Järnladyn Christina Lindeqvist.

Lämna ett svar

Järnladies. Går att beställa från Adlibris och Bokus, samt finns på lokala bibliotek.


 
Denna dag, Alla kvinnors dag, vill vi förstås lyfta vår bok Järnladies, som kom ut för första gången 2011. Den är fortfarande aktuell, med berättelser om 27 kvinnor, från 1500 – 1900-tal, som har levt och verkat i Bergslagen.
 
Christina Lindeqvist, som då var verksamhetschef på Ekomuseum Bergslagen, var redaktör för boken. Här nämner hon tre nutida järnladies, Susanne Andersson, Ulla Fredriksson och Anna Jansson och berättar om sin vilja att lyfta geologin i Ekomuseum Bergslagen.
 
Vad har du för dig nu, fjorton år senare?
Det fria livet är nu, har återvänt till rötterna. Tiden rusar, är redan 77 år. Har valt det enklast tänkbara boendet, det lugnar. Lever på en liten yta. Prisar just enkelheten och avskyr krångel, har lätt för att anpassa mig och finna lösningar på problem. Är impulsiv och pratsam men kan vara tyst. Att följa stigar i skogen är nog det bästa. Flanera på stan och småprata med folk är ett annat stort nöje. Handarbete gör gott, har ofta en stickning i gång. Läser helst faktaböcker och biografier. Kulturhistoria är ett favoritämne. Borde skriva mer. Håller koll på släkten och pratar med mina systrar. Har fyra. Min dotter och mina två barnbarn betyder allra mest i mitt liv.
 
Om vi skulle ge ut en ”Järnladies 2.0” nu, vilken kvinna skulle du då vilja skriva om?
Jag har inga tankar alls kring de järnkvinnor jag skrev om. Det är mer intressant med nu levande järnladies i så fall, men det gäller ”bara” att se dem och inse deras betydelse. Det är då något med deras gärningar och energi. Susanne (Andersson red.anm.) är faktiskt också en järnlady, ekomuseets nuvarande ordförande!! Hon ger sig inte och vill uträtta något stort i finnmarken. Hon gör det också.
Tänker också omedelbart på Ulla, som bodde granne med Lienshytte masugn, ett fantastiskt fruntimmer.
Tror att hon lever och att hon heter Fredriksson. (Red.anm. Ja, Ulla heter Fredriksson och bor fortfarande kvar intill Lienshytte masugn.)
 
Finns det någon plats eller företeelse i Ekomuseum Bergslagen som du är extra förtjust i?
Tycker Riddarhyttan var det mest spännande och försummade området i EmB. Jag stöttade en ung arkitektstuderande från Lund/Malmö med examensarbetet som ville rita ett hembygdsmuseum just för Riddarhyttan. Föreslog ett geocentrum i stället och han nappade och presenterade sen en fin ritning på en smart enkel byggnad som han skänkte till Riddarhyttans geoförening. Geopark Riddarhyttan var nyskapad och Jenny (Findahl, Snowtrail design. Red. Anm.) gjorde logotypen. Vi hade även en heldagsexkursion i området: ”Det istida landskapet” med naturvetargruppen NAMSA från Naturhistoriska riksmuseet.
Jag ville ha mer geologi och naturgeografi i EmB men si det gick om intet. Allt föll och Riddarhyttan fick klara sig själva, det har de gjort bra ändå. Men jag tänker på det än idag.
 
Bastnäs gruvområde

Bastnäs gruvområde


 
Den unge arkitekten heter Gustav Wennerberg och han blev raskt anställd hos Gert Wingårdh på Malmökontoret och gör bra ifrån sig. Har honom på Instagram och följer honom. Riddarhyttan borde få sitt Geocentrum! De har en jättefin hemsida och en aktiv förening. Anna Jansson är bra. Har tänkt på det här i många år faktiskt. Det är inte för sent. Geoslingan skulle väcka stort intresse med ett Geocentrum och med arkitekternas namn.
 
Du som läser det här, vilken person ur historien skulle du vilja läsa eller skriva om – och finns det någon plats eller företeelse i Ekomuseum Bergslagen som intresserar dig lite extra?

Lämna ett svar

Roséns bröstdroppar fanns på svenska apotek en bit in på 1900-talet, men dropparna kom redan i mitten av 1700-talet. Receptet lyder ”1 del pulvriserat opium, 1 del saffran, 1 del lakritsaxtrakt, 5 delar socker och 45 delar marsalavin”.

 

 

 

I boken Husmoderns hemkurer och Goda råd, av Kerstin Wenström, fanns receptet med fortfarande år 1933. Preparatet var beroendeframkallande, opiumhalten var omkring 2 procent. Döderhultarn, Axel R Pettersson, var en av de personer som använde dropparna som berusningsmedel.
 
Medicinen var framtagen av Nils Rosén von Rosenstein som i 21 år ägde Lisjö bruk, där den fina brukskyrkan finns som ett av ekomuseets besöksmål.
 
Han köpte egendomen år 1751, och den var i ganska dåligt skick, med förfallna byggnader som han dock återställde. Han anlade även kring herrgården en trädgård, med många olika medicinalväxter. Än idag finns där pestskråp, eller pestrot som den också kallas, i området mot sjön.
 
1772, då han var 66 år och ett år innan han avled, sålde han egendomen vidare till Warner Groen.
 
Nils Rosén von Rosenstein var en framstående läkare, född i Västergötland och vid tolv års ålder inskriven vid Göteborgs gymnasium och två år senare vid Lunds universitet. Han fick strida för att få studera medicin, hans pappa ville att han skulle bli präst.
 
För att kunna studera det han ville så flyttade han till Stockholm när han var 18 år arbetade som lärare och översättare av fransk och tysk litteratur åt olika bokhandlare medan han studerade medicin på fritiden.
 
Under en studieresa, när han hade fått tjänsten som adjunkt vid medicinska fakulteten vid Uppsala universitet, skrev han sin doktorsavhandling i medicin; Rätt dokumentation av sjukdomars förlopp. Den handlade om principerna för medicinsk journalskrivning och att hela patientens livssituation skulle tas i beaktande vid behandling, inte endast symptom och diagnos.
 
1740 fick han en professur i medicin på Uppsala universitet. Eller snarare, han fick professuren i botanik! Den som fick professuren i medicin gick dock gladeligen med på att byta tjänst med Nils och båda blev nöjda. Denne andra professor var Carl von Linné.
 
Bland mycket annat skapade von Rosenstein en läkarutbildning som låg till grund för utbildningar ända in på 2000-talet. Han införde en föregångare till smittkoppsvaccin och var den förste i Sverige som behandlade malaria med preparat av kinabark.
På bilden Lisjö brukskyrka, byggd av Warner Groen 1795.
 

Järnladyn Britt-Marie Hägerman.

Lämna ett svar

Boken Järnladies kom ut första gången år 2011. Författarna var tolv kvinnor som skrev om en eller flera kvinnor ur bergslagshistorien. En av skribenterna var Britt-Marie Hägerman.
Nu när boken precis har kommit från tryckeriet och burits in på kansliet i upplaga fyra så har vi hört av oss till några av författarna, för att få veta vad de har för sig nu, fjorton år senare.
 

 
Först ut är Britt-Marie Hägerman som skrev i Järnladies om ”Snillenas vän, Anny Wernström” och så här beskriver hon sig själv idag: Britt-Marie Hägerman (född 1965) är arkeolog, osteolog och kulturhistoriker som idag bor i Smedjebacken och jobbar i Falun. Arbetet har fört henne från Skåne i söder till Ångermanland i norr. Tycker om att läsa, handarbeta, umgås med sin hund och sommartid gräva i trädgården.
 
Om vi skulle ge ut en ”Järnladies 2.0” nu, vilken kvinna skulle du då vilja skriva om?
 
Finns nog ingen speciell kvinna utan alla dessa kvinnor som såg till att livet fungerade; att familjen mådde bra, att familjemedlemmarna hade kläder att ta på sig och mat att äta, som tog hand om de äldre och som själva arbetade både hemma och på andra ställen. Men också de kvinnor som hamnade vid sidan av på olika sätt; som var sjuka, handikappade, prostituerade, äldre, misshandlade och våldtagna. Det är alla de som har dragit de tyngsta lassen, det är de som ligger bakom den svenska industrialiseringen och det är de som är hjältarna!
 
Finns det någon plats eller företeelse i Ekomuseum Bergslagen som du är extra förtjust i? Mausoleet i Ferna och Thorshammars verkstad. Byggnader där man använt slaggstenarna som arkitektoniska element.
 
Du som läser det här, vilken person ur historien skulle du vilja läsa eller skriva om, och har du någon plats eller företeelse i Ekomuseum Bergslagen som intresserar dig lite extra?
 

Virsbo och Vita Magasinet – kärlek vid första ögonkastet.

Lämna ett svar

Strax innan Virsbo dyker plötsligt två rådjur upp på vägen. Bilen framför hamnar mittemellan dem, men allt går väl. Det första hinner över och det andra vänder om och själv ligger jag så långt bakom att jag hinner bromsa i lugn och ro.

Jag har känslan av att höstfärgerna tar farväl idag och det intrycket förstärks en stund senare när jag står på bron på väg mot Vita Magasinet med sitt spännande arkiv och minnesrum, efter att ha vandrat genom gamla Virsbo, stannat till vid Gammelgården som byggdes 1646 och följer det forsandet vattnet söderut.
Det är en mycket vacker eftermiddag i Virsbo, en bruksort som rymmer allt från arvet från en av Gustav Vasas söner till en ännu oöppnad resväska som när innehållet får avslöjas om ett år, kanske gör att den lokala historien i allmänhet och familjen Lagercrantz i synnerhet, i somliga delar behöver skrivas om.

Tills idag har Virsbo för mig varit en vit fläck på kartan. En bensinmack och en skylt som på en av 66:ans många raksträckor indikerar att därinne, mittemellan Åmänningen och Virsbosjön, ligger ett samhälle.
Nu vet jag bättre. Mer…

Jag har stämt möte vid Vita Magasinet med Torgny Larsson, ”bygdekunnig” i ordets bästa bemärkelse. Innan dess strövar jag runt bland husen i en av alla dessa fantastiska bruksorter som finns lite överallt i vårt avlånga land.
Invid vägen ligger det gamla brukskontoret och en bit från samma väg hittar jag herrgården med anor från 1500-talet och renoverad till sitt nuvarande utseende 1917-18.
Strömsholms kanal och Kolbäcksån skär genom samhället och jag tänker på allt liv, alla livsöden som formar Virsbos historia.

– Lyft resväskan om du kan, säger Torgny Larsson när vi till slut står på bottenvåningen inne i Vita Magasinet som liksom har plats för allt; makt, religion, kungligheter, räkenskapsböcker, brukets och ortens historia och en hel del annat.
Och så resväskan då, med sitt hemliga innehåll som jag nämnde i inledningen, för hemligt är just vad det är. Till och med den 1 januari 2026.

Kanske finns det de som oroar sig för det som ryms i den oansenliga väskan, för så mycket är känt att den innehåller Mary Odencranz, som var en av Herman Lagercranz döttrar, brevsamling – med brev från 1900 till 1960 – och vem vet, kanske kommer innehållet att skapa nya sanningar eller göra så att nya grenar måste läggas till, eller huggas av, på släktträdet.

Herman Lagercrantz, ja… Far till Bror som är den som förvandlat Vita Magasinet till ett museum och det satte han igång med efter att ha gått i pension 1961. Ett minne över en tid som för släkten Lagerkrentz tar sin början 1897, när Herman återvände från Indien och upphör 1978 när bruket säljs.
Men som så mycket annat börjar allt mycket tidigare.

Redan på 1500-talet fick Pontus de la Gardie det gods som då hette Hwirtsboda som gåva när han gifte sig med kung Johan den tredjes utomäktenskapliga dotter Sofia. Efter ytterligare några decennier, 1620, anlades den första smedjan av Johan Pederson och i och med detta kan man säga att Virsbos framtid låg utstakad.

Stångstål var produkten under de första århundraden, men mycket förändrades när Herman Lagercranz tog över.
Torgny Larsson redogör för brukets modernare historia, samtidigt som han bläddrar i en av de många räkenskapsböckerna, med såväl kunskap som entusiasm:
– Kring förra sekelskiftet var det järnvägskoppel. Under första världskriget handlade det om gravkors och granater.
Och även i dag lever bruket i det lilla samhället med en så där 1500 invånare, även om nu ägarbytena varit flera och företaget delats.
– Idag produceras det plaströr och stålrör och det var faktiskt i Virsbo som golvvärmen såg dagens ljus.

Avslutningsvis vänder vi så tillbaka till Vita Magasinet och det minnesrum som Bror Lagercrantz iordningsställde. Det vilar en slags högtidlighet över föremålen och målningarna.
Kanske beror det på att de så tydligt visar på maktens olika centrum och hur de möts. Bruksherren som hade kapitalet och ansvarade för produktionen. Kungamakten som representeras både i form av en rad foton och praktiskt med Johan den tredje som skänkte godset i slutet av 1500-talet och med Oscar den andres inblandning när släkten Lagercrantz tog över 1897. Politiken där Herman Lagercranz själv var diplomat under några år.

Och så religionen då.
Vem är det, frågar jag Torgny Larsson, när jag får syn på en målning av en man som verkar bekant.
– Det är William Booth, frälsningsarméns grundare.
Både Herman och Hedvig Lagercranz var aktiva i frälsningsarmén och det var det som tog dem såväl till Storbritannien som till Indien.

I bilen på väg tillbaka till mitt hem i södra Dalarna funderar jag både på mina timmar i Virsbo och på samhällsutvecklingen i största allmänhet. En skillnad som jag tycker mig märka, är att medan man idag hela tiden bevittnar hur företag slås ihop och blir större, var den lokala makten mer koncentrerad förr. Brukspatrons ande vilade över hela samhället. Från affären till kyrkan, från det politiska styret till produktionen i gruvor och i smedjor.

Vad som är bra och vad som är dåligt, får jag fundera vidare på. Intressant är det i vilket fall som helst.
Stefan Strömberg, författare.

Hitta dit.
Det behövs knappt någon beskrivning. Mellan
Surahammar och Fagersta ligger Virsbo. Du ser
skylten som också visar vägen till Ängelsberg.

Leader Bergslagen stöttar guideutbildning.

Lämna ett svar

Nu är vi glada! Ekomuseum Bergslagen har genom Leader Bergslagen beviljats medel för att skapa en webb-baserad guideutbildning. Det kommer att bli minst åtta korta utbildningsfilmer, om Bergslagen och guideteknik.

 
Filmerna kan användas av både blivande och erfarna guider.
Genom filmerna om Bergslagen blir guiden påläst inte endast om just det besöksmål hen skall arbeta vid, utan om hela Bergslagen.
 
Och filmerna om guideteknik handlar om hur guiden hörs, syns, är tydlig och pedagogisk och kan skapa intresse och nyfikenhet för besöksmålet och för Bergslagen.
De här filmerna kan även användas av den som föreläser eller undervisar.
 
Just nu pågår arbete med manus. Filmning kommer att ske under 2025.
Filmerna kommer när de är klara att finnas på hemsidan, tillgängliga för alla och kan användas inte endast av guider utan även i skolor, på studiecirklar och föreningsträffar med mera.
 
Utbildningsfilmerna tas fram i samarbete med Snowtrail design som vi arbetat tillsammans med i många år och för oss nya samarbetspartnern Kola Productions som vi ser fram mot att jobba tillsammans med!
Dessutom är ett stort antal personer engagerade i referensgrupper vad gäller guideverksamhet, guideteknik och Bergslagen.
 
Här kan du läsa om projektet på Leader Bergslagens hemsida där du även ser hur du själv kan söka medel till olika projekt: https://leaderbergslagen.eu/projekt/webbaserad-guideutbildning-ekomuseum-bergslagen/
 

Bergsmansgårdar, i Torrbo, Stimmerbo, Ludvika Gammelgård…

Lämna ett svar

Jag rör mig mellan bergsmansgårdarna i Torrbo och Stimmerbo och Gammelgården och gruvmuséet i Ludvika. På vägen däremellan kan man svänga av till gruvor, platser där masugnar legat och leva sig in i hur vardagen en gång tedde sig här i bygden. Flogberget och Stollberg. Flatenbergs hytta. Namnen rymmer sin egen mystik, sin egen historia.
  

Vid källan intill gården där Werner Aspenström bodde.


  Med mig följer också Werner Aspenström och hans dikter. Poeten och författaren som föddes i Torrbo och som skrivit om sin hembygd i den självbiografiska boken ”Bäcken”.
Vid det restaurang- och hotellkomplex som numera heter Barken lodge slår jag mig ner med mina anteckningar och bilder från trakten till en kopp kaffe med mjölk.
Gladtjärn heter det vatten jag sedan badar i och jag spanar ut mot det smala sund som för vidare ut mot sjön Barken och järnets väg via Strömsholms kanal och Kolbäcksån ner till Mälaren och sedan ut i världen.
 

Masugnen i Torrbo.


  När Werner Aspenström vässade sin penna och tog sig an världen var bergsmansgårdarnas storhetstid över i både Stimmerbo och Torrbo.
Masugnen i Stimmerbo blåstes ner 1873 efter att ha blomstrat under 1860-talet då, bland andra, 15 bergsmän etablerade en järnindustri i byn. Ett projekt där folket från Torrbo ingick och man samsades om allt från skola och handelsbod till sjukstuga.
Torrbo hette en gång Torbjörns bodar och ligger cirka 1,5 kilometer från Stimmerbo och även här är landskapet synnerligen vackert. Det liksom sjunger såväl  tidlös naturpoesi som en historia som rymmer både järnets historia och den arkitektur som format de vackra bergsmansgårdarna i de bägge byarna.
 
När jag sedan tar mig till Ludvika gammelgård och gruvmuseum hamnar allt åter i det sammanhang jag ständigt söker, när jag far runt mellan Ekomuseum Bergslagens många besöksmål. När jag simmade i Gladtjärns vatten upplevde jag förbindelsen med den viktiga vattenvägen. Här i Ludvika möter jag kampen och utvecklingen av järnhanteringen och reser som så många gånger förr istället i tiden.
Det är lördag när jag kommer till Ludvika och loppmarknad framför det vackra industrifriluftsmuseum som var det första i sitt slag när det invigdes 1938. Här är massor av folk på plats och det mesta finns att köpa och själv väljer jag ett par ordinära varmkorvar som jag inhandlar av ortens handbollslag innan jag söker mig till den industrihistoria jag kom hit för att utforska.
Jag börjar med bergsmansgården vars historia är hisnande. Gustav Vasa ska ha konfiskerat den från katolska kyrkan och sedan gick den i arv i släkten Sjöberg – Tholérus från 1562 till 1922 då hembygdsföreningen i Ludvika köpte in den.
Byggnaden består egentligen av två hus som satts samman och mitt emot ligger ett spännande hus som, något motsägelsefullt innehåller skolsal och brännvinskammare.
Jag smakar på ordet ”brännvinskammare” och läser mig till att det som kallades husbehovsbränning varit förbjudet i Sverige sedan 1855. När jag sedan fortsätter mina studier av den åtråvärda rusdryckens historia, ser jag att hembränneriet började med att man på 1400-talet upptäckte att det gick att dricka den vätska som man annars tillsatte krutet, fortsatte med säden vars ruseffekt man lärde sig att få fram under de ryska fälttågen för att sedan, när säden blev en bristvara i kristider, övergick till att göra brännvin av potatis. Något som sannolikt bidrog till sprida potatisens popularitet långt innan den blev en delikatess vid midsommar eller i pommes frites i gatuköken.
När jag fortsätter till gruvsmuséet är det vattenhjulet jag fastnar för. Det var ett av de största hjulen i Sverige, 15 meter i diameter, och hämtades från Östanberg några mil bort.
Vattenhjulet parar jag så ihop med den fina stånggången, som användes till att överföra kraften som kom från vattenhjulet till gruvfältet.
Jag tänker att tekniken var vackrare förr, men jag tror inte att de arbetare som slet i gruvnäringen på 1800-talet hade mycket till övers för skönheten i maskinerna.
Den som vill kan sedan följa utvecklingen fram till 1950-talet i Anrikningsverket och Atlas-huset med tryckluftsborrar och kompressorer.
 
Så långt kommen nöjer jag mig med det som varit och tänker vidare på det som kommer. Det är en lång vandring i tiden mellan det järn som började brytas i Torrbo och Stimmerbo för 500 år sedan och de moderna gruvor, i till exempel Kiruna, som nu sköts med datateknik och joysticks.
Nu väntar en helt ny utveckling i Bergslagen och i Sverige. Ny i den meningen att det är en annan teknik, men gammal om man ser till behovet av malm, av skog och av den energi som vattnet ger.
För en tid sedan besökte jag utställningen om utvecklingen i Norden under 500 år på Nordiska muséet i Stockholm. Det kompletterar väl mina upplevelser inom det som utgör Ekomuseum Bergslagen.
Precis som under 1800-talet går nu flyttlassen norrut igen, efter att fallet varit det omvända under det förra seklet. Vad som kommer att hända i Bergslagen är svårt att sia om. Kanske kommer gamla gruvor att åter vakna till liv när behovet av sällsynta jordartsmetaller ökar? Får vi se gruvor på helt nya platser? Vad händer med skogarna och med järnvägen? Kommer orter som Ludvika, Norberg eller Grängesberg att gå mot en ny storhetstid…
 
Jag vet inte, men spännande är det att fundera om framtiden utifrån resorna in i det förflutna. Lugnet i de gamla bergsbyarna Torrbo och Stimmerbo tror jag dock kommer att bestå. Ja, om nu inte behovet av naturupplevelser, rekreation och vila sätter fart på näringar av annat slag.
 
Stefan Strömberg, författare
 
Ta sig dit
Infarten till Gammelgården och gruvmuséet hittar du längs med
66:an, mellan infarten och Ludvika centrum, på vänster sida om
du kommer från Smedjebackenhållet.
Väljer du Torrbo och Stimmerbo först, tar du av från 66:an åt höger
i rondellen och in mot Smedjebacken, fortsätter mot Borlänge och
sedan, strax efter Smedjebacken, vidare mot Barken lodge och
Vibberbo.
Torrbo hittar du längs med vägen och strax efter är det skyltat mot
Stimmerbo.

Arbete och tro i Klenshyttan och Lisjö brukskyrka.

Lämna ett svar

Klenshyttan. Foto Stefan Strömberg

De fantastiska sommardagarna lägger sig på rad. Förundrad ser jag lekfullt flygande ladusvalor som tycks tävla om vem som vågar flyga närmast mitt huvud.
På väg till en vän i Grängesberg stannar jag till i Klenshyttan, som jag tidigare bara åkt förbi, för att ta mig en titt på den välbevarade masugnen och rostugnen. Grängesberg – tillsammans med platser som Ängelsberg och Norberg – har förresten kommit att bli en ort som för mig förklarar mycket av industrialismens och folkhemmets framväxt i Sverige. Från det allra första brytandet av järnmalm, via storhetstiden med levande småorter, täta järnvägsförbindelser, fackföreningarnas ökade inflytande och allmänt bättre levnadsvillkor till dagens moderna samhälle där vi befinner oss i ett läge då man varken vet om man ska förtvivla eller hoppas.
 
Nu funderar jag över arbete och tro – en gång var de oskiljaktiga. Själv lever jag ju i en annan tid och det är inte helt lätt att sätta sig in i religionens betydelse på 1700-talet. Därför tar jag mig sedan, som ett slags komplement till besöket i Klenshyttan, till Lisjö brukskyrka.
Bara namnet… ”Brukskyrka”. Allt var kopplat till bruket förr, med ord som brukspatron och brukshandel som givna benämningar.
 
Att det överhuvudtaget byggdes brukskyrkor hade flera orsaker. Dels krävde hårdnande konkurrens bättre bostäder för smederna, för att locka till sig bra arbetskraft. Här byggdes kapellet på övervåningen och arbetarbostäder på nedervåningen. Fram till 1809 rådde kyrkoplikt i Sverige och eftersom det många gånger var långt till den ordinarie församlingskyrkan, blev det bekvämare för arbetarna med en brukskyrka på nära håll, samtidigt som patron inte riskerade att förlora i lönsamhet när hans anställda blev strandsatta någonstans, till exempel på grund av oväder, på väg till eller från den vanliga kyrkan.
Att brukspatron själv sedan fick utse prästen i sin kyrka hade han säkert inget emot. Då kunde han be prästen ingjuta arbetsmoral och lydnad, samtidigt som det utlovades lön för mödan i ett framtida himmelrike bortom döden.
Vill man kan man därför se uppförandet av en brukskyrka som en privat investering i tron med god ekonomisk avkastning som en ej oväsentlig ingrediens.
Lisjö brukskyrka stod färdig 1794, alltså 15 år innan kyrkplikten avskaffades. Historien förtäljer inte om patron Warner Groen, därför i efterhand tyckte det var en onödig kostnad. Å andra sidan inrymde ju byggnaden såväl bostäder åt smederna som en skolsal på övervåningen, så kanske var han trots allt nöjd.
Skolplikt för alla barn infördes visserligen inte förrän 1842, med folkskolestadgan, men nog var det bra redan innan dess med lite utbildning för barnen. Om inte annat kunde de ju nu som läskunniga lättare läsa ta till sig den bibel och den psalmbok som var den litteratur som fanns tillgänglig innan studieförbunden, nykterhetsorganisationerna och fackföreningarna förändrade detta faktum.
 
På den slingrande och smala vägen mellan Surahammar och Lisjö, för jag åter in det hårda slitet i Klenshyttan i mina funderingar. Där gick järnvägen som en nödvändig förbindelse mellan gruva, ugnar och slutanvändare. En ekonomins och produktionens nödvändiga pulsåder om man så vill.
Med brukskyrkan hittar jag kopplingen mellan jorden och himlen, mellan hopp och förtvivlan och ser hur den av Gud inrättade ordningen lyckas hålla de många i schack trots att de som bestämde bara var några få.
Allt hänger ihop och båda platserna är idag fantastiskt vackra, trots att den industriella verksamheten upphört. Eller kanske just därför…
Jag missar avtagsvägen till brukskyrkan och får syn på en man som stannat till med sin bil invid en skogsglänta och frågar honom om vägen. Han har inga problem med att leda mig rätt, eftersom det är självaste ordföranden för den stiftelse som sedan 1979, efter att den under ett sekel tillhört Sura församling, sköter kyrkan i Lisjö, som jag råkat stöta på.
Byggnaden gör sig bra i grönskan och jag tänker snarare på ett hus med många funktioner än på en kyrka när jag betraktar den, men fortfarande håller man gudstjänst några gånger om året.
När jag besöker Lisjö är dock stillheten i det närmaste total i den prunkande jordbruksbygd som rymmer åkrar och hästgårdar.
 

Informationstavla vid Klenshyttan. Foto Stefan Strömberg.


 
Stilla var det också i Klenshyttan, samtidigt som byggnader och informationstavlor skapar den nerv som en levande historia kan göra i sina bästa stunder. Rostugnens pipa som reser sig mot skyn och masugnen inne i huset. Här slet man. Här hoppades man. Här föddes och dog man, även om nu arbetet med järnmalmen också varvades med jordbruk.
Ibland slår det mig att det är lättare att förstå det som var än det som är. En arbetare som svettades i värmen invid ugnarna drömde om kortare arbetsdagar, en bättre bostad, säker skolgång och trygghet för barnen och att Gud skulle vara honom nådig.
Idag är jag inte lika säker på vad männen och kvinnorna i de moderna gruvor där svettiga och värkande kroppar ersatts av joysticks och självgående maskiner förväntar sig av morgondagen.
Jag menar absolut inte att idealisera; jag försöker bara, genom att söka i historien, förstå den samtid vi lever i och vad det är för framtid som drömmarna om fossilfritt stål och grön tillväxt bär i sitt sköte.
 
Besöken i Klenshyttan och i Lisjö ger mig nya ledtrådar och nya tankar. Det är ”samma” människor, men tekniken är ny. Ibland är det på gott, ibland på ont. Det är en insikt så god som någon.
Stefan Strömberg, författare
 
Ta sig dit
Klenshyttan hittar du utan problem. Den ligger invid väg 50,
mellan Ludvika och Grängesberg.
Lisjö brukskyrka hittar du en mil väster om Surahammar. Ta av från
66:an. Kör mot Hovgården och förbi Sura kyrka. Efter cirka 1 km
tar du av mot Västsura och Lisjö och fortsätter ytterligare ungefär 8 km.
Framme i Lisjö fortsätter du förbi GIA-gården, gamla skolan och
vidare mot Ursjötorp.

Magasinet 2024 har kommit, med tankar om tiden.

Lämna ett svar

Tiden – den som går när det händer något. Så heter årets Magasinet. Nästan 50 sidor intressant, tankeväckande och rolig läsning – som inte hade blivit till utan årets skribenter:
 
I år dyker Niklas Ulfvebrand ner i tidsuppfattningen under arbete och fritid, i dötid, långsamhet och leda i Bergslagen.
Thérese Kihlander kåserar om uret och andra finesser, om tidsmaskinen Ekomuseum Bergslagen och generationernas olika livsförhållanden.
 
AnnMarie Gunnarsson är fascinerad av byggnader och skriver här om vad de numera tomma och tysta kolhusen har att säga oss.
Per Helge berättar om en finnmarksskald som oförtjänt har hamnat i skuggan av Dan Andersson, nämligen Olle Svensson.
 
Kersti Kollberg tar oss med till köken, där sekunder är avgörande och Evert Taubes ”På kryss med Monsunen” kan vara till hjälp…
 
Om Per Stymne, konstnären som arbetar med ”fotografik” och förvandlar gamla industribyggnader till moderna linjer och ljusspel, skriver Bisse Falk, som är Ekomuseum Bergslagens ”husskribent”. Hon har skrivit artiklar i många Magasinet genom åren, och är författaren bland annat bakom den uppskattade boken Där eldarna dånade som Ekomuseum Bergslagen gav ut för några år sedan.Bisse har varit (med)redaktör för årets nummer och skrivit artiklar om hur Bergslagen ”började”, och i en artikel får Aspbenning visa hur utvecklingen sett ut på många håll, från små bergsmansägda hyttor till moderna bolag. Och vi får läsa om Bisses möte med Ella Wilhelmsson och Hannes Wilhelmsson, som sommarjobbar i en av museets miljöer.
 
Dessutom finns som vanligt boktips, smultronställen och annat smått och gott som förhoppningsvis ger några fina stunders sommarläsning.
Och inget Magasinet är komplett utan stilfull formgivning av Jenny Findahl, Snowtrail design och bilder från duktiga fotografer, i år bland andra Mikael Karlsson (bilden nedan) och Kent Kirjonen.
 
Magasinet finns att läsa här på hemsidan, under fliken ”Magasinet” och de finns nu ute i hela området; på besöksmål, bibliotek, info points och besökscenter.
 
Trevlig sommar!

Konstutställning på Skantzen i Hallstahammar.

Lämna ett svar

Konstutställning på Skanzen i Hallstahammar.

Vernissage torsdag 6 juni kl 13:00.
Utställningen pågår 6 juni -18 augusti.
Öppettider: tisdag – söndag kl. 12:00 – 16:00.

Anna Törrönen — Mir
Hilda Ekeroth — evig kropp i upplösning fetish och fossil


Konstfrämjandet Västmanland presenterar i samarbete med Ekomuseum Bergslagen konstverk av Anna Törrönen och Hilda Ekeroth på Skantzen.

Skantzen är en slussmiljö från 1700-talet i Bergslagen, som har bevarats i det skick den hade när det intensiva arbetet på kanalen styrdes härifrån. Mellan museiföremålen har installationer och landskapsmålningar från icke namngivna platser kilats in, och när konsten möter den historiskt laddade miljön uppstår nya relationer i tid och rum. Eller som Hilda Ekeroth säger:

“Verken insisterar på relationer mellan platser som existerar samtidigt eller vid olika tider.”

Utställningen lyfter både den personliga reflektionen och ett allmänmänskligt perspektiv och speglar dem i relation till Skantzen och dess symbolvärde som historiebärare.

“För mig väckte det en koppling till min egen släkthistoria, till något djupt personligt och nedärvt som jag burit med mig från en annan plats.” säger Anna Törrönen.

Utställningen invigs i samband med nationaldagsfirandet på Skanzen, och pågår 6 juni -18 aug. Konstnärerna och Konstfrämjandet Västmanland finns på plats och berättar kort om sitt arbete.

The Risk of Collapse är Konstfrämjandet Västmanlands framväxande program som tar en utgångspunkt i Norberg och ortens relation till gruvras. Med en serie utställningar runt om i Västmanland vill vi konstnärligt ta oss an rädsla som bor i ett samhälle och titta på vad som döljer sig bakom. Därför har vi bjudit in konstnärer och skribenter med ett starkt samhällsengagemang och bett dem att fritt förhålla sig till den tid som efterföljde den akuta fasen av COVID-19 pandemin.

Anna Törrönen —   Mir
Jag ser på slussen och kanalen, på hantverket och anar de liv som ägnades åt att främja en gemensam sak. Lidande, kärlek och historier som husens väggar andas. På ett vi och dem. Föreställningsvärldar och system. Allt det som varit viktigt att upprätthålla under de århundraden som vecklat ut sig, finns kvar som viskningar. Men aktionen, interaktionen med naturen och det jorden ger, att trampa leran eller i vattnet – det är vår direkta koppling till dåtiden.

Världen reser genom tiden och förändras med och utan våra handlingar. System upprätthålls och kollapsar på en och samma gång. Den enkla slussvaktarbostaden, det jordnära arbetet, har också ingått i ett större sammanhang. Allt andas samtidigt och smärtan går i vågor längs hela världens kropp.

Bevarandet av en plats frammanar en relation till dåtiden, som vi kan bevittna genom tidens grumliga lins. För mig väckte relationen en koppling till min egen släkthistoria, till något djupt personligt och nedärvt som jag burit med mig från en annan plats. Här sammanstrålar platser och skeenden nu genom min skapande hand. Jag söker efter svar på existensiella frågor genom det förflutna. För min inre syn kollapsar tid och rum och jag söker händer att hålla i från alla håll.  Det finns minst en punkt där det varit på håret att din, min och deras släktlinje överlevt. För många är den punkten just nu. Motsatsen till att andas fritt och leva i frihet är förödande. Allt landar i ett enda utrop: Fred!

Anna Törrönen (f. 1983) är en konstnär baserad i Västerås (och i Nova Gorica, Slovenien??). Hon har studerat på Åbo Yh Konstakademi i Finland samt Academy of Fine Arts and Design i Ljubljana, Slovenien. Hennes konstnärskap berör frågor om identitet och det upplevda, det hemliga, det nedärvda, relationen till platser och saker som är laddade. Hennes konstnärliga grund finns i måleriet, samtidigt som konstnärskapet löper i parallella spår, i teckningar, installationer, skulpturer och video.
Annas sida finns här.

Hilda Ekeroth – evig kropp i upplösning fetish och fossil
Fossiler från tiden då livet först uppstod, vilar på altaret i kapellet på Skantzen. Stromatoporoidéer är massiva kalkskelett som vuxit fastsittande på hårt underlag. Fossilerna är lämningar från prekambrium, svampdjur som tillhör den mest primitiva flercelliga djurgruppen och de viktigaste revbyggande organismerna. Stenarna är rester från kalkproduktionen på Gotland som är omstridd och bland annat hotar grundvattennivåerna på ön, men som fortfarande pågår. Stromatoporoidéer är så hårda att de förr inte brändes upp i kalkugnarna och därför är de lätta att finna på ön och har ofta blivit till byggmaterial eller stenläggningar.

Landskapsmålningen är ett klassiskt format, en tillfällig avbildning av en plats, den resandes blick, ett utsnitt av en subjektiv upplevelse av ett sammanhang.

En teckning utförd i olja i stort format på segelduk är tredje delen i projektet, en anteckning, med text- och skissfragment.

Verken insisterar på relationer mellan platser som existerar samtidigt eller vid olika tider.
Verken kan ses som membran och lämningar, upprepningar som insisterar på deroute; på tankens, blickens och kroppens rörelse åt sidan, mellan, genom, åt ett annat håll. En taktändring, ett fall. Disruptiv betyder omvälvande, omstörtande, avbrott, upplösning och söndring. En stilla disruptivitet är ett mjukt motstånd, en lätt störning, ett skav; fragment och kilar som lockar en blick åt sidan.

Hilda Ekeroth (f.1979) bor och arbetar i Uppsala. Hon är utbildad på Det Kongelige Danske Kunstakademi, MFA 2011. Hon arbetar i egna och samarbetsprojekt i Sverige och internationellt. Hilda Ekeroth arbetar med måleriet i relation till material och en samtida kontext, hennes arbete är ofta platsrelaterat.
Hildas sida finns här.

Varmt välkomna!

Arbetet görs i samarbete med Ekomuseum Bergslagen & Malin Andersson, Mälardalens universitet & Simon Lindblom, Godsmagasinet Grafikverkstan & Lina Nordenström, Norbergs kommun & Ida Långbacka, Norbergs kommunbibliotek & Klas Olsson, Teaterbiografen & Rolf Rydelius, Aguelimuseet i Sala & Johanna Byström Sims m.fl.

Med stöd av Kulturrådet, Region Västmanland och Folkrörelsernas Konstfrämjande.

Tack till Vera Spartalj Waters och Galleri Astley ❤️

På räls från Kärrgruvan – förr, nu och kanske sedan.

Lämna ett svar

Innan jag fick reda på att jag var färgblind, ville jag bli lokförare. Det var i lågstadieåldern och jag fick nöja mig med att leka med min Märklinjärnväg. Så småningom blev det tågluff ut i Europa och även en del märkliga tågupplevelser i Syd- och Centralamerika.
Minnena kommer över mig som en flodvåg när Torgny Blylod, Sten Nordström och Tore Långbacka med gemensamma krafter öppnar portarna till vad som är Sveriges äldsta bevarade lokstall.

Vi befinner oss i Kärrgruvan, i utkanten av Norberg, och det är en sådan där härlig vårdag då man verkligen känner hur livet börjar om efter en lång och seg vinter. Jag har stämt möte med tre medlemmar i ENJ – Engelsberg Norbergs Järnvägshistoriska Förening – för att få höra mer om den tågtrafik som dess värre ligger nere denna sommar på grund av problem med tillstånd från Trafikverket, om historien som lade grunden till Bergslagens järnvägar och om framtiden för den spårbundna trafiken.
– Det började redan på 1100-talet”, säger Sten Nordström när jag ber om en tillbakablick och det är förstås sant. För redan då fanns det en hytta i Olsbennings bergsmansby, på andra sidan Norberg, där man framställde järn och ska man sammanfatta Bergslagens ekonomiska historia ryms stora delar just i järnet, skogen och transporterna.

Innan ENJ startade sin verksamhet 1999 fanns det föreningar som verkade för att bevara rälsen som Transportstyrelsen ville riva upp, som värnade lokstallet och som intresserade sig för ånglok.
2000 började man köra dressiner för att rädda järnvägen och enligt Sten Nordström var det många som lärde känna backarna mellan Kärrgruvan och Ängelsberg den hårda vägen, när de skulle trampa uppför.
Och där har ni förresten sträckan på den järnväg som ENJ normalt trafikerar med rälsbuss om somrarna; Kärrgruvan – Snyten – Ängelsberg, där den sista delen är elektrifierad.
Rälsbussen, ja… Det var den jag fick syn på när portarna till lokstallet öppnades. Nu blev den ingången till den här texten. En gång var det just en sådan som var min länk ut i världen, när den tog mig genom det småländska höglandet, från Vetlanda till Södra stambanan i Nässjö. Minnen var det och jag kan riktigt känna hur den kränger medan farten ökar, när vi äntrar det stillaståendet fordonet med sina slitna säten och en historia som tog sin början någon gång under 1950-talets andra hälft.
ENJ köpte sin första rälsbuss i Bollnäs. Det var 2 medlemmar i föreningen som körde godståg, som upptäckte den övergivna vagnen som 2003 började gå i sommartrafik för turister. Sedan dess har man skaffat sig ytterligare två som nu står parkerade i Ängelsberg.

1853 rullade det första tågsetet i Kärrgruvan och det drogs av ”Förstlingen” som tillverkats i Eskilstuna och namnet kom sig – naturligtvis – av att det var det första svensktillverkade ångloket.
Sedan följde lite konkurser, andra problem och tillbyggnader, men från 1856 finns en fungerande bana som tar malmen från gruvorna kring Norberg till Ängelsberg vid sjön Åmänningen för vidare transport, via Strömsholms kanal och Kolbäcksån, till Mälaren för att sedan forslas till järnverk i Sverige och Europa.

Mönstret var detsamma, då som nu. Det handlar om en råvara som ska transporteras från platsen för brytning till bearbetningsplatserna och sedan slutkunden. Tillgång, efterfrågan, drivmedel och teknik avgör.
I mitten på 1800-talet tänkte man inte så mycket på klimatet, men utvecklingen ledde till att ångan blev diesel och så småningom elektricitet.

Den här sommaren, när rälsbussarna inte kan köras, får medlemmarna i ENJ ägna sig åt underhåll och det behövs det också. Något som, om vi förflyttar oss till nutid och framtid, problemen med malmbanan i norr visar. Det talas om expanderande gruvbrytning, fossilfritt stål och grön tillväxt i största allmänhet, men det fungerar inte eftersom man sparat pengar och inte hållit järnvägen i gott skick, eller byggt dubbelspårigt för den delen. För LKAB handlar det om miljonförluster varje dag på grund av transportproblemen.

När vi skiljs åt – jag och de tre vänliga och kunniga männen i ENJ som berättat mycket mer än vad som får plats här – har jag samma känsla som vanligt när jag besökt något av Ekomuseum Bergslagens intressanta utflyktsmål. Det ÄR en levande resa i tiden. Medan jag pratat med Sten Nordström, Torgny Blylod och Tore Långbacka har jag kört Märklinjärnväg, tågluffat, sett det första malmtåget lämna Kärrgruvan 1853, följt utvecklingen av det svenska järnvägsnätet, reflekterat över drömmen om fossilfritt stål och betydelsen av järnvägsunderhåll samt beundrat det stationshus i Kärrgruvan som medlemmarna i ENJ byggt upp efter att ha flyttat det hit från Ängelsberg.

1962 upphörde den reguljära persontrafiken mellan Kärrgruvan och Ängelsberg, på 1970- och 80-talet fraktades flytande järn till Surahammar och sedan pågick ytterligare en tid transport av makadam.
Nu är det ENJ som håller sträckan vid liv och låt oss hoppas att tillståndsproblemen löser sig snart så att turisttrafiken – som också kan omfatta buss och ångbåt på Åmänningen – snart kommer igång igen. Jag längtar redan efter att ta med mig min sonson hit, hoppa på rälsbussen och berätta om mina äventyr med ryggsäck på räls. Och så all spännande historia förstås.

Stefan Strömberg, författare

Ta sig dit
Kommer du söderifrån på 66:an svänger du av
mot Norberg i Fagersta på väg 68/69.
I Norberg tar du av på väg 69 mot Hedemora och
Kärrgruvan och följer den ett par kilometer. Sedan
är det bara att följa skyltarna.