Etikettarkiv: ekomuseum

Kommer tid, kommer råd!

Ekomuseums kansli mitt rensade skrivbord

Det drar ihop sig och det obönhörligt! Skrivbordet är rensat. Skiftet sker på måndag då Anna Falkengren träder i tjänst och jag slutar ju i dag, en ny tid tar vid. Anna tar förstås även över den här bloggen och berättar om Ekomuseum i bild och text på sitt sätt. Det ska bli roligt att följa ekomuseet framöver men från en annan horisont.

Ekomuseum Bergslagen är en mycket sällsynt skapelse, som inte liknar något annat. Det är och ska vara ett processmuseum, inte en stel konservativ institution utan mer som ett lättnavigerat fartyg. Och fler borde förstå det, i kommunerna, ute i ekomuseet och runt omkring – nånstans däri ligger själva essensen, att hålla nätverksprocessen igång. Men det ska jag bara säga, det är sannerligen inte så lätt. Det är en kamp mot en ständigt pågående krackelering. På det viset är det olikt andra jobb. Och det handlar mer om människor än om platser och ting. Allt det här vet Anna guschelov.

Vad mig anbelangar så  jag vill säga att det varit tio fina fullständigt oförglömliga år! Och dessutom har jag fått smak på att blogga och kommer att fortsätta med det men i eget namn förstås – det blir nog om allmängiltiga ting som t ex platser, minnen, livsstil eller bara hugskott, om sånt som faller mig in. Kanske nån av er vill hänga med på bloggvägen?  Jag vill gärna ha sällskap så om ni vill kan ni kolla läget på cialindeqvist.wordpress.com. Men nån större fart lär det inte bli än, måste nog vila mig lite i hängmattan först, försöka begripa en del saker. 

Och här på Ekomuseums blogg säger jag nu bara helt enkelt: Tack o hej! Tack för mig!

Ekomuseum som institution?

Det här är slutet på Lena Anderssons text "Institutionen bevarar och förändrar" i Kolumnen, DN lördag 26 jan 2013.

Det här är slutet på Lena Anderssons text ”Institutionen bevarar och förändrar” i Kolumnen, DN lördag 26 jan 2013.

I lördagens DN fick jag nya tankar om institutioner. Jag säger ju alltid att ett ekomuseum inte är en institution, eftersom en sådan är något tungt, fyrkantigt och statiskt. Istället ska ett ekomuseum vara ett lätt och rörligt nätverk dock på en stabil grund och med en ständig beredskap för förnyelse – så länge man inte ruckar på själva basen. I vårt fall är det en gemensam historia som kretsar kring järn och människor. Ett ekomuseum ligger alltid ute i landskapet, fritt och luftigt där man kan begrunda de autentiska spåren av den verksamhet som pågått under 1000 år och mer.

Bäst nu att genast repetera vad eko- i ekomuseum står för.  Det kommer från grekiskans oikos som betyder hushåll. Att hushålla är att vara ekonomisk, ekonomi. Vårt ekomuseum handlar om ekonomisk historia. Men där finns en bit av ekologi också, samma eko-, hur man hushållar med naturresurserna, hur man känner sitt landskap och hur man värnar sin miljö. Vi jobbar med båda delarna och de är som parhästar dessutom, ekonomi och ekologi. Och kultur och identitet växer fram ur natur och landskap. Natur och kultur hör ihop.

Men nu till institutionen! Jag läste med stort intresse Lena Anderssons kolumn Institutionen bevarar och förändrar. Förändrar….??? Jahaja, jag ser som sagt institutionen som statisk, inget man vill vara i. Sega strukturer. Men Lena Andersson provar alltid nya tankespår, det är det som gör henne så rolig att läsa. Det hela blir mycket personligt. Hon frågar sig varför vissa samhällen på jorden förändras så lite när världen i stort förändras så mycket? Och tänker att det är institutioner som förutsätter förändring. Historia förutsätter institutioner, som fångar in och systematiserar medvetandets utflöden….här måste jag tänka, ajajaj. Hon tvingar mig att tänka!! Hon tänker att institutionen är något som tvingar människor att komma över sina motstånd, annars skulle det inte bli mycket gjort. Det handlar om medvetandet. När man blir medveten om något, då först går man vidare till nästa steg, då händer det saker. Så är det i institutioner. Och den yttersta institutionen är det egna livet. Och man fyller sin institution hela tiden. Vi går alltså alla omkring som institutioner och tillsammans skapar vi än större sådana. Ja, och då är naturligtvis Ekomuseum också en institution, vars behållare fylls på, svämmar över, tappas ur och fylls på igen – alltmedan tiden går – en process av liv och förändring. Det är som om jag fått nya glasögon på näsan….

En tur till Söderbärke

 

Karin Johansson på sin veranda bland blomstren.

Karin Johansson på sin veranda i Söderbärke.

Jaha, här fylls det 65 år på löpande band, igår var det Karins tur och en vackrare vinterdag får man nog leta efter. Det där rosa januariljuset!! Med en vit måne på himlen. Jag for dit igen för visst måste det gratuleras när man rundar denna milstolpe i livet. Det blev kaffe och tårta på Karins fina luftiga veranda för andra gången på kort tid.

Karin Johansson har jobbat på uppdrag åt Ekomuseum i nästan tio år nu, hon sköter om bokföringen och gör bokslutet, sen behöver vi bara gå till revisorn i Ludvika som kollar allt och skriver under. Jag hushållar och hon plitar med siffrorna och tillsammans har vi en bra känsla för pengar. De ska ju inte slösas bort på onödigheter utan de ska arbeta i verksamheten och göra nytta – just det, det där lät väl bra! Men så är det när man har en bestämd och begränsad kassa. Det finns liksom inga extra dolda tillgångar nånstans, en penningakälla – tyvärr!! Vi ska helst hamna nära nollstrecket i slutet på varje år och vi har lyckats bra med det. Jag försvinner ju till sommaren och Anna Falkengren tar över och fortsätter med Karin. Eftersom Karin är egen företagare kan hon jobba på lite i sin egen takt nu ett par år framöver. Ta de uppdrag hon vill. Tur för oss att hon vill fortsätta med Ekomuseum! Det är så skönt när allt faller på plats – nervlugnande!

Funderingar kring energi

Läste ett intressant reportage om grön energi i går lördag. Den blöder! Det är en analys av Peter Benson i SvD:s Näringslivsbilaga. Jag som trodde att den frodades!! Detta med tanke på de vindkraftparker som planeras här i Bergslagen, Olsbenning i Norberg är den senaste jag hört talas om. Vi har gubevars gott om både skogar och passande höjder i Bergslagen och skogsägare vill tydligen ibland upplåta sin skogiga mark för vindkraftverk och då inte bara några stycken utan som sagt en hel park, vilket betyder 30-40 st.

Visst vill man tro att detta är en god gärning, grön miljövänlig elkraft, något som kommer att bestå i minst hundra år framöver – särskilt som stora ingrepp måste göras i dessa naturområden. Man hyvlar ju ner höjder så de blir plana och fina byggplatser, man bygger ett rejält vägsystem runt kraftverken från det stora vägnätet i närheten, som ska bära tungt lastade långtradare som kör fram de gigantiska och tunga byggdelarna. Ja, lite så där. Man bygger sönder skogen och det är irreversibla ingrepp, tro inget annat, men vad finner man sig inte i för den goda sakens skull?

Och nu läser jag att den gröna energin blöder? Jag läser att efterfrågan har dykt som en sten hos de europeiska bolagen som ägnar sig åt vindkrafttillverkning samtidigt som Kina och Indien har tagit över marknaden nåstan totalt. Det hänger visst ihop med västvärldens avindustrialisering vilket dessutom gör att vi behöver allt mindre energi. Men? Om vi behöver allt mindre energi, varför ska vi då satsa så stort på vindkraftparker här ute på vischan? Och om de tillverkare som finns går omkull? Ska vi köpa kraftverken från Asien?

Det är nu jag tänker på ett snille, den gudomlige Gunnar Asplund, den suveräne uppfinnaren från ABB, numera fristående, som jobbar med nya energilösningar! Han var gäst här i Ludvika på Ekomuseums Bergslagsting 2010 och berättade bland annat om en ny sorts elbilar han uppfunnit. Just det läste jag faktiskt om för några veckor sen här i lokalpressen. Han testar nu en uppfinning med elbilar på en specialbyggd bana nära Arlanda och det lär funka. Om han får råda och vara med och lösa det energiproblem vi har så behöver vi inga vindkraftparker i våra skogar. De som nu byggs kommer antaligen att vara överflödiga om redan om 25-30 år….Vi har redan vattenkraft och utöver det kan vi få den solkraft vi behöver från Sahara! Och visst var det väl någon ung snillrik KTH:are som jobbar på att lösa det här med kärnkraftavfallet också? Så vi kan komplettera med ren (?) kärnkraft till och med. För elektricitet behöver vi! Ja, enkla tankar drar inte så värst mycket energi i alla fall, det knakar inte ens.

Pågående uppröjning och platsberedning

Ibland måste man ju ta ett nappatag, ett rejält sådant till på köpet. Nu håller jag på med det – sen ett par dar tillbaka. Och detta BÖR pågå tills alla handlingar är uppsorterade och instoppade på de rätta platserna och detta inbegriper även sopsäcken, för det är den rätta platsen för ungefär hälften av de dokument som får se dagens ljus efter många år i mörker. Det är rätt otroligt vad man kan gräva upp ur gömmorna …man kan bli stående långa stunder men några gamla papper i handen, ja herregud, detta ekomuseum med alla sina planer och idéer. Det är riktigt roligt! Sånt måste naturligtvis sparas, absolut. Så bara lugn – ni som läser – det är endast kopior av kopior, kladdiga anteckningar och gamla oläsliga fax på brungult papper som går i soporna och såna papper är det gott om lustigt nog. Att spara var visst en dygd! Och allt detta beror på att i morgon levereras en ny upplaga av boken Järnladies och den får plats i det tomma hörnet. Att tömma ett hörn leder ofelbart till en kedjereaktion som slutar i en tur till Björnhyttans avfallsanläggning.

Och lite intressant är att man i detta rensande av dokument tydligt förnimmer en skiljelinje som går nånstans i början på 2000-talet. Det var då datorn och Internet började ta över verksamheten på allvar. Sen dess har alla dessa dokument och mappar blivit stående i arkivvagnar och kartonger. Den gamla tiden tar rätt så tvärt slut runt 2005 ungefär. Och nu ligger de flesta idéer och planer tätt sammanpackade i en extern hårddisk istället och man ser dem inte alls. Inga kaffefläckar, inga tumavtryck, inget damm.  Man får sitta vid skärmen och leta och titta om man vill åt nåt. Nog är det lite tristare nu.

Gotosweden – Sverige på riktigt!

Det här var kul, fast jag var väldigt motsträvig till en början. Först ringde Jonna Lauhage och jag ville inte gärna lyssna. Ännu en turistresesajt…puh, tänkte jag först. Bara pengar som ska ut! Nyttan?? Men så kom hon i dag och presenterade Gotosweden, www.gotosweden.se. Och till min stora förvåning gillade jag vad jag såg! Sajten var enkel och rakt på, inga störande flådiga dimmiga bilder, inga halvsuddiga närbilder, ingen jobbig intro utan bara informativ, funktionell och helt utan reklam och banners. Men vad skönt! Och heltäckande över Sverige ska den göras, i stort som i smått. Ja, även vi är ju onekligen en del av Sverige. Join the Revolution som det stod på hennes visitkort. Turistsajtrevolution!

Nu ska sajten byggas upp och Jonna Lauhage reser runt och säljer in och jag tror att det kommer att gå bra. Vi hänger med! Ekomuseum Bergslagen ska ha en plats här, fast det hade jag då verkligen inte tänkt till en början, nej minsann – men man är väl inte sämre än att man kan ändra sig. Vi börjar så smått och sen med tiden kanske alla våra platser kan vara med var och en för sig.

Tanken är i princip densamma som Järnrutten fast väldigt mycket mer utbyggd och med en massa fina funktioner som inte vi har. Järnrutten håller vi (som ni vet) på med att uppdatera just nu och göra lite mer grafiskt renare i formen dessutom. Men den handlar bara om en del av Bergslagen förstås och mest om platser som är lite udda och smått unika där man har en chans att få stöta på en och annan eldsjäl, som hängivet jobbar med sin lokala historia…sånt behövs också.

Ordförandebesök på Ekomuseums kansli

Jaha, så var man igång igen då efter lite ledighet. Ledig och ledig förresten…jo men visst, fri från klocka och tidspassning, det är en rätt bra definition på ledighet faktiskt. Att själv äga sin tid – det är frihet och det gillar jag verkligen. Men så här första dan på jobbet är det allt lite segt, en trave med post som ska ordnas upp, fakturor… och en lista med allt som ska göras, det är bara att börja pricka av den. Och väl här på kansliet, så dök min ordförande Ingvar Henriksson upp för att prata lite kring alla våra bestyr och ärenden.

Vi planerar nämligen en resa till Portugal i mitten på september. Det ska bli konferens, Ecomuseums 2012 heter den med underrubriken 1st International Conference on Ecomuseums, Community museums and Living Communities.  Det ska bli otroligt spännande för jag har aldrig varit i Portugal. Det hela kommer att ske i Seixal utanför Lissabon och det kommer rätt mycket folk från världens alla hörn. Då ska jag göra ett inlägg om Ekomuseum, så jag har jobbat som sjutton med ett föredrag om hur man kan få ihop Natur + Kultur på ett bra sätt – och det här med naturen känns allt viktigare. Sen är det ju roligt att vårt egna ”gamla” ekomuseum fortfarande tuffar på med rätt bra fart, eftersom det var ett av de första ekomuseerna i världen, ja faktiskt, och att det överlevt alla fallgropar dessutom. Intresset för ekomuseer verkar också ha ökat, förfrågningarna blir fler både från utlandet och från Sverige, jag har lagt märke till det. Men vi är också en gamling i sammanhanget med våra 26 år på nacken och många vill veta mer om vår organisation och några vill även se med egna ögon. Jag är också glad över att vi har en engelsk guidebok att vifta med – det är lite enklare att förklara för Europa med en bok i handen.

Ja, vi hade en del att prata om, ordföranden och jag. En kaffetår kunde jag bju’ på också.

Snabbesök av skogsmän på kansliet

Det var sent i går eftermiddag det. Jag drabbades av två herrar från SLU, Sveriges Lantbruksuniversitet. Vi bänkade oss för en kopp kaffe och de berättade om sitt stora projekt ”Hållbara Bergslagen” och jag föll pladask. Var de sända från ovan?? Nu sitter jag här med huvet fullt av nya intryck, en massa trycksaker om skog från SLU, Fakta Skog och lite annat. Det är så jätteintressant det som de berättade om och det är så passande vårt ekomuseum. Som hand i handske!

Dessa herrar arbetar med kunskapsproduktion och på tvärs över vetenskaperna – tvärvetenskapligt vill säga. Och ett projektbidrag från EU Interreg ”Baltic Sea Region” har de fått för sitt Hållbara Bergslagen och de håller till i Skinnskattebergs herrgård, de har båda en lokal förankring. Det finns finansiering nu för deras projekt. Och vi ska hitta på nånting. Det här ska Ekomuseum hänga på, det kan bli den ekologiska delen av vår verksamhet ett tag framöver. För hur når man ut till allmänheten med hållbara tankar vad gäller människa, miljö och landskap? Ett ekomuseum kan vara ett verktyg.

Eko- i ekomuseum kommer från grekiskans oikos = hushåll. Samma eko- som i ekonomi och ekologi. Ekomuseer kan jobba med antingen det ena eller det andra eller båda. Med ekonomisk historia eller med dito ekologisk. Och nu är det båda som gäller här, det blir natur och kultur i en skön förening. Begreppet ekomuseum är ett förnämligt ord, det är flexibelt, det handlar både om kulturminnen ute i naturen på sin autentiska plats i friska luften och om naturen runt omkring, den som indirekt deltagit i skapandet av platsen där vi människor bor, verkar och präglas, där vi tillsammans skapar våra olika lokala identiteter utan att direkt tänka på det. Som sagt, vi präglas av osynliga krafter. En gemensam lokal identitet för ett område har ju inte tillkommit av en slump precis.

”Från Berg till Spik” har kommit

Minsann, idag kom leveransen, den länge väntade. Nu har jag en stapel med bokkartonger längs väggen igen. Järnladies har minskat i antal och kvar står bara några kartonger nu. Men vi fyller på med nya titlar och om en dryg månad har vi väggen full med Älskade Mathilda-boken. Den blir väldigt fin den också. Alla böcker kommer att säljas på Adlibris, det är ett bra sätt för mig, jag levererar dit och sen behöver jag just inte tänka så mycket på försäljning annat än i lokala sammanhang.

Ekomuseums Järnskola för barn. Från Berg till Spik är en nätt liten bok, liggande A5-format och välpackad med lätttillgängligt vetande och fina illustrationer i färg om hur man hanterar järn från början till slut, ja om spikens långa vandring från gruva till smedja. Där gjorde Barbro Jadling och Kerstin Bergström ett bra jobb på 1990-talet. De gjorde den skrift som Ekomuseum Bergslagen gav ut då och som vi har haft som underlag för denna nya utgåva. Vi har utgått från den och sen jobbat lite vidare på berättelsen – både vad gäller text och bild, Jenny Findahl, Snowtrail och jag. Efter Valborg nu i början på maj ska den läggas ut på boklistan och sen ska jag börja sprida den i vårt område. Och priset? Det lutar åt hundralappen till.

Örjan Hamrin firades på Dalarnas museum

Det var Örjan Hamrins dag i torsdags från kl 13 fram till midnatt. Vilket storartat firande!! Mingel på museet på eftermiddagen med långa köer av gratulanter från alla håll och kanter, med både landshövding och representant från kulturdepartementet på plats. Sen stor personalfest på kvällen på Dalarnas museum. Örjan fyllde 67 år och blev därmed motvilligt (?) pensionär. Jag tror inte att den mannen tänker sätta sig i soffan några långa stunder, nej minsann! Han har ett rum kvar på museet åtminstone så länge nuvarande museichef Jan Raihle är kvar. Det låter betryggande! Dit kan han gå när längtan efter arbetet blir för stor. Det är bra för oss runtomkring! Vi har vant oss vid Örjan. Jag vill inte bli av med honom för allt i världen, han behövs. Men han övergår till ett mer privat sammanhang nu, med privat epostadress och mobiltelefon. Där får man nu leta efter honom. Örjan är en person som kan vara lite överallt, man vet aldrig riktigt var han finns eftersom han har så många järn i elden.

Ack Örjan! Du är ett lysande ljus i Bergslagsmörkret och för Ekomuseum Bergslagen är du något alldeles speciellt och extra – ja det låter det! Men Örjan bär ekomuseet inom sig, han är ekomuseum i själ och hjärta. Han har också format dess själ, det måste man säga och det känns i mitt jobb faktiskt mest hela tiden. Så nu lurar jag på många projekt där Örjan kan vara med på ett hörn, nu när han borde vara än mer tillgänglig. Vi får väl se, tiden utvisar allt!