Den som kommer till Ebba Brahes lusthus nu blir kanske förskräckt, där är sig inte likt. Huset är upplyft på land, de små broarna på var sida likaså, och vattendraget huset normalt står i är torrlagt.

Här pågår en stor renovering som Skinnskattebergs kommun, som köpt huset för att kunna ta på sig ansvaret för dess framtida skötsel, har arbetat för i flera år. I samarbete med Länsstyrelsen och Jordbruksverket har man sökt pengar och noga planerat arbetet.

Det sägs att lusthuset är byggt år 1636. Det fyller alltså snart 400 år. Efter renoveringen kanske det kan stå i fyrahundra år till.

Problemen nu har delvis berott på att stigande och fallande vatten har gjort grunden under huset ostadig, den har börjat luta alltmer. Nu ska den göras om, det är därför vattnet har dämts upp. Att grunden står i vatten påverkar förstås också träet som huset är byggt av.

I det här klippet kan ni se timmermannen Peter Ström berätta om hur man byter ut materialet i de gamla väggarna.

På kultur- och fritidsförvaltningen på Skinnskattebergs kommun arbetar Veronica Dahlberg och i det här klippet berättar hon om restaureringen.

Samtidigt som arbetet med lusthuset pågår samverkar kommunen och Länsstyrelsen även med Sveriges sportfiske- och fiskevårdsförbund för att underlätta upp- och nedströmsvandring för vattendragets olika fiskar.

”Ebba överlevde sin man med 22 år. När Jacob dog 1652 blev hon brukspatron på alla de gårdar och bruk hon redan haft ansvar över. Förutom arvet från Jacob hade hon dessutom tidigare ärvt Bockhammars Bruk av sin far.” ”Ebba hade redan lärt sig mycket av sin man, men nu när det var hon som var ansvarig gav hon sig hän åt alla uppgifter. Hon fick järnhanteringen att öka på sina bruk. Men hon var också noga med att järnet skulle ha rätt kvalitet. Och hon lyckades bland annat skaffa sig privilegier så att hennes bruk fick ensamrätt under tio år för att få gjuta pelare och stänger. Hon var en hårdhudad förhandlare och mer än en gång slutade hennes förhandlingar i tvister, som ibland även ledde till politiska kontroverser.”

Ur boken Där eldarna dånade, utgiven av Ekomuseum Bergslagen 2020.

För information om renoveringsarbetet, följ Skinnskattebergs kommun på Facebook, eller kontakta Veronica Dahlberg på veronica.dahlberg@skinnskatteberg.se

Hembygdsgårdar, bygdegårdar och friluftsmuseer är ofta ett koncentrat av ett område, med ett eller flera hus som är byggda på platsen och sedan ett antal byggnader som är ditflyttade i efterhand, men som hör ihop med platsens eller områdets historia.

På Ludvika Gammelgård och Gruvmuseum är det precis så. Platsens ryggrad är den gamla bergsmansgården, byggd just där, och sedan finns en massa fler hus runt omkring, ditflyttade.

I bergsmansgården bodde två familjer, huset ägdes av två bröder och de gifte sig – med ett par systrar! Detta var på 1600-talet och då hade det varit människor på gården redan i åtminstone hundra år.

I köken finns de stora spisarna med tunga grytor av järn. Spinnrockar, vävstolar och annat som var nödvändiga arbetsredskap för att klara att få i sig mat och få kläder på kroppen finns i huset. Tallrikar, bestick, glas, en pottstol, de stora matsalsborden med ordentliga skrapmärken i, sängarna med bolster, råttfällor, barnens leksaker… Här kan man gå länge och titta, och man får kontakta föreningen och boka visning för att komma in här.

Resten av gården står öppen hela sommaren – nu månaden augusti ut, varje vardag 09.00 – 15.00. Då kan man se samlingar på teman som skomakeri, snickeri, tvättstuga och man kan gå in i nostalgimuseet eller dräktkammaren och många andra rum och titta. Det finns höns och kaniner. Det jättefina mineralmuseet är ett äventyr som berättar om malm och mineraler. Och så den fina örtagården.

På andra sidan järnvägen finns gruvmuseet, där du kan följa gruvarbetet från den tiden man eldade och spettade loss berg, till modern gruvdrift. Då och då startas stånggången. I närheten odlas det, det finns bin och får här på somrarna.

Du går alltså runt och tittar själv i de olika öppna husen. Och vill du veta mer så bokar du en visning, av gammelgården eller gruvmuseet eller både och.

Det är rätt så vanligt att släktforskare kommer på besök. De har fått reda på att en släkting har bott eller arbetat i något av husen, eller på någon plats som ett av de här husen har stått på.

Fascinerande på dessa gårdar är att se hur vi har bytt kunskap med tiden. Det de kunde då kan inte vi nu och mycket av det som hör vår vardag till nu skulle de inte begripa!

Ekomuseum Bergslagens kansli ligger på Gammelgården i Ludvika och järnvägen går precis intill – då och då när tåget kör förbi tänker jag på vad de som levde i bergsmansgården på 1500 och 1600-talet skulle ha tyckt om det färdsättet…