månadsarkiv: juli 2023

Det började i Bränntjärn –

Tanken om upplösningen av tiden och en ökad förmåga att förstå hur det var och varför det blev som det blev.

Bränntjärnstorpet som uppfördes 1793 är vackert, men jag tänker att det är en bedräglig skönhet. Anna Stina Knas var farmor till diktaren Dan Andersson och det var hennes farfar Mats Pålsson, med rötter i Finland, som byggde stugan.

Ensam med 5 barn gjorde hon sedan vad hon kunde för att överleva på den plats som ter sig så harmonisk denna julidag fylld av solljus, en himmel som är blå och underbara blommor.
Men vad tänkte hon när hon gick där? Hur försörjde hon sig? Jag kan föreställa mig tillfällighetsarbeten som tvätterska, vid skörden och kanske hade hon möjlighet att odla potatis och lite grönsaker.
Att en av hennes söner skulle bli pappa till en av våra förnämsta diktare visste hon förstås inte. Lika lite kunde hon ana att hon just på grund av detta skulle bli hågkommen för eftervärlden och att Dan Andersson i ett av sina poem skrev om sin längtan till Sovanto, det lilla kärret strax nedanför torpet.

Vi kom från gruvbygden i och kring Grängesberg och beger oss efter nedslaget hos Anna Stina Knas mot Skifsens Finnmark, jag och Ekomuseums verksamhetschef Malin Andersson. Vi kör rätt och vi kör fel. Tar genvägar som blir omvägar och tvärtom.
De tankar som virvlade runt i mitt huvud vid Bränntjärn föddes redan när jag klev in i Mojsens gruvcentrum i Grängesberg och mötte affischen som berättade om utställningen om gruvstrejken i Persberg 1869. Eller om ”liv, arbete och död” som det står.
För det är ju precis det här som Ekomuseum handlar om på så många olika vis, beroende på till vilken plats man tar sig. Ofta med aktualitet inför den utveckling vi ser idag.
Naturen är ständigt med. Ibland hotad av de mänskliga aktiviteterna. Ibland så där sanslöst vacker och fullkomlig som man hoppas den ska få förbli.

Just Grängesberg är ju lite av en symbol både för hur det en gång var och hur det kanske kommer att bli. Som stora i gruvbranschen levererade man mycken malm, satsade på kultur och byggde arbetarbostäder som var ett föredöme.
Idag finns en del av de sällsynta jordartsmetaller som behövs när tillvaron ska elektrifieras i slagghögarna som blev kvar efter bygdens storhetstid och kanske kommer det också att leda till ny brytning i framtiden.
Än vet vi inte, men medan vi väntar kan vi ta en tur in i den demonstrationsgruva som finns i berget bakom Mojsen och ta del av hur arbetsförhållande utvecklats över tid och hur maskinerna ersatt mänsklig muskelmassa och på så sätt ökat effektiviteten och minskat riskerna.
Men – och det är ett viktigt men – maskinerna i sig skapar ett allt större behov av de mineraler som kräver gruvor som allt oftare hotar vår natur.

Så går färden vidare. Vi pratar. Om verksamhet på skolor och om möjliga resor för turister. Ibland stannar vi till vid någon vacker vy och fotograferar. Konstaterar hur svårt det är att förmedla den storhet som landskapet rymmer.
Vi far förbi vägen upp mot Skattlösberg, där Dan Andersson-veckan är i antågande vid tiden för vår färd. När detta publiceras har den alldeles säkert gått av stapeln och många har hunnit förundrats av den vackra musiken, texterna och en historia som alltså hade sett helt annorlunda ut om Mats Paulsson inte hade byggt den där stugan i Bränntjärn i slutet av 1700-talet. (Red. anm: Dan Andersson-veckan pågår 29 juli – 5 augusti 2023: https://dananderssonveckan.com/ )

Vi avslutar denna innehållsrika dag vid sjön Skifsen där man på ideell basis anlagt en ny Finnmarksgård dit man både kan vandra och ta sig med bil till den vackra plats som ligger drygt 7 kilometer från Fredriksberg i Ludvika kommun.
Här kan man njuta av rökbastun och skönt svettig kasta sig ut i vattnet för att sedan följa upp med en mugg gott kokkaffe som tillagats över öppen eld.
En gång om året firas Skifsendagen och det är just denna dag som Malin Andersson tar oss till platsen. Då erbjuds man tipspromenad, guidning, bastun är förstås igång och så det som, enligt min mening, är höjdpunkten; motti (nävgröt) med lingon och fläsk.

Sveriges största museum står det i reklamfoldern och nog känns det så, tänker jag när vi till slut stannar på parkeringen utanför Ekomuseum Bergslagens kontor i Ludvika och tar kväller.
Resten av vägen hem, ensam i bilen, funderar jag kring dagen och det som länge varit ett mantra för mig; för att förstå nuet och därmed kunna påverka framtiden måste vi känna till vår historia.
Jag tror det gäller i stort som i smått.

Stefan Strömberg, författare

Ta sig dit
Jag brukar ta med en vägbeskrivning till mina texter, men
denna gång ber jag att få hänvisa till Ekomuseums kartor
eller vanliga vägkartor. https://ekomuseum.se/besoksmalen/

Vi rörde oss kring Ludvika, Grängesberg och Fredriksberg på
asfalterade vägar, grusvägar och någon gång på vad jag skulle
beskriva som en traktorväg.
Allt hade sin behållning.

Oljeön – Drömmar då, drömmar nu

Jag kommer fortfarande ihåg när min gode vän Lasse berättade om Oljeön för första gången. Vi satt i trädgården utanför det hus – som förresten är Engelsbergs gamla stationshus – där han bodde då och pratade om bruket och blickade ut över den vackra sjön Åmänningen.

Nedanför gick järnvägsrälsen förbi det nyare stationshuset, som förresten tydligen inte är mycket mer än skön kuliss. Inuti är allt utrivet och förstört. Utanpå är det dock ett ståtligt minne från en tid då man brydde sig om hur nya byggnader såg ut.
Ett oljeraffinaderi… Här?
Jodå, där ligger det. Världens äldsta bevarade oljeraffinaderi. Mitt i Bergslagen, långt från allt vad oljetillgångar heter. Ja, i alla var det så då. Innan Norge fick sitt genombrott som oljexportör.

Några år senare tar jag den lilla färjan ut för en guidad visning av Oljeön, som egentligen heter Barrön. Jag vet inte hur det brukar vara i vanliga fall, men den här gången är vi många som guiden har att ta hand om.
Med tanke på det samtal som förs idag om allt som den gröna omställningen påstås kunna förändra med elbilar, fossilfrittstål och ett alltmer digitalt samhälle, är det minst sagt spännande att fundera över drömmarna såg ut 1875.

1875 började fabriken byggas och året efter började röken bolma ur den då enda skorstenen på fabriken. Den 23 augusti det året fick Engelsbergs Oljefabriks AB Kungl. Majt:s tillstånd att raffinera maximalt tusen fat råolja per år. Ett fat innehöll 159 liter råolja. Tusen fat ger alltså 159 000 liter. På ett år. Det är ungefär vad vi i världen idag gör av med på en sekund.”
Jag finner uppgifterna på Oljeöns hemsida och även om de nu inte skulle vara hundraprocentigt exakta skänker de ett nyttigt perspektiv att reflektera kring. Det som från början var ett hopp om rena hem med järnspis i köket och fotogenlyktor som lyste upp de hem som tidigare fått sin belysning från öppna eldstäder, har nu blivit ett oljeberoende som världen försöker ta sig hur med varierande framgång.

Men tillbaka till besöket på Oljeön. Det känns smått magiskt att kliva i land och att efter en stund träda in i själva fabriken som bevarats så som den fungerande en gång. En bit bort ligger arbetarbostäderna och mitt emot ön ligger den slottsliknande byggnad där en av direktörerna, Bengt Zetterström, bodde.
Att raffinaderiet byggdes mitt i Åmänningen kan kanske tyckas märkligt, men Pehr August Ålund hade erfarenhet av ett blixtnedslag och en brand i hans första fabrik i Annelund och valde säkerheten först.
Dessutom var det smidigt med transporter på Kolbäcksån och Strömsholms kanal som förenade sjön Barken vid Smedjebacken med Mälaren och Östersjön. Samtidigt utvecklades det svenska järnvägsnätet alltmer och där ingick också Engelsberg med det bruk som skulle vara i drift ännu några decennier.
Råoljan kom från Pennsylvania i USA och hade följaktligen redan transporterats långt när den nådde Oljeön.
Slutprodukterna var många och innefattade bland annat den finaste och klaraste fotogenen, smörjoljor till gevär och läderfetter.

En storlom glider ut från den gistna gamla bryggan när gruppen vandrar bort mot bostäderna. Vyn mot Engelsberg är hänförande och jag kan inte låta bli att ännu en gång fundera över den vackra och fantasifulla arkitektur som harmoniserar med naturen. Och apropå naturen och dess krafter – om man nu kan kalla det som initialt hade människan som upphov så – så påminns man om dessa blott ett stenkast bort, där spåren efter jättebranden 2014 vittnar om vad kan hända när mänsklig verksamhet går överstyr och kombineras med torka och vind.
Att anlägga raffinaderiet på en ö var nog inte så dumt tänkt, trots allt.

Mer än ett 20-tal heltidsarbetare var det aldrig fråga om och till dessa kom sedan daglönare när så krävdes. Ändå handlade det om ett helt litet samhälle som byggdes upp med förmansbostad, bageri- och tvättstuga och allt annat som krävdes för att hålla verksamheten vid liv. En smalspårig räls berättar om hur råoljan transporterades och lagerrum i sin tur om hur den förvarades.
Inne i själva fabriken finns några svart-vita foton som visar hur det en gång var och som tillsammans med synintrycken och den kunniga guidens ord hjälper till att skapa ett pussel av förståelse för den oljeraffinering som upphörde 1902 och fettproduktionen som pågick fram till 1927.
Då hade också den storskaliga aktiviteten på Engelsbergs bruk gått i graven (1919) och ortens betydelse som ett viktigt nav i den svenska industrin existerade inte längre.

Ännu är emellertid Engelsberg och Oljeön väl värt att besöka för att öka förståelsen för såväl gamla drömmar om utveckling som aktuella försök att skapa en ny inriktning för vårt moderna samhälle i en tid när naturen är hotad och medeltemperaturen på vår jord slår nya rekord.

Stefan Strömberg, författare

Ta sig dit
Det smidigaste, om man kommer söderifrån, att köra 66:an mot Fagersta och Sälen och ta av när man ser skylten mot Engelsberg. Eller också väljer man riksväg 70 över Sala, fortsätter 256:an mot Norberg och svänger av vid Hästbäck mot Engelsberg. Då får man som belöning se vad som hänt med området där det brann 2014.
Oljeön är öppen från 13 maj till 24 september och information om guidade visningar, tider och priser hittar du på den här länken:
Guidade visningar på Oljeön (fagersta.se)