Innan jag fick reda på att jag var färgblind, ville jag bli lokförare. Det var i lågstadieåldern och jag fick nöja mig med att leka med min Märklinjärnväg. Så småningom blev det tågluff ut i Europa och även en del märkliga tågupplevelser i Syd- och Centralamerika.
Minnena kommer över mig som en flodvåg när Torgny Blylod, Sten Nordström och Tore Långbacka med gemensamma krafter öppnar portarna till vad som är Sveriges äldsta bevarade lokstall.

Vi befinner oss i Kärrgruvan, i utkanten av Norberg, och det är en sådan där härlig vårdag då man verkligen känner hur livet börjar om efter en lång och seg vinter. Jag har stämt möte med tre medlemmar i ENJ – Engelsberg Norbergs Järnvägshistoriska Förening – för att få höra mer om den tågtrafik som dess värre ligger nere denna sommar på grund av problem med tillstånd från Trafikverket, om historien som lade grunden till Bergslagens järnvägar och om framtiden för den spårbundna trafiken.
– Det började redan på 1100-talet”, säger Sten Nordström när jag ber om en tillbakablick och det är förstås sant. För redan då fanns det en hytta i Olsbennings bergsmansby, på andra sidan Norberg, där man framställde järn och ska man sammanfatta Bergslagens ekonomiska historia ryms stora delar just i järnet, skogen och transporterna.

Innan ENJ startade sin verksamhet 1999 fanns det föreningar som verkade för att bevara rälsen som Transportstyrelsen ville riva upp, som värnade lokstallet och som intresserade sig för ånglok.
2000 började man köra dressiner för att rädda järnvägen och enligt Sten Nordström var det många som lärde känna backarna mellan Kärrgruvan och Ängelsberg den hårda vägen, när de skulle trampa uppför.
Och där har ni förresten sträckan på den järnväg som ENJ normalt trafikerar med rälsbuss om somrarna; Kärrgruvan – Snyten – Ängelsberg, där den sista delen är elektrifierad.
Rälsbussen, ja… Det var den jag fick syn på när portarna till lokstallet öppnades. Nu blev den ingången till den här texten. En gång var det just en sådan som var min länk ut i världen, när den tog mig genom det småländska höglandet, från Vetlanda till Södra stambanan i Nässjö. Minnen var det och jag kan riktigt känna hur den kränger medan farten ökar, när vi äntrar det stillaståendet fordonet med sina slitna säten och en historia som tog sin början någon gång under 1950-talets andra hälft.
ENJ köpte sin första rälsbuss i Bollnäs. Det var 2 medlemmar i föreningen som körde godståg, som upptäckte den övergivna vagnen som 2003 började gå i sommartrafik för turister. Sedan dess har man skaffat sig ytterligare två som nu står parkerade i Ängelsberg.

1853 rullade det första tågsetet i Kärrgruvan och det drogs av ”Förstlingen” som tillverkats i Eskilstuna och namnet kom sig – naturligtvis – av att det var det första svensktillverkade ångloket.
Sedan följde lite konkurser, andra problem och tillbyggnader, men från 1856 finns en fungerande bana som tar malmen från gruvorna kring Norberg till Ängelsberg vid sjön Åmänningen för vidare transport, via Strömsholms kanal och Kolbäcksån, till Mälaren för att sedan forslas till järnverk i Sverige och Europa.

Mönstret var detsamma, då som nu. Det handlar om en råvara som ska transporteras från platsen för brytning till bearbetningsplatserna och sedan slutkunden. Tillgång, efterfrågan, drivmedel och teknik avgör.
I mitten på 1800-talet tänkte man inte så mycket på klimatet, men utvecklingen ledde till att ångan blev diesel och så småningom elektricitet.

Den här sommaren, när rälsbussarna inte kan köras, får medlemmarna i ENJ ägna sig åt underhåll och det behövs det också. Något som, om vi förflyttar oss till nutid och framtid, problemen med malmbanan i norr visar. Det talas om expanderande gruvbrytning, fossilfritt stål och grön tillväxt i största allmänhet, men det fungerar inte eftersom man sparat pengar och inte hållit järnvägen i gott skick, eller byggt dubbelspårigt för den delen. För LKAB handlar det om miljonförluster varje dag på grund av transportproblemen.

När vi skiljs åt – jag och de tre vänliga och kunniga männen i ENJ som berättat mycket mer än vad som får plats här – har jag samma känsla som vanligt när jag besökt något av Ekomuseum Bergslagens intressanta utflyktsmål. Det ÄR en levande resa i tiden. Medan jag pratat med Sten Nordström, Torgny Blylod och Tore Långbacka har jag kört Märklinjärnväg, tågluffat, sett det första malmtåget lämna Kärrgruvan 1853, följt utvecklingen av det svenska järnvägsnätet, reflekterat över drömmen om fossilfritt stål och betydelsen av järnvägsunderhåll samt beundrat det stationshus i Kärrgruvan som medlemmarna i ENJ byggt upp efter att ha flyttat det hit från Ängelsberg.

1962 upphörde den reguljära persontrafiken mellan Kärrgruvan och Ängelsberg, på 1970- och 80-talet fraktades flytande järn till Surahammar och sedan pågick ytterligare en tid transport av makadam.
Nu är det ENJ som håller sträckan vid liv och låt oss hoppas att tillståndsproblemen löser sig snart så att turisttrafiken – som också kan omfatta buss och ångbåt på Åmänningen – snart kommer igång igen. Jag längtar redan efter att ta med mig min sonson hit, hoppa på rälsbussen och berätta om mina äventyr med ryggsäck på räls. Och så all spännande historia förstås.

Stefan Strömberg, författare

Ta sig dit
Kommer du söderifrån på 66:an svänger du av
mot Norberg i Fagersta på väg 68/69.
I Norberg tar du av på väg 69 mot Hedemora och
Kärrgruvan och följer den ett par kilometer. Sedan
är det bara att följa skyltarna.

Idag nås vi av beskedet att Anna-Greta Leijon, före detta svensk justitieminister, har gått ur tiden. Anna-Greta hade sommarhus i Ängelsberg i många år, vilket framkommer i den här texten, skriven av  Stefan Strömberg som  besökte Ängelsberg för ett par veckor sedan.

Född berättare – med Gudrun Söderberg genom Ängelsberg.
Min mormor var en berättare som knöt ihop då med nu och jag tror det är från henne jag ärvt min lust att skriva och föra sådant jag hört, sett och läst vidare. Två av hennes systrar dog i spanska sjukan och ligger i de äldsta gravarna på Lessebo kyrkogård. Många gånger under den senaste pandemin kom jag att tänka på dem och hur hemsk avslutningen på deras unga liv måste ha varit.

Nu har livet i Lessebo mycket lite med Ängelsbergs historia att göra. Däremot kommer jag omedelbart att tänka på min mormor, när Gudrun Söderberg – som är min ciceron för dagen – och jag möts i den branta backe bortom järnvägsstationen som är startpunkten för vår vandring.
Kanske har jag fel förresten. Kanske är likheterna större än jag först tänkte. Små samhällen som blomstrat. I Lessebo var det pappret. Här järnmalmen och tågen. Nu vilar de båda på minnet av storhetsdagar som flytt och en tid med hotell, caféer, hantverkare och biografer.

För första gången sedan jag började skriva blogg här på Ekomuseum Bergslagens hemsida känns det en smula problematiskt att återge vad jag har varit med om. Och det är verkligen inte för att det inte finns något att skriva om. Tvärtom, vandringen genom det lilla brukssamhället tillsammans med Gudrun Söderberg innehöll så mycket minnen och levande historia att jag önskar att var och en som läser det här, ska ta chansen och tillsammans med en kunnig guide långsamt förflytta sig från det som en gång var ett av ortens fem hotell i söder till Leijonkurvan i norr.
Däremellan ryms ett stycke svensk historia som inte är alltför avlägsen i tid, men likaväl helt väsensskild från den samhällsutveckling som gör det nära nog omöjligt att hålla hotell, butiker och caféer öppna i samhällen som Ängelsberg.

– Det är ingen by utan ett samhälle och det är viktigt att komma ihåg, säger Gudrun Söderberg när vi stannar till vid Ängelsbergs vackra stationshus och blickar ut över sjön Åmänningen och Oljeön, där Pehr August Ålund 1875 byggde vad som nu är världens äldsta bevarade oljeraffinaderi.
Det är en bra plats vi stannat på om man vill fundera över Ängelsberg och varför orten sjöd av liv under några decennier.
Ungefär samtidigt som verksamheten började på Oljeön – som egentligen heter Barrön – invigdes järnvägen mellan Ludvika och Stockholm. Sjön Åmänningen utgjorde redan tidigare en viktig länk i den vattenväg som, med Strömsholms kanal, förbinder gruvorna med Mälaren. Och så bortom Leijonkurvan; det imponerande Ängelsbergs bruk.

Allra mest uppseendeväckande är dock slottet Ulvaklev där min guide Gudrun varit på besök. Jag blir förstås lite avundsjuk och tänker att dit in skulle jag också vilja komma. Numera är det dock en privatbostad, sedan försäkringsbolaget Sirius avyttrat det, men likaväl är den av renässansen inspirerade byggnad, som arkitekten Isak Gustaf Clason ritade, ett ståtlig minne över det som en gång var.

Innan vi hamnade vid järnvägsstationen stod vi, som sagt, mitt emot det som en gång var Pensionat Furutorp och som drevs av fröken Nilsson från Sunne.
– Hennes föräldrar umgicks med Selma Lagerlöfs föräldrar och det sägs att Selma kom hit till Furutorp ibland.
Och varför inte? Förutom att Ängelsberg var lika vackert då som nu, fanns här i början av 1900-talet 5 hotell, caféer, biografer, restauranger, alla möjliga slags hantverkare, en läkarmottagning, matbutiker, apotek och en fotoateljé.
När jag börjar räkna på det, är det i princip omöjligt att förstå hur allt det här kunde fungera i ett samhälle – obs! inte en by – med bara några hundra invånare. Men det är klart; turisterna var många, järnvägen lockade människor till bygden och så betydelsen som nav i ett viktigt transportnätverk.

Namnen på somliga byggnader är både beskrivande och fantasieggande, berättar Gudrun. Stinsens ställe kallades Kolunda, eftersom han skulle ha möjlighet att hålla djur. I Systerbo låg sjuksköterskemottagningen som var öppen varje dag.
Det finns verkligen många spännande historier, och rykten, om saker som hänt i Ängelsberg. Ett mindre trevligt, och obekräftat, är att nazisten Hermann Göring var här på besök under mellankrigstiden.
Det glömmer jag dock snabbt när jag vandrar gatan fram, med Åmänningen och järnvägen på ena sidan och de många fantastiska husen på den andra och lyssnar till hur Gudrun Söderberg på ett personligt sätt målar den tid som var:
– Tittat på toaletterna invid det gamla stationshuset. De är fina, tycker jag. På trappan till pappershandeln brukade jag och mina väninnor sitta när vi var unga. Och dit, till restaurangen som fortfarande håller öppet går jag två – tre gånger i veckan.

Så slutar vår vandring och den gör det vid den vackra villa som går under namnet Hvilan, som ritades av samme Clason som låg bakom Ulvaklev och som byggdes av konstnären Arvid Mauritz Lindström.
Lindström, som för övrigt var vän med Carl Larsson, föll för de vackra omgivningarna och bildade något som bäst kan beskrivas som en konstnärskoloni.
I närheten finns också den övergivna baptistkyrkan och bortom Leijonkurvan väntar sedan den vackra skulpturparken, men den får jag berätta om en annan gång.

Men varför Leijonkurvan? Jo, i ett av husen håller en före detta justitieminister till, men om det finns inte så mycket att skriva tänker jag, när jag och min ledsagare Gudrun Söderberg vänder tillbaka genom ett samhälle, som tack vare hennes berättelser nu genomsyras av ett helt annat liv än vad det gjorde när jag anlände för ett par timmar sedan.

Stefan Strömberg, författare

Ta sig dit
Ja, man kan ju, som jag skrev ta rälsbussen och kliva av vid det vackra stationshuset, men annars är nog det smidigaste, om man kommer söderifrån, att köra 66:an mot Fagersta och Sälen och ta av när man ser skylten mot Engelsberg.
Eller också väljer man riksväg 70 över Sala, fortsätter 256:an mot Norberg och svänger av vid Hästbäck mot Ängelsberg. Då får man som belöning se vad som hänt med området där det brann 2014.

Jag har stämt möte med poeten Robert Sandin i Ludvika. I närheten av järnvägsstationen på långtidsparkeringen.
Hur det kommer att bli med vädret är oklart. Molnen lovar regn. Hoppet säger sol och några timmar senare, när vi sitter framför den naturscen där föreställningen ”Det kallas vidskepelse” ska framföras, ska det visa sig att det blir en vacker kväll i Skattlösberg.
Där är vi dock inte än, utan istället ser vi till så att fika och stolar får sällskap av regnställ, stövlar och paraplyer i Roberts bil.

Det känns alltid en smula högtidligt att ge sig av mot Skattlösberg, Luossastugan och Dan Anderssons hemtrakter.
Långt innan jag visste vem Dan Andersson var hade jag hört Hootenanny Singers version av Omkring tiggarn från Luossa ett otal gånger på min mammas transistorradio och många år senare skulle Perssons Packs tolkning av Brooklandsvägen bli en favorit. Så man kan väl säga att han liksom smugit sig på, denne av mystik omgärdade diktare vars musik vi snart ska lyssna till framförd av Jimmy Tingstedt och Jimmy Ginsby. Mellan sångerna ska Sandra Christiansen sedan berätta om all möjlig slags vidskepelse som människorna i trakterna av Skattlösberg levde med och trodde på.

Aldrig har jag väl träffat en mer hängiven Dan Andersson-älskare än Robert. Han besöker flera av evenemangen under veckan och dessutom, får jag veta, skriver han på en roman som utspelar sig i dessa trakter.
Under vår vistelse blir han också intervjuad av Ulrika Korkala från Skattlösbergs bygdegille om sitt stora intresse för Andersson och för bygden.
Bättre sällskap och bättre kompletterande guidning till kvällens upplevelse kunde jag alltså inte ha fått denna kväll.
Vi är tidigt på plats och hinner vandra lite bland blåbärsris som är så tyngda av bär att jag aldrig sett något liknande. I skogen strövar kor och en konstutställning hinner vi också besöka. Medan Robert pratar med arrangörerna söker jag mig bort mot stigen som leder till Luossastugan. Tiden räcker inte denna gång för att ta mig ända dit, men jag minns med värme det senaste besöket när en av kvällens trubadurer, Jimmy Tingstedt, framförde Dan Anderssons sånger och berättade om det liv som slutade blott alltför tidigt 1920 på Hotell Hellman i Stockholm. Vätecyanidförgiftning var dödsorsaken och vad som kunde blivit mer av dikter och musik får vi aldrig veta.

Så strömmar publiken till. Bilparkeringen fylls, de flesta har precis som vi tagit med sig stolar och allteftersom molnen viker undan för en behaglig kvällssol blir det fart på den ved där kolbullarna steks som ska serveras i pausen.
Föreställningen som har namn efter Dan Andersson novellsamling är två timmar lång. Eller kort, beroende på hur man ser det. Publiken lyssnar uppmärksamt på historierna från skogarna om säregna händelser och om troll och andra väsen med märkliga krafter. Det är en ständig strid mellan det onda och det goda och det är inte alltid man vet vad som är vad eller vem som är vem.
Vi får lyssna till ”Dans ord” som Jimmy Tingstedt uttrycker det och medan solen försvinner bakom scenen och temperaturen sakta sjunker och dagen övergår i skymning, njuter jag av de vackra sångerna. Min favorit är ”Jag väntar vid min mila” och att få höra den här i skogsbrynet är något alldeles speciellt.

”Jag väntar vid min mila medan timmarna lida
Medan stjärnorna vandra och nätterna gå
Jag väntar på en kvinna från färdvägar vida
Den käraste, den käraste med ögon blå”

Aldrig kan jag väl föreställa mig hur det var att ensam vakta milan utan tillgång till dagens möjligheter till kommunikation och förströelse. Likaväl har jag allt oftare på senare tid funderat just över hetsen i det moderna samhället och frånvaron av de stunder till reflektion som männen vid milorna möjligen hade alldeles för mycket av.
När vi vänder åter mot Ludvika faller mörkret och det märks att juli avlösts av augusti. Om kvällarna kan man nu åter studera stjärnorna på himlen och när jag sedan ensam kör den sista biten hem till mitt gamla hus fascineras jag av en lågt stående och mycket gul måne som nästan tycks segla fram över sjön Barken.
Alldeles säkert betydde det något förr när månen var så där ostgul och lite extra stor som den ter sig ibland. Vad vet jag inte, men vad jag däremot vet är att det var en lyckad kväll i gott sällskap där historien åter fick liv och ännu en gång manade mig till eftertanke och besinning.

Stefan Strömberg, författare

Ta sig dit
Skattlösberg ligger 35 km nordväst om Ludvika,
mellan Sunnansjö och Fredriksberg (väg 245).
En bit hitom parkeringen ligger Gammelgården
som är platsen för föreställningen. Fortsätter man
vidare till fots, en så där 800 meter, kommer man
till Luossastugan.

Tanken om upplösningen av tiden och en ökad förmåga att förstå hur det var och varför det blev som det blev.

Bränntjärnstorpet som uppfördes 1793 är vackert, men jag tänker att det är en bedräglig skönhet. Anna Stina Knas var farmor till diktaren Dan Andersson och det var hennes farfar Mats Pålsson, med rötter i Finland, som byggde stugan.

Ensam med 5 barn gjorde hon sedan vad hon kunde för att överleva på den plats som ter sig så harmonisk denna julidag fylld av solljus, en himmel som är blå och underbara blommor.
Men vad tänkte hon när hon gick där? Hur försörjde hon sig? Jag kan föreställa mig tillfällighetsarbeten som tvätterska, vid skörden och kanske hade hon möjlighet att odla potatis och lite grönsaker.
Att en av hennes söner skulle bli pappa till en av våra förnämsta diktare visste hon förstås inte. Lika lite kunde hon ana att hon just på grund av detta skulle bli hågkommen för eftervärlden och att Dan Andersson i ett av sina poem skrev om sin längtan till Sovanto, det lilla kärret strax nedanför torpet.

Vi kom från gruvbygden i och kring Grängesberg och beger oss efter nedslaget hos Anna Stina Knas mot Skifsens Finnmark, jag och Ekomuseums verksamhetschef Malin Andersson. Vi kör rätt och vi kör fel. Tar genvägar som blir omvägar och tvärtom.
De tankar som virvlade runt i mitt huvud vid Bränntjärn föddes redan när jag klev in i Mojsens gruvcentrum i Grängesberg och mötte affischen som berättade om utställningen om gruvstrejken i Persberg 1869. Eller om ”liv, arbete och död” som det står.
För det är ju precis det här som Ekomuseum handlar om på så många olika vis, beroende på till vilken plats man tar sig. Ofta med aktualitet inför den utveckling vi ser idag.
Naturen är ständigt med. Ibland hotad av de mänskliga aktiviteterna. Ibland så där sanslöst vacker och fullkomlig som man hoppas den ska få förbli.

Just Grängesberg är ju lite av en symbol både för hur det en gång var och hur det kanske kommer att bli. Som stora i gruvbranschen levererade man mycken malm, satsade på kultur och byggde arbetarbostäder som var ett föredöme.
Idag finns en del av de sällsynta jordartsmetaller som behövs när tillvaron ska elektrifieras i slagghögarna som blev kvar efter bygdens storhetstid och kanske kommer det också att leda till ny brytning i framtiden.
Än vet vi inte, men medan vi väntar kan vi ta en tur in i den demonstrationsgruva som finns i berget bakom Mojsen och ta del av hur arbetsförhållande utvecklats över tid och hur maskinerna ersatt mänsklig muskelmassa och på så sätt ökat effektiviteten och minskat riskerna.
Men – och det är ett viktigt men – maskinerna i sig skapar ett allt större behov av de mineraler som kräver gruvor som allt oftare hotar vår natur.

Så går färden vidare. Vi pratar. Om verksamhet på skolor och om möjliga resor för turister. Ibland stannar vi till vid någon vacker vy och fotograferar. Konstaterar hur svårt det är att förmedla den storhet som landskapet rymmer.
Vi far förbi vägen upp mot Skattlösberg, där Dan Andersson-veckan är i antågande vid tiden för vår färd. När detta publiceras har den alldeles säkert gått av stapeln och många har hunnit förundrats av den vackra musiken, texterna och en historia som alltså hade sett helt annorlunda ut om Mats Paulsson inte hade byggt den där stugan i Bränntjärn i slutet av 1700-talet. (Red. anm: Dan Andersson-veckan pågår 29 juli – 5 augusti 2023: https://dananderssonveckan.com/ )

Vi avslutar denna innehållsrika dag vid sjön Skifsen där man på ideell basis anlagt en ny Finnmarksgård dit man både kan vandra och ta sig med bil till den vackra plats som ligger drygt 7 kilometer från Fredriksberg i Ludvika kommun.
Här kan man njuta av rökbastun och skönt svettig kasta sig ut i vattnet för att sedan följa upp med en mugg gott kokkaffe som tillagats över öppen eld.
En gång om året firas Skifsendagen och det är just denna dag som Malin Andersson tar oss till platsen. Då erbjuds man tipspromenad, guidning, bastun är förstås igång och så det som, enligt min mening, är höjdpunkten; motti (nävgröt) med lingon och fläsk.

Sveriges största museum står det i reklamfoldern och nog känns det så, tänker jag när vi till slut stannar på parkeringen utanför Ekomuseum Bergslagens kontor i Ludvika och tar kväller.
Resten av vägen hem, ensam i bilen, funderar jag kring dagen och det som länge varit ett mantra för mig; för att förstå nuet och därmed kunna påverka framtiden måste vi känna till vår historia.
Jag tror det gäller i stort som i smått.

Stefan Strömberg, författare

Ta sig dit
Jag brukar ta med en vägbeskrivning till mina texter, men
denna gång ber jag att få hänvisa till Ekomuseums kartor
eller vanliga vägkartor. https://ekomuseum.se/besoksmalen/

Vi rörde oss kring Ludvika, Grängesberg och Fredriksberg på
asfalterade vägar, grusvägar och någon gång på vad jag skulle
beskriva som en traktorväg.
Allt hade sin behållning.

Mitt allra första besök i Dalarna och Bergslagen var just en resa till Grängesberg en vinter. Jag och två vänner skulle åka skidor och bo i en släktstuga någonstans långt ute i skogen. Var minns jag inte, men jag kommer ihåg att vi pratade om gruvan, tog oss in till stan, handlade och hade det bra i största allmänhet.
 

Vinter var det, som sagt, precis som denna gång när jag nu på allvar tar mig an ett Grängesberg som det var och som det är och upptäcker en hel palett av spännande små berättelser som tillsammans skänker liv åt en gruvbygd vars historia visar att man varit synnerligen betydelsefull för svensk ekonomi under flera sekel.
På Lyckliga gatans bageri, i närheten av järnvägsstationen, smälter jag sedan intrycken över en rejäl räkmacka och ett par koppar kaffe.
 

 
Kontrasterna är stora så jag vet knappt var jag ska börja? Här finns Cassels konsert- och kulturhus, den gamla matsalen Mojsen som numera är ett museum, arbetarbostäderna inne i centrum, maskinerna och maskinhuset och så gruvhålen förstås.
Jag måste erkänna att det svindlar en aning att gå omkring i den här miljön som andas så mycket svensk industrihistoria och som möjligen snart kan vara en del i den moderna utvecklingen igen. Och vem vet… Då kanske det stora bryggeriet, som ersatt gruvorna som den största arbetsgivaren, får flytta på sig, för precis som i Kiruna kräver utvidgade gruvgångar en ny stadsplanering.

 
Det började på 1500-talet och slutade 1989, däremellan den engelske finansmannen Ernest Cassel som investerade stort och bidrog till att Grängesbergs AB var en av Sveriges mest lönsamma företag kring förra sekelskiftet.
I mitten av 1970 talet fanns här 1600 gruvarbetare som tog hissen i Maskinhuset, åt sin lunch på Mojsen och sedan vandrade hem till Stora hagen, bostadsområdet som byggts efter engelsk förlaga. Jag försöker se det framför mig. Både det idealsamhälle som Cassel ville skapa med bättre bostäder, drägligare arbetsvillkor och tillgång till kultur och den betydligt tuffare tillvaro som gällde för dem som slet i de 200 gruvhål och dagbrott som fanns i och kring Grängesberg i slutet av 1800-talet.

 
Utan att på något vis vilja hävda att det är bättre att besöka Grängesberg på vintern än på sommaren, känns det ändå helt rätt med den vind som biter i kinderna, snöflingorna som yr och den halka jag anar på somliga ställen.
Grängesberg befinner sig någonstans mellan hopp och förtvivlan. Den mest lättåtkomliga järnmalmen är redan utvunnen och hela orten andas ett lätt vemodigt ”det var bättre förr”. Samtidigt talas det om sällsynta jordartsmetaller i den gruvsand som redan är upptagen ur gruvhålen och dessa metaller är synnerligen eftertraktade i den gröna omställning som kräver mängder av batterier.

 
Uppe i Disponentparken är känslan en annan. Här kanske en vacker vårdag vore det bästa tillfället att flanera runt, även om här är nog så vackert med snön som tynger träden och som bidrar till att göra en annars ganska mörk decemberförmiddag något ljusare. Jag står länge och betraktar det casselska huset som erbjuder konserter och andra föreställningar året om. Det är en imponerande byggnad som dyker upp både oväntat och självklart här i gruvornas Grängesberg.
Som alltid öppnar nyfikenheten för nya frågor som leder till mer kunskap och så med samma logik; fler frågor, men nu utifrån en annan utgångspunkt.
 
Jag vill förstås veta ännu mer om den här adlade engelsmannen vid namn Ernest Cassel som påverkat Grängesberg så mycket. Ja, för det första var han tydligen född i Tyskland, men gifte sig brittiskt. Han var med om att finansiera den första Assuandammen i Egypten, den första tunnelbanan i London och han blev konstnären Anders Zorn mecenat. Och när han tyckte att han var klar med gruvorna i Grängesberg sålde han sina aktier i dessa plus järnvägen och gjorde en vinst på smått ofattbara 70 miljoner kronor. Att han då hade råd att donera 250 000 kronor till arbetarna i gruvan är inte så konstigt. En donation som ledde till att just denna magnifika byggnad där jag står just nu kunde uppföras. Något modifierad är den emellertid efter en brand 1992, som bland annat innebar att man var tvungen att hålla stängt i två år.
 
Grängesberg, ja… En liten tätort med några tusen invånare i Ludvika kommun, som man lätt missar på resan mellan Örebro och Bollnäs på riksväg 50, eller Bergslagsdiagonalen som den också kallas. Men det är synd och då tänker jag verkligen inte bara på räkmackan och kaffet, utan snarare på att man i Grängesberg hittar så många trådar som leder vidare; bakåt i historien, framåt i vad som rymmer såväl gruvnäringen som den teknologiska utvecklingen och världen i form av Ernest Cassel och hans visioner.
Personligen märker jag hur jag plötsligt får sällskap av författaren Per Anders Fogelström och hans epos över utvecklingen i Stockholm och som börjar med ”Mina drömmars stad”. Det är just det som händer här när man tar sig an Grängesberg och livet i den lilla Bergslagsorten tillsammans med Ekomuseum. Allting blir levande, jag blir nyfiken och det bästa av allt; det är inte slut än. Fortsättning följer, både här på platsen och på alla andra utflyktsmål som erbjuds.
 
Ta sig dit
Att hitta till Grängesberg är inga problem. Orten ligger
utmed riksväg 50 och kommer man från Örebro och
Kopparberg ligger både gruvområde och Disponentparken
med Cassels kulturhus på vänster sida.
Cafét hittar man sedan på höger sida, strax före järnvägs-
stationen och en bit in på samma sida ligger så Stora hagens
arbetarbostäder.
 
Stefan Strömberg, författare

Kan man skriva så; ”muséernas museum”? Jo, jag tycker nog det, trots allt. Så många hemska mörka lokaler jag vandrat igenom. Visst, de fantastiska upplevelserna finns där också. Med jämna mellanrum besöker jag Fotografiska i Stockholm för att hämta inspiration till mina egna bilder. Nyligen hänfördes jag av Eduard Munchs målningar och livsöde i Oslo och någon gång ska jag ta mig till Amsterdam och njuta av de konstverk som föddes ur Vincent van Goghs magiska pensel.

Alldeles för ofta blir jag dock trött i både huvud och ben av bristen på sammanhang eller ett överflöd som avslöjar att många gånger är ”less is more” den bästa lösningen.
 
Och så har vi då Ekomuseum Bergslagen som är lite som att skala en lök; lager på lager med den skillnaden att det tar aldrig tar slut. Ju mer du synar innehållet, desto mer inser du att det återstår att upptäcka och det är en härlig känsla.
Det spelar ingen roll om du beger dig till Dan Anderssons Luossastuga för musikens skull och återvänder hem med en nymornat intresse för skogsfinnarnas ankomst till bygden eller om anhalten är Engelsbergs bruk och du sedan plötsligt befinner dig på Oljeön och inser att den är platsen för världens äldsta bevarade oljeraffinaderi; samma sak händer hela tiden. Det är upplevelser som har både djup och bredd. Ja, det är upplevelser som gör att du förflyttar dig i både tid och rum.
 
När jag skriver dessa rader har tidens tand redan tuggat några dagar på det nya året. Snö har fallit och snö har smält. Dagarna känns redan längre och många har säkert börja drömma vår. Själv tänker jag både bakåt och framåt. Vad jag upplevt och vad jag vill göra.
På Ekomuseums hemsida läser jag ”innehållsdeklarationen” och letar nya platser att besöka. Samtidigt är jag en återvändare och den plats jag längtar allra mest till är allt som oftast Schisshyttan med sin vandringsled, som för mig personifierar de följande raderna på ett alldeles lysande sätt:
”Ekomuseum Bergslagen är sedan 1986 ett nätverk av nästan 70 olika platser att besöka, alla på temat industrihistoria. Det handlar om ett 20 mil långt område från Grangärde Finnmark i Dalarna till Mälardalen i Västmanland. De flesta besöksmålen är autentiska och finns på samma plats i landskapet som när de en gång var i bruk. Platserna berättar idag om liv och arbete, teknik och bergsbruk i Bergslagen förr.”

Jag måste utforska Smedjebacken med omnejd noggrannare. Vandra i Werner Aspenströms poesi, gå längs med Kyrkogatan, sedan ner till hamnen för att avsluta med en utställning och en kaffe på Meken, som det gamla valsverket numera kallas.
Det är så lätt att bli blind för det som finns närmast, i hemkommunen där jag handlar, åker skridskor och lånar böcker. Jag ska ändra på det nu.
Naturligtvis blir det en tur till Flatenbergs hytta när jag ändå är i trakten. Visst har jag varit där förut, men då var det barn med och minns jag rätt fokuserade vi mest på smultronen.
 
Men också det är en del av muséet, tänker jag. Naturupplevelserna och det alldeles oavsett om det är ett oväntat möte med en älg eller den planerade svampplockningen. Återigen; varje upplevelse föder nya upplevelser och närheten till naturen gör det lättare att sätta sig in i den vardag som var verkligheten för gruvarbetare, industrifolk och alla andra som befolkat Bergslagen under århundraden.

En dröm inför sommaren är att paddla kanot i Kolbäcksån och Strömholms kanal och den del av Bergslagen som ännu är en vit fläck för mig. Jag ska villigt erkänna att jag inte undersökt vad som är möjligt och inte, men när jag tittar på kartan blir jag sugen på att börja i närheten av Hallstahammar. Kanske vid Skantzens dubbelsluss och kanalmuséet för att sedan fortsätta mot Strömsholms slott. Och går det inte paddla just där får jag väl börja med att vandra och lägga i kanoten någon annanstans. För paddla ska jag med samma självklarhet som jag ska besöka de just nämnda platserna.
 
När jag ändå är inne på det här med transporter får jag inte glömma järnvägen. Jag älskar att åka tåg och naturligtvis finns det möjlighet att utforska de svenska tågen och dess historia inom ramen för Ekomuseum Bergslagen. Mellan Kärrgruvan och Engelsberg, via Norberg, lade man räls som trafikerades av de första loken som drog en betald last. Spännande är bara förnamnet och om sommaren kan man åka samma slags rälsbuss som jag själv hoppade på en gång när jag skulle bege mig ut i världen och startade resan i den småländska småstad där jag växte upp.

Ute sänker sig mörkret över ung och gammal och, avslutningsvis, får det mig att tänka på ytterligare en sak som gör Ekomuseum Bergslagen så fantastiskt. Årstiden spelar inte någon roll. Tvärtom är det så att Grängesberg om våren är en helt annan sak än Grängesberg om vintern, för att ta ett exempel, och vilket alternativ man än väljer först rekommenderar jag ett återbesök en annan månad. Utnyttja de variationer som våra fyra årstider skapar. Lager på lager som löken, som sagt, men ett äventyr och en upplevelse som inte har något slut.
 
Text och bilder, Stefan Strömberg, författare.

Hur tar man sig an och hur tar man sig in i Ängelsberg/Engelsbergs bruk? En gång kom jag via Sala, stannade först till i det märkliga landskap som den stora branden lämnade efter sig 2014.

Förundrad över att lågorna till slut avbrutit sin framfart, eller hejdats, och att det lilla samhället klarade sig rullade jag in bland husen och parkerade vid bruket.
Jag minns doften av brandrök, trots att jag befann mig flera mil bort. 500 meter från Engelsbergs bruk var elden som allra närmast har jag läst. Det är mycket nära. Ja, nästan omöjligt att förstå.

En annan gång kom jag med tåg. Eller rälsbuss som jag föredrar att kalla det. En rälsbuss jag hoppat på i Västerås, som tagit mig genom industristaden Fagersta och som jag skulle lämna i det Smedjebacken där poeten Werner Aspenström givit namn åt det trivsamma bibliotek där jag ständigt lånar nya böcker.
Det är ett vackert stationshus. Imponerande där det ligger vid sjön Åmänningen. Här kan man stanna länge, men det gör inte tåget – förlåt rälsbussen – som snart fortsätter längre in i Bergslagens storslagna natur och hisnande historia.

Men det var själva angörandet av Engelsbergs bruk jag skulle uppehålla mig vid. Inte dröja mig kvar vid järnvägsstationen och den vackra sjön. Men det är svårt att låta bli. Jag uppfylls av magi och ödmjukhet när jag tänker på rallarna som lade räls till den järnväg som kompletterade Strömholms kanal, som tagits i bruk ett knappt sekel tidigare, och som nu blev en viktig länk när Bergslagens ekonomi expanderade.

Oljeön tar jag dock en annan gång. Ja, det måste bli så och jag ska dit. Flera gånger har jag suttit med min gode vän i hans trädgård, några meter ovanför järnvägen, blickat ut över sjön och sagt att i sommar ska jag besöka den ö där världens första oljeraffinaderi låg. Så har sommaren gått utan att någon hänt. Inte en gång, utan flera. Men nästa sommar. Då…

Så lyckas jag till slut ta mig vidare i den här texten och in i Engelsbergs bruk en tredje gång. Och en fjärde. Från Surahammar och ett besök vid bruket där. Man får inte ha bråttom när man reser genom Bergslagen, tänker jag. Berättelserna ligger ständigt på lur. Berättelser som sedan leder vidare och när man väl står där och har fått svar på frågan man ställde finns där tio nya att forska vidare kring. Som det här med att den första bilen med förbränningsmotor i vårt land tillverkades i just Surahammar. Som det här med ishockeyns storhetstid i samma Surahammar där ortens störste son Ronald Sura-Pelle Pettersson var den första i Sverige att utnyttja sin karriär till att lansera underkläder; ”kalsongen som klarar ett nedsläpp” löd den mening som skulle skapa en storsäljare. Hur det gick med det vet jag emellertid inte.


I första hand är det Engelsbergs bruk jag vill besöka. Den magnifika anläggning som blev ett världsarv 1993, men vars verksamhet upphörde redan det år Versaillesfreden undertecknades, 1919. Och möjligen finns där ett samband. När första världskriget var till ända minskade behovet av stål till krigsmaskinerna. Att avtalets hårda villkor för Tyskland skulle komma att lägga grunden till ett hämndbegär som förde Adolf Hitler till makten och därmed också nästa krig kunde ingen ana. Freden var vunnen, Europa skulle byggas upp igen och i Bergslagen gick en storhetstid i graven.

Som alltid försöker jag tänka mig in i hur det var. Godstågen. Ånglokens visslor. Båtarna som trafikerade kanalen och Åmänningen. Arbetarnas slit för torftig ersättning. Ljudet från fabriken och så smutsen. För det är klart att kolröken måste ha legat som en dimma över området när produktionen gick för högvarv.

1681 togs bruket i drift, men långt tidigare hade bergsmännen framställt järn i dessa trakter. Redan på 1100-talet var, som jag skrev i min förra text, den första mulltimmerhyttan igång i Olsbenning blott ett stenkast bort.

Men Engelsberg är inte bara bruket. Det är också arvet efter den konstnärskoloni som bildades i början av förra seklet. Vill man kan man lite vårdslöst hävda att när dammet från järnproduktionen lagt sig återstod ett samhälle så sanslöst vackert att de allra flesta någon gång borde stanna till här och studera brukets vackra byggnader och välbevarade industrianläggningar, vandra längs med ån och njuta den stationära konsten innan man beger sig till någon tillfällig utställning och låter sig förundras av de vackra villor som arkitekter som Isac Gustaf Classon (Nordiska muséet) och Erik Lallerstedt (Kungliga Tekniska Högskolan) lät bygga.

Som alltid ska man strunta i det som kommer sedan och istället njuta de ögonblick som flanerandet bland Engelsbergs bruks fantastiska byggnader generöst bjuder på. Här finns mulltimmerhytta och hammarhus. Här finns ”krogen” där brännvinet tillhandahölls och daglönarna kunde sova över. Smedja och valsverk förstås liksom kontor, slaggstenstorn, masugn, smedja, vattenhjul och en hel del annat.

En vacker trädgård som sig bör och så grusvägen som leder bort till sjön där man kan slå sig ner på en bänk en stund och fundera över varför allt som byggdes förr ter sig så mycket vackrare än det som uppförs idag, samtidigt som arbetsvillkoren för dem som slet ihop företagens vinster i gengäld var så mycket sämre.

Ta sig dit
Ja, man kan ju, som jag skrev ta rälsbussen och kliva av vid det vackra stationshuset, men annars är nog det smidigaste, om man kommer söderifrån, att köra 66:an mot Fagersta och Sälen och ta av när man ser skylten mot Engelsberg.
Eller också väljer man riksväg 70 över Sala, fortsätter 256:an mot Norberg och svänger av vid Hästbäck mot Engelsberg. Då får man som belöning se vad som hänt med området där det brann 2014.
Text och bilder, Stefan Strömberg, författare.