Etikettarkiv: Dalarnas museum

Bokslut och Ekobladet

Lämna ett svar
Styrelsen sitter samlad på Logen på Västanfors hembygdsgård. Det är bokslutssammanträde. Fr vä sitter Carl-Magnus Gagge, chef Västmanlands läns museum, Gunlög Olsson, Skinnskattebergs kn, Ingrid Fahlqvist, Norbergs kn, Ulf Andersson, Smedjebackens kn. På kortänden ordf Ingvar Henriksson, Sen t hö Mona Lisa Jansson Gleimar, Ludvika kn, Susanne Andersson, Ludvika kn, Anna-Karin Andersson, Ekorådet Dalarna, Jan Raihle, chef Dalarnas museum, Tomas Ulfborg, Fagersta kn. Två som också var med men som inte syns på bilden var Karin Johansson, ekonom och Gunnar Ahl, ordf Ekorådet. Dessutom anslöt ytterligare en ledamot, Joakim Graning från Hallstahammar kn, men då var mötet redan igång.

Styrelsen på Logen på Västanfors hembygdsgård. Fr vä Carl-Magnus Gagge, chef Västmanlands läns museum, Gunlög Olsson, Skinnskattebergs kn, Ingrid Fahlqvist, Norbergs kn, Ulf Andersson, Smedjebackens kn. På kortänden ordf Ingvar Henriksson, Ludvika kn. Därefter t hö Mona-Lisa Jansson Gleimar, Ludvika kn, Susanne Andersson, Ludvika kn, Anna-Karin Andersson, Ekorådet Dalarna, Jan Raihle, chef Dalarnas museum, Tomas Ulfborg, Fagersta kn. Två som också var med men som tyvärr inte syns var Karin Johansson, ekonom och Gunnar Ahl, Ekorådet Västmanland. Lite senare anslöt ytterligare en ledamot, Joakim Graning från Hallstahammar kn, han kom ju tyvärr aldrig ens med på bild.

Så var bokslutet gjort! Det var i fredags som styrelsen sammanträdde på Logen på trevliga Västanfors hembygdsgård. Och i år gick det som på räls. Alla utom en ledamot var där och i dag kom den saknade hit till kansliet och plitade på sitt namn. Nu är det påskrivet av alla som ska skriva på. Så fort har det aldrig gått tidigare. Nu går jag till revisorn och får hans påskrift också. Dessutom landade vi på en nätt liten vinst, nära nollstrecket. Det kunde inte vara bättre. En osannolik tur med allt! Eller är det månne skicklighet? Jag lutar faktiskt åt det senare…

Ekobladet ! Låt mig säga nåt om det. Det skickades ut den 28 februari till många epostmottagare, den hänger även på hemsidan. MEN jag har dessvärre en liten egenhet att svänga om dag och datum och det lyckades jag bra med i senaste Ekobladet. Observera nu detta: Geocentrums Vänner i Riddarhyttan håller sitt årsmöte MÅNDAG 18 mars kl 19. Inte tisdag som jag skrev, ber om ursäkt!! Må detta nu gå fram till några. Må det sprida sig som ringar på vattnet. Detta misstag var då otur!! Eller var det synnerligen oskickligt av mig? Jag lutar åt det senare även i detta fall. Och där ser ni – det skapas balans alldeles av sig självt!! Och på direkten dessutom. Livet är allt bra finurligt. Precis som en gungbräda. Det ska jämna ut sig!

Senaste Ekobladet finns att läsa: här!

 

Ekomuseitanken föds….

2 svar
Utredningen om Ekomuseum Västerbergslagen som genomfördes av Örjan Hamrin och Hans Rehnberg. Till höger den första guideboken för det nya Ekomuseum Bergslagen, även den ett verk av Örjan Hamrin.

Utredningen om Ekomuseum Västerbergslagen som genomfördes av Örjan Hamrin och Hans Rehnberg. Till höger den första guideboken för det nya Ekomuseum Bergslagen som föddes ur den första idén, även den ett verk av Örjan Hamrin.

Här har Ludvika och Smedjebackens kommuner inventerats på intressanta platser som skulle kunna bli besöksmål i det föreslagna Ekomuseum Västerbergslagen.

Här har Ludvika och Smedjebackens kommuner inventerats på intressanta platser som skulle kunna bli besöksmål i det föreslagna Ekomuseum Västerbergslagen.

Del av inledningens text som visar att Karl-Erik Forsslund i Ludvika var tidigt ute med tanken på industrihistoria - och att Ludvika Gruvmuseum är ett mycket tidigt exempel på ett nytt sätt att arbeta med museer - utomhus i det fria. Det är 75 år sen.

Del av inledningens text som berättar att Karl-Erik Forsslund i Ludvika var tidigt ute med tanken på industrihistoria ute i det fria – och att Ludvika Gruvmuseum är ett mycket tidigt exempel på just detta. Det är 75 år sen.

Det var redan 1970 som Husbyringen skapades, när Erik Hofrén var chef för Dalarnas museum. Det var mycket idéer i luften på den tiden och några lyckades fånga in dem och göra något av dem. På Dalarnas museum ville man utveckla den regionala museiverksamheten. Begreppet ekomuseum fanns inte då, det myntades i Frankrike några år senare. Tankarna på ett ekomuseum i industrins södra Dalarna började spira i slutet av 1970-talet. 1984 kom så en utredning om ett Ekomuseum Västerbergslagen, genomförd av Örjan Hamrin, museilektor på Dalarnas museum och Hans Rehnberg från Riksantikvarieämbetet. Det var på Facebook i morse som jag såg Örjans inlägg om utredningen! Och i Ekomuseums bibliotek hittade jag fyra exemplar och jag bläddrar…jag läser Erik Hofréns förord. Ludvika och Smedjebacken ska ge en helhetssyn av teknik, samhälle, människa och miljö med utgångspunkt i kulturlandskapet och bli ett ekomuseum. Begreppet kulturturism har landat. Det är vårdagjämning 1984. Det är snart 30 år sen!

60 jätteintressanta sidor – ja ni läser rätt. Det är roligt att läsa om fröet till det som växte fram två år senare, titta själva på kartbilden ovan, många platser och allt är med: gruvor, hyttor, bruk, bergsmansgårdar, transporter, energi, finnskogen, kulturpersonligheter, modern industri… Och idén växte. 1986 påbörjades det gränsöverskridande experimentet Ekomuseum Bergslagen i en ännu större form. Örjan Hamrin for runt och fick ihop en samling kommuner i två län och ett lyckosamt försök till samverkan kunde starta. Han arbetade heltid med projektet. Det första kansliet låg på översta våningen i Ekomagasinet på Västanfors hembygdsgård i Fagersta, ja handelsboden alltså, som invigdes 1988 och fick sitt Eko- efter Ekomuseum. Tre år senare, 1990, bildades Stiftelsen Ekomuseum Bergslagen med säte i Fagersta. Efter denna rejäla insats av Örjan, som även skissade på den organisation som står sig än i dag, drog han sig tillbaka till jobbet på Dalarnas museum – men släppte inte ekomuseet med blicken helt och fullt.

Peter Larsson blev den förste museichefen år 1991 och arbetade upp den trebenta organisation som står sig än:  styrelsen – tjänstemannagruppen – de ideella föreningarnas Ekoråd. Han efterträddes av Ewa Bergdahl 1996, som efterträddes av Mats Hulander 2000, som efterträddes av mig 2003, som efterträds nu den 1 juli 2013 av Anna Falkengren! Och Örjan Hamrin är numera Ekomuseums senior adviser. Tänk så det kan gå!

Planeringsträff på kansliet

Lämna ett svar

Vi ses med jämna mellanrum på kansliet för planering Ingvar och jag. Ingvar är alltså min chef, ordförande i Stiftelsen Ekomuseum Bergslagen. Idag var det en sådan dag, vi har suttit hela förmiddagen och pratat igenom vad som komma skall. Vi reser till Portugal om två veckor på en ekomuseikonferens Ecomuseums 2012 i Seixal utanför Lissabon arrangerad av Green Lines Institute for Sustainable Development och Newcastle University. Vi tar med oss två för Ekomuseum viktiga personer, professor emeritus Erik Hofrén och antikvarie Örjan Hamrin, båda med ett förflutet på Dalarnas museum. Dessa två herrar var initativtagare till vårt fina ekomuseum och det redan på 1980-talet. I Seixal kommer de att få möta personer de den gången mötte och liksom knyta ihop cirklarna. Det blir roligt! Själv ska jag hålla en presentation om vårt ekomuseum och dess möjliga framtid. Internationellt sett så existerar vi i högsta grad, eftersom det finns en ekomuseirörelse därute. I Sverige ligger den kanske mer i träda just nu, men det rör på sig även här – det vet jag som tar emot samtal och mejl om saken. Intresset finns definitivt.

Förra helgen var jag på en givande skogstur i Riddarhyttan med Teatermaskinen. Nu i helgen var jag på en dopdag på Nya Lapphyttan, som bytte namn till Bergslagens Medeltidsmuseum. Spännande händelser på två håll alltså. Jag skriver om båda i Ekobladet som ska bli klart nu i dag, så där kan ni snart läsa om detta och titta på några bilder. Det sista numret hänger alltid uppe i högra hörnet på frontsidan på www.ekomuseum.se. En grupp får det direkt till sin epostlåda för de tycker att det är enklare och det går bra att anmäla sig på info@ekomuseum.se. om man vill komma med på sändlistan.

Fikabesök på kansliet med kulturprat

Lämna ett svar

Idag tittade min ordförande Ingvar Henriksson in på kansliet, fick sig en kopp kaffe och sen pratade vi igenom vad vi har framför oss och det är ju en del. Det tornar liksom alltid upp sig på vårkanten för att sen plana ut mot höstkanten. Och det är knappt man hinner med allt! Lustigt det där, har tänkt på det många gånger. Men jag har ju som motto: det är bara att bita ihop och stå på! Och den tanken hjälper faktiskt.

Nu är det den stora kulturutredningen som är på gång för Dalarnas del. Alla län ska ju göra en regional kulturplan. Västmanland har redan gjort sin och den hittade vi på Landstingets hemsida, www.ltv.se och skrev ut ett ex till oss var. Den gillade vi för där står det mycket om museerna i Västmanland och om Ekomuseum Bergslagen. Väldigt bra skrivet, tydlig och välstrukturerad, ja vi nickade ikapp och läste i varsitt exemplar.

Därefter tittade vi i Dalarnas förslag och den var svårare att ta till sig, den ska diskuteras i Avesta den 20 mars och vi har den på remiss till 7 maj. Då ska vi svara något. I förslaget står det inte många ord om Ekomuseum Bergslagen, ja vårt namn finns med som ett av Dalarnas sex större museer – övriga är Zornmuseet, Carl Larssongården, Husbyringen, Framtidsmuseet och Siljansfors Skogsmuseum. Ja, vi sex blev nämnda vid namn men mer står det just inte om oss vad vi kunde se.

Dalarna har visserligen 389 museer och är därmed Sveriges museitätaste län! Men den här planen beskriver bara två museer: Dalarnas museum 3 st A4-sidor och Mentalvårdsmuseet i Säter 2,5 st A4-sidor, sen tog kulturplanen abrupt slut på sidan 75 …. det är nåt som inte stämmer….. vad har vi missat… ?? …återkommer i ärendet!

Grangärde på Dalarnas museum

1 svar

Hela stora hallen till höger om entrén på Dalarnas museum är fylld av Grangärdebygden! Åk genast dit!! Utställningen kallas ”Tiden innan Stenmark” och berättar om ett Grangärde som var en mycket populär rekreationsort från förra sekelskiftet 1900 och några decennier framåt, ja säkert ända fram till 1950-talet men från 60-talet ebbade det långsamt ut. Grangärde kyrkby är ett besöksmål i Ekomuseum Bergslagen. Jag hörde Grangärde omtalas i lyriska ordalag som barn, det var min mamma som beskrev den sköna bygden, hon var född och uppvuxen i Falun och hade vänner i Ludvika och Grangärde. Jag tänker alltid på det när jag är i Grangärde. Nu fick jag tillfälle att besöka utställningen på Dalarnas museum, det var så kul att se bilderna från pensionatslivet och läsa berättelsen om Milly Stoffer (1882-1955) som ofta besökte det vita turisthotellet vid sjön. Hon var försäljare och blev kvar efter första världskriget. Hon hyrde en fäbodstuga på Fjällmusberget och där öppnade hon ett värdshus (!!) ”Den glada lergöken” som blev populärt bland flygarna från Ljungbyhed som hade vinterövningar i Grangärde. Milly på berget blev som en mamma för dem. Fäbodstugan lär stå kvar, likaså den gamla värdshusskylten.

Många pensionat fanns i Grangärdebygden. Morhagen nedåt Sunnansjö var ett av de mer populära. Det var också en gammal fäbodvall som utvecklades till ett pensionat på 1940-talet. Hit kom ofta Hiram, berömd kokboksförfattare och journalist, med familj. Man åt gott, vilade och ägnade sig sen åt friluftsliv. Visst låter det som härliga tider!! Utställningen står ända fram till 8 jan, dvs trettonhelgen.

Läs mer här:  www.dalarnasmuseum.se

Örjan Hamrin firades på Dalarnas museum

Lämna ett svar

Det var Örjan Hamrins dag i torsdags från kl 13 fram till midnatt. Vilket storartat firande!! Mingel på museet på eftermiddagen med långa köer av gratulanter från alla håll och kanter, med både landshövding och representant från kulturdepartementet på plats. Sen stor personalfest på kvällen på Dalarnas museum. Örjan fyllde 67 år och blev därmed motvilligt (?) pensionär. Jag tror inte att den mannen tänker sätta sig i soffan några långa stunder, nej minsann! Han har ett rum kvar på museet åtminstone så länge nuvarande museichef Jan Raihle är kvar. Det låter betryggande! Dit kan han gå när längtan efter arbetet blir för stor. Det är bra för oss runtomkring! Vi har vant oss vid Örjan. Jag vill inte bli av med honom för allt i världen, han behövs. Men han övergår till ett mer privat sammanhang nu, med privat epostadress och mobiltelefon. Där får man nu leta efter honom. Örjan är en person som kan vara lite överallt, man vet aldrig riktigt var han finns eftersom han har så många järn i elden.

Ack Örjan! Du är ett lysande ljus i Bergslagsmörkret och för Ekomuseum Bergslagen är du något alldeles speciellt och extra – ja det låter det! Men Örjan bär ekomuseet inom sig, han är ekomuseum i själ och hjärta. Han har också format dess själ, det måste man säga och det känns i mitt jobb faktiskt mest hela tiden. Så nu lurar jag på många projekt där Örjan kan vara med på ett hörn, nu när han borde vara än mer tillgänglig. Vi får väl se, tiden utvisar allt!

En tur till Askersund

1 svar

Som om jag inte flängde nog förra veckan!? Näe, jag hann även med en tur till Askersund i torsdags kväll, den lilla staden vid Vätterns norra ände. Det är dryga 17 mil från Ludvika men jag fick lift med Örjan Hamrin som kom från Falun. Vi var inbjudna av Ylwa Eklind, projektledare för EU-Leaderprojektet ”Mellansjölandet”  och vi skulle berätta om Ekomuseum Bergslagen för hembygdsföreningar och politiker, om hur det funkar idag och hur processen att starta upp såg ut. Det började som ett experiment 1986 och efter några intensiva år lyckades man 1990 få till en stiftelse mellan sju kommuner och två länsmuseer. Då var Örjan med. Det var otroligt bra gjort för sen dess är Ekomuseum Bergslagen en ganska så stabil organisation.

Örjan var på den tiden utlånad från Dalarnas museum och han arbetade hårt med att lägga grunden för ekomuseet. Han är sen dess lite av en expert på det här med att starta museiprojekt och är till exempel involverad i det som sker i Rättvik idag, tanken på ett ekomuseum med ett geologiskt innehåll, ett ”Meteorum”. Siljanringen tillkom efter ett gigantiskt meteornedslag för några miljoner miljarder år sen, som ni ju alla vet.

I Askersund stannade vi i nästan tre timmar, det var jättetrevligt för många kom, salen var fylld till sista plats. Kanske kan det med tiden skapas ett hållbart nätverk runt Askersund, mellan alla föreningar och med stöd av kommunen, ett ekomuseum kanske? Som även inkluderar viken vid Vättern och den skärgård som finns utanför stan. Varje område har ju sin specifika lokala kultur, sin identitet och det är det man utgår från i ett ekomuseum, det är det som gör nätverket starkt. Det är roligt att åka till platser som sjuder av liv och rörelse, helst ska det kännas gripbart också. Alltså att man bör få en känsla av överblick så att man ser det specifika som håller ihop hela säcken. I Ekomuseum Bergslagen är det järnet och människorna.

Järnladies till Adlibris

Lämna ett svar

Nu minsann har ett fett bokpaket gått iväg till Adlibris, var just på posten med det, tungt som attan. Med Järnladies for även de båda guideböckerna så snart kan ni köpa samtliga tre böcker där. Det är en utmärkt lösning!

Det är alltså dessa böcker det handlar om:
Järnladies – från arvtagerskan till kolarhustrun
Guideböckerna ”Om järn och människor” och den engelska versionen ”Of Man and Iron”.

Samtliga tre böcker finns även att köpa på Globes bokhandel i Ludvika, på Bokhandeln i Hallstahammar, på Dalarnas museum och Västmanlands läns museum samt på flera platser i Ekomuseum Bergslagen som turistbyråerna till exempel. Och förstås direkt från kansliet.

Järnladies är lite mer spridd än de övriga två, den säljs även på Polhemsmuseet i Stjärnsund (Husbyringen) och snart också på Bokia Hedemora. Länsmuseet Gävleborg har också köpt in några exemplar för försäljning men vi får nog själva sälja in den i Järnriket som det ser ut. Men nu har vi den ju på Adlibris och det underlättar väldeliga. Så idag känner jag mig helnöjd. Det är nämligen lite olika med den saken.

Riksintressen i Grängesberg

Lämna ett svar

Det är väl klart att Grängesberg som var ett nav i svensk gruvindustri i si så där 100 år är av riksintresse – eller borde vara det. Folk glömmer så fort, det är ett problem! Dalarnas museum satte upp både Stora Hagen och Källfallet på riksintresselistan redan på 1970-talet. Örjan Hamrin mejlade till mig angående detta. Det som förvånade många då var att denna typ av bebyggelse inte normalt ingick i riksintressen vid den tiden. Ja, det är nästan ordagrant ur Örjans mejl. Kan vara bra för oss övriga att veta, vi som är intresserade av gammal kulturhistorisk bebyggelse. Stora Hagen överlevde i alla fall, men Källfallet…

Örjan skriver vidare att de försökt rädda Källfallet i flera omgångar. År 1984 (?) rev Grangärdehem två av husen, men Erik Hofrén, som då var länsmuseichef, anmälde detta och den fortsatta rivningen avbröts. Sen tog en privat ägare över. Till en början gick det bra. Man reparerade taken och hela området hyrdes ut. Men efter hand blev det nya ägare, som blev mindre seriösa. På slutet fanns bara en konkursförvaltare. Ingen ägde husen! Då jobbade man för att få in en tysk bank som ägare för att göra fritidshus, men detta sprack efter något år. Den norska ägarbanken som jag hörde talas om då, finns den? Det kände inte Örjan till. Men just nu har Ludvika kommun begärt att få upplösa riksintresset för rivning. Riksantikvarieämbetet har efter viss tvekan inte sett någon lösning. Här gäller det att komma med idéer, skriver Örjan. Det behövs investeringar! Det är också dyrt att riva nämligen.

Tänk om man kunde rädda husen, renovera lite lagom mycket bara. Beräkningarna har landat på ca 1 miljon per hus, så där lite schablonmässigt uppskattat känns det som. Det är visst 19 hus kvar, ja – raden av hus är lång. Jag räknade dem aldrig. Det betyder i så fall minst 19 miljoner kr. Mycket pengar. Men husen är så speciella…..jag skulle nästan kunna tänka mig att bo i ett av dem själv! Kanske skulle man bilda ett äldrekollektiv för oss 40-talister? Två hushåll per hus? Och använda ett av husen gemensamt för mat och samling. Vi som gillar att ströva på skogen, vandra, cykla eller bara gå runt och fundera över samband, orsak och verkan….ja lite sånt. Grängesberg är klart spännande.

Karin Ferner på Dalarnas museum

Lämna ett svar


Skynda, skynda till Dalarnas museum!! Silversmeden Karins Ferners Kuriosakabinett står till och med söndag, en fantastisk utställning som ni hinner se, ni som inte bor så långt härifrån – om ni inte redan sett den. Den visar mötet mellan silversmeden och dalakulturen med ett starkt inslag av återbruk. Som hon själv skriver: silver och textil samarbetar och formar gemensamt annorlunda smycken. I en fyra meter lång glasmonter gör jag min egen ”terracotta-armé” på dalavis med färggranna provdockor klädda i snörliv och smycken. Hon gör det bra den här människan!! Hennes smycken är helt underbara. Och lekfullheten….och färgerna…..man blir så glad!