Strömsdal
Sebastian Grave (1688 – 1748) och hans kompanjon Hans Olofsson Ström (1682-1761) uppförde flera bruk i finnskogen, där ännu inte fanns några etablerade järnbruk.
Ja, på elva år startade de järnbruk i Gravendal, Fredriksberg och Annefors och
masugnar i Strömsdal och Ulriksberg!
Att starta så många bruk var naturligtvis dyrt. Sebastian Grave hade snart gjort av med sina pengar och behövde låna mera. Och så ännu mera. I hemlighet lånade han av de pengar som Ström hade lagt undan för att klara järnhanteringen.
1700-talet var ett århundrade av nya idéer. Teknik och industrier utvecklades. När det gällde järnhanteringen var det många som försökte hitta nya vägar. En av de som tänkte nytt var industrimannen och brukspatronen Sebastian Grave. Hans idé var att söka sig till en skog som ännu inte var skövlad av koltillverkningen.
Det första bruket Sebastian Grave anlade var Gravendals Bruk, som fick namn efter honom. Men knappt hade det blivit färdigt innan han och hans kompanjon Hans Olofsson Ström sökte tillstånd att få bygga ytterligare en masugn, för att kunna förse Gravendals hammare med tackjärn.
Mindre än en mil bort vid Eldsjöns utlopp, hittade de en perfekt plats och efter kompanjonens namn döpte de det bruket till Strömsdal.
Här byggde de en mulltimmerhytta – en masugn där den övre delen var värmeisolerad av jord, sand och sten och sedan klädd med timmer.
Men de hade inte trott att de skulle producera så mycket järn. Redan efter femton år behövde de bygga än ännu större ugn. Den nya pipan var nio meter hög. För att nå upp för att lägga i malm och kol i den byggde de en lång bro så vagnarna med kol och järnmalm kunde köras ända upp.
I rasande fart lät de också bygga murade rostgropar, kolhus, tackjärnsbod, en klensmedja som tillverkade mindre smidessaker, samt en vattendriven hammare som kunde krossa malmen. Så konstruerade de dammar och kanaler för att vattnet kunde regleras ifall det blev torka och vattenhjulen inte stannade. Och sedan måste ju arbetarna ha bostäder.
Överallt runt om i skogen arbetade även torpare med kolmilor för att förse bruken med träkol som förvarades i det jättestora kolhuset.
Malmen kom från gruvorna i Grängesberg. Den transporterades över sjön Norra Hörken på forväg till masugnen i Strömsdal där den smältes till tackjärn. Tackjärnet gick sedan vidare på forvägen till smedjan i Gravendal.
Till slut var både Ström och Sebastian Grave utfattiga och vänskapen slut mellan dem. De delade upp bruken mellan sig där Sebastian Grave fick Fredriksberg med tillhörande bruk och Ström fick Gravendal och Strömsdal.
14 mars 1748 dog Sebastian Grave. Efter alla ekonomiska bekymmer och allt slit hade hans hälsa börjat vackla. Ström överlevde honom med 13 år.
1873 kom nästa stora förändring till bygden. Då byggdes järnvägen mellan Hörken och Fredriksberg. Strömsdal blev en centralort för järnvägen och här uppfördes också en järnvägsverkstad med gjuteri och lokstallar samt lite senare även en såg.
I och med järnvägen utvecklades järnframställningen än mer. Och invånarantalet steg från 22 stycken till 250. Men 1909 var allt över. Då blåstes ugnen ner för gott. Arbetarna fick jobb i skogen istället. Massaindustrin i Fredriksberg och sågverket i Hällefors behövde timmer.
Även järnvägen blev nedlagd. 1945 upphörde godstrafiken definitivt. Men i Lokmuseet i Grängesberg finns fortfarande loket Sebastian Grave.
FAKTA
Tackjärn från Strömsdals masugn blev stångjärn i Gravendals hammarsmedja..
Kvar i byn finns hyttruin, dammanläggning, klensmedja, herrgård samt Dagkarlsstugan, ett övernattningsställe för dagkarlar vid hyttan. Detta hus används idag av Strömsdals Hembygdsvänner, som håller öppet sommartid med café och utställningar.
Cykelleder, vandringsleder.
I juli anordnas Strömsdalsdagen i Säfsen-veckan
Toppbild + små bilder: Per Stymne
