Innan jag fick reda på att jag var färgblind, ville jag bli lokförare. Det var i lågstadieåldern och jag fick nöja mig med att leka med min Märklinjärnväg. Så småningom blev det tågluff ut i Europa och även en del märkliga tågupplevelser i Syd- och Centralamerika.
Minnena kommer över mig som en flodvåg när Torgny Blylod, Sten Nordström och Tore Långbacka med gemensamma krafter öppnar portarna till vad som är Sveriges äldsta bevarade lokstall.

Vi befinner oss i Kärrgruvan, i utkanten av Norberg, och det är en sådan där härlig vårdag då man verkligen känner hur livet börjar om efter en lång och seg vinter. Jag har stämt möte med tre medlemmar i ENJ – Engelsberg Norbergs Järnvägshistoriska Förening – för att få höra mer om den tågtrafik som dess värre ligger nere denna sommar på grund av problem med tillstånd från Trafikverket, om historien som lade grunden till Bergslagens järnvägar och om framtiden för den spårbundna trafiken.
– Det började redan på 1100-talet”, säger Sten Nordström när jag ber om en tillbakablick och det är förstås sant. För redan då fanns det en hytta i Olsbennings bergsmansby, på andra sidan Norberg, där man framställde järn och ska man sammanfatta Bergslagens ekonomiska historia ryms stora delar just i järnet, skogen och transporterna.

Innan ENJ startade sin verksamhet 1999 fanns det föreningar som verkade för att bevara rälsen som Transportstyrelsen ville riva upp, som värnade lokstallet och som intresserade sig för ånglok.
2000 började man köra dressiner för att rädda järnvägen och enligt Sten Nordström var det många som lärde känna backarna mellan Kärrgruvan och Ängelsberg den hårda vägen, när de skulle trampa uppför.
Och där har ni förresten sträckan på den järnväg som ENJ normalt trafikerar med rälsbuss om somrarna; Kärrgruvan – Snyten – Ängelsberg, där den sista delen är elektrifierad.
Rälsbussen, ja… Det var den jag fick syn på när portarna till lokstallet öppnades. Nu blev den ingången till den här texten. En gång var det just en sådan som var min länk ut i världen, när den tog mig genom det småländska höglandet, från Vetlanda till Södra stambanan i Nässjö. Minnen var det och jag kan riktigt känna hur den kränger medan farten ökar, när vi äntrar det stillaståendet fordonet med sina slitna säten och en historia som tog sin början någon gång under 1950-talets andra hälft.
ENJ köpte sin första rälsbuss i Bollnäs. Det var 2 medlemmar i föreningen som körde godståg, som upptäckte den övergivna vagnen som 2003 började gå i sommartrafik för turister. Sedan dess har man skaffat sig ytterligare två som nu står parkerade i Ängelsberg.

1853 rullade det första tågsetet i Kärrgruvan och det drogs av ”Förstlingen” som tillverkats i Eskilstuna och namnet kom sig – naturligtvis – av att det var det första svensktillverkade ångloket.
Sedan följde lite konkurser, andra problem och tillbyggnader, men från 1856 finns en fungerande bana som tar malmen från gruvorna kring Norberg till Ängelsberg vid sjön Åmänningen för vidare transport, via Strömsholms kanal och Kolbäcksån, till Mälaren för att sedan forslas till järnverk i Sverige och Europa.

Mönstret var detsamma, då som nu. Det handlar om en råvara som ska transporteras från platsen för brytning till bearbetningsplatserna och sedan slutkunden. Tillgång, efterfrågan, drivmedel och teknik avgör.
I mitten på 1800-talet tänkte man inte så mycket på klimatet, men utvecklingen ledde till att ångan blev diesel och så småningom elektricitet.

Den här sommaren, när rälsbussarna inte kan köras, får medlemmarna i ENJ ägna sig åt underhåll och det behövs det också. Något som, om vi förflyttar oss till nutid och framtid, problemen med malmbanan i norr visar. Det talas om expanderande gruvbrytning, fossilfritt stål och grön tillväxt i största allmänhet, men det fungerar inte eftersom man sparat pengar och inte hållit järnvägen i gott skick, eller byggt dubbelspårigt för den delen. För LKAB handlar det om miljonförluster varje dag på grund av transportproblemen.

När vi skiljs åt – jag och de tre vänliga och kunniga männen i ENJ som berättat mycket mer än vad som får plats här – har jag samma känsla som vanligt när jag besökt något av Ekomuseum Bergslagens intressanta utflyktsmål. Det ÄR en levande resa i tiden. Medan jag pratat med Sten Nordström, Torgny Blylod och Tore Långbacka har jag kört Märklinjärnväg, tågluffat, sett det första malmtåget lämna Kärrgruvan 1853, följt utvecklingen av det svenska järnvägsnätet, reflekterat över drömmen om fossilfritt stål och betydelsen av järnvägsunderhåll samt beundrat det stationshus i Kärrgruvan som medlemmarna i ENJ byggt upp efter att ha flyttat det hit från Ängelsberg.

1962 upphörde den reguljära persontrafiken mellan Kärrgruvan och Ängelsberg, på 1970- och 80-talet fraktades flytande järn till Surahammar och sedan pågick ytterligare en tid transport av makadam.
Nu är det ENJ som håller sträckan vid liv och låt oss hoppas att tillståndsproblemen löser sig snart så att turisttrafiken – som också kan omfatta buss och ångbåt på Åmänningen – snart kommer igång igen. Jag längtar redan efter att ta med mig min sonson hit, hoppa på rälsbussen och berätta om mina äventyr med ryggsäck på räls. Och så all spännande historia förstås.

Stefan Strömberg, författare

Ta sig dit
Kommer du söderifrån på 66:an svänger du av
mot Norberg i Fagersta på väg 68/69.
I Norberg tar du av på väg 69 mot Hedemora och
Kärrgruvan och följer den ett par kilometer. Sedan
är det bara att följa skyltarna.

Idag nås vi av beskedet att Anna-Greta Leijon, före detta svensk justitieminister, har gått ur tiden. Anna-Greta hade sommarhus i Ängelsberg i många år, vilket framkommer i den här texten, skriven av  Stefan Strömberg som  besökte Ängelsberg för ett par veckor sedan.

Född berättare – med Gudrun Söderberg genom Ängelsberg.
Min mormor var en berättare som knöt ihop då med nu och jag tror det är från henne jag ärvt min lust att skriva och föra sådant jag hört, sett och läst vidare. Två av hennes systrar dog i spanska sjukan och ligger i de äldsta gravarna på Lessebo kyrkogård. Många gånger under den senaste pandemin kom jag att tänka på dem och hur hemsk avslutningen på deras unga liv måste ha varit.

Nu har livet i Lessebo mycket lite med Ängelsbergs historia att göra. Däremot kommer jag omedelbart att tänka på min mormor, när Gudrun Söderberg – som är min ciceron för dagen – och jag möts i den branta backe bortom järnvägsstationen som är startpunkten för vår vandring.
Kanske har jag fel förresten. Kanske är likheterna större än jag först tänkte. Små samhällen som blomstrat. I Lessebo var det pappret. Här järnmalmen och tågen. Nu vilar de båda på minnet av storhetsdagar som flytt och en tid med hotell, caféer, hantverkare och biografer.

För första gången sedan jag började skriva blogg här på Ekomuseum Bergslagens hemsida känns det en smula problematiskt att återge vad jag har varit med om. Och det är verkligen inte för att det inte finns något att skriva om. Tvärtom, vandringen genom det lilla brukssamhället tillsammans med Gudrun Söderberg innehöll så mycket minnen och levande historia att jag önskar att var och en som läser det här, ska ta chansen och tillsammans med en kunnig guide långsamt förflytta sig från det som en gång var ett av ortens fem hotell i söder till Leijonkurvan i norr.
Däremellan ryms ett stycke svensk historia som inte är alltför avlägsen i tid, men likaväl helt väsensskild från den samhällsutveckling som gör det nära nog omöjligt att hålla hotell, butiker och caféer öppna i samhällen som Ängelsberg.

– Det är ingen by utan ett samhälle och det är viktigt att komma ihåg, säger Gudrun Söderberg när vi stannar till vid Ängelsbergs vackra stationshus och blickar ut över sjön Åmänningen och Oljeön, där Pehr August Ålund 1875 byggde vad som nu är världens äldsta bevarade oljeraffinaderi.
Det är en bra plats vi stannat på om man vill fundera över Ängelsberg och varför orten sjöd av liv under några decennier.
Ungefär samtidigt som verksamheten började på Oljeön – som egentligen heter Barrön – invigdes järnvägen mellan Ludvika och Stockholm. Sjön Åmänningen utgjorde redan tidigare en viktig länk i den vattenväg som, med Strömsholms kanal, förbinder gruvorna med Mälaren. Och så bortom Leijonkurvan; det imponerande Ängelsbergs bruk.

Allra mest uppseendeväckande är dock slottet Ulvaklev där min guide Gudrun varit på besök. Jag blir förstås lite avundsjuk och tänker att dit in skulle jag också vilja komma. Numera är det dock en privatbostad, sedan försäkringsbolaget Sirius avyttrat det, men likaväl är den av renässansen inspirerade byggnad, som arkitekten Isak Gustaf Clason ritade, ett ståtlig minne över det som en gång var.

Innan vi hamnade vid järnvägsstationen stod vi, som sagt, mitt emot det som en gång var Pensionat Furutorp och som drevs av fröken Nilsson från Sunne.
– Hennes föräldrar umgicks med Selma Lagerlöfs föräldrar och det sägs att Selma kom hit till Furutorp ibland.
Och varför inte? Förutom att Ängelsberg var lika vackert då som nu, fanns här i början av 1900-talet 5 hotell, caféer, biografer, restauranger, alla möjliga slags hantverkare, en läkarmottagning, matbutiker, apotek och en fotoateljé.
När jag börjar räkna på det, är det i princip omöjligt att förstå hur allt det här kunde fungera i ett samhälle – obs! inte en by – med bara några hundra invånare. Men det är klart; turisterna var många, järnvägen lockade människor till bygden och så betydelsen som nav i ett viktigt transportnätverk.

Namnen på somliga byggnader är både beskrivande och fantasieggande, berättar Gudrun. Stinsens ställe kallades Kolunda, eftersom han skulle ha möjlighet att hålla djur. I Systerbo låg sjuksköterskemottagningen som var öppen varje dag.
Det finns verkligen många spännande historier, och rykten, om saker som hänt i Ängelsberg. Ett mindre trevligt, och obekräftat, är att nazisten Hermann Göring var här på besök under mellankrigstiden.
Det glömmer jag dock snabbt när jag vandrar gatan fram, med Åmänningen och järnvägen på ena sidan och de många fantastiska husen på den andra och lyssnar till hur Gudrun Söderberg på ett personligt sätt målar den tid som var:
– Tittat på toaletterna invid det gamla stationshuset. De är fina, tycker jag. På trappan till pappershandeln brukade jag och mina väninnor sitta när vi var unga. Och dit, till restaurangen som fortfarande håller öppet går jag två – tre gånger i veckan.

Så slutar vår vandring och den gör det vid den vackra villa som går under namnet Hvilan, som ritades av samme Clason som låg bakom Ulvaklev och som byggdes av konstnären Arvid Mauritz Lindström.
Lindström, som för övrigt var vän med Carl Larsson, föll för de vackra omgivningarna och bildade något som bäst kan beskrivas som en konstnärskoloni.
I närheten finns också den övergivna baptistkyrkan och bortom Leijonkurvan väntar sedan den vackra skulpturparken, men den får jag berätta om en annan gång.

Men varför Leijonkurvan? Jo, i ett av husen håller en före detta justitieminister till, men om det finns inte så mycket att skriva tänker jag, när jag och min ledsagare Gudrun Söderberg vänder tillbaka genom ett samhälle, som tack vare hennes berättelser nu genomsyras av ett helt annat liv än vad det gjorde när jag anlände för ett par timmar sedan.

Stefan Strömberg, författare

Ta sig dit
Ja, man kan ju, som jag skrev ta rälsbussen och kliva av vid det vackra stationshuset, men annars är nog det smidigaste, om man kommer söderifrån, att köra 66:an mot Fagersta och Sälen och ta av när man ser skylten mot Engelsberg.
Eller också väljer man riksväg 70 över Sala, fortsätter 256:an mot Norberg och svänger av vid Hästbäck mot Ängelsberg. Då får man som belöning se vad som hänt med området där det brann 2014.