I Ekomuseum Bergslagen har ett projekt ägt rum där konstnärer har skapat AR-upplevelser, alltså ”augmented reality-upplevelser” eller ”förstärkt verklighet-upplevelser”. Miljöerna var Röda jorden i Riddarhyttan och Norbergs gruvlavar. Nu presenteras verken på ett kulturlabb på Västmanlands läns museum, se informationen här nedan.

”Möt konstnärerna bakom verket ”Spöklika järnverk” och den nya AR-appen BergslagenAR!
Varmt välkommen till ett spännande Kulturlabb som blandar digitala och fysiska verkligheter! Träffa människor från förr!

Kulturlabbet arrangerar presentation, samtal och mingel med Artificial Ingenuity Artificial Ingenuity Creative Art + Tech Studio som består av konstnärerna Paola Torres Núñez del Prado och Jonas Jonsson. Vi pratar om hur dom arbetade fram BergslagenAR och verket ”Spöklika järnverk” som finns på Röda Jorden i Skinnskatteberg och i appen! Verket kan upplevas på Karlsgatan 2 under kvällen. Artificial Ingenuity bjuder in till samtal om konst och avancerad ny teknik, berättande utifrån plats och historia men också om framtida eventuella samarbeten, appen har plats för fler konstverk.

I BergslagenAR och invid Mimverlaven i Norberg finns också verket ”I lave you” av konstnären Yuvia Maini, även detta kan upplevas under kvällen.

Kulturlabbet hålls på svenska och engelska.

Vi bjuder på fika! Ytterligare servering är tillgänglig i cafét.

Tid: 29 oktober kl. 17.00-19.00 med möjlighet att stanna kvar till 20.00

Plats: Karlsgatan 2, Västerås, caféet.

Kulturlabbet är en mötesplats för konstformerna litteratur, konst och film och är en dynamisk träffpunkt med presentationer, kurser, workshops och föreläsningar. Vi rör oss mellan det globala och lokala. Tar stora generella grepp och borrar in oss i detaljer. Vi väcker frågor och skapar debatt. Vill du arrangera Kulturlabbet eller har du frågor kring eventet – maila mig!

Verken och appen togs fram under ett residens hos Ekomuseum Bergslagen i samarbete med och med stöd från Resurscentrum Konst Västmanland.

Bjud gärna in vänner och sprid informationen till andra som ni känner som ni tror kan vara intresserade!

Aktivitetskalender regional utveckling – Region Västmanland

In English:

Meet the artists behind the work “Ghostly Ironworks” and the new AR app BergslagenAR!
Warmly welcome to an exciting Kulturlabb that blends digital and physical realities! Meet people from the past!

Kulturlabbet hosts a presentation, conversation, and mingle with Artificial Ingenuity Artificial Ingenuity Creative Art + Tech Studio, consisting of artists Paola Torres Núñez del Prado and Jonas Jonsson. We’ll talk about how they developed BergslagenAR and the artwork “Ghostly Ironworks”, which can be experienced both at Röda Jorden in Skinnskatteberg and in the app! The piece will also be on display at Karlsgatan 2 during the evening. Artificial Ingenuity invites you to a conversation about art and advanced new technology, storytelling rooted in place and history, and potential future collaborations—the app has room for more artworks.

In BergslagenAR and next to the Mimerlaven in Norberg, you’ll also find the artwork “I lave you” by artist Yuvia Maini, which can also be experienced during the evening.

Kulturlabbet will be held in both Swedish and English.
We’ll be serving fika! Additional refreshments are available in the café.

Time: October 29, 17:00–19:00, with the option to stay until 20:00
Place: Karlsgatan 2, Västerås, at the café

Kulturlabbet is a meeting place for the art genres literature, visual art, and film—a dynamic hub for presentations, courses, workshops, and lectures. We move between the global and the local, take broad perspectives and dive deep into details. We raise questions and spark debate. If you’d like to organize Kulturlabbet or have questions about the event—mail med back!

The artworks and the app were developed during a residency at Ekomuseum Bergslagen, in collaboration with and supported by Resurscentrum Konst Västmanland.

Feel free to invite friends and share the information with others who might be interested by charing the mail or the calender!

Aktivitetskalender regional utveckling – Region Västmanland

Under 2024 har konstnären Yuvia Maini samt konstnärsduon Paola Torres Núñez del Prado och Jonas Jonsson fått tillgång till Ekomuseum Bergslagens olika besöksmål och arbetat fram två platsspecifika AR-konstverk. Ett vid Mimerlaven i Norberg och ett vid Röda Jorden i Riddarhyttan, Skinnskatteberg.
Du möter konsten på platserna genom din telefon och appen HUBBLA.

 
HUBBLA är en Augmented Reality (AR)-app som är utvecklad av Region Västmanland och finns att ladda ner på Google play eller app-store.
 
Konsten har en förmåga att levandegöra vår historia och vårt kulturarv och vågar titta på historien på nya sätt. AR-teknik, som konstnärerna har använt här, kan få oss att se bakåt i tiden och gestalta det som annars är osynligt för oss.
 
Under vernissagen, som äger rum både vid Mimerlaven och vid Röda Jorden, den 11 april (se information nedan) är konstnärerna på plats och hjälper till med teknik och håller kreativa workshops.
 
Så här säger konstnären Yuvia Maini om sitt verk ”I lave you” som är skapat till Mimerlaven.
 

 
””I lave you” är ett kärleksbrev dedikerat Norbergs över 700 år långa historia med sin gruva – en turbulent relation som lett fram till idag. I verket är 15 historiska byggnader knutna till den lokala gruvnäringen rekonstruerade. I den så kallade ”laven”, som verkets titel syftar på, fanns all den mekanik som gjorde det möjligt att hämta upp malmfyndigheterna från underjorden. Lavarna har sett olika ut genom historien, och har bestått av olika material, och präglats av olika arkitektur och ingenjörskonst. Mimerlaven, som byggdes i Norberg 1960 är den modernaste laven, var en gång i tiden en central upphämtningsplats för järnmalm i trakten.
 
Genom tekniken Augmented Reality synliggörs alla de historiska byggnader som föregått Norbergs nuvarande Mimerlav. Rekonstruktionen baserar sig på historiska foton av olika lokala lavar i Kärrgruvan, Klackberg och Kallmora. Fotona har sedan gestaltats som interaktiva 3D-modeller bland annat med hjälp av AI-teknik. Verket ”I lave you” belyser hur manuellt arbete allt oftare omdefinieras med hjälp av modern teknologi, och påtalar vikten av att inte glömma historiska kärleksrelationer.”
 
Till verket har Yuvia Maini bjudit in ljudkonstnären Feronia Wennborg att skapa spatiala ljudlandskap som besökaren kan interagera med. De båda konstnärernas vägar korsades under Norbergsfestivalen där Wennborg fyllde den 64 meter höga och 325 meter djupa Mimerlaven med taktila ljudbilder och ”maskinära” toner som förde tankarna till det nära förhållandet mellan människa och natur.
 
”Spöklika järnverk” heter Paola Torres Núñez del Prados och Jonas Jonssons verk i Röda Jorden.
 

 
De arbetar tillsammans och kallar sig ”Artificial Ingenuity” och berättar att de har utvecklat AR-upplevelser för andra konstnärer, men här riktar sitt fokus mot Röda Jordens historia – ett område av stor betydelse under den tidiga järnåldern som också spelat en viktig roll för Västmanlands framväxt. ”Utgrävningar visar att järn utvanns här redan på 700-talet f.Kr. under sen bronsålder. Hur tedde sig egentligen livet och hur såg människorna ut under den här tiden då ugnarna var som mest aktiva? Verket Spöklika järnverk har en estetik som är inspirerad av dataspelsvärlden. Det lyfter fram hur historia ofta oproblematiskt skrivs utifrån påhittade föreställningar. På plats vid Röda Jorden kan besökare genom verket uppleva historien på plats under 700-talet f. Kr. då ugnarna var mycket aktiva i Västmanland.”
 
Vernissage 11 april
 
Konst som levandegör industriarvet
NORBERG Mimerlaven, Gamla Bangatan 6
Tid: 10.00 – 11.30
RÖDA JORDEN, Riddarhyttan, Skinnskatteberg
Tid: 14.30 – 16.00
 
Verken finns att se på platserna fram till den 30 juni 2025, eventuellt längre.
Ingen föranmälan krävs till vernissagen, men om ni vill komma större grupper, maila: jenny.berntsson@regionvastmanland.se alternativt info@ekomuseumbergslagen.se

Klenshyttan. Foto Stefan Strömberg

De fantastiska sommardagarna lägger sig på rad. Förundrad ser jag lekfullt flygande ladusvalor som tycks tävla om vem som vågar flyga närmast mitt huvud.
På väg till en vän i Grängesberg stannar jag till i Klenshyttan, som jag tidigare bara åkt förbi, för att ta mig en titt på den välbevarade masugnen och rostugnen. Grängesberg – tillsammans med platser som Ängelsberg och Norberg – har förresten kommit att bli en ort som för mig förklarar mycket av industrialismens och folkhemmets framväxt i Sverige. Från det allra första brytandet av järnmalm, via storhetstiden med levande småorter, täta järnvägsförbindelser, fackföreningarnas ökade inflytande och allmänt bättre levnadsvillkor till dagens moderna samhälle där vi befinner oss i ett läge då man varken vet om man ska förtvivla eller hoppas.
 
Nu funderar jag över arbete och tro – en gång var de oskiljaktiga. Själv lever jag ju i en annan tid och det är inte helt lätt att sätta sig in i religionens betydelse på 1700-talet. Därför tar jag mig sedan, som ett slags komplement till besöket i Klenshyttan, till Lisjö brukskyrka.
Bara namnet… ”Brukskyrka”. Allt var kopplat till bruket förr, med ord som brukspatron och brukshandel som givna benämningar.
 
Att det överhuvudtaget byggdes brukskyrkor hade flera orsaker. Dels krävde hårdnande konkurrens bättre bostäder för smederna, för att locka till sig bra arbetskraft. Här byggdes kapellet på övervåningen och arbetarbostäder på nedervåningen. Fram till 1809 rådde kyrkoplikt i Sverige och eftersom det många gånger var långt till den ordinarie församlingskyrkan, blev det bekvämare för arbetarna med en brukskyrka på nära håll, samtidigt som patron inte riskerade att förlora i lönsamhet när hans anställda blev strandsatta någonstans, till exempel på grund av oväder, på väg till eller från den vanliga kyrkan.
Att brukspatron själv sedan fick utse prästen i sin kyrka hade han säkert inget emot. Då kunde han be prästen ingjuta arbetsmoral och lydnad, samtidigt som det utlovades lön för mödan i ett framtida himmelrike bortom döden.
Vill man kan man därför se uppförandet av en brukskyrka som en privat investering i tron med god ekonomisk avkastning som en ej oväsentlig ingrediens.
Lisjö brukskyrka stod färdig 1794, alltså 15 år innan kyrkplikten avskaffades. Historien förtäljer inte om patron Warner Groen, därför i efterhand tyckte det var en onödig kostnad. Å andra sidan inrymde ju byggnaden såväl bostäder åt smederna som en skolsal på övervåningen, så kanske var han trots allt nöjd.
Skolplikt för alla barn infördes visserligen inte förrän 1842, med folkskolestadgan, men nog var det bra redan innan dess med lite utbildning för barnen. Om inte annat kunde de ju nu som läskunniga lättare läsa ta till sig den bibel och den psalmbok som var den litteratur som fanns tillgänglig innan studieförbunden, nykterhetsorganisationerna och fackföreningarna förändrade detta faktum.
 
På den slingrande och smala vägen mellan Surahammar och Lisjö, för jag åter in det hårda slitet i Klenshyttan i mina funderingar. Där gick järnvägen som en nödvändig förbindelse mellan gruva, ugnar och slutanvändare. En ekonomins och produktionens nödvändiga pulsåder om man så vill.
Med brukskyrkan hittar jag kopplingen mellan jorden och himlen, mellan hopp och förtvivlan och ser hur den av Gud inrättade ordningen lyckas hålla de många i schack trots att de som bestämde bara var några få.
Allt hänger ihop och båda platserna är idag fantastiskt vackra, trots att den industriella verksamheten upphört. Eller kanske just därför…
Jag missar avtagsvägen till brukskyrkan och får syn på en man som stannat till med sin bil invid en skogsglänta och frågar honom om vägen. Han har inga problem med att leda mig rätt, eftersom det är självaste ordföranden för den stiftelse som sedan 1979, efter att den under ett sekel tillhört Sura församling, sköter kyrkan i Lisjö, som jag råkat stöta på.
Byggnaden gör sig bra i grönskan och jag tänker snarare på ett hus med många funktioner än på en kyrka när jag betraktar den, men fortfarande håller man gudstjänst några gånger om året.
När jag besöker Lisjö är dock stillheten i det närmaste total i den prunkande jordbruksbygd som rymmer åkrar och hästgårdar.
 

Informationstavla vid Klenshyttan. Foto Stefan Strömberg.

Från lokmuseet i Grängesberg till Bråfors bergsmansby.

Det är en av de där förföriskt vackra sensommardagarna som man efteråt minns med vemodig förtjusning eller också ”glömmer bort” när dimman, regnet och kölden tycks vara det enda som ett par månader senare existerar i höstmörkret.
Jag stannar till vid rastplatsen invid sjön Barken, just utanför Smedjebacken. En av Sveriges vackraste sägs det och en bit ner slingrar sig rälsen bort mot Fagersta och Ängelsberg. Rälsen som utgör en ständig påminnelse om järnets betydelse i Bergslagen.
Ekomuseum Bergslagen, ja…Lika stort som Tokyo, berättade en professor från Japan som jag åkte runt med i två dagar till olika sevärdheter i området. Men Tokyo har 14 miljoner invånare. I det som utgör museet ryms, förutom människorna, också naturen, det förflutna, berättelserna och de sammanhang som bildar mänsklighetens och vår planets historia.

Jag är på väg från lokmuseet och Källfallets arbetarbostäder i Grängesberg till Bråfors bergsmansby utanför Fagersta. I minnet bär jag med mig stenhuset i Surahammar och besöket vid Trångfors smedja häromdagen.
I mitt huvud försöker jag skapa en historisk linje och ta till mig den förklaring som mina möten med det som en gång var, och som fortfarande till viss del består, skänker mig. Ekomuseum Bergslagen är på riktigt. Det börjar inte och det inte tar slut. Varken geografiskt eller i tiden.

Lokmuseet i Grängesberg är fantastiskt. Jag hamnar mitt emellan min barndoms modelljärnväg och den kommande resan med inlandsbanan. Den har jag rest på tidigare och nu förenar sig bilderna av fotona på rallarna på museet i Sorsele och deras mödosamma slit för att få ihop den järnväg som invigdes i Kåbdalis 1937 med de arbetare som arbetade med malmen i Trångfors. Den malm som krävde de transporterleder som band samman Bergslagens rika berggrund med havet i öster.
Och för att riktigt knyta ihop historien med nuet besöker jag några veckor efter de tilldragelser jag skriver om här Kiruna och den gruva som ska vara världens modernaste och där de starkaste lok som finns på vår jord drar till synes oändliga rader med vagnar till hamnarna i Narvik och Luleå.
För att förstå nuet och därmed kunna påverka framtiden på ett rimligt vis måste man känna till det förflutna. Jag vet inte hur många gånger jag uppfyllts av den tanken när jag rest runt och besökt Ekomuseums gruvor, stugor, vandringsstigar eller kolmilor. Det är ett ständigt pusslande för att förstå och för min del inleddes detta pusslade när jag häpnade inför mayakulturens pyramider på Yucatanhalvön i Mexiko. Ja, det var då jag begrep att skolans utantillinlärning av historiska fakta hade mycket lite att göra med de förklaringar jag sökte.
När jag vandrar genom tredjeklassvagnarna på lokmuseet i Grängesberg anar jag samma drömmar som jag möter i de vackra och renoverade arbetarbostäderna i Källfallet. Ett hopp som jag tycker saknas i dagens samhälle trots att vi, åtminstone materiellt, har det bättre på så många vis.

I Bråfors bergsmansby känns det som om tiden har stått stilla, trots att jag får veta att husen flyttats runt, kapats och nu bildar andra formationer än de än gång gjorde. Inuti är det samma sak. Möblemanget och målningarna i salen på andra våningen utgör ett levande museum som bebos av samma släkt sedan sex generationer tillbaka.
Redan på 1200-talet bröts järnmalm i gruvorna runtomkring och tillsammans med verksamheten runt närliggande Norberg bekräftar de bilden av trakten som Sveriges ekonomiska centrum och industrins vagga.
Inuti Brategården, som huvudbyggnaden heter, finns också – utöver all annan fantastisk konst, bland annat med bibliska motiv – akvareller av Fanny Brate som många menar var den som inspirerade Carl Larsson och inte tvärtom.

Jag kan inte släppa tanken på en resa som i själva verket är ett pussel när jag så småningom lämnar Bråfors bergsmansby och via Fagersta åter letar mig hemåt på 66:ans asfalt. Ett flerdimensionellt pussel med ett oändligt antal bitar som man kan hålla på med hur länge som helst utan att tröttna.
Ekomuseum Bergslagen inte bara berättar hur det var utan är också en del i en förklaringsprocess som gör det möjligt att förstå det som äger rum här och nu i Sverige. Jag tänker på allt från skogsbruk till järnhantering och de drömmar om fossilfritt stål som vi ännu inte vet om de kan bli verklighet i stor skala eller inte. Bergslagen söker sin plats i den här moderna processen och man gör det utifrån en historia som inte liknar någon annan i vårt avlånga land.

Stefan Strömberg, författare och nu tillsammans med Nette Wermeld Enström, aktuell med boken ”Mellan oss skapas världen – känslor och tankar om vår enda jord”.

Foto Stefan Strömberg.

Ta sig dit
Skaffa en karta (se länk) över Ekomuseum Bergslagen och sök upp
de platser som lockar dig mest.
Platserna jag nämner i texten finns där och den enda nödvändiga rådet
är; se till att du har gott om tid.
Karta • Ekomuseum Bergslagen

Texten nedan kommer från Kulturreservatets folkhögskola i Riddarhyttan.
Folkbildningsrådet har tyvärr fattat beslut om att skolan inte längre ska få statsbidrag och därmed måste skolan stänga.

Skolan är en drivande kraft i ekomuseets besöksmål ”Kulturreservatet i Skräppbo” och förutom att Ekomuseum Bergslagen tillfrågats om att gå in som medlemsorganisation i skolan, så finns idéer till många samarbeten och projekt mellan Ekomuseum Bergslagen och Kulturreservatets folkhögskola, som dokumentation, guideutbildning, integrationssamarbeten med mera.

Oavsett kopplingen till Ekomuseum Bergslagen är Kulturreservatets folkhögskola viktig för orten och området. Om den måste stänga kastas så många värdefulla möjligheter till utbildning, kulturutveckling, arbete, integration och mycket mer bort:

”För kännedom
Till invånare, verksamheter, föreningar, företag och kommun.

När Kulturreservatets folkhögskola stänger den 30/6 kommer några saker att försvinna.
Givetvis försvinner:

• En skola med 70-80 deltagare som studerar svenska, grundskola, gymnasium, kultur och landsbygdsutveckling.
• 8 engagerade lärare och skolledning som får söka sig annat arbete.
• Dessutom försvinner ett 40-tal öppna program, teaterföreställningar och seminarier varje år.
• Skolan försvinner också ur projekt, ur regionala och internationella samarbeten och kan inte längre vara en drivande kraft i dessa.
• Skolan kan heller inte längre ansvara för samordning mellan studieförbund och vuxenutbildning – ett arbete som Kulturreservatets folkhögskola hittills bidragit till genom samordning av lokala scheman, programmet Mötesplats Skinnskatteberg och studievägledning mellan olika studieformer.
• Skolan kan inte längre bidra till att stärka människors vilja till kunskap. Eller utgöra socialt stöd. Eller bygga mötesplatser på landsbygden.

Det är säkert uppenbart för de flesta.

Sedan finns det några saker man kanske tänker mindre på:

• När skolan försvinner slutar morgonbussen från Skinnskatteberg till Riddarhyttan att gå.
• När skolan försvinner går inte längre några deltagare uppför backen och ingen går ner till affären och köper matlåda.
• När skolan försvinner, försvinner sannolikt gitarrundervisningen för barnen i Riddarhyttan.
• När skolan försvinner, försvinner skolexpeditionen som hjälpt folk i byn med smått och stort.
• När skolan försvinner, blir det färre som nås av kommunens program, för färre personer kommer att tipsa om det.
• När skolan försvinner, försvinner vår möjlighet till samordning mellan verksamheter som exempelvis RSK:s barn- och ungdomsfotboll, gitarrundervisningen och framför allt den fina samverkan med förskolan Ekorren där det funnits en levande växelverkan mellan verksamheterna.
• När skolan försvinner, hur blir det då med gräsklippning och skötsel av och runt lokalerna.
• När skolan försvinner finns det inte längre någon som vattnar blommor och grönsaker.
• När skolan försvinner, försvinner utrustning; bord, stolar, soffor, köksutrustning och inte minst skolans bibliotek.
• När skolan försvinner släcks alla lampor och värmen skruvas ned på 10 grader.

När skolan försvinner, så ställs klockorna på noll och ansvaret som skolan tagit måste delas ut på andra eller lämnas för vinden.

När en skola försvinner måste tomrummet fyllas av andra.

Eller lämnas därhän.

Det är inte längre i våra händer. Vi tar däremot gärna emot förslag och initiativ fram till den 30 juni 2023. Sedan finns vi inte längre.”