Kategoriarkiv: Okategoriserade

Bergsmansgårdar, i Torrbo, Stimmerbo, Ludvika Gammelgård…

Lämna ett svar

Jag rör mig mellan bergsmansgårdarna i Torrbo och Stimmerbo och Gammelgården och gruvmuséet i Ludvika. På vägen däremellan kan man svänga av till gruvor, platser där masugnar legat och leva sig in i hur vardagen en gång tedde sig här i bygden. Flogberget och Stollberg. Flatenbergs hytta. Namnen rymmer sin egen mystik, sin egen historia.
  

Vid källan intill gården där Werner Aspenström bodde.


  Med mig följer också Werner Aspenström och hans dikter. Poeten och författaren som föddes i Torrbo och som skrivit om sin hembygd i den självbiografiska boken ”Bäcken”.
Vid det restaurang- och hotellkomplex som numera heter Barken lodge slår jag mig ner med mina anteckningar och bilder från trakten till en kopp kaffe med mjölk.
Gladtjärn heter det vatten jag sedan badar i och jag spanar ut mot det smala sund som för vidare ut mot sjön Barken och järnets väg via Strömsholms kanal och Kolbäcksån ner till Mälaren och sedan ut i världen.
 

Masugnen i Torrbo.


  När Werner Aspenström vässade sin penna och tog sig an världen var bergsmansgårdarnas storhetstid över i både Stimmerbo och Torrbo.
Masugnen i Stimmerbo blåstes ner 1873 efter att ha blomstrat under 1860-talet då, bland andra, 15 bergsmän etablerade en järnindustri i byn. Ett projekt där folket från Torrbo ingick och man samsades om allt från skola och handelsbod till sjukstuga.
Torrbo hette en gång Torbjörns bodar och ligger cirka 1,5 kilometer från Stimmerbo och även här är landskapet synnerligen vackert. Det liksom sjunger såväl  tidlös naturpoesi som en historia som rymmer både järnets historia och den arkitektur som format de vackra bergsmansgårdarna i de bägge byarna.
 
När jag sedan tar mig till Ludvika gammelgård och gruvmuseum hamnar allt åter i det sammanhang jag ständigt söker, när jag far runt mellan Ekomuseum Bergslagens många besöksmål. När jag simmade i Gladtjärns vatten upplevde jag förbindelsen med den viktiga vattenvägen. Här i Ludvika möter jag kampen och utvecklingen av järnhanteringen och reser som så många gånger förr istället i tiden.
Det är lördag när jag kommer till Ludvika och loppmarknad framför det vackra industrifriluftsmuseum som var det första i sitt slag när det invigdes 1938. Här är massor av folk på plats och det mesta finns att köpa och själv väljer jag ett par ordinära varmkorvar som jag inhandlar av ortens handbollslag innan jag söker mig till den industrihistoria jag kom hit för att utforska.
Jag börjar med bergsmansgården vars historia är hisnande. Gustav Vasa ska ha konfiskerat den från katolska kyrkan och sedan gick den i arv i släkten Sjöberg – Tholérus från 1562 till 1922 då hembygdsföreningen i Ludvika köpte in den.
Byggnaden består egentligen av två hus som satts samman och mitt emot ligger ett spännande hus som, något motsägelsefullt innehåller skolsal och brännvinskammare.
Jag smakar på ordet ”brännvinskammare” och läser mig till att det som kallades husbehovsbränning varit förbjudet i Sverige sedan 1855. När jag sedan fortsätter mina studier av den åtråvärda rusdryckens historia, ser jag att hembränneriet började med att man på 1400-talet upptäckte att det gick att dricka den vätska som man annars tillsatte krutet, fortsatte med säden vars ruseffekt man lärde sig att få fram under de ryska fälttågen för att sedan, när säden blev en bristvara i kristider, övergick till att göra brännvin av potatis. Något som sannolikt bidrog till sprida potatisens popularitet långt innan den blev en delikatess vid midsommar eller i pommes frites i gatuköken.
När jag fortsätter till gruvsmuséet är det vattenhjulet jag fastnar för. Det var ett av de största hjulen i Sverige, 15 meter i diameter, och hämtades från Östanberg några mil bort.
Vattenhjulet parar jag så ihop med den fina stånggången, som användes till att överföra kraften som kom från vattenhjulet till gruvfältet.
Jag tänker att tekniken var vackrare förr, men jag tror inte att de arbetare som slet i gruvnäringen på 1800-talet hade mycket till övers för skönheten i maskinerna.
Den som vill kan sedan följa utvecklingen fram till 1950-talet i Anrikningsverket och Atlas-huset med tryckluftsborrar och kompressorer.
 
Så långt kommen nöjer jag mig med det som varit och tänker vidare på det som kommer. Det är en lång vandring i tiden mellan det järn som började brytas i Torrbo och Stimmerbo för 500 år sedan och de moderna gruvor, i till exempel Kiruna, som nu sköts med datateknik och joysticks.
Nu väntar en helt ny utveckling i Bergslagen och i Sverige. Ny i den meningen att det är en annan teknik, men gammal om man ser till behovet av malm, av skog och av den energi som vattnet ger.
För en tid sedan besökte jag utställningen om utvecklingen i Norden under 500 år på Nordiska muséet i Stockholm. Det kompletterar väl mina upplevelser inom det som utgör Ekomuseum Bergslagen.
Precis som under 1800-talet går nu flyttlassen norrut igen, efter att fallet varit det omvända under det förra seklet. Vad som kommer att hända i Bergslagen är svårt att sia om. Kanske kommer gamla gruvor att åter vakna till liv när behovet av sällsynta jordartsmetaller ökar? Får vi se gruvor på helt nya platser? Vad händer med skogarna och med järnvägen? Kommer orter som Ludvika, Norberg eller Grängesberg att gå mot en ny storhetstid…
 
Jag vet inte, men spännande är det att fundera om framtiden utifrån resorna in i det förflutna. Lugnet i de gamla bergsbyarna Torrbo och Stimmerbo tror jag dock kommer att bestå. Ja, om nu inte behovet av naturupplevelser, rekreation och vila sätter fart på näringar av annat slag.
 
Stefan Strömberg, författare
 
Ta sig dit
Infarten till Gammelgården och gruvmuséet hittar du längs med
66:an, mellan infarten och Ludvika centrum, på vänster sida om
du kommer från Smedjebackenhållet.
Väljer du Torrbo och Stimmerbo först, tar du av från 66:an åt höger
i rondellen och in mot Smedjebacken, fortsätter mot Borlänge och
sedan, strax efter Smedjebacken, vidare mot Barken lodge och
Vibberbo.
Torrbo hittar du längs med vägen och strax efter är det skyltat mot
Stimmerbo.

Arbete och tro i Klenshyttan och Lisjö brukskyrka.

Lämna ett svar

Klenshyttan. Foto Stefan Strömberg

De fantastiska sommardagarna lägger sig på rad. Förundrad ser jag lekfullt flygande ladusvalor som tycks tävla om vem som vågar flyga närmast mitt huvud.
På väg till en vän i Grängesberg stannar jag till i Klenshyttan, som jag tidigare bara åkt förbi, för att ta mig en titt på den välbevarade masugnen och rostugnen. Grängesberg – tillsammans med platser som Ängelsberg och Norberg – har förresten kommit att bli en ort som för mig förklarar mycket av industrialismens och folkhemmets framväxt i Sverige. Från det allra första brytandet av järnmalm, via storhetstiden med levande småorter, täta järnvägsförbindelser, fackföreningarnas ökade inflytande och allmänt bättre levnadsvillkor till dagens moderna samhälle där vi befinner oss i ett läge då man varken vet om man ska förtvivla eller hoppas.
 
Nu funderar jag över arbete och tro – en gång var de oskiljaktiga. Själv lever jag ju i en annan tid och det är inte helt lätt att sätta sig in i religionens betydelse på 1700-talet. Därför tar jag mig sedan, som ett slags komplement till besöket i Klenshyttan, till Lisjö brukskyrka.
Bara namnet… ”Brukskyrka”. Allt var kopplat till bruket förr, med ord som brukspatron och brukshandel som givna benämningar.
 
Att det överhuvudtaget byggdes brukskyrkor hade flera orsaker. Dels krävde hårdnande konkurrens bättre bostäder för smederna, för att locka till sig bra arbetskraft. Här byggdes kapellet på övervåningen och arbetarbostäder på nedervåningen. Fram till 1809 rådde kyrkoplikt i Sverige och eftersom det många gånger var långt till den ordinarie församlingskyrkan, blev det bekvämare för arbetarna med en brukskyrka på nära håll, samtidigt som patron inte riskerade att förlora i lönsamhet när hans anställda blev strandsatta någonstans, till exempel på grund av oväder, på väg till eller från den vanliga kyrkan.
Att brukspatron själv sedan fick utse prästen i sin kyrka hade han säkert inget emot. Då kunde han be prästen ingjuta arbetsmoral och lydnad, samtidigt som det utlovades lön för mödan i ett framtida himmelrike bortom döden.
Vill man kan man därför se uppförandet av en brukskyrka som en privat investering i tron med god ekonomisk avkastning som en ej oväsentlig ingrediens.
Lisjö brukskyrka stod färdig 1794, alltså 15 år innan kyrkplikten avskaffades. Historien förtäljer inte om patron Warner Groen, därför i efterhand tyckte det var en onödig kostnad. Å andra sidan inrymde ju byggnaden såväl bostäder åt smederna som en skolsal på övervåningen, så kanske var han trots allt nöjd.
Skolplikt för alla barn infördes visserligen inte förrän 1842, med folkskolestadgan, men nog var det bra redan innan dess med lite utbildning för barnen. Om inte annat kunde de ju nu som läskunniga lättare läsa ta till sig den bibel och den psalmbok som var den litteratur som fanns tillgänglig innan studieförbunden, nykterhetsorganisationerna och fackföreningarna förändrade detta faktum.
 
På den slingrande och smala vägen mellan Surahammar och Lisjö, för jag åter in det hårda slitet i Klenshyttan i mina funderingar. Där gick järnvägen som en nödvändig förbindelse mellan gruva, ugnar och slutanvändare. En ekonomins och produktionens nödvändiga pulsåder om man så vill.
Med brukskyrkan hittar jag kopplingen mellan jorden och himlen, mellan hopp och förtvivlan och ser hur den av Gud inrättade ordningen lyckas hålla de många i schack trots att de som bestämde bara var några få.
Allt hänger ihop och båda platserna är idag fantastiskt vackra, trots att den industriella verksamheten upphört. Eller kanske just därför…
Jag missar avtagsvägen till brukskyrkan och får syn på en man som stannat till med sin bil invid en skogsglänta och frågar honom om vägen. Han har inga problem med att leda mig rätt, eftersom det är självaste ordföranden för den stiftelse som sedan 1979, efter att den under ett sekel tillhört Sura församling, sköter kyrkan i Lisjö, som jag råkat stöta på.
Byggnaden gör sig bra i grönskan och jag tänker snarare på ett hus med många funktioner än på en kyrka när jag betraktar den, men fortfarande håller man gudstjänst några gånger om året.
När jag besöker Lisjö är dock stillheten i det närmaste total i den prunkande jordbruksbygd som rymmer åkrar och hästgårdar.
 

Informationstavla vid Klenshyttan. Foto Stefan Strömberg.


 
Stilla var det också i Klenshyttan, samtidigt som byggnader och informationstavlor skapar den nerv som en levande historia kan göra i sina bästa stunder. Rostugnens pipa som reser sig mot skyn och masugnen inne i huset. Här slet man. Här hoppades man. Här föddes och dog man, även om nu arbetet med järnmalmen också varvades med jordbruk.
Ibland slår det mig att det är lättare att förstå det som var än det som är. En arbetare som svettades i värmen invid ugnarna drömde om kortare arbetsdagar, en bättre bostad, säker skolgång och trygghet för barnen och att Gud skulle vara honom nådig.
Idag är jag inte lika säker på vad männen och kvinnorna i de moderna gruvor där svettiga och värkande kroppar ersatts av joysticks och självgående maskiner förväntar sig av morgondagen.
Jag menar absolut inte att idealisera; jag försöker bara, genom att söka i historien, förstå den samtid vi lever i och vad det är för framtid som drömmarna om fossilfritt stål och grön tillväxt bär i sitt sköte.
 
Besöken i Klenshyttan och i Lisjö ger mig nya ledtrådar och nya tankar. Det är ”samma” människor, men tekniken är ny. Ibland är det på gott, ibland på ont. Det är en insikt så god som någon.
Stefan Strömberg, författare
 
Ta sig dit
Klenshyttan hittar du utan problem. Den ligger invid väg 50,
mellan Ludvika och Grängesberg.
Lisjö brukskyrka hittar du en mil väster om Surahammar. Ta av från
66:an. Kör mot Hovgården och förbi Sura kyrka. Efter cirka 1 km
tar du av mot Västsura och Lisjö och fortsätter ytterligare ungefär 8 km.
Framme i Lisjö fortsätter du förbi GIA-gården, gamla skolan och
vidare mot Ursjötorp.

Ekomuseum Bergslagens fantastiska mångfald.

Lämna ett svar

Från lokmuseet i Grängesberg till Bråfors bergsmansby.

Det är en av de där förföriskt vackra sensommardagarna som man efteråt minns med vemodig förtjusning eller också ”glömmer bort” när dimman, regnet och kölden tycks vara det enda som ett par månader senare existerar i höstmörkret.
Jag stannar till vid rastplatsen invid sjön Barken, just utanför Smedjebacken. En av Sveriges vackraste sägs det och en bit ner slingrar sig rälsen bort mot Fagersta och Ängelsberg. Rälsen som utgör en ständig påminnelse om järnets betydelse i Bergslagen.
Ekomuseum Bergslagen, ja…Lika stort som Tokyo, berättade en professor från Japan som jag åkte runt med i två dagar till olika sevärdheter i området. Men Tokyo har 14 miljoner invånare. I det som utgör museet ryms, förutom människorna, också naturen, det förflutna, berättelserna och de sammanhang som bildar mänsklighetens och vår planets historia.

Jag är på väg från lokmuseet och Källfallets arbetarbostäder i Grängesberg till Bråfors bergsmansby utanför Fagersta. I minnet bär jag med mig stenhuset i Surahammar och besöket vid Trångfors smedja häromdagen.
I mitt huvud försöker jag skapa en historisk linje och ta till mig den förklaring som mina möten med det som en gång var, och som fortfarande till viss del består, skänker mig. Ekomuseum Bergslagen är på riktigt. Det börjar inte och det inte tar slut. Varken geografiskt eller i tiden.

Lokmuseet i Grängesberg är fantastiskt. Jag hamnar mitt emellan min barndoms modelljärnväg och den kommande resan med inlandsbanan. Den har jag rest på tidigare och nu förenar sig bilderna av fotona på rallarna på museet i Sorsele och deras mödosamma slit för att få ihop den järnväg som invigdes i Kåbdalis 1937 med de arbetare som arbetade med malmen i Trångfors. Den malm som krävde de transporterleder som band samman Bergslagens rika berggrund med havet i öster.
Och för att riktigt knyta ihop historien med nuet besöker jag några veckor efter de tilldragelser jag skriver om här Kiruna och den gruva som ska vara världens modernaste och där de starkaste lok som finns på vår jord drar till synes oändliga rader med vagnar till hamnarna i Narvik och Luleå.
För att förstå nuet och därmed kunna påverka framtiden på ett rimligt vis måste man känna till det förflutna. Jag vet inte hur många gånger jag uppfyllts av den tanken när jag rest runt och besökt Ekomuseums gruvor, stugor, vandringsstigar eller kolmilor. Det är ett ständigt pusslande för att förstå och för min del inleddes detta pusslade när jag häpnade inför mayakulturens pyramider på Yucatanhalvön i Mexiko. Ja, det var då jag begrep att skolans utantillinlärning av historiska fakta hade mycket lite att göra med de förklaringar jag sökte.
När jag vandrar genom tredjeklassvagnarna på lokmuseet i Grängesberg anar jag samma drömmar som jag möter i de vackra och renoverade arbetarbostäderna i Källfallet. Ett hopp som jag tycker saknas i dagens samhälle trots att vi, åtminstone materiellt, har det bättre på så många vis.

I Bråfors bergsmansby känns det som om tiden har stått stilla, trots att jag får veta att husen flyttats runt, kapats och nu bildar andra formationer än de än gång gjorde. Inuti är det samma sak. Möblemanget och målningarna i salen på andra våningen utgör ett levande museum som bebos av samma släkt sedan sex generationer tillbaka.
Redan på 1200-talet bröts järnmalm i gruvorna runtomkring och tillsammans med verksamheten runt närliggande Norberg bekräftar de bilden av trakten som Sveriges ekonomiska centrum och industrins vagga.
Inuti Brategården, som huvudbyggnaden heter, finns också – utöver all annan fantastisk konst, bland annat med bibliska motiv – akvareller av Fanny Brate som många menar var den som inspirerade Carl Larsson och inte tvärtom.

Jag kan inte släppa tanken på en resa som i själva verket är ett pussel när jag så småningom lämnar Bråfors bergsmansby och via Fagersta åter letar mig hemåt på 66:ans asfalt. Ett flerdimensionellt pussel med ett oändligt antal bitar som man kan hålla på med hur länge som helst utan att tröttna.
Ekomuseum Bergslagen inte bara berättar hur det var utan är också en del i en förklaringsprocess som gör det möjligt att förstå det som äger rum här och nu i Sverige. Jag tänker på allt från skogsbruk till järnhantering och de drömmar om fossilfritt stål som vi ännu inte vet om de kan bli verklighet i stor skala eller inte. Bergslagen söker sin plats i den här moderna processen och man gör det utifrån en historia som inte liknar någon annan i vårt avlånga land.


Stefan Strömberg, författare och nu tillsammans med Nette Wermeld Enström, aktuell med boken ”Mellan oss skapas världen – känslor och tankar om vår enda jord”.

Foto Stefan Strömberg.

Ta sig dit
Skaffa en karta (se länk) över Ekomuseum Bergslagen och sök upp
de platser som lockar dig mest.
Platserna jag nämner i texten finns där och den enda nödvändiga rådet
är; se till att du har gott om tid.
Karta • Ekomuseum Bergslagen

Oljeön – Drömmar då, drömmar nu

Lämna ett svar

Jag kommer fortfarande ihåg när min gode vän Lasse berättade om Oljeön för första gången. Vi satt i trädgården utanför det hus – som förresten är Engelsbergs gamla stationshus – där han bodde då och pratade om bruket och blickade ut över den vackra sjön Åmänningen.

Nedanför gick järnvägsrälsen förbi det nyare stationshuset, som förresten tydligen inte är mycket mer än skön kuliss. Inuti är allt utrivet och förstört. Utanpå är det dock ett ståtligt minne från en tid då man brydde sig om hur nya byggnader såg ut.
Ett oljeraffinaderi… Här?
Jodå, där ligger det. Världens äldsta bevarade oljeraffinaderi. Mitt i Bergslagen, långt från allt vad oljetillgångar heter. Ja, i alla var det så då. Innan Norge fick sitt genombrott som oljexportör.

Några år senare tar jag den lilla färjan ut för en guidad visning av Oljeön, som egentligen heter Barrön. Jag vet inte hur det brukar vara i vanliga fall, men den här gången är vi många som guiden har att ta hand om.
Med tanke på det samtal som förs idag om allt som den gröna omställningen påstås kunna förändra med elbilar, fossilfrittstål och ett alltmer digitalt samhälle, är det minst sagt spännande att fundera över drömmarna såg ut 1875.

”1875 började fabriken byggas och året efter började röken bolma ur den då enda skorstenen på fabriken. Den 23 augusti det året fick Engelsbergs Oljefabriks AB Kungl. Majt:s tillstånd att raffinera maximalt tusen fat råolja per år. Ett fat innehöll 159 liter råolja. Tusen fat ger alltså 159 000 liter. På ett år. Det är ungefär vad vi i världen idag gör av med på en sekund.”
Jag finner uppgifterna på Oljeöns hemsida och även om de nu inte skulle vara hundraprocentigt exakta skänker de ett nyttigt perspektiv att reflektera kring. Det som från början var ett hopp om rena hem med järnspis i köket och fotogenlyktor som lyste upp de hem som tidigare fått sin belysning från öppna eldstäder, har nu blivit ett oljeberoende som världen försöker ta sig hur med varierande framgång.

Men tillbaka till besöket på Oljeön. Det känns smått magiskt att kliva i land och att efter en stund träda in i själva fabriken som bevarats så som den fungerande en gång. En bit bort ligger arbetarbostäderna och mitt emot ön ligger den slottsliknande byggnad där en av direktörerna, Bengt Zetterström, bodde.
Att raffinaderiet byggdes mitt i Åmänningen kan kanske tyckas märkligt, men Pehr August Ålund hade erfarenhet av ett blixtnedslag och en brand i hans första fabrik i Annelund och valde säkerheten först.
Dessutom var det smidigt med transporter på Kolbäcksån och Strömsholms kanal som förenade sjön Barken vid Smedjebacken med Mälaren och Östersjön. Samtidigt utvecklades det svenska järnvägsnätet alltmer och där ingick också Engelsberg med det bruk som skulle vara i drift ännu några decennier.
Råoljan kom från Pennsylvania i USA och hade följaktligen redan transporterats långt när den nådde Oljeön.
Slutprodukterna var många och innefattade bland annat den finaste och klaraste fotogenen, smörjoljor till gevär och läderfetter.

En storlom glider ut från den gistna gamla bryggan när gruppen vandrar bort mot bostäderna. Vyn mot Engelsberg är hänförande och jag kan inte låta bli att ännu en gång fundera över den vackra och fantasifulla arkitektur som harmoniserar med naturen. Och apropå naturen och dess krafter – om man nu kan kalla det som initialt hade människan som upphov så – så påminns man om dessa blott ett stenkast bort, där spåren efter jättebranden 2014 vittnar om vad kan hända när mänsklig verksamhet går överstyr och kombineras med torka och vind.
Att anlägga raffinaderiet på en ö var nog inte så dumt tänkt, trots allt.

Mer än ett 20-tal heltidsarbetare var det aldrig fråga om och till dessa kom sedan daglönare när så krävdes. Ändå handlade det om ett helt litet samhälle som byggdes upp med förmansbostad, bageri- och tvättstuga och allt annat som krävdes för att hålla verksamheten vid liv. En smalspårig räls berättar om hur råoljan transporterades och lagerrum i sin tur om hur den förvarades.
Inne i själva fabriken finns några svart-vita foton som visar hur det en gång var och som tillsammans med synintrycken och den kunniga guidens ord hjälper till att skapa ett pussel av förståelse för den oljeraffinering som upphörde 1902 och fettproduktionen som pågick fram till 1927.
Då hade också den storskaliga aktiviteten på Engelsbergs bruk gått i graven (1919) och ortens betydelse som ett viktigt nav i den svenska industrin existerade inte längre.

Ännu är emellertid Engelsberg och Oljeön väl värt att besöka för att öka förståelsen för såväl gamla drömmar om utveckling som aktuella försök att skapa en ny inriktning för vårt moderna samhälle i en tid när naturen är hotad och medeltemperaturen på vår jord slår nya rekord.

Stefan Strömberg, författare

Ta sig dit
Det smidigaste, om man kommer söderifrån, att köra 66:an mot Fagersta och Sälen och ta av när man ser skylten mot Engelsberg. Eller också väljer man riksväg 70 över Sala, fortsätter 256:an mot Norberg och svänger av vid Hästbäck mot Engelsberg. Då får man som belöning se vad som hänt med området där det brann 2014.
Oljeön är öppen från 13 maj till 24 september och information om guidade visningar, tider och priser hittar du på den här länken:
Guidade visningar på Oljeön (fagersta.se)

Kulturreservatets folkhögskola – bortkastat eller högt värderat nav för landsbygdsutveckling, kultur och bildning.

Lämna ett svar

Texten nedan kommer från Kulturreservatets folkhögskola i Riddarhyttan.
Folkbildningsrådet har tyvärr fattat beslut om att skolan inte längre ska få statsbidrag och därmed måste skolan stänga.

Skolan är en drivande kraft i ekomuseets besöksmål ”Kulturreservatet i Skräppbo” och förutom att Ekomuseum Bergslagen tillfrågats om att gå in som medlemsorganisation i skolan, så finns idéer till många samarbeten och projekt mellan Ekomuseum Bergslagen och Kulturreservatets folkhögskola, som dokumentation, guideutbildning, integrationssamarbeten med mera.

Oavsett kopplingen till Ekomuseum Bergslagen är Kulturreservatets folkhögskola viktig för orten och området. Om den måste stänga kastas så många värdefulla möjligheter till utbildning, kulturutveckling, arbete, integration och mycket mer bort:

”För kännedom
Till invånare, verksamheter, föreningar, företag och kommun.

När Kulturreservatets folkhögskola stänger den 30/6 kommer några saker att försvinna.
Givetvis försvinner:

  • En skola med 70-80 deltagare som studerar svenska, grundskola, gymnasium, kultur och landsbygdsutveckling.
  • 8 engagerade lärare och skolledning som får söka sig annat arbete.
  • Dessutom försvinner ett 40-tal öppna program, teaterföreställningar och seminarier varje år.
  • Skolan försvinner också ur projekt, ur regionala och internationella samarbeten och kan inte längre vara en drivande kraft i dessa.
  • Skolan kan heller inte längre ansvara för samordning mellan studieförbund och vuxenutbildning – ett arbete som Kulturreservatets folkhögskola hittills bidragit till genom samordning av lokala scheman, programmet Mötesplats Skinnskatteberg och studievägledning mellan olika studieformer.
  • Skolan kan inte längre bidra till att stärka människors vilja till kunskap. Eller utgöra socialt stöd. Eller bygga mötesplatser på landsbygden.

Det är säkert uppenbart för de flesta.

Sedan finns det några saker man kanske tänker mindre på:

  • När skolan försvinner slutar morgonbussen från Skinnskatteberg till Riddarhyttan att gå.
  • När skolan försvinner går inte längre några deltagare uppför backen och ingen går ner till affären och köper matlåda.
  • När skolan försvinner, försvinner sannolikt gitarrundervisningen för barnen i Riddarhyttan.
  • När skolan försvinner, försvinner skolexpeditionen som hjälpt folk i byn med smått och stort.
  • När skolan försvinner, blir det färre som nås av kommunens program, för färre personer kommer att tipsa om det.
  • När skolan försvinner, försvinner vår möjlighet till samordning mellan verksamheter som exempelvis RSK:s barn- och ungdomsfotboll, gitarrundervisningen och framför allt den fina samverkan med förskolan Ekorren där det funnits en levande växelverkan mellan verksamheterna.
  • När skolan försvinner, hur blir det då med gräsklippning och skötsel av och runt lokalerna.
  • När skolan försvinner finns det inte längre någon som vattnar blommor och grönsaker.
  • När skolan försvinner, försvinner utrustning; bord, stolar, soffor, köksutrustning och inte minst skolans bibliotek.
  • När skolan försvinner släcks alla lampor och värmen skruvas ned på 10 grader.

När skolan försvinner, så ställs klockorna på noll och ansvaret som skolan tagit måste delas ut på andra eller lämnas för vinden.

När en skola försvinner måste tomrummet fyllas av andra.

Eller lämnas därhän.

Det är inte längre i våra händer. Vi tar däremot gärna emot förslag och initiativ fram till den 30 juni 2023. Sedan finns vi inte längre.”

Skogen, järnvägen, malmen och kulturen – jag ger mig av mot Uttersbergs bruk.

Lämna ett svar

Den nedlagda järnvägsstationen, som en gång var en betydelsefull omlastningsplats, med det något märkliga namnet Krampen, känns som en bra plats att börja på när jag ska berätta om min dag i Uttersberg och dess intressanta omgivningar.
Det är min vägvisare Lasse som tar mig dit. Annars hade jag nog missat denna speciella plats där det förflutna gör sig gällande på gott och ont. Som en påminnelse om vikten av att vårda den värld vi lever i här och nu.

Vi befinner oss 12 kilometer söder om Skinnskatteberg och här höll, i slutet av andra världskriget, några hundra sovjetiska soldater till. De hade lyckats fly nazisternas fångläger och trodde nog att allt därmed var gott och väl.
Det var det inte. Sverige lämnade ut dessa av kriget sargade män, forslade dem i låsta tågvagnar, till Josef Stalins Sovjetunionen. Vad som hände med dem där, vet jag inte, men Stalin såg på krigsfångar som förrädare som hellre borde ha tagit sina liv än kapitulera…

Krampen rymmer också en mer komisk aspekt av det här med järnvägar och anläggandet av dessa. Jag kommer att tänka på alla problem som det var med tunneln genom Hallandsåsen, när jag läser om att det, på grund av ett missförstånd, blev fel spårvidd på den räls som leder bort till Uttersberg. Därav Krampens betydelse som omlastningsplats när godset skulle vidare på stambanan mellan Krylbo och Mjölby.

I Uttersberg är friden total denna vackra vårdag när knopparna precis börjat slå ut. Vi vandrar på den gamla banvallen bort mot det vackra stationshus som rymmer en konstutställning och där det i direkt anslutning till detta finns en minst sagt spektakulär skulpturpark. Jag finner en variant av Reuterswärds obrukbara revolver, en skulptur av den riksbekanta och avlivade vargen Ylva och så en fascinerande bildpark som Eva Zettervall färdigställt.
Senare får jag se foton tagna under andra årstider och börjar så smått förstå det fina samspelet mellan konst, klimat och natur. Varje månad har sin charm. Ljuset faller olika och inramningen varierar mellan prunkande grönska och gnistrande snö.

Då och då ges det konserter här. Ja, det gör det ju på många håll, men här har man lyckats få skogsbolagen att låta bli att avverka just på grund av den akustik som den inramande skogen skapar.
Det är en vacker tanke omsatt i praktiken och återigen en underbar relation mellan natur och den av människan skapade kulturen.

Jag måste erkänna att jag upplever ett slags glädjeliknande rus när vi sedan traskar tillbaka till Galleri Astley för en kaffe och en bulle, innan vi tar trapporna upp till tredje våningen och utställningen med Ernst Neizveztnys verk.
Här är inte platsen att berätta utförligt om denne ryss, som fick tillstånd att flytta till USA, och sedan kom att tillbringa en rad somrar i det vackra Uttersberg där han blev en föregångare för många andra konstnärer som gjort samma sak.
Allt finns att läsa på nätet och i broschyrer, men jag måste nämna de två skulpturer som berör mig allra starkast: ”Livets träd” och så den som hyllar Raul Wallenberg för hans humanitära insatser.

Jag bär intrycken och känslorna med mig när jag beger mig av mot Östanfors hytta. Den plats där jag väl egentligen skulle ha börjat denna berättelse.
Redan på 1500-talet var det verksamhet här och sedan rullade det på. Moderniserades allt eftersom tills allting så småningom lades ner på 1920-talet efter en sista storhetstid med produktion av vedspisar. Då var man också en av Sveriges modernaste anläggningar med närliggande kraftstation och ett 30-tal gjutmästare anställda.
Idag ligger allt i ruiner, men det är likaväl spännande att vandra bland det som en gång var en hytta, en rostrugn, en banvall, ett kolhus och en del annat. Själv kan jag heller inte låta bli att försöka föreställa mig hur livet tedde sig för de familjer som levde i arbetarbostäderna i Uttersberg.

Ofta återkommer jag till samma tankar. Vilken historia Bergslagen bär på, och det spelar inte någon roll om man hamnar hemma hos Dan Andersson i Luossa, söker sig till Lapphyttan borta i Norberg, funderar över Strömsholms kanal och järnvägen eller, som nu, betraktar den väldiga slagghögen vid masugnen i Lienshyttan.
Det är spännande vart man än tar vägen. I Lienshyttan läser jag om slaggstenen man använde för att bygga hus och grunder i syfte att hushålla med träet som behövdes för andra ändamål.
Precis som vid Krampen, där jag inledde denna berättelse, känner jag hur förr och nu hör ihop och vad mycket vi har att lära av det förflutna. Hur behandlar vi människor? Vad gör vi med skogarna och hur mycket bryr vi oss om de vilda djur som lever där?
Så fungerar ett museum när det är som allra bäst.

Stefan Strömberg, författare.

Ta sig dit
Kommer du från Västeråshållet tar du 66:an mot Fagersta och
svänger av mot Skinnskatteberg strax efter Surahammar.
Väl framme i Skinnskatteberg är det vänster som gäller innan du
kör in i samhället.
Reser du istället 66:an från Sälen och Ludvika, svänger du höger nästan
framme i Fagersta och tar 68:an mot Örebro och följer skyltningen mot först
Riddarhyttan och sedan Uttersberg.

Surahammar – Mer än en korv på vägen

Lämna ett svar

Länge var Surahammar bara en bensinmack där jag fyllde på vattendunkar, tankade och drog i mig en korv innan jag körde vidare mot mitt hägrande hus i skogen. Tanken att fortsätta längre in i den gamla bruksorten slog mig inte ens. Lusten att komma fram och längtan att återse bergsmannagården drog mig snabbt vidare.
Nej, det var inte förrän jag fick i uppdrag att skriva om Sveriges första bil med förbränningsmotor som tillverkades i just Surahammar som jag hamnade där. Det var en vacker vår-vinterdag för ett år sedan och jag minns att jag, innan jag var framme, stannade till invid en stenmur och drack kaffe ur termosen jag plockat med mig. Och nog funderade jag över mitt uppdrag. Att jag, med högst begränsat motorintresse, om en liten stund skulle sitta och prata bilar och andra fordon med en grupp män som har det som största intresse och som vet hur man både skruvar isär och får ihop en Vabis från början av förreaseklet, kändes både lockande och skrämmande.

Nu återvänder jag för att fördjupa mig i den svenska industrihistorien och njuta en stund av vackra byggnader för såväl bostad som produktion. Det är en av de där typiska februaridagarna då man börjar hoppas på våren, men inte riktigt vågar lita på den.

Vinden är kall och tillsammans med Kolbäcksån gör den vandringen från mc-muséet Gyllene Hjulet till den magnifika herrgården som uppfördes av Erik Adolf Zethelius, som var en guldsmed från Stockholm, på 1850-talet en smula bister, men det är det värt. Som en kuriositet i sammanhanget kan nämnas att kostnaden för herrgården blev 65 000 riksdaler och att takplåtarna tillverkades på Surahammars bruk.
Samme Zethelius köpte bruket 1845 och med honom inleddes också en ny storhetstid för bruket och för Surahammar.
För att fortsätta med kuriosan finns verk av Erik Adolf Zethelius på Nationalmuseum i huvudstaden och det är även han som ligger bakom kronan och spiran i de norska riksregalierna. En tid var han dessutom riksdagsman för Borgarståndet.

Brukets historia, som startade med en kronohammare vid Kolbäcksån redan på 1500-talet, följer konjunkturerna i världen i sin produktion. Man har gått från järntackor av hög kvalité till att idag, som en del av Tata Steel med huvudkontor i indiska Bombay, tillverka tunn elektroplåt. Däremellan har det varit allt från järnvägshjul till bilar och grundande av företaget Vabis som sedan flyttade till Södertälje. Den som blir nyfiken på biltillverkningen i Surahammar kan läsa mer om detta i Ekomuseums magasin från 2022. En skrift som har det passande namnet ”Makalösa manicker”.

Den bitande vinden förenar sig med historiens vingslag när jag går längs med det brusande vattnet i ån fram till bruksmuseet som är inrymt i det som en gång var verkstadslokalen. Tyvärr är det stängt, men därinne kan man följa hela kedjan från tackjärnen till de färdiga järnvägshjulen.
Där finns också loket Vaulunder som tillverkats i Kristinehamns mekaniska verkstad och som trafikerade den järnväg som invigdes 1876. Anställda fick åka med om de ville, men om de gjorde det var det på egen risk.

Muséet är, som sagt, inte öppet denna dag, men i gengäld hör jag ljuden från den tillverkning som sker idag borta på bruket där jag står invid ån och låter blicken på nytt fastna på herrgården.
Det mesta i Surahammar andas transporter, tänker jag. Från min egen som går från Stockholm till min bergsmannagård i södra Dalarna, till den plåt som nu tillverkas med ett indiskt företag som huvudman.
Produktion ska ha startat redan under Gustav Vasas tid och får nytt bränsle när Strömsholms kanal invigs och accelererar sedan med järnvägens utbyggnad. Så småningom gör bilen entré och det blir Gustaf Eriksson, som anställs 1897, som får uppdraget av bruksdisponenten major Pettersson att utveckla en bil som kan ”rulla minst 10 meter”.

Till sist funderar jag en stund över namnet Surahammar och var det kan komma ifrån. Nyligen var jag i Småland och fascinerades av alla kronobergska ortsnamn som slutar med ”måla”. Det betyder ”inhägnad jordbit”. I Hälsingland är det mycket ”ånger” och det syftar i sin tur ”vik”.
Och så ”sura” då i Surahammar… Det har sitt ursprung i de sanka stränderna invid de närliggande sjöarna Västersjön och Östersjön, medan ”hammar” förstås har med järntillverkningen att göra.


Så långt kommen i mitt besök i den gamla bruksorten känner jag att det, trots kaffe och bulle, börjar suga i magen. Det får blir en korv på macken innan jag fortsätter. Men potatismos och räksallad. Det är dumt att bryta en väl inkörd tradition.

Stefan Strömberg, författare

Ta sig dit
Surahammar ligger 2,5 mil från Västerås, på vänster sida om 66:an.
Bruksmiljön, MC-muséet, herrgården och de andra miljöerna når du
om du svänger av vid första avfarten och följer Västeråsleden ner till
Bruksvägen.

Luossastugan – dikterna, musiken, milorna och lägerelden.

Lämna ett svar

När min mamma lyssnade till ”Omkring tiggarn från Luossa”, Hootenanny Singers version, hemma i köket hade jag inte en aning om vem Dan Andersson (1888-1920) var. Många år senare, när Perssons Pack spelade in ”Brooklandsvägen”, hade jag bättrat på den bristen på kunskap, men jag var ändå förvånad att också det här var ett verk av Dan Andersson.

Jimmy Tingstedt, en av guiderna vid Luossastugan. Foto, Stefan Strömberg.

Jimmy Tingstedt, en av guiderna vid Luossastugan. Foto, Stefan Strömberg.

Ytterligare några år senare besöker jag Luossastugan vid Skattlösberg för första gången och det ger mig en helt ny inblick i Anderssons skapande. Det var här i Finnmarken han drömde sig iväg. Det var här det frö såddes till det alltför kortvariga livsverk som kommit att bli en av våra vackraste kulturskatter. Ja, det var här berättelserna om och upplevelsen av fattigdomen, slitet i kolmilorna och Finnmarkens verklighet omvandlades till sånger, poesi och noveller.

Senaste gången jag besökte Skattlösberg och Luossastugan var det tidig sommar och riktigt varmt. Som jag vandrade där på stigen kände jag mig plötsligt förföljd och när jag vände mig om såg jag att jag fått sällskap av en flock kor som uppenbarligen tyckte det var mer spännande att ta rygg på mig än att beta och idissla i trädens skugga.
Stigen slingrade sig fram genom det böljande odlingslandskapet från bilparkeringen och bort mot stugan. Skogen närvarande naturligtvis, och så där framme; en man i vit skjorta, väst och hatt. En gitarr.
Var det månne Dan Andersson själv som återuppstått vid den stuga där han författade några av sina finaste alster? Nej, naturligtvis inte, men väl Jimmy Tingstedt, en av de fantastiska guider som till musik berättar historien om Anderssons liv från födelsen i skolhuset i Skattlösberg till den alltför tidiga döden på hotell Hellman i Stockholm, där man slarvat med vädringen efter att ha använt vätecyanid mot väglöss.

På väg till stugan från parkeringen. Foto, Stefan Strömberg.

På väg till stugan från parkeringen. Foto, Stefan Strömberg.

Ja, till musik får jag historien om Dan Andersson liv. Resan som tonåring på egen hand till USA. Utbildningen på Brunnsviks folkhögskola. Kärleken och skapandet. Och så döden då förstås när han var på väg att söka jobb på en tidning i Stockholm.
Tingstedt ömsom sjunger fram och ömsom berättar om det hårda livet där fadern först var lärare och sedan torpare och skomakare. Här fanns bröder; en syster som dog och en som överlevde.
Kärleken hette Olga och hon var gravid när Dan Andersson dog. Såväl på moderns som faderns sida fanns skogsfinnarna. De som kommit vandrande från öst och nyttjade svedjebruket för att få rikliga skördar.
Ja, så var det och när Dan Andersson föddes var det också kamp om den skog som, precis som idag, skulle räcka till allt. Överallt eldades det. Milorna krävde mycket ved när järnet skulle fram och det som låter så vackert i ”Omkring tiggarn från Luossa” var ett hårt slit som man kan bevittna överallt i det på natur, kultur och historia så rika område som kallas Bergslagen.

I stugan. Foto, Stefan Strömberg.

I stugan. Foto, Stefan Strömberg.

Inne i Luossastugan, som sköts om av Skattlösbergs bygdegille, finns en bokhylla, en gitarr och ett skrivbord kvar som minne av Dan Anderssons liv och gärning. Tillsammans med naturen, Jimmy Tingstedts sånger och berättelser och poetens egna ord, skapar de en bild av en orolig själ, en sökare, en man som ville mer med sitt liv än att följa i sin faders spår i hembygden.
Sedan 1988 – då det var 100 år sedan Dan Andersson föddes – firas varje år Dan Anderssonveckan, en vecka som i själva verket är nio dagar med musik, poesi, olika aktiviteter och som avslutas med Luossafesten den första söndagen i augusti.

När jag lämnar Luossastugan och trubaduren med sin gitarr hör jag fortfarande sången från lägerelden och minns min mamma och hur vi tillsammans lyssnade på den melodi som fått nytt liv med mina besök i Skattlösberg. Och när jag en stund senare passerar Brunnsviks folkhögskola och följer riksväg 66 längs med sjön Väsman är det inte längre en flock nyfikna kor som följer mig utan en poet som skrev sin och bygdens historia och som lämnade oss med en sorgsen undran om vad han skulle ha åstadkommit om han fått leva lite längre.

Stefan Strömberg, författare, har skrivit denna text och mer av honom kan du läsa i ett blogginlägg från 3 oktober 2022 samt i Magasinet 2021 och 2022. 

Ta sig dit
Skattlösberg ligger 35 km nordväst om Ludvika,
mellan Sunnansjö och Fredriksberg (väg 245).
Från parkeringen går man sedan 800 meter.

Här kan du läsa om Skattlösberg och Luossastugan på Ekomuseum Bergslagens hemsida.

Ett golv under golvet.

Lämna ett svar

När du går in i byggnaden där serveringen ligger intill slottet i Strömsholm kan du se en ruta i golvet som är täckt med tjockt plexiglas. Där under, några decimeter ner, syns tegel, liknande det som ligger i golvet du går på.

Skillnaden är att teglet där nere är gammalt. Så pass gammalt att på det gick drottning Hedvig Eleonora under senare halvan av 1600-talet.

 

Det var nämligen hon som lät bygga slottet så som det ser ut nu och även just det här huset med tegelgolvet, med hjälp av arkitekten Nicodemus Tessin den äldre.

Tidigare fanns ett annat stenhus här på området, byggt 1550 av Gustav Vasa, och det fick hans fru Katarina Stenbock ärva när han dog.

Vad gjorde Katarina Stenbock i byggnaderna här då, hur såg hennes vardagar ut, hur kändes hennes kläder, vad hade hon för arbetsuppgifter och vilka sociala sammanhang levde hon i? Och hur såg samma saker ut för Hedvig Eleonora?

 

Slottet är öppet för visningar under sommarhalvåret och då kan du få svar på en del av de här frågorna och du får veta mycket mycket annat om kungligheter och saker som har hänt här genom århundradena.

 

2020 öppnar slottet för visningar i juni. Här är länken till slottets egen hemsida: stromsholms-slott.html