månadsarkiv: december 2010

Bloggen tar juluppehåll

Ekomagasinet på Västanfors hembygdsgård i Fagersta. Foto ChL.
Nu stänger jag både blogg och kansli för jul och nyår och är åter på plats här i Ludvika tisdag den 11 januari. Men något som håller öppet varje dag året runt är två platser i Ekomuseum: Västanfors hembygdsgård i Fagersta med kaffestuga och handelsbod (bilden ovan!) samt Galleri Astley i Uttersberg med Café Guldmisteln – ett tips för er som firar jul i dessa krokar och vill göra en utflykt under julhelgen. Och kom nu ihåg att vi från och med idag går mot ljusare tider, det lättar upp sinnet och gör att julen blir desto mer njutbar. Och sen har vi talgoxarna som sitter på sina grenar och väntar på att få dra sina tvåtoniga strofer. Två saker att se fram emot alltså! Nog kan livet vara bra enkelt ibland, visst är det skönt? Men nästa år drar vi igång med stora projekt: Bröd i Bergslagen, guideboken på engelska, boken ”Järnladies” en resehandbok som ska hjälpa er runt Järnrutten och till råga på allt så firar även Ekomuseum 25 år! 1986 började Ekomuseum som ett experimentellt projekt för att 1990 övergå till en stiftelse. Ett sätt att fira är att prata framtid och visioner. Ett ”Framtidsting” ska det bli absolut. Vi har framtidsskådare bland oss, vi ska be dem kliva fram och lysa upp vägen för stiftarna och oss som jobbar med Ekomuseum.

Och NU vill jag önska er alla en God jul & ett Gott Nytt År!

Midvinternatt

Julstjärna i midvinternatten.

Natten är mörk, mörkast på hela året just nu. Just i natt. Hela industrilandskapet där vi befinner oss ligger som i dvala, Ludvika Gammelgård vilar och kölden är hård. Det är något särskilt med midvinternatten,  det är verkligen kolsvart och beckmörkt. Solen vänder tillbaka nu och det börjar redan imorrn. Talgoxarna märker det snart. Deras filande är ett säkert tecken. Snart förnimmer även vi det, men vi vet ju vad som är på gång redan innan det börjar ljusna. I morse var det månförmörkelse, det var 400 år sen sist stod det i DN, men inte såg jag nåt av det tyvärr. Men senare när skymningen föll och jag kom körande vid Blötberget efter att ha varit och slängt flera kartonger med gammalt skräp (ett måste!!) i sopstationen vid Björnhyttan,  så hängde en jättemåne ovanför grantopparna vid det gamla gruvområdet. Den var verkligen jättestor, nåt med atmosfären. Vackert var det. Den syns inte nu men stjärnorna lyser klara, glimmar och gnistrar ut i natten.

Lite mer från Berlin

Frukosttallrik i Berlin. Foto ChL.
Frukosten! Till Berlin kan man åka bara för den, har ni sett maken till frukosttallrik?? Nä, tänkte väl det. Och frukostar serveras hela dan på alla matställen. Den här frukosttallriken serverades för 8,50 € på lilla Restaurant Ruz, Auguststrasse 63 i stadsdelen Mitte (gamla Östberlin). Berlinarna kan konsten att äta frukost nämligen, det hör till stadskulturen. Man stämmer ofta träff och äter frukost till långt in på eftermiddan. Och detta är vardag, det är inget särskilt med det. Och jag tänkte: vad har vi i Bergslagen att locka smaklökarna med? Vår svenska matkultur, hur ser den ut så där lite till vardags? Och vad kom för mitt sinn? Hm, tyvärr inga muntra syner, inget som fick mig att smacka. Vi har en urtrist mathållning. Grillkiosker, kebabbarer, pizzerior finns det i alla samhällen men just inget annat. Jo, kanske ett fik. Med enormt stora bröd och lite pålägg i mitten. Det är vår vardag. Sen har vi herrgårdar där kan man äta gott, men då är det fest och det är dyrt. Det är också något man måste boka i förväg. Det är inte så lätt att slinka in i en herrgårdsmatsal.  Jag vet att god mat på lättillgängliga matställen lockar besökare. Jag lockas ju själv! Vi är så hopplöst inkörda på grillkiosker och ”fast food”.  Det är verkligen ingen höjdare för utländska besökare vana vid enkel och läcker mat att hitta nåt ätbart till rimligt pris hos oss. Jag tänker på den svenska landsbygden, på Bergslagen. Här borde finnas oanade möjligheter till en förändrad attityd……

Har ni varit i Berlin?

Om inte – åk dit! Stan sjuder, där finns nog allt. Och nu måste jag bara ge er ett hett tips. Innan ni åker, boka en visning på Sammlung Boros (www.sammlung-boros.de) i god tid för det krävs, annars kommer ni aldrig in. Det är en supermodern konstsamling inrymd i en betonggrå högbunker från 1942! Den byggdes i rekordfart efter bombningarna 1940. Trots detta hann man med att garnera bunkern runt taket, en klassisk bård (ordet fris passar inte, men ni förstår), därför att en bunker skulle vara ståtlig trots pågående krig. Det var Hitlers älsklingsarkitekt Albert Speer, som planerade för bygget av Germania (Tysklands nya huvudstad, som gudskelov aldrig blev av) som hade ett finger med i all byggnadsverksamhet den tiden. Bunkern byggdes för ca 1 200 personer för anställda vid Friedrichstrasse Bahnhof och för folk som fastnat på stationen. Här inne trängdes som mest 4 000 människor i krigets slutskede. Efter kriget kom bunkern att ligga i Östberlin och användes som depå för exotiska frukter: bananer!! Det delades ut bananer till jul i Östtyskland. ”Bananbunkern” hette den då. Efter murens fall 1989 blev bunkern ett centrum för technomusik, Europas hårdaste technoklubb sägs det. Idag är bunkern privatägd (!!), ombyggd inuti för att hysa en privat mycket exklusiv och modern konstsamling.  Högst upp har ägaren byggt sig en exklusiv inglasad takvåning som bostad, här bor familjen! Att besöka bunkern är en stor upplevelse. Att bara vara där och känna in de tunga metertjocka betongväggarna, som skulle skydda mjuka kroppar.….och nu skyddar en supermodern konstsamling. Lite svindel får man allt. Här nedan kommer några bilder, såna jag tagit själv och sen från vykort jag köpte. Och när ni ändå snurrar runt i det historiska Berlin, så missa för all del inte det intressanta DDR-museet vid flodkajen (det är Spree som rinner genom Berlin) mittemot Historiska museet (Karl Liebknechtstrasse). Det är ett ”hands-on” museum, ni får ta på precis allt och även prova känslan av att sitta i en Trabant eller kanske en gammal Volvo som tillhört östtyska höga potentater (jo, de körde Volvo!).  Här i DDR-museet kan man fundera över hur livet tedde sig på andra sidan muren och Järnridån.

Men nu: Häng med på en tur in i högbunkern!!

Sammlung Boros i Berlin. Foto ChLSammlung Boros Berlin, entré. Foto ChL.Sammlung Boros Berlin, på väg in i bunkern. Foto ChL.Sammlung Boros Berlin, receptionen. Foto ChL.Sammlung Boros Berlin, utställning. Vykort.Sammlung Boros Berlin, utställning. Vykort.

Trångfors sällsamma smedja

Apropå Trångfors i Hallstahammar och förra inlägget – här några bilder från smedjan igen, jag tog dem i höstas. Föreningen i Trångfors är en grupp ideellt arbetande, som drivs av en gemensam idé: att återupprätta den gamla smedjan och få den att fungera. De har bildat sin förening med mål och mening, för så gör man och det var för minst 20 år sen. Att drivas av en idé i sådant här sammanhang är det fina, då är man en ideell kraft. Professorn emeritus Erik Hofrén påminde om just detta vid fredagens styrelsemöte: sambandet idé – ideell. Det är något som uppenbarligen är bra både för kropp och själ dessutom, det ser man i Trångfors. Ekomuseum är mycket beroende av människor med idéer och lust att göra något av dem, något utöver det vanliga kanske. Jag tror att det delvis handlar om altruism. Man vill dela med sig helt enkelt och även finnas med i ett sammanhang, Sen ska förstås nätverksarbetet hållas vid liv mellan platser och föreningar och där kommer Ekomuseum in i bilden. Det gemensamma temat är järnhanteringen, det ligger alltid i botten, starka minnen och stark identitet hos alla. Dessa lokalt och ideellt arbetande föreningar förtjänar allt stöd de kan få. Arbetet i och runt Trångfors smedja representerar en sådan mycket stark ideell kraft. Det är ett gigantiskt jobb som varat i decennier och nu kommande sommar närmar man sig slutresultatet. Fast egentligen……slut tar det aldrig. När allt är klart så börjas det om med förbättringar, underhåll, aktiviteter som lockar besökare. Det vill man ha men på sina egna villkor förstås. Det går ju aldrig att tvinga en ideell förening att arbeta, då försvinner arbetsglädjen bums. Utan arbetsglädje sloknar Ekomuseum!! Och så även kommunerna. Nu blir jag borta några dar, jag ska till Berlin på en långhelg, kolla utställningar. Absolut helprivat resa!

En bit av en verklighet som fanns

 

Trångfors 9 ton tunga hammare slog ut ämnen till stångjärn under många år. Hammaren drivs av ett vattenhjul. Det var ett hantverk som sköttes av några skickliga smeder. Foto ChL.

Trångfors 9 ton tunga hammare slog ut ämnen till stångjärn under många år. Hammaren drivs av ett vattenhjul. Det var ett hantverk som sköttes av några skickliga smeder. Foto ChL.

Här är Trångfors smedja, här innanför murarna finns hammaren, vattenhjulet och ugnarna. Ovanför går kanalen där vattnet tas till hjulets drift. Idag fungerar det. Foto ChL.

Här är Trångfors smedja, här innanför murarna finns hammaren, vattenhjulet och ugnarna. Ovanför går kanalen där vattnet tas till hjulets drift. Idag fungerar det. Foto ChL.

Jag råkade se reklamen i TV4 om ”Verkligheten berättar” och den fångade mig direkt även om jag inte omedelbart registrerade vad det var. Andra gången den dök upp så var jag däremot beredd. En ny mobilapplikation! Ett nytt sätt att få en upplevelse av platser man passerar! Gratisapplikationen finns att ladda ner från deras hemsida och man får genast tillgång till 1000 berättelser från Malmö, Göteborg och Stockholm (än så länge) och den lägger sig i GPS:en i mobilen. Det är TV4 Fakta som ligger bakom. Och man får själv lov att lägga till berättelser! Tjänsten kommer nog snabbt att växa sig större! Och nu tänker jag naturligtvis genast på allt som finns att berätta om i Ekomuseum. Vi kan dela med oss på ett superenkelt sätt. Jag fick nästan hjärtklappning! Vi har haft mobilguidning som ett test i två år på Röda Jorden men då får man själv ringa upp ett nummer, knappa in en kod och därefter lyssna på några minuters berättelse i telefon om den plats man befinner sig på. Det har inte funkat så bra hos oss. Det här är med ”Verkligheten berättar” verkar vara något annat. Det är som om din mobil kan säga ungefär: Stopp! Här finns nåt. Vill du höra?? Det är en otraditionell reklambyrå som heter Volontaire som gjort den (www.volontaire.se). De har en verkligt fin hemsida och bra koncept, eller hur?? Ni får själva gå in och titta för min länkknapp funkade inte nu. Det känns som en frisk vind i den superdesignade tillvaro många av oss eftersträvar och som också är lite väl förutsägbart. Men Volontaire vill något annat! De använder ord som relationssamhälle och rekommendationssamhälle dvs vi nätverkar och googlar oss till uppgifter och vi rekommenderar varandra bra saker (lite av den gamla goda djungeltelegrafen??) istället för att köra på med envägsbudskap som annonser och annat. De putsar upp ord som nytta, människa, process istället för att använda reklam, konsument, kampanj. Inget märkvärdigt kanske men de verkar envisa med sina ordval.  Människor vill nämligen vara med och göra saker tillsammans, känna engagemang. Ja– det där känner vi igen, det är det som är Ekomuseums själ – och nu kommer sådana tongångar inom marknadsföring. Det enkla, opretentiösa nyttoinriktade, det som man lätt tar till sig och som skapar känslor…….ja,, till och med en mening. Det ofta underskattade och enkla upphöjs och får ett tydligt primärt nästan officiellt värde – det är intressant tycker i alla fall jag. Både Ekomuseum och Järnrutten platsar i detta tänk. Och att ”uppnå en större effekt med mindre budget” (ord från Volontaire) stämmer så bra med vår egen strävan också. Vi som dessutom måste rätta munnen efter matsäcken. Deras hemsida är som en blogg med många mycket tänkvärda inlägg och resonemang runt allt möjligt, men mest om reklam och marknadsföring. Hm…här kan man fiska och ens egna tankeförråd förnyas, för visst börjar man grunna….. Jag påverkas. Jag gillar det jag läser. Volontaire är det franska ordet för frivillig för övrigt. En slags frivillig marknadsföring har gjort entré. Fri…fri…och villig.

”Bröd i Bergslagen” håller styrgruppsmöte

Styrgruppsmöte "Bröd i Bergslagen". Eva Långberg t vä, sen Lennart Silfverin och Elisabet Olsson.

Styrgruppsmöte "Bröd i Bergslagen". Eva Långberg t vä, sen Lennart Silfverin och Elisabet Olsson.

Dagarna går snabbt och vi möts på alla håll och kanter. Det har varit många möten nu före jul. Det planeras inför våren, ja inför hela nästa år faktiskt, till och med längre fram. Idag var det styrgruppsmöte i vårt Leaderprojekt Bröd i Bergslagen. Vi höll till i Morgårdshammar som ligger precis intill Smedjebackens tätort, i ABF Västerbergslagens lokaler. Här drog vi upp riktlinjerna framöver för vårt brödprojekt. Det ska utbildas handledare och det ska fixas brödcirklar, ugnar ska inventeras och så är det ju den här iskalla vintern som gör att bröden får bakas i vanliga varma kök innan projektet har kommit igång på riktigt. Men det finns bakstugor som är igång och vi ska besöka några i januari. Att många är intresserade av att delta i projektet har vi också förstått. Det är nåt med surdegar som lockar idag. Det är nåt med udda mjölsorter och unika brödtyper, med stenugnsbakat, med järnugnsbakat. Det finns ett nytt litet surbrödsbageri Norberg till exempel. Det är som om det funkar att driva småskaliga bagerier, såna som fanns förr. Det finns visst folk som odlar svedjeråg också? Det gamla skogsfinska sädesslaget. Nåt har hänt, det lilla och det lokala är på g, det finns tydliga signaler på det, vad jag kan se. Det lilla kan växa och bli stort. Och i våra invandrarföreningar finns duktiga bagare! Vi vill ju låta dem få chansen nu. Om brödmässor pratade vi mycket och det ger stora möjligheter till workshops och allmänt deltagande. Erfarenhetsutbyte. Och brödmässor ska genomföras sommartid när det vimlar av folk i våra bygder, som har lust att pröva på nåt lite mer matigt. Vi började prata om sommaren 2011, för den är snart här.

Två sammanträden i Västanfors, Fagersta

Julgröt i Västanfors. I mitten Erik Hofrén, t vä Carl-Magnus Gagge, till hö Jan Raihle.

Julgröt i Västanfors. I mitten Erik Hofrén, t vä Carl-Magnus Gagge, till hö Jan Raihle.

Delar av Ekorådet, närmast t vä Olle Olsson från Ängelsberg, t hö Bertil Andersson från Gravendal.

Delar av Ekorådet, närmast t vä Olle Olsson från Ängelsberg, t hö Bertil Andersson från Gravendal.

I fredags den 10 dec hade vi både styrelsesammanträdet och de ideellas Ekorådsmöte på samma dag. Vi höll till på Lindgården i Västanfors, en genomtrevlig församlingsgård till vackra Västanfors kyrka. Styrelsen höll möte på förmiddagen och Ekorådet på eftermiddagen och däremellan möttes vi alla över en tallrik julgröt med skinksmörgås. Då fick jag upp kameran! Julgröten var toppengod, det ska bli vår melodi hädanefter. Vem orkar äta ett julbord på en timme?? Och dessutom njuta av det? Det är egentligen helt galet. På styrelsesammanträdet tog vi budget och verksamhetsplan för 2011 och vi hade även glädjen att ha med en högt respekterad gäst under punkten ”Att utveckla ett ekomuseum”, nämligen professor emeritus Erik Hofrén. Vem kan tala om framtid och visioner bättre än han? Det finns ingen. Vi måste skåda fem år framåt!! Ha en strategi och vara beredda på förändringar och det är frågor som man egentligen alltid måste ha nära sig i verksamheten. Erik Hofrén är – för er som läser detta och inte vet – pappa till Ekomuseum Bergslagen. Han har dessutom skapat flera museer i Sverige: Framtidsmuseet i Borlänge och Arbetets museum i Norrköping. Processen med Ekomuseum startade ca 10 år innan det hela började ta form, redan på 1970-talet alltså. Då var Erik Hofrén landsantikvarie i Dalarna, chef för Dalarnas museum. 1986 skedde den konkreta uppstarten i Fagersta och nästa år firar vi 25-årsjubileum med ett ”Framtidsting”. Vi måste få igång en dialog mellan alla parter som ingår i Ekomuseum, mellan stiftarna och de ideella föreningarna som är grunden till vårt bygge. Om detta pratade vi även på eftermiddagens Ekorådsmöte, då Erik Hofren deltog till att börja med. Jag sitter nu med en hög anteckningar som jag måste få grepp om. De frågor som dryftades i fredags ska jag fördjupa mig i framöver, det kommer att bli flera inlägg här på bloggen om detta, jajamen. Viktiga och intressanta tankegångar.

Geocentrums Vänner i Riddarhyttan

Geocentrumträff i Riddarhyttan

Här sitter vi i Riddarhyttans Allaktivitetshus! Vi ska bilda en förening och idag har vi tagit första steget mot den ideella föreningen ”Geocentrums Vänner i Riddarhyttan” Syftet är mycket enkelt: föreningen ska verka för att skapa ett geocentrum i Riddarhyttan. Det är en process som lär ta sin tid men vi har planerna ganska klara för oss. Vi är nu åtta personer och vi ingår alla i en interimsstyrelse. Ordförande blev Gunnar Ahl, tillika ordförande i Ekorådet i Ekomuseum, dvs det råd som samlar de ideella krafterna (ses i profil t vä). Jag själv blev kassör (står bakom kameran) och Marlène Carlsson från Skinnskattebergs kommun blev sekreterare (sitter i mitten). Övriga är fr vä Ingrid Grusell, Kalle Nordebring, Nils-Eric Wikström, Johan Torvaldsson och så Jörgen Andersson som ska vara med men var förhindrad idag. Vi ska alla hjälpas åt med arbetet och nu ska enkla stadgar sammanställas, föreningen ska registrera sig och årsmöte ska hållas senast i månaden mars. Medlemsavgiften fastställdes till 50 kr per år. Vi ska då samla ihop intresserade till ett större möte som blir första årsmötet och där ska styrelse väljas och stadgar tas. Vi ska börja med att söka pengar till en lämplig projektledare som under ett par månader kan sondera terrängen angående finansiering av bygget och det mer konkreta runt uppstarten. Vi har redan en förstudie gjord i form av Gustaf Wennerbergs gedigna examensarbete som gjorde honom till arkitekt för ett år sen. Han kom från Lund och presenterade sitt arbete den 11 mars i år här i Allaktivitetshuset. Gustaf gjorde en omfattande helhetsanalys av Riddarhyttan med omnejd och ritade sen ett funktionellt genomtänkt förslag till ett geocentrum. Detta arbete är guld värt!! På det bygger vi vår förening, det blir vår grund.

Tango och Elsas kondis – ett gott tips

Norberg Elsas konditoriTangotårta på Elsas i NorbergMitt i Norberg finns en skatt. Hit skyndande jag efter mitt föredrag, hit till en bit av den berömda Tangotårtan, Elsas recept från 1920-talet. Den är en dröm av mandelmassa, grädde, vaniljkräm och ananas och avnjuts bäst med en kopp kaffe. Lunch? Nä. Det fick det bli en bakelse. Jag fick ju ett presentkort av ”Föreningen Norbergare minns” se förra inlägget. Och man måste passa på när man är på Elsas. Vem bryr sig om räkmacka när man står i ett kondis som dignar av godaste bakverk, berömt långt utanför Bergslagen, kanske lite världsberömt? Gammalt ja, ända sen 1916 har konditoriet legat här, i samma hus, alltid lika välbesökt. Elsa kom som ung utbildad konditor till Norberg, mötte sin kärlek och gifte sig. Hon hade en dröm: ett eget konditori. Och så fick det bli. Makarna köpte ett hus för ändamålet. Sen dess gör alla resande uppehåll i Norberg. När man ändå är mitt i Norberg, så måste man passa på att gå neråt ån och njuta av den gamla fina miljön med alla lite sneda och vinda trähus som hyser bostäder, ateljéer, konsthantverksbutiken Abrahamsgården och ett antikvariat. Hela detta centrum blev ett besöksmål i Ekomuseum 2009 och kallas: Gamla Norberg och Engelbrekt. Engelbrekt kommer just härifrån. Norberg liknar en liten stad men är en tätort, en förtätad bergsmansby med rötter i 1300-talet och med en urgammal järnhantering. Hyttorna runt Norberg tillhör de äldsta man känner i Sverige. Gamla gruvor finns överallt, Norberg liknar en storpipig ost under markytan sägs det. Håligt alltså.