Vackert och kusligt på samma gång i Klackberg.

Det här berget har det hackats, grävts, borrats och sprängts i ända sedan 1300-talet.

Tidigt 1300-tal till och med – då kallades berget för Mons Ferri: järnberget.

 

 

När du kommer in på området från parkeringen finns informationsskyltar, bland annat en med en bra karta över området.

Genast du svänger in här ser du slaggbyggnader. Här finns två märkliga ”torn” byggda av slagg. De är gruvlavar och är byggda över flera hundra meter djupa gruvschakt, I lavarna fanns maskinerierna som skötte ”uppfordringen” ur gruvan, alltså drog upp allt som skulle upp. I en av lavarna kan man fortfarande köra uppfordringsanordningen – boka via Norbergs besökscentrum: 0223 – 290 30.

Det finns också en kalkugn bevarad.

 

 

Det här är ett sådant där område där det växer många speciella växter, tack vare den unika miljön. Det finns skyltar om växter och blommor lite här och där utefter stigarna. En rolig bok, i höjd så att även barn når att bläddra, finns vid stigen i närheten av Blå grottan.

Hela området är fint att promenera omkring i, på små stigar och vägar, där man så gott som hela tiden skymtar något gruvhål inne bland träden. När snön ligger är det inte så skönt att gå här, det sandas inte!

Här bröt man både järnmalm och kalk. Kalk användes i all järnframställning för att lättare skilja slaggen från järnet. En kalkugn finns också kvar, i ena änden av området.

 

 

Men Blå grottan och Storgruvan då? Ja, det är här det blir kusligt. Träbron som går över Storgruvan är stabil och väl inhägnad så någon fara är det inte, men berget sträcker sig högt ovanför och långt nedanför, så det kan suga lite i magen när man går här!

I ena änden av bron kommer man in i en gruvgång. Här kan fantasin få leka, man kan tänka sig hur det var att vara inne i berget utan en utgång bara en bit bort, flera hundra meter ner.

 

 

Alldeles i närheten av Storgruvan och gruvgången ligger Blå grottan, där du går in några meter i berget och ser rakt över ett vattenfyllt hål. Tack vare ämnen i berget ser vattnet alldeles blått ut och mer vatten strömmar ner från ett hål i väggen mitt emot.

 

 

Titta på väggarna i de båda gruvgångarna. Gången in till Blå grottan gjordes tidigare – här användes metoden som kallas tillmakning, när man eldade i berget så att stenen blev porös och så bröt man sig in, eldade och bröt, eldade och bröt. Spåren i bergväggen blir lite ”mjukt rundade” när den metoden används.

I modernare tid sprängde man, som i gången vid Storgruvan, väggarna är här mer söndertrasade och man kan se rester av borrhål där man petat in krut eller dynamit.

 

Ta ett par timmar att promenera runt här. Blåsipporna kommer tidigt, de blommar här nu och fler blir de lite längre fram i vår. Tussilagon lyser också i fjolårsgräset. En härlig plats för utflykter, med gruvhål att ropa ner i, gångar in i berget, trolsk skog och fantasieggande byggnader.

 

Utflykt till Skantzen.

Dagens utflykt på egen hand-tips är Skantzen i Hallstahammar.

Här är det alltid trevligt att gå, extra mycket nu när du kan lyssna på berättelser om de historiska husen och platserna med hjälp av en app i din mobil.

Har du inte mobilen med dig så finns det skyltar på olika platser.

 

Skantzen har fått sitt namn av en borg, en skantz, som fanns här för länge sedan. Resterna av den ligger uppe på berget på östra sidan om vattnet. Dit kan man gå man får då utsikt över Skantzsjön och hela området.

 

Strömsholms kanal går tvärs igenom området, här är det just grävd kanal och det syns – det är en spikrak vattensträcka, med stenbelagda kanter. Det passar ju bra, för Skantzen var själva centrumet när Strömsholms kanal kom till.

 

Här bodde arbetare, här odlades mat till alla som jobbade med kanalbygget, här fanns de som styrde och organiserade det hela, här bodde då och då Johan Ulfström som är personen bakom hela kanalbygget. Härifrån sköttes hela administrationen kring detta enorma projekt.

 

Allt det här kan du höra i appen – ladda ner den i din mobil, här är en länk där du kan se hur den ser ut: 1482911317

 

Med eller utan app kan du gå runt bland områdets alla fina hus. Det är kuskens bostad, bagarstugan, stallbyggnader och lador, bostadshus, huset där Ulfström bodde som kallas Mekanikus och mycket mer.

Det finns en ”teknikpark” för barnen, där de kan köra ångbåt och slussa.

I södra änden av området finns en sluss, du kan promenera på båda sidorna om kanalen och det finns grönytor för barnen att springa runt på.

Inte långt ifrån ligger Åsby, dit går det att gå på en fin liten gångväg längs vattnet och inne i lummig grönska – nåja, inte så lummig nu, kanske, men det är natur och vackra omgivningar.

 

Vatten, natur, vackra hus, spännande historia, plats för barn att leka, picknickplatser – ta gärna med filt att sitta på, det finns många fina backar att sitta i…

 

Det finns en restaurang på området – hur de håller öppet nu i virustider är det bäst att ni kontrollerar med dem: https://skantzenkanalkafe.se

 

Här på området ordnar hembygdsföreningen en massa aktiviteter under året. Grupper kan beställa fika och föreningen kan allt om husen och historien. För att få kontakt med dem och se vad de ordnar under året, läs här: https://www.hembygd.se/svedvi-berg

 

Hembygdsföreningen visar också gärna runt i de fina museerna, men det kanske är bäst att vänta med det tills virusfaran gått över.

Utflyktstips Dunshammar.

Undrar vad de som först kom till Dunshammar döpte platsen till? Och hur de tog sig dit. Kom de kanske med en stockbåt över sjön, lade till i viken och gick uppför backen och började utforska…

Det vi vet är att för ganska länge sedan nu upptäckte markägaren att här fanns spår av mänsklig aktivitet från länge, länge sedan.

Ett par arkeologiska utgrävning gjordes så småningom och det konstaterades att här hade människor levt och tillverkat järn på 300- till 800-talen.

 

Ugnarna där järnet tillverkades finns kvar.

Du kan stå och titta på dem, bra någon meter ifrån. De är skyddade under toppiga trätak.

I liknande stil är museet som innehåller sjömalm och slagg och en pedagogisk och fin utställning om hur det gick till att tillverka järn här för 1500 år sedan.

 

Utanför museet finns ett picknickbord. Ett utedass står där man kommer in på området från parkeringen. Från parkeringen är det ungefär 300 meter att gå.

Skyltar med information finns vid parkeringen och en bit in mot området.

Hit åker du på egen hand, svänger in mot Dunshammar från vägen mellan Virsbo och Ängelsberg och följer träpilarna. Du kan också ta sjövägen – det finns en stabil och bra brygga i viken och därifrån en stig upp på området.

 

På somrarna öppnar Västervåla hembygdsförening museet varje dag, så att man kommer in. Vill du in under andra tider på året kontaktar du föreningen. Uppgifter finns på deras hemsida: http://www.vastervala.nu

 

Du kan läsa mer här på Ekomuseum Bergslagens hemsida också: dunshammar

Ett golv under golvet.

När du går in i byggnaden där serveringen ligger intill slottet i Strömsholm kan du se en ruta i golvet som är täckt med tjockt plexiglas. Där under, några decimeter ner, syns tegel, liknande det som ligger i golvet du går på.

Skillnaden är att teglet där nere är gammalt. Så pass gammalt att på det gick drottning Hedvig Eleonora under senare halvan av 1600-talet.

 

Det var nämligen hon som lät bygga slottet så som det ser ut nu och även just det här huset med tegelgolvet, med hjälp av arkitekten Nicodemus Tessin den äldre.

Tidigare fanns ett annat stenhus här på området, byggt 1550 av Gustav Vasa, och det fick hans fru Katarina Stenbock ärva när han dog.

Vad gjorde Katarina Stenbock i byggnaderna här då, hur såg hennes vardagar ut, hur kändes hennes kläder, vad hade hon för arbetsuppgifter och vilka sociala sammanhang levde hon i? Och hur såg samma saker ut för Hedvig Eleonora?

 

Slottet är öppet för visningar under sommarhalvåret och då kan du få svar på en del av de här frågorna och du får veta mycket mycket annat om kungligheter och saker som har hänt här genom århundradena.

 

2020 öppnar slottet för visningar i juni. Här är länken till slottets egen hemsida: stromsholms-slott.html

Ekorådsresan 2019.

En halvklar septemberdag gick årets Ekorådsresa till biografmuseet i Säter, Staberg och Korså bruk. Temat kan man säga var film, bergsmän och bruk.

Bussen från Söderbärke trafik blev fullsatt och några åkte i egen bil, så det var en stor grupp som for iväg på resan i år.

Första anhalten var biografmuseet i Säter, inrymt i en gammal yxfabrik.

Här slogs vi genast av hur fina utställningarna var och vilka otroliga samlingar här är!

 

Först fikade vi i samlingsrummet, där några fick sitta i biografbänkar, och vi var omgivna av projektorer, filmaffischer och kameror. Kaffe och smörgås satt fint efter en tidig start.

 

Därefter visades vi in i biografen, där vi på röda sammetsstolar först fick öra berättas om biografmuseets historia och sedan se gammal reklamfilm och annat roligt, visat med en stor, surrande projektor.

 

Så blev det dags att gå runt i museets alla skrymslen och vrår. Doften av framkallningsvätska som anades i lokalerna visade sig komma från det mattrengöringsmedel som används och den som städar – och gör ett väldigt bra jobb, allt var fräscht som om det var nytt! – har blivit ombedd att aldrig byta märke!

Här fanns en av Sveriges Televisions bussar från 50-talet. Flera rum, inredda från olika årtionden: 1930, -50, -70, -90-tal och även från 2000-talet. Det fanns uppbyggda studios, en liten biljettkiosk, bilder på grottmålningar, rader med kameror och projektorer, affischer i massor, regissörsstolar, biljettluckor, ja allt man kan tänka sig som är förknippat med bild och film.

ACO-kola fanns i skålar att tugga på medan man gick runt: biokänslan infann sig.

Vi for vidare till Staberg, den vackra barockträdgården med sin fina trädgård, utanför Falun. Här var höstarbetet igång med att klippa ner i rabatterna och plocka äpplen. Vi promenerade omkring på egen hand efter maten som var god och riklig.

 

I Korså häpnade vi över den långa raden enorma vattenhjul som stod intill ån. Vi blev uppdelade i två grupper och medan ena gruppen fick en guidning fick den andra gruppen se på film.

Filmen var den om Åg och Korså bruk – en fantastisk film som visar hur järnproduktionen gick till på de här bruken, dokumentärt och pedagogiskt filmat.

Rundturen tog oss förbi vattenhjulen och hamrarna, en lanchashireugn, ett gårdsmuseum med bland annat gamla vagnar i, längs vattendraget och förbi arbetarbostäder.

Vi avrundade med gott – och vackert! – fika i herrgården där guiden driver verksamhet.

Fulla av intryck for vi sedan hemåt och tänker redan på vad vi ska hitta på till nästa resa, som blir år 2021 – nästa år blir det istället en inspirationsdag!

Lin – från strå till duk och skjorta.

Mycket väsen för lite ull…

 

I Sverige har människor använt lin i omkring 2000 år, bland annat till kläder.

Hur de kom på att linet kunde användas till det och hur… det kan man undra, eftersom det är en lång och komplicerad process att få fram tyg av linets fibrer.

 

Sådd, skörd och frön.

Fröna såddes tidigt på våren, så snart tjälen släppte, för att det skulle ha tid att växa sig starkt. Då och då fick man rensa, så att inte ogräset tog över.

När linet blommar är det så vackert, det lyser blått på fältet. Efter blomningen bildas frökapslar och när de börjar mogna, ungefär tre månader efter blomningen, skördade man linet. Det rycktes upp, med rötterna, till ”en handfull”, som samlades ihop i större knippen, kärvar, och hängdes på tork.

 

Nu skulle man ta vara på fröna, så att man kunde så dem nästa vår. Det gjorde man i något som kan liknas vid en stor kam. Frökapslarna fastnade i kammens tänder och rycktes av strået och samlades ihop. Kapslarna krossades för att komma åt fröna och det kallades tröskning. Sedan fick man dela upp kapslarna från fröna, till exempel genom att kasta upp allt ihop i luften från en flat korg – då blåste vinden bort resterna av kapslarna medan de tyngre fröerna landade i korgen igen. Mörkt och torrt fick linfröna nu vänta på våren.

 

Ta fram fibrerna. Röta, torka, bråka, skäkta.

Så var det dags att börja utvinna fibrerna i linets strån och det gjordes genom att först röta stråna. De lades i vatten, vattenröting, eller på marken i tunna lager, markrötning.

Nu fick man läsa av vädret, hur fuktigt och varmt det var och så gå och känna på stråna. De långa fibertrådarna skulle gå lätt att lossa från resten av strået.

 

Så fort det gick att separera fiber och strå skulle linet läggas på tork! Fick det ligga i blöt för länge började det mögla.

 

De rötade och torkade stråna skulle nu bråkas. En bråka har en botten med spår i och en överdel som passar i spåren, så att stråna böjdes när botten och överdel slogs ihop. Då bröts linets vedaktiga strån av och föll bort, medan de flexibla fibrerna höll och förblev långa.

Bråkat lin ser ut som en hästs svans, ungefär. Och efter bråkningen skulle det skäktas. Det gäller nu att få bort de mindre bitarna av stråna, som kanske hängde kvar efter bråkningen. Ett liknande redskap som vid bråkningen användes, det kallas för en skäktstol och här skrapade man bort de sista resterna av stråna. Man kunde också dra linet genom en draga, en slags kam, lite mer fintandad än den som användes när frökapslarna skulle tas bort.

Börja göra garn. Häckla, spinna, väva, sy.

Nu börjar det likna något. Häcklingen kommer härnäst. Linet som nu är rensat, så att det faktiskt bara är linfibrer kvar, dras genom häcklornas nålar, först en grov-, sedan en mellan- och sist en finhäckla. Nu delades fibrerna upp; separerades från varandra och man fick även bort korta fibrer som fastnade i häcklorna.

 

De här korta fibrerna kallades för blånor och användes till grövre tyger till exempel de vita skjortorna som smederna hade. Skjortorna kallades ”blaggarnsskjortor” som kom från ”blågarnsskjortor” som förstås kom sig av ”blånor”.

 

Det här tyget var inte så behagligt. Rivigt och hårt var det, men det var också hållbart och fattade inte eld så lätt, vilket var en stor fördel i en smedja.

Nu när linet är häcklat kan man äntligen börja spinna det för att sedan sätta upp väven, väva linet till tyg, ta ner väven, klippa tyget och sy det man ville ha!

Lätt som en plätt!

 

Inbjudan till Ekorådets resa 2019.

Att träffas och att få inspiration – det är syftet med Ekorådets resor.

Alla som på något sätt är inblandade i något av Ekomuseum Bergslagens besöksmål är välkomna att delta i årets resa, programmet ser du i bilden.

Det är först till kvarn som gäller och begränsat antal platser, så anmäl dig så snart som möjligt – dock inte via Facebook, utan se uppgifter i inbjudan.
Hoppas att vi ses på resan!

Jättelika hammare.

Hyttor och smedjor är som enorma mekano-konstruktioner! Ugnarna och hamrarna som står där är jättestora, men varje detalj är viktig för att helheten ska fungera.

 

Titta på filmen nedan.

Där ser du hammaren i smedjan i Gravendal.

Den här hammaren är modern, gjord på 1980-talet på grunden av den gamla hammaren här.

 

Sådana här hammare har funnits och finns fortfarande kvar i många smedjor i området och i den här filmen syns det så bra hur de fungerar.

 

De är drivna av vattenkraft. I närheten står alltid ett stort vattenhjul.

Vattnet till hjulet reglerades med dammluckor och små vattenrännor som ledde vattnet till hjulet när det skulle snurra.

På vattenhjulet sitter en kraftig axel fast. I andra änden har axeln ett antal stora kuggar som sticker ut.

 

Det är de kuggarna som lyfter det stora hammarhuvudet från städet. När kuggen snurrar vidare faller hammaren ner och så kommer nästa kugge och lyfter hammaren.

 

Ju mer vatten man släppte på, desto fortare snurrade axeln och slog hammaren.

 

Lite i vinkel över hammaren sitter tryckaren. Den har två funktioner.

Om kraften i vattenhjulet/axeln är för stark kan det hända att hammaren skjuts upp för högt, vänder och kommer ner för sent, så att den missar nästa kugge på axeln och får vänta lite för länge på ytterligare nästa kugge. Det ställer till det för smeden, allt kommer i otakt.

Dessutom ger tryckaren lite extra kraft i slagen om hammaren når ända upp till den, slår i och får en knuff nedåt igen.

 

Det är mäktigt att se sådana här hammare igång!

https://ekomuseum.se/wp-content/uploads/2019/08/20190812_132101.mp4

#järnruttenveckan, hur, varför och när

Med inspiration från konstrundor, skapades #järnruttenveckan för några år sedan.

Målen med veckan är flera.

– Att alla som är aktiva i Ekomuseum Bergslagens besöksmål ska känna att vi gör något tillsammans och är en del av en helhet.  Området är stort och alla aktiva träffas inte så ofta, här få vi alla en chans att göra en gemensam satsning och vara en del av något stort!

 

– Att visa alla boende och besökare i området vilket enormt utbud av platser, kunskap och aktiviteter som finns. Programmet är så gediget att det inte finns en chans att hinna med allt. Detta gör förhoppningsvis att människor bestämmer sig för att åka på vissa saker nu och att besöka andra platser vid andra tillfällen – att man får upp ögonen för platserna och aktiviteterna helt enkelt.

 

Veckan är alltid vecka 27. Vissa tycker det är för tidigt, semestrarna har inte börjat än och därmed får vi kanske inte så många besökare som vi annars skulle få. Men anledningarna till att veckan ligger nu är flera: dels just för att semestrarna inte börjat än. Många evenemang kräver stort engagemang och alla som är aktiva på besöksmålen vill också ha semester… I kommunerna är allt förberett och klart och många tjänstemän där arbetar tills #järnruttenveckan är över och sedan tar sommarpersonalen vid.

De ideella vill också tillbringa tid med nära och kära och varva ner lite i sommartider.

 

Dessutom gör ett sådant här evenemang att många tidigt på året får upp ögonen för alla platser och då har de hela resten av sommaren på sig att upptäcka allt!

 

Varmt välkomna till Ekomuseum Bergslagens 68 besöksmål – under #järnruttenveckan och hela resten av sommaren!

Programmet för #järnruttenveckan 2019 hittar du HÄR.

 

Midsommartid, full fart på hembygdsgårdarna.

I midsommartid är det ofta full fart på landets hembygdsgårdar.

Den traditionella dansen runt midsommarstången – importerad från Tyskland – med ”Små grodorna” – från början en fransk militärmarsch ”Au pas, camarade, au pas camarade, au pas, au pas, au pas…” kräver sina förberedelser.

 

Midsommarstången ska tas ner efter förra årets firande. Den gamla lövningen ska tas bort, massor med blommor ska plockas till den nya stången som också ska kläs.

Bakats inför midsommar har det gjorts i månader, bullar och kakor. Förråden är påfyllda i handelsbodarna. Glassboxarna är påfyllda.

 

Stugorna är städade och fina, i många finns det nyplockade blombuketter.
Bemanningen är ordnad, så att stugorna kan vara öppna för alla som vill titta.

 

Utemöblerna ska skuras. Eventuella torgstånd ska ut, liksom bockar och bänkar för besökarna att sitta på.

 

Gräsmattorna ska vara nyklippta inför midsommaraftonens dans.
Bakugnar i bagarstugor ska värmas upp, degen till tunnbröden ska sättas.

Parasoll stagas upp. Avspärrningar och skyltar om parkering sätts upp. Ljudutrustning riggas.
Dans- och lekledaren och den som håller högtidstalet förbereder sina manus.

 

Det är roligt och det är mycket jobb. Att efter alla förberedelser se firandet, med finklädda dansande barn, vuxna som förnöjd fikar på de hembakta bullarna, höra musiken och känna sommarstämningen är en tillfredsställelse.

 

Vill du, så hör av dig till din favorithembygdsgård och säg att du vill hjälpa till. En av de mysigaste sakerna att göra på hela året är att vara med när midsommarstången kläs. Det sker oftast kvällen innan midsommarafton. Plocka en bunt blommor och gå dit, där finns människor som kan och visar hur du ska göra.