månadsarkiv: februari 2013

Skogsfinnarna som tämjde skogen

10 svar

Skogsfinnarna_2

Skifsen är ett finnboställe utanför Fredriksberg i södra Dalarna. Byalaget bygger och håller det öppet med aktiviteter på sommaren, bl a bastubad och samkväm. Alla är välkomna!

Skifsen är ett finnboställe utanför Fredriksberg i södra Dalarna. Byalaget bygger och håller det öppet med aktiviteter på sommaren, bl a bastubad och samkväm. Alla är välkomna!

Understreckaren i söndagens SvD (24 feb) av professor Dick Harrison var verkligen intressant, den handlade om hur skogsfinnarna tämjde det svenska landskapet. Ja, det vet vi som bor här i södra Dalarna och har nära till Grangärde och Nås finnmarker. Och den 24 februari är också Sverigefinnarnas dag! Inte många som vet det! Jag var en av dem. Svenskar är pinsamt okunniga om den finska invandringen som pågått i olika perioder under flera hundra år skriver Dick Harrison. Han skriver att i det svenska rike som växte fram på 1100- och 1200-talen så var en stor del av befolkningen finsktalande. Och de svenska Östersjöstäderna var flerspråkiga. Det verkar som om Sverige mer var som en sjudande gryta på den tiden. Mångfald är ordet. Och finländare bidrog i hög grad till framväxten av Sverige, t ex nybyggarna på 1600-talet (i finnmarkerna!), finska soldater i den svenska armén, den svenska industrins beroende av finländsk arbetskraft under efterkrigstiden – allt detta är inte så väl bekant för oss svenskar. Dick Harrisons studenter blir genuint förvånade när han berättar att Sverige och Finland utgjorde en stat före 1809. Ordagrant så!

Motti är en typisk finsk anrättning och himmelskt god! Det är skrämjölsgröt med stekt fläsk och lingon. Skrämjöl görs på rostad havre.

Motti är en typisk finsk anrättning och himmelskt god! Det är skrämjölsgröt med stekt fläsk och lingon. Skrämjöl görs på rostad havre.

Kolonisationen av skogsmarkerna i Mellansverige tog fart på 1600-talet och skogsfinnar lockades hit av skattebefrielse. De byggde sina timmerhus (pörten), odlade med svedjebruk, det var tuffa tider men skogen lämpade sig mer för boskap än för jordbruk. Getter och får betade mellan furorna och stenarna. Man ska veta att dessa skogsmarker också är moränmarker och inte helt lämpade för uppodling.  Senare kom de att försörja järnbruken med träkol, överallt restes kolmilor då masugnar och hammare slukade kol. Den finska kulturen kunde överleva i generationer. 1600-talets folkkultur från Savolax vill Dick Harrison särskilt lyfta fram. Det är just den som vi har spår av i Grangärde finnmark. Den präglades av storfamiljer, lagarbete, näverhantverk, rågodling (svedjeråg) med jästa rågbröd, rökpörten och finnplogar. Den som vill uppleva lite av detta kan hälsa på familjen Holmdahl som bor på Finngården Rikkenstorp, www.rikkenstorp.se, ett äkta gammalt finnboställe. Eller ta sig till Skifsen utanför Fredriksberg, www.skifsen.se, där man kan uppleva en riktig rökbastu sommartid när Skifsens Vänner har sina aktiviteter. Äkta finskt bastubad erbjuds och därefter motti eller nävgröt som det också kallas.

Förresten – här är länken till Dick Harrisons text i SvD: www.svd.se  

Museimässa i Norrköping

Lämna ett svar

Museimässan NorrköpingDet drar ihop sig till museimässa! Den genomförs på Arbetets museum i Norrköping 15-16 mars, en fredag-lördag. Invigning sker kl 11 första dan av kommunalrådet Lars Stjernkvist. Nu är det ArbetSam, dvs Arbetslivsmuseernas Samarbetsorganisation, som arrangerar mässan för sina medlemsmuseer. Intresserad? Läs mer här: www.museimassan.se.  Fri entre.

Förutom att Ekomuseum Bergslagen är medlem i ArbetSam så är även 13 st besöksmål medlemmar, 6 st i Dalarna och 7 st i Västmanland. Vilka de är? Jo det ska jag tala om.

Dalarna: bostadsmuseet Stora Hagen och Gruvcentrum Mojsen, båda i Grängesberg, Gravendals hammare, Ludvika Gammelgård & Gruvmuseum, Hammarbacken med smedsbostad och Flogbergets besöksgruva.

Västmanland: Norbergs Gruvmuseum, Myrbergs verkstad på Karlbergs hembygdsgård, Fagersta bruksmuseum, Engelsbergs bruk, Oljeön med oljefabrik, Trångfors smedja & kraftstation samt Kanalmuseet Skantzen, de båda sistnämnda i Hallstahammar.

Ekomuseum har bokat upp en mässplats och representeras av ett gäng från Trångfors smedja och Svedvi Berg hembygdsförening, som driver Kanalmuseet Skantzen. De kör ner och deltar i mässan och de tänker lyfta fram Strömsholms kanal. Det är jättebra, eftersom kanalen bara ligger där så självklart och väntar på folk. Det finns ingen ideell förening som jobbar särskilt med kanalen, så som det finns på de andra platserna men kanalen är ändå ett viktigt besöksmål i Ekomuseum. Den håller ihop hela området, alla berörs på något sätt av kanalen.

Kanalen har ett eget bolag, Kanalbolaget, med säte i Hallstahammar. En stor Kanalbyggnadshytta finns nära Skantzen där de gigantiska slussportarna tas in en efter en och renoveras men det är Hallstahammars kommun som håller koll på kanaljobbet och driften och det är ingen enkel match. För oss andra är den bara självklar, vi förväntar oss att den alltid ska finnas där och att slussarna ska funka. Nu gör de en extra drive i Norrköping med fokus på kanalen, bra tänkt!

Länkar:  www.stromsholmskanal.se   och www.ekomuseum.se/besoksmal/stromsholms_kanal.html

 

Jämtland!

Lämna ett svar
Revsundssjön, som på ngåot vis är lite lik Väsman i Ludvika. Stor sjö med blå höjder runtomkring. Det som ser ut som en rykande vulkan är bara rykande vattenånga från Gällösågens tork.

Revsundssjön, som på något vis är lite lik Väsman i Ludvika, stor sjö med blå höjder runtomkring. Det som ser ut som en rykande vulkan är bara rykande vattenånga från Gällösågens tork.

Lite glest med blogginlägg den här veckan, jo men visst – och det beror på att jag är i Jämtland! Har varit här en knapp vecka redan, det är lite av sportlov och lite med jobb, 50/50. Ekobladet är en arbetsuppgift, det mesta ska göras klart nu. Ni vet kanske inte att vi kommer att lägga ner Ekobladet när jag slutar? Tror jag har pratat om det. Det har blivit lite av ett dubbeljobb, en känsla som vuxit sig allt starkare. Bloggen och Ekobladet liksom flyter ihop till en enda informationsflod och det kombinerat med den nya hemsidan i WordPress kommer att göra den till en bättre kanal för att servera nyheter. Flod och kanal…hm, vilka ord…bara sjösätta som fattas, just det, nya hemsidan kommer att sjösättas i mars. Och det Ekoblad jag gör nu blir det näst sista. Det sista kommer runt 1 juni, sen hamnar det på hyllan om det inte återuppstår som en tidning. Förutsättningarna finns faktiskt, man ska inte underskatta behovet av bladet, men det blir i så fall en senare femma.

Och här mellan varven går jag på tur på norska långskidor och följer ett fint preparerat spår på sjön nedanför där jag bor. Det är en mil långt och det tar mig två timmar att åka runt, jag rör mig framåt i lagom takt. Ingen större brådska här!

Örjan Hamrin kommenterar!

Lämna ett svar
Ungefär så här såg nog Örjan Hamrin ut när han jobbade med Ekomuseum för 20-30 år sen. Ja:et på bilden är bara ett ja tack till en inbjudan, där fotot fanns med, det gick inte att ta bort. Hittade det här på kansliet.

Ungefär så här såg nog Örjan Hamrin ut när han jobbade med Ekomuseum för 20-30 år sen. Ja:et på bilden är bara ett ja tack till en inbjudan, där fotot fanns med, det gick inte att ta bort. Hittade det här på kansliet.

Från Örjan har kommentarer till de två sista inläggen kommit MEN med krumelurer i texten och jag är inte kapabel till att gå in och rätta till det utan jag lägger helt sonika upp båda kommentarerna här och DÅ är det lätt som en plätt för mig att fixa till krumelurerna och då blir det genast lättare för er att läsa vad han skriver också!! Voilà!

Till inlägget 11 feb – Ekomuseitanken föds:
Hej! Bra skrivet. Det finns detaljer som inte stämmer, men i stort sett är det rätt. Första guideboken gjordes 1986 av Ann-Charlotte Backlund (stadsantikvarie i Sthlm numera). Och egentligen började det hela med Husbyringen och den bok Erik Hofrén och jag gjorde 1976 om Johan Ahlbäck. Historien om hur ekomuseet kom till finns ju annars i nästa skrift som gjordes efter 10 år, dvs 1996. På omslaget min son Andreas, numera mediaproducent, släpades runt och fick posera genom hela ekomuseet. Han klagade aldrig. Bilderna blev trevligare med ett barn i bilden. Avslutningsvis ekomuseets första logga, som Ann-Charlotte Backlund tog fram. Det finns en lång historia från den här tiden då det vi gjorde egentligen inte gjorts av någon annan tidigare. Det mesta är dokumenterat men inte sammanställt. Hälsningar Örjan.

Till inlägget 13 feb – Tre museer i Europa:
Hej Jag och Peter Larsson var på ICOM-konferens i Kanada 1992. Där kontaktade Hughes de Varine oss och bad om ett samarbete. Det resulterade i att vi (Peter, Lennart Edlund, Kia Eriksson och jag) åkte till Le Creusot tre gånger + en extra några år senare och att en grupp från Le Creusot kom till EmB. Som ett led av detta samarbete kom utställningen till. Kontakter med Ironbridge hade vi sedan gammalt.

Denna utställning fanns på alla tre ställena.

Jag blev redan tidigare, medan jag jobbade på EmB, även inbjuden till Ecomusée d’Alsace där jag fick presentera EmB för 300 personer. Det var ett år efter priset museet fick i ”Museum of the Year” 1989. Hälsningar Örjan.

Tre museer i Europa

1 svar
Det här är katalogen från utställningen "Tre museer i Europa" som visades på Galleri Astley i Uttersberg, Skinnskattebergs kommun, 29 jan-19 mars 1995.

Det här är katalogen från utställningen ”Tre museer i Europa” som visades på Galleri Astley i Uttersberg, Skinnskattebergs kommun, 29 jan-19 mars 1995.

När jag nu ändå är i gång med vårt ekomuseums historia så vill jag passa på att peka på den utställning om ”Tre museer i Europa” som gjordes på föråret 1995 på fina Galleri Astley i Uttersberg utanför Skinnskattebergs samhälle, www.galleriastley.com.

Det var nämligen så att min blick föll på den här gamla katalogen, när jag rotade runt i hyllorna häromdan. Intressant! Ja, verkligen. Förebilden till vårt ekomuseum är ju det franska Ecomusée le Creusot-Montceau i Bourgogne, www.ecomusee-creusot-montceau.fr – som grundades 1972, två år efter det att 16 kommuner startat ett samarbete i la Communauté Urbaine, ett nytt slags nätverk som intresserade sig för det industriella kulturarvet. De var alltså väldigt tidigt ute inom det här området och det inspirerade andra i sin tur. Engagerade invånare i området blev en förtrupp till forskarna. Lokala föreningar byggde upp, så  t ex skapade fd gruvarbetare ett gruvmuseum. Termen ekomuseum föddes. Eko-, ekonomi, ekonomisk historia. Eko- från grekiskans oikos = hushåll. Det här var det första ekomuseet i världen.

Den berömda gjutjärnsbron från 1779. Hög, smal och spänstig.

Den berömda gjutjärnsbron från 1779. Hög, smal och spänstig.

Men redan tidigare fanns i England nåt som kunde likna ett ekomuseum: Ironbridge Gorge museum, www.ironbridge.org.uk  fem mil nordväst om Birmingham. Det startade 1967 och blev säkerligen en förebild för det franska ekomuseet och även för vårt svenska Ekomuseum Bergslagen. Ironbridge blev ett UNESCO Världsarv 1987 och är den plats där den industriella revolutionen började. Det var stenkolets förtjänst! När järn framställdes med stenkol istället för med träkol blev produktionen supereffektiv. Storartade tider och billigt järn!  Det första järnhjulet kom 1729, järnräls 1767, den första gjutjärnsbron 1779, det första lokomotivet 1802. Ja, jag läser i katalogen nu. Och the Ironbridge från 1779 har jag gått på och sett med egna ögon, vi var där på studieresa 2006. Den ligger högt över floden Severn, där alla industrierna flockade sig en gång. Ett intressant tips på besöksmål för er som gillar att resa i England.

Tre syskonmuseer! Alla med lite olika struktur men med verksamhet ute på fältet i kulturlandskapet med eller nära autentiska miljöer och det är ju just där historia blir som mest levande. Man bör väl se det franska ekomuseet också, det väntar…joo.

Ekomuseitanken föds….

2 svar
Utredningen om Ekomuseum Västerbergslagen som genomfördes av Örjan Hamrin och Hans Rehnberg. Till höger den första guideboken för det nya Ekomuseum Bergslagen, även den ett verk av Örjan Hamrin.

Utredningen om Ekomuseum Västerbergslagen som genomfördes av Örjan Hamrin och Hans Rehnberg. Till höger den första guideboken för det nya Ekomuseum Bergslagen som föddes ur den första idén, även den ett verk av Örjan Hamrin.

Här har Ludvika och Smedjebackens kommuner inventerats på intressanta platser som skulle kunna bli besöksmål i det föreslagna Ekomuseum Västerbergslagen.

Här har Ludvika och Smedjebackens kommuner inventerats på intressanta platser som skulle kunna bli besöksmål i det föreslagna Ekomuseum Västerbergslagen.

Del av inledningens text som visar att Karl-Erik Forsslund i Ludvika var tidigt ute med tanken på industrihistoria - och att Ludvika Gruvmuseum är ett mycket tidigt exempel på ett nytt sätt att arbeta med museer - utomhus i det fria. Det är 75 år sen.

Del av inledningens text som berättar att Karl-Erik Forsslund i Ludvika var tidigt ute med tanken på industrihistoria ute i det fria – och att Ludvika Gruvmuseum är ett mycket tidigt exempel på just detta. Det är 75 år sen.

Det var redan 1970 som Husbyringen skapades, när Erik Hofrén var chef för Dalarnas museum. Det var mycket idéer i luften på den tiden och några lyckades fånga in dem och göra något av dem. På Dalarnas museum ville man utveckla den regionala museiverksamheten. Begreppet ekomuseum fanns inte då, det myntades i Frankrike några år senare. Tankarna på ett ekomuseum i industrins södra Dalarna började spira i slutet av 1970-talet. 1984 kom så en utredning om ett Ekomuseum Västerbergslagen, genomförd av Örjan Hamrin, museilektor på Dalarnas museum och Hans Rehnberg från Riksantikvarieämbetet. Det var på Facebook i morse som jag såg Örjans inlägg om utredningen! Och i Ekomuseums bibliotek hittade jag fyra exemplar och jag bläddrar…jag läser Erik Hofréns förord. Ludvika och Smedjebacken ska ge en helhetssyn av teknik, samhälle, människa och miljö med utgångspunkt i kulturlandskapet och bli ett ekomuseum. Begreppet kulturturism har landat. Det är vårdagjämning 1984. Det är snart 30 år sen!

60 jätteintressanta sidor – ja ni läser rätt. Det är roligt att läsa om fröet till det som växte fram två år senare, titta själva på kartbilden ovan, många platser och allt är med: gruvor, hyttor, bruk, bergsmansgårdar, transporter, energi, finnskogen, kulturpersonligheter, modern industri… Och idén växte. 1986 påbörjades det gränsöverskridande experimentet Ekomuseum Bergslagen i en ännu större form. Örjan Hamrin for runt och fick ihop en samling kommuner i två län och ett lyckosamt försök till samverkan kunde starta. Han arbetade heltid med projektet. Det första kansliet låg på översta våningen i Ekomagasinet på Västanfors hembygdsgård i Fagersta, ja handelsboden alltså, som invigdes 1988 och fick sitt Eko- efter Ekomuseum. Tre år senare, 1990, bildades Stiftelsen Ekomuseum Bergslagen med säte i Fagersta. Efter denna rejäla insats av Örjan, som även skissade på den organisation som står sig än i dag, drog han sig tillbaka till jobbet på Dalarnas museum – men släppte inte ekomuseet med blicken helt och fullt.

Peter Larsson blev den förste museichefen år 1991 och arbetade upp den trebenta organisation som står sig än:  styrelsen – tjänstemannagruppen – de ideella föreningarnas Ekoråd. Han efterträddes av Ewa Bergdahl 1996, som efterträddes av Mats Hulander 2000, som efterträddes av mig 2003, som efterträds nu den 1 juli 2013 av Anna Falkengren! Och Örjan Hamrin är numera Ekomuseums senior adviser. Tänk så det kan gå!

Håll koll på Yvonne Gröning!

1 svar
Yvonne Gröning besöker ibland Ekomuseums kansli i Ludvika och så planerar vi diverse föredrag och skrifter.

Yvonne Gröning besöker ibland Ekomuseums kansli i Ludvika och så planerar vi diverse föredrag och skrifter.

Denna dam är mycket flitig och igång mest hela tiden med olika projekt. Hon är beundransvärd! För Ekomuseum håller hon även under våren en serie föredrag för att sätta ljuset på våra två böcker Järnladies och Älskade Mathilda. Rubriken lyder som följer: Mathilda, Maj och andra järnladies. Första tillfället kommer tisdag 19 februari kl 18 på biblioteket i Smedjebacken. Nästa tillfälle kommer tisdag 26 mars kl 18 på stora biblioteket i Ludvika. Det kan ni plita in i era almanackor. Det är fri entré och Yvonne bjuder på kaffe med mandelkakor från Elsas konditori i Norberg. Därefter ska vi försöka få till ett föredrag på biblioteket i Hallstahammar i slutet av april, men om det går vet jag inte, jag återkommer.

Yvonne arbetar outtröttligt på ämnet ”kvinnohistoria” och det behövs sannerligen i Bergslagen, som alltid varit så dominerat av män av alla de slag: uppfinnare, metallurger, tekniska genier, ingenjörer, ja allsköns stålmän och kraftkarlar. Kvinnor skymtar nämligen bara här och där i vår regionala historia (och för all del i all historia!), det mesta handlar om män, det är dagsens sanning. Och ändå är inte kvinnor i Bergslagen några kuvade typer, ingalunda. Det är kraftfulla fruntimmer som inte ger upp så lätt och några av dem kan man alltså läsa om i Järnladies. Det är naturligtvis därför som den boken har väckt intresse, för den boken säljer. Jag som kommer utifrån, är en utböling alltså, ser kanske på tingens ordning lite annorlunda, men nog förnimmer jag en kvinnlig sturskhet här som känns både ovanlig och inspirerande.

Att söka pengar!

Lämna ett svar
Torsten Nilsson från ArbetSam i Norrköping berättarde om konsten att söka pengar på Ludvika Gammelgård i går eftermiddag. 22 intresserade personer deltog i seminariet.

Torsten Nilsson från ArbetSam i Norrköping berättade om konsten att söka pengar på Ludvika Gammelgård i går eftermiddag. 22 intresserade personer deltog i seminariet.

Ja, det är ingen enkel match. Det förstod vi alla i går när 1.Intendent Torsten Nilsson från Arbetets museum i Norrköping höll sin workshop här på Ludvika Gammelgård i går eftermiddag. Ekomuseum står som värd för tre träffar med Torsten: en i Ludvika i går eftermiddag, en på Västanfors hembygdsgård i går kväll och den sista genomförs i dag kl 13 på Mekanikus på Skantzen i Hallstahammar.

Torsten jobbar även med Arbetslivsmuseerna i föreningen ArbetSam sen länge, www.arbetsam.com. Nu gör han en turné i landet för att lära de ideella föreningarna att söka pengar på rätt sätt. Många gör nämligen fel, man tänker fel. Och det är ju inte så bra. Torsten, som sen flera år tillbaka sitter med i det råd som fördelar många miljoner statliga kronor via Riksantikvarieämbetet varje år, vet hur en bra ansökan ska se ut. Och han vet vilka som direkt åker i papperskorgen! Men det har inte föreningarna riktigt koll på. Det finns behov av upplysning.

Nå, vad ska man då främst tänka på? Jo – man ska vara mycket kortfattad och inte jobba med bilagor, annat än offerter möjligen. Man ska presentera ett väl genomtänkt projekt med en väl genomarbetad budget samt söka rimliga bidragsbelopp och inte glömma den egna insatsen. Dessutom ska man noga följa bidragsgivarnas anvisningar. Många gör inte det! Och många söker på tok för höga och yviga belopp. Sen ska man veta att bidragsgivare älskar samverkan och samarbete! Dessutom vill många tro att just deras verksamhet är den viktigaste av alla och att de liksom är ensamma på plan, men istället konkurrerar de med 1 400 andra liknande föreningar om pengapotten. Det är rätt bra att påminna sig om det. Ja, sånt fick vi höra och jag satt som klistrad hela eftermiddagen, fast jag tänkt att jag skulle gå in på kansliet och knoga på lite med mitt. Det var märkvärdigt intressant!!