När man i Bergslagen finner ett ortnamn, som slutar på ”-hammar”,
så vet man, att där funnits en stångjärnssmedja – en anläggning för härdfärskning av tackjärn till smidbart järn. De flesta stångjärns-smedjorna försvann redan före år 1900.
Fram till Gustav Vasas tid bedrevs färskning hantverksmässigt i små härdar i närheten av masugnen. Satsvikten var endast några kilogram. Vanligen delade man dessutom av tradition från forntiden upp den färdiggjorda ”luppen” eller ”loppejärnet” i mindre stycken som kallades osmundjärn, ”osmundar”, och som packades i träkaggar.
Under Vasa-tiden övergick hanteringen till det bättre betalda smidbara stångjärnet. Detta järn var direkt användbart för tillverkning av olika produkter i större skala. Det innebar att förädlingen av tackjärnet nu skedde i större skala och därmed flyttades tillverkningen bort från masugnsplatserna till särskilda stångjärnssmedjor.
”Färskningen” av tackjärnet skedde genom det smältes ned i en härd, en öppen kolfyr med stark bläster från sidan och med flytande slagg på härdens bottenhäll. Då det smälta järnets kolhalt under blästerns och slaggens påverkan började gå ned, steg smältpunkten och det blev sega klimpar ”färskor” i smältan. Under vissa betingelser skedde omvandlingen med sådan värmeutveckling att smältan började ”koka”. Färskorna kunde föras samman och blandades om i härden med hjälp av spett, så kallad ”brytning”. När satsen var färdig hade man en stor klump av svampig halvsmält järn med låg kolhalt samlad i mitten av härden. Denna färdiggjorda smälta togs ut ur härden och lades på städet till en stor vattenhjulsdriven hammare, där den slogs ihop kompakt så att all kvarvarande slagg pressades ut.
Smältan delades sedan i flera fyrkantiga ”smältstycken”, formade som limpor. Dessa måste sedan åter värmas upp ”vällas” I vällugnar för att sedan smidas ut till långa stänger.
Hammarsmedjorna började under 1500-talet att anläggas av kronan, men kunde under 1700-1800-talet drivas av en brukspatron eller ägas av en grosshandlare i köpstaden, som anställde en förvaltare på platsen. Det förekom även smedjor ägda av bergsmän.
Alla anläggningar hade statlig licens ”privilegium” eller ”smidesrätt” på en tillåten maximikvantitet stångjärn, som skulle levereras på export.
I utskeppningshamnen Stockholm hade staten kontrollanter, som provade kvaliteten, kontrollerade märkningen med brukens järnstämplar och kontrollvägde partierna vid förtullningen. Denna hantering ägde rum på ett område som kallades Järnvågen och låg vid nuvarande Slussen på Söders sida. Järnet fördes iland från skutor på Mälarsidan och lyftes över till fartyg vid Skeppsbron för att gå via Östersjön ut ur landet. Ingen exporthandel med tackjärn förekom – den var förbjuden. Allt skulle omvandlas till stångjärn inom landet, då det var det mest lönsamma.
Dessutom var valsverk en sällsynthet som endast kunde hantera klena dimensioner. Tillverkning av plåt skedde genom uthamring från fyrkantiga ämnen och formatet på plåtarna var inte större än en nutida eftermiddagstidning.
Under 1700-talet var den svenska järnindustrin mycket lönsam. Det svenska exportjärnet hade god kvalitet, beroende på att de använda järnmalmerna inte innehöll föroreningar, vilket betalades väl på marknaden. Speciellt eftertraktade var de bästa märkena från bruk i norra Uppland ”Öregrund iron”, omsorgsfullt tillverkade efter en vallonmetod av Dannemoramalm, som på grund av manganhalt gav ett hårt, stålaktigt material, lämpligt till vapenklingor. I England användes dessa sorter för tillverkning av kvalificerade verktyg och instrument.
Om man tittar på siffror, så slås man av hur småskalig hela denna industri var ända till 1700-talets slut. Järn var dyrt och alla maskiner var därför byggda i grovt trävirke. Järnvägar fanns inte, inte heller järnbroar eller fartyg av järn. Ett litet bruk kunde ha en årsproduktion på 10-20 ton. Det motsvarar en halv långtradare i dag. Ett stort bruk kunde ha licens på 500 ton. I dag har ett stort stålverk en årsproduktion på en miljon ton eller mera.
I England utvecklades under 1700-talet en ny teknik för framställning av enkelt handelsjärn I stor skala genom användning av koks som bränsle. Exportvägar och marknader förändrades under Napoleontidens krig. Mellan 1820-1840 hamnade den svenska järnindustrin i en svår strukturkris. Många små svaga bruk gick under och endast de, som kunde investera i ny teknik, överlevde. Nu infördes Lancashire-smidet. I en Lancashire-ugn kunde man färska en smälta på tre kvarts timme.
Sju ton tunga vattenhjulsdrivna hammare av engelsk typ ”mumblingshammare” installerades för att slå ihop smältorna. Särskilda vällugnar för omvärmningen av smältstyckena byggdes. I stället för att bulta ut stångjärnet under en hammare infördes valsverk, som gav en hög produktion av prima jämnt och slätt stångjärn.
Lancashiresmedjor med härdar och hammare i varierande skick finns på flera ställen i Ekomuseums bruksmiljöer: Världsarvet Engelsberg, Ramnäs, Karmansbo och Trångfors. Ett mycket gammalt valsverk finns bevarat i Surahammars bruksmuseum. Yngre verk kan beses i Ramnäs och Karmansbo.
Redan omkring år 1870 kom nästa tekniska omvälvning: ”gjutstålsprocesserna”. Genom användning av eldfasta material i ugnar, som tillät högre temperatur kunde man framställa det färskade järnet i flytande form och i stora homogena kvantiteter per sats ”charge” i tiotals ton. Metodernas namn är ”Bessemer” och ”Martin”.
Långt senare utvecklades stålugnar med elektrisk uppvärmning – ljusbågsugnar. I och med detta växte världsproduktionen av stål lavinartat och i allt fler länder. Sveriges andel i världsproduktionen minskade stadigt, trots stigande produktionssiffror. Det är först under de senaste decennierna som produktionsvolymerna i den industrialiserade världen har planat ut och gått tillbaka.
Gjutstålsprocessernas intåg slog undan benen på ännu flera små och traditionsbundna svenska företag. En ytterligare bruksdöd inträffade i den ekonomiska krisen efter första världskriget I början på 1920-talet. Då försvann de återstående träkolsbaserade hyttorna i Västerbergslagen. Alla utom Klenshyttans ruin är nu jämnade med marken.
Efter ytterligare koncentration under 1960-70-talen omfattar den svenska stålindustrin i dag endast ett fåtal anläggningar, högt specialiserade för kvalitetsprodukter i världsklass.