Det var Örjan Hamrins dag i torsdags från kl 13 fram till midnatt. Vilket storartat firande!! Mingel på museet på eftermiddagen med långa köer av gratulanter från alla håll och kanter, med både landshövding och representant från kulturdepartementet på plats. Sen stor personalfest på kvällen på Dalarnas museum. Örjan fyllde 67 år och blev därmed motvilligt (?) pensionär. Jag tror inte att den mannen tänker sätta sig i soffan några långa stunder, nej minsann! Han har ett rum kvar på museet åtminstone så länge nuvarande museichef Jan Raihle är kvar. Det låter betryggande! Dit kan han gå när längtan efter arbetet blir för stor. Det är bra för oss runtomkring! Vi har vant oss vid Örjan. Jag vill inte bli av med honom för allt i världen, han behövs. Men han övergår till ett mer privat sammanhang nu, med privat epostadress och mobiltelefon. Där får man nu leta efter honom. Örjan är en person som kan vara lite överallt, man vet aldrig riktigt var han finns eftersom han har så många järn i elden.

Ack Örjan! Du är ett lysande ljus i Bergslagsmörkret och för Ekomuseum Bergslagen är du något alldeles speciellt och extra – ja det låter det! Men Örjan bär ekomuseet inom sig, han är ekomuseum i själ och hjärta. Han har också format dess själ, det måste man säga och det känns i mitt jobb faktiskt mest hela tiden. Så nu lurar jag på många projekt där Örjan kan vara med på ett hörn, nu när han borde vara än mer tillgänglig. Vi får väl se, tiden utvisar allt!