Strömsholms kanal ställs ut i Hallstahammar.

En utställning har vuxit fram i Konsthallen, Hallstahammars Kulturhus. Temat är Strömsholms Kanal – från Segeljakter till Pokerrun.

Utställningen visar nedslag i 230 år av kanalhistoria, men inte någon heltäckande framställning av historien för det finns ju Kanalmuseet på Skantzen. Till utställningen har istället mycket tagits fram som inte har visats på länge. Idéerna har varit många och alla har kanske inte gått att genomföra.

Albert Ängvalds tablå över båtar som gått på kanalen, borde inte den få komma ut i ljuset efter 25 år på en vind? Tyvärr var det svårt att få ut, transportera och få in den nästan sex meter långa tavlan. Hoppas materialet går att tillgängliggöra på något annat sätt i framtiden.

Arrangörerna har letat fram nya och gamla foton, texter, föremål och modeller. Resultatet blev fint och nu pågår utställningen! Den invigdes 23 juni och är öppen vardagar 10.00 – 17.00 fram till 13 augusti.

Arrangörer är Strömsholms Kanals Historiska Förening i samarbete med Svedvi Berg Hembygdsförening och Strömsholms Kanal AB.

Arrangörerna hoppas att utställningen kan turnera vidare till övriga kanalkommuner i anpassad form under de kommande åren.

 

Från husjungfru till kolhus – och vidare.

Nyfikenheten driver henne, AnnMarie Gunnarsson, som skrev om husjungfrun Clara Hammarin, i Ekomuseum Bergslagens bok Järnladies.

Då beskrev AnnMarie sig själv som ”kulturhistorisk spårhund … som nyfiket söker sanningen bakom rykten och ovissheter till exempel gällande de små kantiga fodersocklarna, kronskorstenar av järn, hus av slagg, Sunnansjö Herrgård som älskarinnebostad, helgdagsstugor som företeelse eller vad som kan dyka upp och ifrågasättas och öppna historiska titthål”.

Det blev också bland annat två böcker om slagg. Bland annat, tillsammans med Peter Nyblom, ”Slaggsten och slagghus: unika kulturskatter, som bland annat finns att köpa här.

På frågan om hur AnnMarie vill beskriva sig själv nu, svarar hon: Jag är precis som förr med samma intresse att få svar på frågor och försvara sanningar bakom misstolkningar. Jag har tagit reda på vad de fantastiska gravhällarna av gjutjärn som finns i Bergslagen har för bakgrund och historia. Mycket spännande!! Den kommer från södra Europa och var förutom kanoner det första större som göts, vandrade sedan upp genom Europas länder och kom till Sverige efter trettioåriga kriget. Kanske är hällarna nere i Europa nedsmälta till vapen under världskrigen. I så fall har Sverige – och Norge – en fantastisk kulturskatt bevarad. Och nu senast har jag utforskat de anonyma kolhusbyggnaderna och livet i dessa.

Ett av kolhusen som AnnMarie har intresserat sig för är det som står i Trångfors i Hallstahammars kommun. Det finns mycket material samlat nu och förhoppningen är att det ska bli en kolhusbok framöver.

Kolhuset i Trångfors.

Vilken kvinna skulle AnnMarie välja att skriva om nu? Åh jag vill gärna skriva, men jag har ingen kvinna jag känner så väl. Men från när betraktas kvinnor som bakgrundsfigurer? Och tänker man då bara på 1800-talets ”överklasskvinnor”. Vilken roll ha kvinnor haft genom historien och varför – det tycker jag vore intressant.

Ett annat ämne AnnMarie intresserar sig för är Bergsmansgården: Vad är det för en gård? Många tror att det är en speciell gårdstyp och alltid att den är stor. Det är ju fel. Jag tycker det ska finnas en bok om bergsmansgårdar i Bergslagen. De omskrivna Hälsingegårdarna är ju en sen företeelse och med annan historia.

Ett annat tema kunde vara barnarbetet i Bergslagen. Det borde ges nyanser och inte bara framhållas som gräsligt. Här finns återigen en fråga som bör ställas: Varför? Varför skulle det vara värre än andra situationer för barn under samma tid.

Man skulle också kunna skriva om gjutjärnet. Det fanns ju överallt på bergsmansgårdarna, i grindar, trappor, spishällar och senare i vedspisarna, i grytor, pannor och kastruller, i strykjärn, mortlar, staket, spottlådor, fönstergaller och gravhällar, om vi håller oss till tiden före industrialismen, vilket jag tycker är mest intressant. Innan industrialismen har allt kontakt med människohanden i stället för med maskinen.

Järnspisen i herrgårdsflygeln på Västanfors hembygdsgård.

Spännande konst som överbryggar då och nu.

Under 2024 har konstnären Yuvia Maini samt konstnärsduon Paola Torres Núñez del Prado och Jonas Jonsson fått tillgång till Ekomuseum Bergslagens olika besöksmål och arbetat fram två platsspecifika AR-konstverk. Ett vid Mimerlaven i Norberg och ett vid Röda Jorden i Riddarhyttan, Skinnskatteberg.
Du möter konsten på platserna genom din telefon och appen HUBBLA.

 
HUBBLA är en Augmented Reality (AR)-app som är utvecklad av Region Västmanland och finns att ladda ner på Google play eller app-store.
 
Konsten har en förmåga att levandegöra vår historia och vårt kulturarv och vågar titta på historien på nya sätt. AR-teknik, som konstnärerna har använt här, kan få oss att se bakåt i tiden och gestalta det som annars är osynligt för oss.
 
Under vernissagen, som äger rum både vid Mimerlaven och vid Röda Jorden, den 11 april (se information nedan) är konstnärerna på plats och hjälper till med teknik och håller kreativa workshops.
 
Så här säger konstnären Yuvia Maini om sitt verk ”I lave you” som är skapat till Mimerlaven.
 

 
””I lave you” är ett kärleksbrev dedikerat Norbergs över 700 år långa historia med sin gruva – en turbulent relation som lett fram till idag. I verket är 15 historiska byggnader knutna till den lokala gruvnäringen rekonstruerade. I den så kallade ”laven”, som verkets titel syftar på, fanns all den mekanik som gjorde det möjligt att hämta upp malmfyndigheterna från underjorden. Lavarna har sett olika ut genom historien, och har bestått av olika material, och präglats av olika arkitektur och ingenjörskonst. Mimerlaven, som byggdes i Norberg 1960 är den modernaste laven, var en gång i tiden en central upphämtningsplats för järnmalm i trakten.
 
Genom tekniken Augmented Reality synliggörs alla de historiska byggnader som föregått Norbergs nuvarande Mimerlav. Rekonstruktionen baserar sig på historiska foton av olika lokala lavar i Kärrgruvan, Klackberg och Kallmora. Fotona har sedan gestaltats som interaktiva 3D-modeller bland annat med hjälp av AI-teknik. Verket ”I lave you” belyser hur manuellt arbete allt oftare omdefinieras med hjälp av modern teknologi, och påtalar vikten av att inte glömma historiska kärleksrelationer.”
 
Till verket har Yuvia Maini bjudit in ljudkonstnären Feronia Wennborg att skapa spatiala ljudlandskap som besökaren kan interagera med. De båda konstnärernas vägar korsades under Norbergsfestivalen där Wennborg fyllde den 64 meter höga och 325 meter djupa Mimerlaven med taktila ljudbilder och ”maskinära” toner som förde tankarna till det nära förhållandet mellan människa och natur.
 
”Spöklika järnverk” heter Paola Torres Núñez del Prados och Jonas Jonssons verk i Röda Jorden.
 

 
De arbetar tillsammans och kallar sig ”Artificial Ingenuity” och berättar att de har utvecklat AR-upplevelser för andra konstnärer, men här riktar sitt fokus mot Röda Jordens historia – ett område av stor betydelse under den tidiga järnåldern som också spelat en viktig roll för Västmanlands framväxt. ”Utgrävningar visar att järn utvanns här redan på 700-talet f.Kr. under sen bronsålder. Hur tedde sig egentligen livet och hur såg människorna ut under den här tiden då ugnarna var som mest aktiva? Verket Spöklika järnverk har en estetik som är inspirerad av dataspelsvärlden. Det lyfter fram hur historia ofta oproblematiskt skrivs utifrån påhittade föreställningar. På plats vid Röda Jorden kan besökare genom verket uppleva historien på plats under 700-talet f. Kr. då ugnarna var mycket aktiva i Västmanland.”
 
Vernissage 11 april
 
Konst som levandegör industriarvet
NORBERG Mimerlaven, Gamla Bangatan 6
Tid: 10.00 – 11.30
RÖDA JORDEN, Riddarhyttan, Skinnskatteberg
Tid: 14.30 – 16.00
 
Verken finns att se på platserna fram till den 30 juni 2025, eventuellt längre.
Ingen föranmälan krävs till vernissagen, men om ni vill komma större grupper, maila: jenny.berntsson@regionvastmanland.se alternativt info@ekomuseumbergslagen.se

Järnladyn Christina Lindeqvist.

Järnladies. Går att beställa från Adlibris och Bokus, samt finns på lokala bibliotek.


 
Denna dag, Alla kvinnors dag, vill vi förstås lyfta vår bok Järnladies, som kom ut för första gången 2011. Den är fortfarande aktuell, med berättelser om 27 kvinnor, från 1500 – 1900-tal, som har levt och verkat i Bergslagen.
 
Christina Lindeqvist, som då var verksamhetschef på Ekomuseum Bergslagen, var redaktör för boken. Här nämner hon tre nutida järnladies, Susanne Andersson, Ulla Fredriksson och Anna Jansson och berättar om sin vilja att lyfta geologin i Ekomuseum Bergslagen.
 
Vad har du för dig nu, fjorton år senare?
Det fria livet är nu, har återvänt till rötterna. Tiden rusar, är redan 77 år. Har valt det enklast tänkbara boendet, det lugnar. Lever på en liten yta. Prisar just enkelheten och avskyr krångel, har lätt för att anpassa mig och finna lösningar på problem. Är impulsiv och pratsam men kan vara tyst. Att följa stigar i skogen är nog det bästa. Flanera på stan och småprata med folk är ett annat stort nöje. Handarbete gör gott, har ofta en stickning i gång. Läser helst faktaböcker och biografier. Kulturhistoria är ett favoritämne. Borde skriva mer. Håller koll på släkten och pratar med mina systrar. Har fyra. Min dotter och mina två barnbarn betyder allra mest i mitt liv.
 
Om vi skulle ge ut en ”Järnladies 2.0” nu, vilken kvinna skulle du då vilja skriva om?
Jag har inga tankar alls kring de järnkvinnor jag skrev om. Det är mer intressant med nu levande järnladies i så fall, men det gäller ”bara” att se dem och inse deras betydelse. Det är då något med deras gärningar och energi. Susanne (Andersson red.anm.) är faktiskt också en järnlady, ekomuseets nuvarande ordförande!! Hon ger sig inte och vill uträtta något stort i finnmarken. Hon gör det också.
Tänker också omedelbart på Ulla, som bodde granne med Lienshytte masugn, ett fantastiskt fruntimmer.
Tror att hon lever och att hon heter Fredriksson. (Red.anm. Ja, Ulla heter Fredriksson och bor fortfarande kvar intill Lienshytte masugn.)
 
Finns det någon plats eller företeelse i Ekomuseum Bergslagen som du är extra förtjust i?
Tycker Riddarhyttan var det mest spännande och försummade området i EmB. Jag stöttade en ung arkitektstuderande från Lund/Malmö med examensarbetet som ville rita ett hembygdsmuseum just för Riddarhyttan. Föreslog ett geocentrum i stället och han nappade och presenterade sen en fin ritning på en smart enkel byggnad som han skänkte till Riddarhyttans geoförening. Geopark Riddarhyttan var nyskapad och Jenny (Findahl, Snowtrail design. Red. Anm.) gjorde logotypen. Vi hade även en heldagsexkursion i området: ”Det istida landskapet” med naturvetargruppen NAMSA från Naturhistoriska riksmuseet.
Jag ville ha mer geologi och naturgeografi i EmB men si det gick om intet. Allt föll och Riddarhyttan fick klara sig själva, det har de gjort bra ändå. Men jag tänker på det än idag.
 
Bastnäs gruvområde

Bastnäs gruvområde


 
Den unge arkitekten heter Gustav Wennerberg och han blev raskt anställd hos Gert Wingårdh på Malmökontoret och gör bra ifrån sig. Har honom på Instagram och följer honom. Riddarhyttan borde få sitt Geocentrum! De har en jättefin hemsida och en aktiv förening. Anna Jansson är bra. Har tänkt på det här i många år faktiskt. Det är inte för sent. Geoslingan skulle väcka stort intresse med ett Geocentrum och med arkitekternas namn.
 
Du som läser det här, vilken person ur historien skulle du vilja läsa eller skriva om – och finns det någon plats eller företeelse i Ekomuseum Bergslagen som intresserar dig lite extra?

Roséns bröstdroppar fanns på svenska apotek en bit in på 1900-talet, men dropparna kom redan i mitten av 1700-talet. Receptet lyder ”1 del pulvriserat opium, 1 del saffran, 1 del lakritsaxtrakt, 5 delar socker och 45 delar marsalavin”.

 

 

 

I boken Husmoderns hemkurer och Goda råd, av Kerstin Wenström, fanns receptet med fortfarande år 1933. Preparatet var beroendeframkallande, opiumhalten var omkring 2 procent. Döderhultarn, Axel R Pettersson, var en av de personer som använde dropparna som berusningsmedel.
 
Medicinen var framtagen av Nils Rosén von Rosenstein som i 21 år ägde Lisjö bruk, där den fina brukskyrkan finns som ett av ekomuseets besöksmål.
 
Han köpte egendomen år 1751, och den var i ganska dåligt skick, med förfallna byggnader som han dock återställde. Han anlade även kring herrgården en trädgård, med många olika medicinalväxter. Än idag finns där pestskråp, eller pestrot som den också kallas, i området mot sjön.
 
1772, då han var 66 år och ett år innan han avled, sålde han egendomen vidare till Warner Groen.
 
Nils Rosén von Rosenstein var en framstående läkare, född i Västergötland och vid tolv års ålder inskriven vid Göteborgs gymnasium och två år senare vid Lunds universitet. Han fick strida för att få studera medicin, hans pappa ville att han skulle bli präst.
 
För att kunna studera det han ville så flyttade han till Stockholm när han var 18 år arbetade som lärare och översättare av fransk och tysk litteratur åt olika bokhandlare medan han studerade medicin på fritiden.
 
Under en studieresa, när han hade fått tjänsten som adjunkt vid medicinska fakulteten vid Uppsala universitet, skrev han sin doktorsavhandling i medicin; Rätt dokumentation av sjukdomars förlopp. Den handlade om principerna för medicinsk journalskrivning och att hela patientens livssituation skulle tas i beaktande vid behandling, inte endast symptom och diagnos.
 
1740 fick han en professur i medicin på Uppsala universitet. Eller snarare, han fick professuren i botanik! Den som fick professuren i medicin gick dock gladeligen med på att byta tjänst med Nils och båda blev nöjda. Denne andra professor var Carl von Linné.
 
Bland mycket annat skapade von Rosenstein en läkarutbildning som låg till grund för utbildningar ända in på 2000-talet. Han införde en föregångare till smittkoppsvaccin och var den förste i Sverige som behandlade malaria med preparat av kinabark.
På bilden Lisjö brukskyrka, byggd av Warner Groen 1795.
 

Järnladyn Britt-Marie Hägerman.

Boken Järnladies kom ut första gången år 2011. Författarna var tolv kvinnor som skrev om en eller flera kvinnor ur bergslagshistorien. En av skribenterna var Britt-Marie Hägerman.
Nu när boken precis har kommit från tryckeriet och burits in på kansliet i upplaga fyra så har vi hört av oss till några av författarna, för att få veta vad de har för sig nu, fjorton år senare.
 

 
Först ut är Britt-Marie Hägerman som skrev i Järnladies om ”Snillenas vän, Anny Wernström” och så här beskriver hon sig själv idag: Britt-Marie Hägerman (född 1965) är arkeolog, osteolog och kulturhistoriker som idag bor i Smedjebacken och jobbar i Falun. Arbetet har fört henne från Skåne i söder till Ångermanland i norr. Tycker om att läsa, handarbeta, umgås med sin hund och sommartid gräva i trädgården.
 
Om vi skulle ge ut en ”Järnladies 2.0” nu, vilken kvinna skulle du då vilja skriva om?
 
Finns nog ingen speciell kvinna utan alla dessa kvinnor som såg till att livet fungerade; att familjen mådde bra, att familjemedlemmarna hade kläder att ta på sig och mat att äta, som tog hand om de äldre och som själva arbetade både hemma och på andra ställen. Men också de kvinnor som hamnade vid sidan av på olika sätt; som var sjuka, handikappade, prostituerade, äldre, misshandlade och våldtagna. Det är alla de som har dragit de tyngsta lassen, det är de som ligger bakom den svenska industrialiseringen och det är de som är hjältarna!
 
Finns det någon plats eller företeelse i Ekomuseum Bergslagen som du är extra förtjust i? Mausoleet i Ferna och Thorshammars verkstad. Byggnader där man använt slaggstenarna som arkitektoniska element.
 
Du som läser det här, vilken person ur historien skulle du vilja läsa eller skriva om, och har du någon plats eller företeelse i Ekomuseum Bergslagen som intresserar dig lite extra?
 

Virsbo och Vita Magasinet – kärlek vid första ögonkastet.

Strax innan Virsbo dyker plötsligt två rådjur upp på vägen. Bilen framför hamnar mittemellan dem, men allt går väl. Det första hinner över och det andra vänder om och själv ligger jag så långt bakom att jag hinner bromsa i lugn och ro.

Jag har känslan av att höstfärgerna tar farväl idag och det intrycket förstärks en stund senare när jag står på bron på väg mot Vita Magasinet med sitt spännande arkiv och minnesrum, efter att ha vandrat genom gamla Virsbo, stannat till vid Gammelgården som byggdes 1646 och följer det forsandet vattnet söderut.
Det är en mycket vacker eftermiddag i Virsbo, en bruksort som rymmer allt från arvet från en av Gustav Vasas söner till en ännu oöppnad resväska som när innehållet får avslöjas om ett år, kanske gör att den lokala historien i allmänhet och familjen Lagercrantz i synnerhet, i somliga delar behöver skrivas om.

Tills idag har Virsbo för mig varit en vit fläck på kartan. En bensinmack och en skylt som på en av 66:ans många raksträckor indikerar att därinne, mittemellan Åmänningen och Virsbosjön, ligger ett samhälle.
Nu vet jag bättre. Mer…

Jag har stämt möte vid Vita Magasinet med Torgny Larsson, ”bygdekunnig” i ordets bästa bemärkelse. Innan dess strövar jag runt bland husen i en av alla dessa fantastiska bruksorter som finns lite överallt i vårt avlånga land.
Invid vägen ligger det gamla brukskontoret och en bit från samma väg hittar jag herrgården med anor från 1500-talet och renoverad till sitt nuvarande utseende 1917-18.
Strömsholms kanal och Kolbäcksån skär genom samhället och jag tänker på allt liv, alla livsöden som formar Virsbos historia.

– Lyft resväskan om du kan, säger Torgny Larsson när vi till slut står på bottenvåningen inne i Vita Magasinet som liksom har plats för allt; makt, religion, kungligheter, räkenskapsböcker, brukets och ortens historia och en hel del annat.
Och så resväskan då, med sitt hemliga innehåll som jag nämnde i inledningen, för hemligt är just vad det är. Till och med den 1 januari 2026.

Kanske finns det de som oroar sig för det som ryms i den oansenliga väskan, för så mycket är känt att den innehåller Mary Odencranz, som var en av Herman Lagercranz döttrar, brevsamling – med brev från 1900 till 1960 – och vem vet, kanske kommer innehållet att skapa nya sanningar eller göra så att nya grenar måste läggas till, eller huggas av, på släktträdet.

Herman Lagercrantz, ja… Far till Bror som är den som förvandlat Vita Magasinet till ett museum och det satte han igång med efter att ha gått i pension 1961. Ett minne över en tid som för släkten Lagerkrentz tar sin början 1897, när Herman återvände från Indien och upphör 1978 när bruket säljs.
Men som så mycket annat börjar allt mycket tidigare.

Redan på 1500-talet fick Pontus de la Gardie det gods som då hette Hwirtsboda som gåva när han gifte sig med kung Johan den tredjes utomäktenskapliga dotter Sofia. Efter ytterligare några decennier, 1620, anlades den första smedjan av Johan Pederson och i och med detta kan man säga att Virsbos framtid låg utstakad.

Stångstål var produkten under de första århundraden, men mycket förändrades när Herman Lagercranz tog över.
Torgny Larsson redogör för brukets modernare historia, samtidigt som han bläddrar i en av de många räkenskapsböckerna, med såväl kunskap som entusiasm:
– Kring förra sekelskiftet var det järnvägskoppel. Under första världskriget handlade det om gravkors och granater.
Och även i dag lever bruket i det lilla samhället med en så där 1500 invånare, även om nu ägarbytena varit flera och företaget delats.
– Idag produceras det plaströr och stålrör och det var faktiskt i Virsbo som golvvärmen såg dagens ljus.

Avslutningsvis vänder vi så tillbaka till Vita Magasinet och det minnesrum som Bror Lagercrantz iordningsställde. Det vilar en slags högtidlighet över föremålen och målningarna.
Kanske beror det på att de så tydligt visar på maktens olika centrum och hur de möts. Bruksherren som hade kapitalet och ansvarade för produktionen. Kungamakten som representeras både i form av en rad foton och praktiskt med Johan den tredje som skänkte godset i slutet av 1500-talet och med Oscar den andres inblandning när släkten Lagercrantz tog över 1897. Politiken där Herman Lagercranz själv var diplomat under några år.

Och så religionen då.
Vem är det, frågar jag Torgny Larsson, när jag får syn på en målning av en man som verkar bekant.
– Det är William Booth, frälsningsarméns grundare.
Både Herman och Hedvig Lagercranz var aktiva i frälsningsarmén och det var det som tog dem såväl till Storbritannien som till Indien.

I bilen på väg tillbaka till mitt hem i södra Dalarna funderar jag både på mina timmar i Virsbo och på samhällsutvecklingen i största allmänhet. En skillnad som jag tycker mig märka, är att medan man idag hela tiden bevittnar hur företag slås ihop och blir större, var den lokala makten mer koncentrerad förr. Brukspatrons ande vilade över hela samhället. Från affären till kyrkan, från det politiska styret till produktionen i gruvor och i smedjor.

Vad som är bra och vad som är dåligt, får jag fundera vidare på. Intressant är det i vilket fall som helst.
Stefan Strömberg, författare.

Hitta dit.
Det behövs knappt någon beskrivning. Mellan
Surahammar och Fagersta ligger Virsbo. Du ser
skylten som också visar vägen till Ängelsberg.

Leader Bergslagen stöttar guideutbildning.

Nu är vi glada! Ekomuseum Bergslagen har genom Leader Bergslagen beviljats medel för att skapa en webb-baserad guideutbildning. Det kommer att bli minst åtta korta utbildningsfilmer, om Bergslagen och guideteknik.

 
Filmerna kan användas av både blivande och erfarna guider.
Genom filmerna om Bergslagen blir guiden påläst inte endast om just det besöksmål hen skall arbeta vid, utan om hela Bergslagen.
 
Och filmerna om guideteknik handlar om hur guiden hörs, syns, är tydlig och pedagogisk och kan skapa intresse och nyfikenhet för besöksmålet och för Bergslagen.
De här filmerna kan även användas av den som föreläser eller undervisar.
 
Just nu pågår arbete med manus. Filmning kommer att ske under 2025.
Filmerna kommer när de är klara att finnas på hemsidan, tillgängliga för alla och kan användas inte endast av guider utan även i skolor, på studiecirklar och föreningsträffar med mera.
 
Utbildningsfilmerna tas fram i samarbete med Snowtrail design som vi arbetat tillsammans med i många år och för oss nya samarbetspartnern Kola Productions som vi ser fram mot att jobba tillsammans med!
Dessutom är ett stort antal personer engagerade i referensgrupper vad gäller guideverksamhet, guideteknik och Bergslagen.
 
Här kan du läsa om projektet på Leader Bergslagens hemsida där du även ser hur du själv kan söka medel till olika projekt: https://leaderbergslagen.eu/projekt/webbaserad-guideutbildning-ekomuseum-bergslagen/
 

Bergsmansgårdar, i Torrbo, Stimmerbo, Ludvika Gammelgård…

Jag rör mig mellan bergsmansgårdarna i Torrbo och Stimmerbo och Gammelgården och gruvmuséet i Ludvika. På vägen däremellan kan man svänga av till gruvor, platser där masugnar legat och leva sig in i hur vardagen en gång tedde sig här i bygden. Flogberget och Stollberg. Flatenbergs hytta. Namnen rymmer sin egen mystik, sin egen historia.
 

Vid källan intill gården där Werner Aspenström bodde.


  Med mig följer också Werner Aspenström och hans dikter. Poeten och författaren som föddes i Torrbo och som skrivit om sin hembygd i den självbiografiska boken ”Bäcken”.
Vid det restaurang- och hotellkomplex som numera heter Barken lodge slår jag mig ner med mina anteckningar och bilder från trakten till en kopp kaffe med mjölk.
Gladtjärn heter det vatten jag sedan badar i och jag spanar ut mot det smala sund som för vidare ut mot sjön Barken och järnets väg via Strömsholms kanal och Kolbäcksån ner till Mälaren och sedan ut i världen.
 

Masugnen i Torrbo.


  När Werner Aspenström vässade sin penna och tog sig an världen var bergsmansgårdarnas storhetstid över i både Stimmerbo och Torrbo.
Masugnen i Stimmerbo blåstes ner 1873 efter att ha blomstrat under 1860-talet då, bland andra, 15 bergsmän etablerade en järnindustri i byn. Ett projekt där folket från Torrbo ingick och man samsades om allt från skola och handelsbod till sjukstuga.
Torrbo hette en gång Torbjörns bodar och ligger cirka 1,5 kilometer från Stimmerbo och även här är landskapet synnerligen vackert. Det liksom sjunger såväl  tidlös naturpoesi som en historia som rymmer både järnets historia och den arkitektur som format de vackra bergsmansgårdarna i de bägge byarna.
 
När jag sedan tar mig till Ludvika gammelgård och gruvmuseum hamnar allt åter i det sammanhang jag ständigt söker, när jag far runt mellan Ekomuseum Bergslagens många besöksmål. När jag simmade i Gladtjärns vatten upplevde jag förbindelsen med den viktiga vattenvägen. Här i Ludvika möter jag kampen och utvecklingen av järnhanteringen och reser som så många gånger förr istället i tiden.
Det är lördag när jag kommer till Ludvika och loppmarknad framför det vackra industrifriluftsmuseum som var det första i sitt slag när det invigdes 1938. Här är massor av folk på plats och det mesta finns att köpa och själv väljer jag ett par ordinära varmkorvar som jag inhandlar av ortens handbollslag innan jag söker mig till den industrihistoria jag kom hit för att utforska.
Jag börjar med bergsmansgården vars historia är hisnande. Gustav Vasa ska ha konfiskerat den från katolska kyrkan och sedan gick den i arv i släkten Sjöberg – Tholérus från 1562 till 1922 då hembygdsföreningen i Ludvika köpte in den.
Byggnaden består egentligen av två hus som satts samman och mitt emot ligger ett spännande hus som, något motsägelsefullt innehåller skolsal och brännvinskammare.
Jag smakar på ordet ”brännvinskammare” och läser mig till att det som kallades husbehovsbränning varit förbjudet i Sverige sedan 1855. När jag sedan fortsätter mina studier av den åtråvärda rusdryckens historia, ser jag att hembränneriet började med att man på 1400-talet upptäckte att det gick att dricka den vätska som man annars tillsatte krutet, fortsatte med säden vars ruseffekt man lärde sig att få fram under de ryska fälttågen för att sedan, när säden blev en bristvara i kristider, övergick till att göra brännvin av potatis. Något som sannolikt bidrog till sprida potatisens popularitet långt innan den blev en delikatess vid midsommar eller i pommes frites i gatuköken.
När jag fortsätter till gruvsmuséet är det vattenhjulet jag fastnar för. Det var ett av de största hjulen i Sverige, 15 meter i diameter, och hämtades från Östanberg några mil bort.
Vattenhjulet parar jag så ihop med den fina stånggången, som användes till att överföra kraften som kom från vattenhjulet till gruvfältet.
Jag tänker att tekniken var vackrare förr, men jag tror inte att de arbetare som slet i gruvnäringen på 1800-talet hade mycket till övers för skönheten i maskinerna.
Den som vill kan sedan följa utvecklingen fram till 1950-talet i Anrikningsverket och Atlas-huset med tryckluftsborrar och kompressorer.
 
Så långt kommen nöjer jag mig med det som varit och tänker vidare på det som kommer. Det är en lång vandring i tiden mellan det järn som började brytas i Torrbo och Stimmerbo för 500 år sedan och de moderna gruvor, i till exempel Kiruna, som nu sköts med datateknik och joysticks.
Nu väntar en helt ny utveckling i Bergslagen och i Sverige. Ny i den meningen att det är en annan teknik, men gammal om man ser till behovet av malm, av skog och av den energi som vattnet ger.
För en tid sedan besökte jag utställningen om utvecklingen i Norden under 500 år på Nordiska muséet i Stockholm. Det kompletterar väl mina upplevelser inom det som utgör Ekomuseum Bergslagen.
Precis som under 1800-talet går nu flyttlassen norrut igen, efter att fallet varit det omvända under det förra seklet. Vad som kommer att hända i Bergslagen är svårt att sia om. Kanske kommer gamla gruvor att åter vakna till liv när behovet av sällsynta jordartsmetaller ökar? Får vi se gruvor på helt nya platser? Vad händer med skogarna och med järnvägen? Kommer orter som Ludvika, Norberg eller Grängesberg att gå mot en ny storhetstid…
 
Jag vet inte, men spännande är det att fundera om framtiden utifrån resorna in i det förflutna. Lugnet i de gamla bergsbyarna Torrbo och Stimmerbo tror jag dock kommer att bestå. Ja, om nu inte behovet av naturupplevelser, rekreation och vila sätter fart på näringar av annat slag.
 
Stefan Strömberg, författare
 
Ta sig dit
Infarten till Gammelgården och gruvmuséet hittar du längs med
66:an, mellan infarten och Ludvika centrum, på vänster sida om
du kommer från Smedjebackenhållet.
Väljer du Torrbo och Stimmerbo först, tar du av från 66:an åt höger
i rondellen och in mot Smedjebacken, fortsätter mot Borlänge och
sedan, strax efter Smedjebacken, vidare mot Barken lodge och
Vibberbo.
Torrbo hittar du längs med vägen och strax efter är det skyltat mot
Stimmerbo.

Arbete och tro i Klenshyttan och Lisjö brukskyrka.

Klenshyttan. Foto Stefan Strömberg

De fantastiska sommardagarna lägger sig på rad. Förundrad ser jag lekfullt flygande ladusvalor som tycks tävla om vem som vågar flyga närmast mitt huvud.
På väg till en vän i Grängesberg stannar jag till i Klenshyttan, som jag tidigare bara åkt förbi, för att ta mig en titt på den välbevarade masugnen och rostugnen. Grängesberg – tillsammans med platser som Ängelsberg och Norberg – har förresten kommit att bli en ort som för mig förklarar mycket av industrialismens och folkhemmets framväxt i Sverige. Från det allra första brytandet av järnmalm, via storhetstiden med levande småorter, täta järnvägsförbindelser, fackföreningarnas ökade inflytande och allmänt bättre levnadsvillkor till dagens moderna samhälle där vi befinner oss i ett läge då man varken vet om man ska förtvivla eller hoppas.
 
Nu funderar jag över arbete och tro – en gång var de oskiljaktiga. Själv lever jag ju i en annan tid och det är inte helt lätt att sätta sig in i religionens betydelse på 1700-talet. Därför tar jag mig sedan, som ett slags komplement till besöket i Klenshyttan, till Lisjö brukskyrka.
Bara namnet… ”Brukskyrka”. Allt var kopplat till bruket förr, med ord som brukspatron och brukshandel som givna benämningar.
 
Att det överhuvudtaget byggdes brukskyrkor hade flera orsaker. Dels krävde hårdnande konkurrens bättre bostäder för smederna, för att locka till sig bra arbetskraft. Här byggdes kapellet på övervåningen och arbetarbostäder på nedervåningen. Fram till 1809 rådde kyrkoplikt i Sverige och eftersom det många gånger var långt till den ordinarie församlingskyrkan, blev det bekvämare för arbetarna med en brukskyrka på nära håll, samtidigt som patron inte riskerade att förlora i lönsamhet när hans anställda blev strandsatta någonstans, till exempel på grund av oväder, på väg till eller från den vanliga kyrkan.
Att brukspatron själv sedan fick utse prästen i sin kyrka hade han säkert inget emot. Då kunde han be prästen ingjuta arbetsmoral och lydnad, samtidigt som det utlovades lön för mödan i ett framtida himmelrike bortom döden.
Vill man kan man därför se uppförandet av en brukskyrka som en privat investering i tron med god ekonomisk avkastning som en ej oväsentlig ingrediens.
Lisjö brukskyrka stod färdig 1794, alltså 15 år innan kyrkplikten avskaffades. Historien förtäljer inte om patron Warner Groen, därför i efterhand tyckte det var en onödig kostnad. Å andra sidan inrymde ju byggnaden såväl bostäder åt smederna som en skolsal på övervåningen, så kanske var han trots allt nöjd.
Skolplikt för alla barn infördes visserligen inte förrän 1842, med folkskolestadgan, men nog var det bra redan innan dess med lite utbildning för barnen. Om inte annat kunde de ju nu som läskunniga lättare läsa ta till sig den bibel och den psalmbok som var den litteratur som fanns tillgänglig innan studieförbunden, nykterhetsorganisationerna och fackföreningarna förändrade detta faktum.
 
På den slingrande och smala vägen mellan Surahammar och Lisjö, för jag åter in det hårda slitet i Klenshyttan i mina funderingar. Där gick järnvägen som en nödvändig förbindelse mellan gruva, ugnar och slutanvändare. En ekonomins och produktionens nödvändiga pulsåder om man så vill.
Med brukskyrkan hittar jag kopplingen mellan jorden och himlen, mellan hopp och förtvivlan och ser hur den av Gud inrättade ordningen lyckas hålla de många i schack trots att de som bestämde bara var några få.
Allt hänger ihop och båda platserna är idag fantastiskt vackra, trots att den industriella verksamheten upphört. Eller kanske just därför…
Jag missar avtagsvägen till brukskyrkan och får syn på en man som stannat till med sin bil invid en skogsglänta och frågar honom om vägen. Han har inga problem med att leda mig rätt, eftersom det är självaste ordföranden för den stiftelse som sedan 1979, efter att den under ett sekel tillhört Sura församling, sköter kyrkan i Lisjö, som jag råkat stöta på.
Byggnaden gör sig bra i grönskan och jag tänker snarare på ett hus med många funktioner än på en kyrka när jag betraktar den, men fortfarande håller man gudstjänst några gånger om året.
När jag besöker Lisjö är dock stillheten i det närmaste total i den prunkande jordbruksbygd som rymmer åkrar och hästgårdar.
 

Informationstavla vid Klenshyttan. Foto Stefan Strömberg.


 
Stilla var det också i Klenshyttan, samtidigt som byggnader och informationstavlor skapar den nerv som en levande historia kan göra i sina bästa stunder. Rostugnens pipa som reser sig mot skyn och masugnen inne i huset. Här slet man. Här hoppades man. Här föddes och dog man, även om nu arbetet med järnmalmen också varvades med jordbruk.
Ibland slår det mig att det är lättare att förstå det som var än det som är. En arbetare som svettades i värmen invid ugnarna drömde om kortare arbetsdagar, en bättre bostad, säker skolgång och trygghet för barnen och att Gud skulle vara honom nådig.
Idag är jag inte lika säker på vad männen och kvinnorna i de moderna gruvor där svettiga och värkande kroppar ersatts av joysticks och självgående maskiner förväntar sig av morgondagen.
Jag menar absolut inte att idealisera; jag försöker bara, genom att söka i historien, förstå den samtid vi lever i och vad det är för framtid som drömmarna om fossilfritt stål och grön tillväxt bär i sitt sköte.
 
Besöken i Klenshyttan och i Lisjö ger mig nya ledtrådar och nya tankar. Det är ”samma” människor, men tekniken är ny. Ibland är det på gott, ibland på ont. Det är en insikt så god som någon.
Stefan Strömberg, författare
 
Ta sig dit
Klenshyttan hittar du utan problem. Den ligger invid väg 50,
mellan Ludvika och Grängesberg.
Lisjö brukskyrka hittar du en mil väster om Surahammar. Ta av från
66:an. Kör mot Hovgården och förbi Sura kyrka. Efter cirka 1 km
tar du av mot Västsura och Lisjö och fortsätter ytterligare ungefär 8 km.
Framme i Lisjö fortsätter du förbi GIA-gården, gamla skolan och
vidare mot Ursjötorp.