverade arbetarbostäderna i Källfallet. Ett hopp som jag tycker saknas i dagens samhälle trots att vi, åtminstone materiellt, har det bättre på så många vis.

I Bråfors bergsmansby känns det som om tiden har stått stilla, trots att jag får veta att husen flyttats runt, kapats och nu bildar andra formationer än de än gång gjorde. Inuti är det samma sak. Möblemanget och målningarna i salen på andra våningen utgör ett levande museum som bebos av samma släkt sedan sex generationer tillbaka.
Redan på 1200-talet bröts järnmalm i gruvorna runtomkring och tillsammans med verksamheten runt närliggande Norberg bekräftar de bilden av trakten som Sveriges ekonomiska centrum och industrins vagga.
Inuti Brategården, som huvudbyggnaden heter, finns också – utöver all annan fantastisk konst, bland annat med bibliska motiv – akvareller av Fanny Brate som många menar var den som inspirerade Carl Larsson och inte tvärtom.

Jag kan inte släppa tanken på en resa som i själva verket är ett pussel när jag så småningom lämnar Bråfors bergsmansby och via Fagersta åter letar mig hemåt på 66:ans asfalt. Ett flerdimensionellt pussel med ett oändligt antal bitar som man kan hålla på med hur länge som helst utan att tröttna.
Ekomuseum Bergslagen inte bara berättar hur det var utan är också en del i en förklaringsprocess som gör det möjligt att förstå det som äger rum här och nu i Sverige. Jag tänker på allt från skogsbruk till järnhantering och de drömmar om fossilfritt stål som vi ännu inte vet om de kan bli verklighet i stor skala eller inte. Bergslagen söker sin plats i den här moderna processen och man gör det utifrån en historia som inte liknar någon annan i vårt avlånga land.


Stefan Strömberg, författare och nu tillsammans med Nette Wermeld Enström, aktuell med boken
”Mellan oss skapas världen – känslor och tankar om vår enda jord”.

Foto Stefan Strömberg.

Ta sig dit
Skaffa en karta (se länk) över Ekomuseum Bergslagen och sök upp
de platser som lockar dig mest.
Platserna jag nämner i texten finns där och den enda nödvändiga rådet
är; se till att du har gott om tid.
Karta • Ekomuseum Bergslagen

Det började i Bränntjärn –

Tanken om upplösningen av tiden och en ökad förmåga att förstå hur det var och varför det blev som det blev.

Bränntjärnstorpet som uppfördes 1793 är vackert, men jag tänker att det är en bedräglig skönhet. Anna Stina Knas var farmor till diktaren Dan Andersson och det var hennes farfar Mats Pålsson, med rötter i Finland, som byggde stugan.

Ensam med 5 barn gjorde hon sedan vad hon kunde för att överleva på den plats som ter sig så harmonisk denna julidag fylld av solljus, en himmel som är blå och underbara blommor.
Men vad tänkte hon när hon gick där? Hur försörjde hon sig? Jag kan föreställa mig tillfällighetsarbeten som tvätterska, vid skörden och kanske hade hon möjlighet att odla potatis och lite grönsaker.
Att en av hennes söner skulle bli pappa till en av våra förnämsta diktare visste hon förstås inte. Lika lite kunde hon ana att hon just på grund av detta skulle bli hågkommen för eftervärlden och att Dan Andersson i ett av sina poem skrev om sin längtan till Sovanto, det lilla kärret strax nedanför torpet.

Vi kom från gruvbygden i och kring Grängesberg och beger oss efter nedslaget hos Anna Stina Knas mot Skifsens Finnmark, jag och Ekomuseums verksamhetschef Malin Andersson. Vi kör rätt och vi kör fel. Tar genvägar som blir omvägar och tvärtom.
De tankar som virvlade runt i mitt huvud vid Bränntjärn föddes redan när jag klev in i Mojsens gruvcentrum i Grängesberg och mötte affischen som berättade om utställningen om gruvstrejken i Persberg 1869. Eller om ”liv, arbete och död” som det står.
För det är ju precis det här som Ekomuseum handlar om på så många olika vis, beroende på till vilken plats man tar sig. Ofta med aktualitet inför den utveckling vi ser idag.
Naturen är ständigt med. Ibland hotad av de mänskliga aktiviteterna. Ibland så där sanslöst vacker och fullkomlig som man hoppas den ska få förbli.

Just Grängesberg är ju lite av en symbol både för hur det en gång var och hur det kanske kommer att bli. Som stora i gruvbranschen levererade man mycken malm, satsade på kultur och byggde arbetarbostäder som var ett föredöme.
Idag finns en del av de sällsynta jordartsmetaller som behövs när tillvaron ska elektrifieras i slagghögarna som blev kvar efter bygdens storhetstid och kanske kommer det också att leda till ny brytning i framtiden.
Än vet vi inte, men medan vi väntar kan vi ta en tur in i den demonstrationsgruva som finns i berget bakom Mojsen och ta del av hur arbetsförhållande utvecklats över tid och hur maskinerna ersatt mänsklig muskelmassa och på så sätt ökat effektiviteten och minskat riskerna.
Men – och det är ett viktigt men – maskinerna i sig skapar ett allt större behov av de mineraler som kräver gruvor som allt oftare hotar vår natur.

Så går färden vidare. Vi pratar. Om verksamhet på skolor och om möjliga resor för turister. Ibland stannar vi till vid någon vacker vy och fotograferar. Konstaterar hur svårt det är att förmedla den storhet som landskapet rymmer.
Vi far förbi vägen upp mot Skattlösberg, där Dan Andersson-veckan är i antågande vid tiden för vår färd. När detta publiceras har den alldeles säkert gått av stapeln och många har hunnit förundrats av den vackra musiken, texterna och en historia som alltså hade sett helt annorlunda ut om Mats Paulsson inte hade byggt den där stugan i Bränntjärn i slutet av 1700-talet. (Red. anm: Dan Andersson-veckan pågår 29 juli – 5 augusti 2023: https://dananderssonveckan.com/ )

Vi avslutar denna innehållsrika dag vid sjön Skifsen där man på ideell basis anlagt en ny Finnmarksgård dit man både kan vandra och ta sig med bil till den vackra plats som ligger drygt 7 kilometer från Fredriksberg i Ludvika kommun.
Här kan man njuta av rökbastun och skönt svettig kasta sig ut i vattnet för att sedan följa upp med en mugg gott kokkaffe som tillagats över öppen eld.
En gång om året firas Skifsendagen och det är just denna dag som Malin Andersson tar oss till platsen. Då erbjuds man tipspromenad, guidning, bastun är förstås igång och så det som, enligt min mening, är höjdpunkten; motti (nävgröt) med lingon och fläsk.

Sveriges största museum står det i reklamfoldern och nog känns det så, tänker jag när vi till slut stannar på parkeringen utanför Ekomuseum Bergslagens kontor i Ludvika och tar kväller.
Resten av vägen hem, ensam i bilen, funderar jag kring dagen och det som länge varit ett mantra för mig; för att förstå nuet och därmed kunna påverka framtiden måste vi känna till vår historia.
Jag tror det gäller i stort som i smått.

Stefan Strömberg, författare

Ta sig dit
Jag brukar ta med en vägbeskrivning till mina texter, men
denna gång ber jag att få hänvisa till Ekomuseums kartor
eller vanliga vägkartor. https://ekomuseum.se/besoksmalen/

Vi rörde oss kring Ludvika, Grängesberg och Fredriksberg på
asfalterade vägar, grusvägar och någon gång på vad jag skulle
beskriva som en traktorväg.
Allt hade sin behållning.

Oljeön – Drömmar då, drömmar nu

Jag kommer fortfarande ihåg när min gode vän Lasse berättade om Oljeön för första gången. Vi satt i trädgården utanför det hus – som förresten är Engelsbergs gamla stationshus – där han bodde då och pratade om bruket och blickade ut över den vackra sjön Åmänningen.

Nedanför gick järnvägsrälsen förbi det nyare stationshuset, som förresten tydligen inte är mycket mer än skön kuliss. Inuti är allt utrivet och förstört. Utanpå är det dock ett ståtligt minne från en tid då man brydde sig om hur nya byggnader såg ut.
Ett oljeraffinaderi… Här?
Jodå, där ligger det. Världens äldsta bevarade oljeraffinaderi. Mitt i Bergslagen, långt från allt vad oljetillgångar heter. Ja, i alla var det så då. Innan Norge fick sitt genombrott som oljexportör.

Några år senare tar jag den lilla färjan ut för en guidad visning av Oljeön, som egentligen heter Barrön. Jag vet inte hur det brukar vara i vanliga fall, men den här gången är vi många som guiden har att ta hand om.
Med tanke på det samtal som förs idag om allt som den gröna omställningen påstås kunna förändra med elbilar, fossilfrittstål och ett alltmer digitalt samhälle, är det minst sagt spännande att fundera över drömmarna såg ut 1875.

1875 började fabriken byggas och året efter började röken bolma ur den då enda skorstenen på fabriken. Den 23 augusti det året fick Engelsbergs Oljefabriks AB Kungl. Majt:s tillstånd att raffinera maximalt tusen fat råolja per år. Ett fat innehöll 159 liter råolja. Tusen fat ger alltså 159 000 liter. På ett år. Det är ungefär vad vi i världen idag gör av med på en sekund.”
Jag finner uppgifterna på Oljeöns hemsida och även om de nu inte skulle vara hundraprocentigt exakta skänker de ett nyttigt perspektiv att reflektera kring. Det som från början var ett hopp om rena hem med järnspis i köket och fotogenlyktor som lyste upp de hem som tidigare fått sin belysning från öppna eldstäder, har nu blivit ett oljeberoende som världen försöker ta sig hur med varierande framgång.

Men tillbaka till besöket på Oljeön. Det känns smått magiskt att kliva i land och att efter en stund träda in i själva fabriken som bevarats så som den fungerande en gång. En bit bort ligger arbetarbostäderna och mitt emot ön ligger den slottsliknande byggnad där en av direktörerna, Bengt Zetterström, bodde.
Att raffinaderiet byggdes mitt i Åmänningen kan kanske tyckas märkligt, men Pehr August Ålund hade erfarenhet av ett blixtnedslag och en brand i hans första fabrik i Annelund och valde säkerheten först.
Dessutom var det smidigt med transporter på Kolbäcksån och Strömsholms kanal som förenade sjön Barken vid Smedjebacken med Mälaren och Östersjön. Samtidigt utvecklades det svenska järnvägsnätet alltmer och där ingick också Engelsberg med det bruk som skulle vara i drift ännu några decennier.
Råoljan kom från Pennsylvania i USA och hade följaktligen redan transporterats långt när den nådde Oljeön.
Slutprodukterna var många och innefattade bland annat den finaste och klaraste fotogenen, smörjoljor till gevär och läderfetter.

En storlom glider ut från den gistna gamla bryggan när gruppen vandrar bort mot bostäderna. Vyn mot Engelsberg är hänförande och jag kan inte låta bli att ännu en gång fundera över den vackra och fantasifulla arkitektur som harmoniserar med naturen. Och apropå naturen och dess krafter – om man nu kan kalla det som initialt hade människan som upphov så – så påminns man om dessa blott ett stenkast bort, där spåren efter jättebranden 2014 vittnar om vad kan hända när mänsklig verksamhet går överstyr och kombineras med torka och vind.
Att anlägga raffinaderiet på en ö var nog inte så dumt tänkt, trots allt.

Mer än ett 20-tal heltidsarbetare var det aldrig fråga om och till dessa kom sedan daglönare när så krävdes. Ändå handlade det om ett helt litet samhälle som byggdes upp med förmansbostad, bageri- och tvättstuga och allt annat som krävdes för att hålla verksamheten vid liv. En smalspårig räls berättar om hur råoljan transporterades och lagerrum i sin tur om hur den förvarades.
Inne i själva fabriken finns några svart-vita foton som visar hur det en gång var och som tillsammans med synintrycken och den kunniga guidens ord hjälper till att skapa ett pussel av förståelse för den oljeraffinering som upphörde 1902 och fettproduktionen som pågick fram till 1927.
Då hade också den storskaliga aktiviteten på Engelsbergs bruk gått i graven (1919) och ortens betydelse som ett viktigt nav i den svenska industrin existerade inte längre.

Ännu är emellertid Engelsberg och Oljeön väl värt att besöka för att öka förståelsen för såväl gamla drömmar om utveckling som aktuella försök att skapa en ny inriktning för vårt moderna samhälle i en tid när naturen är hotad och medeltemperaturen på vår jord slår nya rekord.

Stefan Strömberg, författare

Ta sig dit
Det smidigaste, om man kommer söderifrån, att köra 66:an mot Fagersta och Sälen och ta av när man ser skylten mot Engelsberg. Eller också väljer man riksväg 70 över Sala, fortsätter 256:an mot Norberg och svänger av vid Hästbäck mot Engelsberg. Då får man som belöning se vad som hänt med området där det brann 2014.
Oljeön är öppen från 13 maj till 24 september och information om guidade visningar, tider och priser hittar du på den här länken:
Guidade visningar på Oljeön (fagersta.se)

Kulturreservatets folkhögskola – bortkastat eller högt värderat nav för landsbygdsutveckling, kultur och bildning.

Texten nedan kommer från Kulturreservatets folkhögskola i Riddarhyttan.
Folkbildningsrådet har tyvärr fattat beslut om att skolan inte längre ska få statsbidrag och därmed måste skolan stänga.

Skolan är en drivande kraft i ekomuseets besöksmål ”Kulturreservatet i Skräppbo” och förutom att Ekomuseum Bergslagen tillfrågats om att gå in som medlemsorganisation i skolan, så finns idéer till många samarbeten och projekt mellan Ekomuseum Bergslagen och Kulturreservatets folkhögskola, som dokumentation, guideutbildning, integrationssamarbeten med mera.

Oavsett kopplingen till Ekomuseum Bergslagen är Kulturreservatets folkhögskola viktig för orten och området. Om den måste stänga kastas så många värdefulla möjligheter till utbildning, kulturutveckling, arbete, integration och mycket mer bort:

”För kännedom
Till invånare, verksamheter, föreningar, företag och kommun.

När Kulturreservatets folkhögskola stänger den 30/6 kommer några saker att försvinna.
Givetvis försvinner:

  • En skola med 70-80 deltagare som studerar svenska, grundskola, gymnasium, kultur och landsbygdsutveckling.
  • 8 engagerade lärare och skolledning som får söka sig annat arbete.
  • Dessutom försvinner ett 40-tal öppna program, teaterföreställningar och seminarier varje år.
  • Skolan försvinner också ur projekt, ur regionala och internationella samarbeten och kan inte längre vara en drivande kraft i dessa.
  • Skolan kan heller inte längre ansvara för samordning mellan studieförbund och vuxenutbildning – ett arbete som Kulturreservatets folkhögskola hittills bidragit till genom samordning av lokala scheman, programmet Mötesplats Skinnskatteberg och studievägledning mellan olika studieformer.
  • Skolan kan inte längre bidra till att stärka människors vilja till kunskap. Eller utgöra socialt stöd. Eller bygga mötesplatser på landsbygden.

Det är säkert uppenbart för de flesta.

Sedan finns det några saker man kanske tänker mindre på:

  • När skolan försvinner slutar morgonbussen från Skinnskatteberg till Riddarhyttan att gå.
  • När skolan försvinner går inte längre några deltagare uppför backen och ingen går ner till affären och köper matlåda.
  • När skolan försvinner, försvinner sannolikt gitarrundervisningen för barnen i Riddarhyttan.
  • När skolan försvinner, försvinner skolexpeditionen som hjälpt folk i byn med smått och stort.
  • När skolan försvinner, blir det färre som nås av kommunens program, för färre personer kommer att tipsa om det.
  • När skolan försvinner, försvinner vår möjlighet till samordning mellan verksamheter som exempelvis RSK:s barn- och ungdomsfotboll, gitarrundervisningen och framför allt den fina samverkan med förskolan Ekorren där det funnits en levande växelverkan mellan verksamheterna.
  • När skolan försvinner, hur blir det då med gräsklippning och skötsel av och runt lokalerna.
  • När skolan försvinner finns det inte längre någon som vattnar blommor och grönsaker.
  • När skolan försvinner, försvinner utrustning; bord, stolar, soffor, köksutrustning och inte minst skolans bibliotek.
  • När skolan försvinner släcks alla lampor och värmen skruvas ned på 10 grader.

När skolan försvinner, så ställs klockorna på noll och ansvaret som skolan tagit måste delas ut på andra eller lämnas för vinden.

När en skola försvinner måste tomrummet fyllas av andra.

Eller lämnas därhän.

Det är inte längre i våra händer. Vi tar däremot gärna emot förslag och initiativ fram till den 30 juni 2023. Sedan finns vi inte längre.”

Kanalen, slussar och ett slott.

Strax innan Fagersta får jag för några ögonblick för mig att jag ska lägga om planerna och bege mig mot Oljeön, belägen i sjön Åmänningen invid Engelsberg. En skylt om att guidningen börjat där inleder mig i frestelse. Men så slår jag bort de tillfälliga tankarna och håller mig till ursprungsidén vars innehåll är att ta mig till Strömsholms slott via väg 66 och sedan väg 252.

Det är en vacker majdag. En sådan där dag då det känns som om livet börjar om på riktigt. Gräset blir allt grönare, himlen är blå, solen värmer och vitsipporna är många. Ja, det är helt enkelt vår.
Strax efter Surahammar svänger jag in på 252:an, som snart löper parallellt med Strömsholms kanal, och kör mot Hallstahammar.
Tanken är inte alls att göra några stopp, men när jag får syn på skylten in mot Skantzen och slussarna kan jag inte låta bli att ta mig en titt. Det första jag tänker när jag ser de vackra omgivningarna är att hit ska jag åka tillbaka och titta länge på allt som finns att se.

Det här var det administrativa centrumet för Strömsholms kanal, invigd 1795, som förbinder Smedjebacken och sjön Barken och Borgåsund där den mynnar ut ett stenkast från det Strömsholms slott jag är på väg till.
Här fanns också ett värdshus där kanalresenärerna övernattade och just det ger ett spännande perspektiv på hur vår relation till tiden förändrats genom åren. Det som förr var ett mindre äventyr och ett projekt att planera genomförs idag med en axelryckning.
På muséet tillsammans med de kvarvarande husen och den imponerande dubbelslussen kan man skapa sig bild av all aktivitet som rådde i vad som kan beskrivas som transportnätets centrum och navet för den tio mil långa kanalen med en nivåskillnad på hundra meter som hanterades med sammanlagt 26 slussar.

Så fortsätter jag. I Kolbäck tar jag en omväg och reser genom en landsbygd med asfalterade vägar som skär genom det bördiga jordbrukslandskapet, så smala att jag med tankens hjälp gör ett hastigt nedslag i skånska Österlen och mina besök där.
Jag närmar mig Strömsholm med spänd förväntan. Visst har jag sett bilder, men verkligheten är en annan.
Beläget på en ö i Kolbäcksån ger slottet ett imponerade intryck som förstärks av den brusande forsen och en himmel som är så blå som en himmel kan vara.

Fem år efter att ha blivit vald till kung 1523, ärvde Gustav Vasa den mark där Strömsholms slott ligger idag.
Ja, det har alltså gått fem sekel sedan han kröntes till kung och det kommer att firas, inte minst på nationaldagen den 6 juni, på Sveriges 10 kungliga slott av vilka slottet i Strömsholm är ett.
En av de verkliga styrkorna med Ekomuseum Bergslagen anser jag vara att man inte stannar i stunden – nej, inte ens på platsen – utan snart hamnar på en resa som rör sig i både tid och rum. Som jag själv rest mycket i Syd- och Centralamerika, så kan jag inte låta bli att ta en vända dit för en tidlös jämförelse.
Ungefär samtidigt som Mölnetorp bytte namn till Strömsholm besegrade Hernán Cortéz och hans spanska här aztekerna i nuvarande Mexiko och längre söderut var det Inkarikets tur att gå under när Fransisco Pizarro anlände med sin trupper Cuzco i det som idag är Peru.
Det är en hisnande tanke att samtidigt som Sverige blev ett kungadöme och Bergslagen blev ett centrum för den första svenska industrialiseringen, bytte en hel kontinent borta i väster ägare och ett folkmord på urbefolkningen inleddes.
Om det var helt oberoende av varandra kan förstås diskuteras, men när de gruvor som öppnades så småningom, flera hundra år senare, moderniserades fanns det svenskt stål i de maskiner som användes.

Så återvänder jag till nuet och Sveriges bäst bevarande karlolinerslott som fortfarande disponeras av det svenska kungahuset. Sommartid är här öppet för visningar och året runt är den vackra naturen ner mot Mälaren tillgänglig för vandringar och kontemplation.
Ursprunget till själva slottet hittar vi i Nicodemus Tessin den äldres ritningar. 1660 fick han uppdraget av änkedrottning Hedvig Eleonora och 1669 satte bygget igång. Tre år senare stod den första versionen klar och därefter har förändringarna varit många med tillbyggnader, rivningar, anläggning av slottsträdgård och anslutande hus och ett kapell.
När arméns ridskola förlades till platsen 1868 blev slottet en förläggning, även om kungavåningen behölls intakt. När man nu reser i omgivningarna är det inte svårt att upptäcka spåren efter denna tid i form av stuterier och andra anläggningar där hästar tränar, betar och föds upp.

Även denna dag har sitt slut och när jag lämnar slottet och efter några kilometer svänger ut på den hårt trafikerade E18 och styr mot Västerås och Stockholm är utflykten slut och jag återvänder till nuet och den pågående vardagen.
Ett beslut är dock fattat. Snart ska jag återvända till Skantzen och i sommar ska jag paddla kanot i Strömsholms kanal.

Stefan Strömberg, författare

Ta sig dit
Här behövs inte någon närmare beskrivning. Leta
reda på väg 252 på kartan, så finner du både Strömsholms
slott och Skantzen. Och det går precis lika bra att resa
norrut som söderut.

Skogen, järnvägen, malmen och kulturen – jag ger mig av mot Uttersbergs bruk.

Den nedlagda järnvägsstationen, som en gång var en betydelsefull omlastningsplats, med det något märkliga namnet Krampen, känns som en bra plats att börja på när jag ska berätta om min dag i Uttersberg och dess intressanta omgivningar.
Det är min vägvisare Lasse som tar mig dit. Annars hade jag nog missat denna speciella plats där det förflutna gör sig gällande på gott och ont. Som en påminnelse om vikten av att vårda den värld vi lever i här och nu.

Vi befinner oss 12 kilometer söder om Skinnskatteberg och här höll, i slutet av andra världskriget, några hundra sovjetiska soldater till. De hade lyckats fly nazisternas fångläger och trodde nog att allt därmed var gott och väl.
Det var det inte. Sverige lämnade ut dessa av kriget sargade män, forslade dem i låsta tågvagnar, till Josef Stalins Sovjetunionen. Vad som hände med dem där, vet jag inte, men Stalin såg på krigsfångar som förrädare som hellre borde ha tagit sina liv än kapitulera…

Krampen rymmer också en mer komisk aspekt av det här med järnvägar och anläggandet av dessa. Jag kommer att tänka på alla problem som det var med tunneln genom Hallandsåsen, när jag läser om att det, på grund av ett missförstånd, blev fel spårvidd på den räls som leder bort till Uttersberg. Därav Krampens betydelse som omlastningsplats när godset skulle vidare på stambanan mellan Krylbo och Mjölby.

I Uttersberg är friden total denna vackra vårdag när knopparna precis börjat slå ut. Vi vandrar på den gamla banvallen bort mot det vackra stationshus som rymmer en konstutställning och där det i direkt anslutning till detta finns en minst sagt spektakulär skulpturpark. Jag finner en variant av Reuterswärds obrukbara revolver, en skulptur av den riksbekanta och avlivade vargen Ylva och så en fascinerande bildpark som Eva Zettervall färdigställt.
Senare får jag se foton tagna under andra årstider och börjar så smått förstå det fina samspelet mellan konst, klimat och natur. Varje månad har sin charm. Ljuset faller olika och inramningen varierar mellan prunkande grönska och gnistrande snö.

Då och då ges det konserter här. Ja, det gör det ju på många håll, men här har man lyckats få skogsbolagen att låta bli att avverka just på grund av den akustik som den inramande skogen skapar.
Det är en vacker tanke omsatt i praktiken och återigen en underbar relation mellan natur och den av människan skapade kulturen.

Jag måste erkänna att jag upplever ett slags glädjeliknande rus när vi sedan traskar tillbaka till Galleri Astley för en kaffe och en bulle, innan vi tar trapporna upp till tredje våningen och utställningen med Ernst Neizveztnys verk.
Här är inte platsen att berätta utförligt om denne ryss, som fick tillstånd att flytta till USA, och sedan kom att tillbringa en rad somrar i det vackra Uttersberg där han blev en föregångare för många andra konstnärer som gjort samma sak.
Allt finns att läsa på nätet och i broschyrer, men jag måste nämna de två skulpturer som berör mig allra starkast: ”Livets träd” och så den som hyllar Raul Wallenberg för hans humanitära insatser.

Jag bär intrycken och känslorna med mig när jag beger mig av mot Östanfors hytta. Den plats där jag väl egentligen skulle ha börjat denna berättelse.
Redan på 1500-talet var det verksamhet här och sedan rullade det på. Moderniserades allt eftersom tills allting så småningom lades ner på 1920-talet efter en sista storhetstid med produktion av vedspisar. Då var man också en av Sveriges modernaste anläggningar med närliggande kraftstation och ett 30-tal gjutmästare anställda.
Idag ligger allt i ruiner, men det är likaväl spännande att vandra bland det som en gång var en hytta, en rostrugn, en banvall, ett kolhus och en del annat. Själv kan jag heller inte låta bli att försöka föreställa mig hur livet tedde sig för de familjer som levde i arbetarbostäderna i Uttersberg.

Ofta återkommer jag till samma tankar. Vilken historia Bergslagen bär på, och det spelar inte någon roll om man hamnar hemma hos Dan Andersson i Luossa, söker sig till Lapphyttan borta i Norberg, funderar över Strömsholms kanal och järnvägen eller, som nu, betraktar den väldiga slagghögen vid masugnen i Lienshyttan.
Det är spännande vart man än tar vägen. I Lienshyttan läser jag om slaggstenen man använde för att bygga hus och grunder i syfte att hushålla med träet som behövdes för andra ändamål.
Precis som vid Krampen, där jag inledde denna berättelse, känner jag hur förr och nu hör ihop och vad mycket vi har att lära av det förflutna. Hur behandlar vi människor? Vad gör vi med skogarna och hur mycket bryr vi oss om de vilda djur som lever där?
Så fungerar ett museum när det är som allra bäst.

Stefan Strömberg, författare.

Ta sig dit
Kommer du från Västeråshållet tar du 66:an mot Fagersta och
svänger av mot Skinnskatteberg strax efter Surahammar.
Väl framme i Skinnskatteberg är det vänster som gäller innan du
kör in i samhället.
Reser du istället 66:an från Sälen och Ludvika, svänger du höger nästan
framme i Fagersta och tar 68:an mot Örebro och följer skyltningen mot först
Riddarhyttan och sedan Uttersberg.