Kategoriarkiv: Besöksmål

Engelsbergs bruk i mitt hjärta.

Hur tar man sig an och hur tar man sig in i Ängelsberg/Engelsbergs bruk? En gång kom jag via Sala, stannade först till i det märkliga landskap som den stora branden lämnade efter sig 2014.

Förundrad över att lågorna till slut avbrutit sin framfart, eller hejdats, och att det lilla samhället klarade sig rullade jag in bland husen och parkerade vid bruket.
Jag minns doften av brandrök, trots att jag befann mig flera mil bort. 500 meter från Engelsbergs bruk var elden som allra närmast har jag läst. Det är mycket nära. Ja, nästan omöjligt att förstå.

En annan gång kom jag med tåg. Eller rälsbuss som jag föredrar att kalla det. En rälsbuss jag hoppat på i Västerås, som tagit mig genom industristaden Fagersta och som jag skulle lämna i det Smedjebacken där poeten Werner Aspenström givit namn åt det trivsamma bibliotek där jag ständigt lånar nya böcker.
Det är ett vackert stationshus. Imponerande där det ligger vid sjön Åmänningen. Här kan man stanna länge, men det gör inte tåget – förlåt rälsbussen – som snart fortsätter längre in i Bergslagens storslagna natur och hisnande historia.

Men det var själva angörandet av Engelsbergs bruk jag skulle uppehålla mig vid. Inte dröja mig kvar vid järnvägsstationen och den vackra sjön. Men det är svårt att låta bli. Jag uppfylls av magi och ödmjukhet när jag tänker på rallarna som lade räls till den järnväg som kompletterade Strömholms kanal, som tagits i bruk ett knappt sekel tidigare, och som nu blev en viktig länk när Bergslagens ekonomi expanderade.

Oljeön tar jag dock en annan gång. Ja, det måste bli så och jag ska dit. Flera gånger har jag suttit med min gode vän i hans trädgård, några meter ovanför järnvägen, blickat ut över sjön och sagt att i sommar ska jag besöka den ö där världens första oljeraffinaderi låg. Så har sommaren gått utan att någon hänt. Inte en gång, utan flera. Men nästa sommar. Då…

Så lyckas jag till slut ta mig vidare i den här texten och in i Engelsbergs bruk en tredje gång. Och en fjärde. Från Surahammar och ett besök vid bruket där. Man får inte ha bråttom när man reser genom Bergslagen, tänker jag. Berättelserna ligger ständigt på lur. Berättelser som sedan leder vidare och när man väl står där och har fått svar på frågan man ställde finns där tio nya att forska vidare kring. Som det här med att den första bilen med förbränningsmotor i vårt land tillverkades i just Surahammar. Som det här med ishockeyns storhetstid i samma Surahammar där ortens störste son Ronald Sura-Pelle Pettersson var den första i Sverige att utnyttja sin karriär till att lansera underkläder; ”kalsongen som klarar ett nedsläpp” löd den mening som skulle skapa en storsäljare. Hur det gick med det vet jag emellertid inte.


I första hand är det Engelsbergs bruk jag vill besöka. Den magnifika anläggning som blev ett världsarv 1993, men vars verksamhet upphörde redan det år Versaillesfreden undertecknades, 1919. Och möjligen finns där ett samband. När första världskriget var till ända minskade behovet av stål till krigsmaskinerna. Att avtalets hårda villkor för Tyskland skulle komma att lägga grunden till ett hämndbegär som förde Adolf Hitler till makten och därmed också nästa krig kunde ingen ana. Freden var vunnen, Europa skulle byggas upp igen och i Bergslagen gick en storhetstid i graven.

Som alltid försöker jag tänka mig in i hur det var. Godstågen. Ånglokens visslor. Båtarna som trafikerade kanalen och Åmänningen. Arbetarnas slit för torftig ersättning. Ljudet från fabriken och så smutsen. För det är klart att kolröken måste ha legat som en dimma över området när produktionen gick för högvarv.

1681 togs bruket i drift, men långt tidigare hade bergsmännen framställt järn i dessa trakter. Redan på 1100-talet var, som jag skrev i min förra text, den första mulltimmerhyttan igång i Olsbenning blott ett stenkast bort.

Men Engelsberg är inte bara bruket. Det är också arvet efter den konstnärskoloni som bildades i början av förra seklet. Vill man kan man lite vårdslöst hävda att när dammet från järnproduktionen lagt sig återstod ett samhälle så sanslöst vackert att de allra flesta någon gång borde stanna till här och studera brukets vackra byggnader och välbevarade industrianläggningar, vandra längs med ån och njuta den stationära konsten innan man beger sig till någon tillfällig utställning och låter sig förundras av de vackra villor som arkitekter som Isac Gustaf Classon (Nordiska muséet) och Erik Lallerstedt (Kungliga Tekniska Högskolan) lät bygga.

Som alltid ska man strunta i det som kommer sedan och istället njuta de ögonblick som flanerandet bland Engelsbergs bruks fantastiska byggnader generöst bjuder på. Här finns mulltimmerhytta och hammarhus. Här finns ”krogen” där brännvinet tillhandahölls och daglönarna kunde sova över. Smedja och valsverk förstås liksom kontor, slaggstenstorn, masugn, smedja, vattenhjul och en hel del annat.

En vacker trädgård som sig bör och så grusvägen som leder bort till sjön där man kan slå sig ner på en bänk en stund och fundera över varför allt som byggdes förr ter sig så mycket vackrare än det som uppförs idag, samtidigt som arbetsvillkoren för dem som slet ihop företagens vinster i gengäld var så mycket sämre.

Ta sig dit
Ja, man kan ju, som jag skrev ta rälsbussen och kliva av vid det vackra stationshuset, men annars är nog det smidigaste, om man kommer söderifrån, att köra 66:an mot Fagersta och Sälen och ta av när man ser skylten mot Engelsberg.
Eller också väljer man riksväg 70 över Sala, fortsätter 256:an mot Norberg och svänger av vid Hästbäck mot Engelsberg. Då får man som belöning se vad som hänt med området där det brann 2014.
Text och bilder, Stefan Strömberg, författare.

Schisshyttan – jag vandrar genom vacker natur, reser i tiden.

För exakt 100 år sedan, 1922, genomfördes den sista blåsningen i Schisshyttans masugn. En epok gick i graven. Ja, en era var över, men när jag vandrar den fyra kilometer långa vandringsleden är det inte bara små brusande forsar, amiralfjärilar, ekorrar och spännande stigar som möter mig, utan också en närvaro av hårt arbetande män som slet för att kunna få ihop till mat för dagen åt sig själv och åt familjen.
 
 

Skrivet av Stefan Strömberg, författare. Foto Stefan Strömberg.
Kartan kommer från vandringsfoldern om Schisshyttan, som finns att ladda ner här.
 
Det var Gustav Vasa och hans bröder som ägde marken några kilometer nordväst om Smedjebacken där det redan på 1500-talet fanns en hytta. 200 år sedan anlade Sven Rinman, som brukar kallas den svenska bergshanteringens fader, ett laboratorium i Schisshyttan som gjorde området känt över hela Sverige och höjde kvalitén på stålet.

Med Rinman och hans framgångsrika experiment förs ytterligare en dimension till upplevelsen av natur och hårt slitande arbetare. Det var här den svenska industrins framgångssaga tog sin början. Just här i den vackra naturen mellan Ludvika och Smedjebacken. Inte bara på denna plats förstås, men precis som man gör i Lapphyttan – av somliga kallat 1100-talets Silikon Valley – utanför Norberg, kan man känna hur historiens vingslag förenar sig med den bris som sätter trädtopparnas grenverk i rörelse.
 

Jag har med mig kaffe i termos och några hembakade hallongrottor som tillsammans med ett sittunderlag, en vindjacka och ett anteckningsblock fyller min ryggsäck när jag långsamt följer den markerade stigen och jag tar mig tid att stanna vid de tydligt utmärkta stationer som berättar om Schisshyttans aktiviteter. Mest berör mig det som handlar om det hårda slitet dag ut och dag in. Masugnen var i drift dygnet runt och jag funderar över vad alla de arbetare som levt sina liv här i Bergslagen tänkt på och hur deras hopp och framtidsdrömmar en gång såg ut.
 
Omgivningarnas skönhet kontrasterar mot den verklighet som levdes kring masugnens värme. Denna gång får jag sällskap av den vackra sorgmantelfjärilen när jag dricker mitt kaffe och njuter hallongrottorna sittandes på en stubbe. En annan gång var det just flygfärdiga rödhakeungar på en gren strax intill. Under sensommaren och den tidiga hösten är kantarellerna många längs den trolska stig som slingrar sig genom såväl underbar John Bauerskog och böljande gräs som vid kanten av ett kalhygge som påminner om den moderna människans fortsatta intresse av de råvaror som vår jord tillhandahåller.
 
Allra mest tycker jag om att gå här när det regnat mycket. Då hör jag hela tiden hur vattnet söker sig nedför sluttningarna genom både naturliga forsar och anlagda fåror och det är inte svårt att förställa sig hur man använde fallhöjden för att få ut energi till verksamheten.
Ute vid grusvägen igen väntar Schisshyttans vackra herrgård som byggdes redan 1735 och som i dag är ett konferenscentrum med möjlighet att övernatta. Tillsammans med sjön Schissen bildar den en tidlös tavla som både rymmer allt vad man kan begära av skönhet och samtidigt är en påminnelse om skillnaderna mellan dem som hade vad de behövde och mer därtill och de vars värld inte sträckte sig längre än till arbetet, det enkla hemmet och ett och annat kyrkobesök.

 
Mossbeklädda stenbumlingar, väldiga träd som fallit, vattenfåror som skapats av stenar som staplats på varandra, husgrunder efter arbetarbostäder, herrgården och så Lustigkullagruvan… Tillsammans skapar de en berättelse som är omöjligt att inte beröras av. Och det är egentligen inte särskilt länge sedan aktiviteterna upphörde om man tänker efter, även om 100 år kan tyckas mycket.
Korsar man sedan vägen från utgångspunkten där bilen parkeras och informationstavlan finns, hittar man spännande våtmarker med sångsvanar, tranor, knipor och hägrar om årstiden är den rätta.
 
Själv känner jag mig alltid uppfylld av en inre frid och en ödmjukhet inför det som varit och den underbara natur som finns överallt här i Bergslagen när jag lämnar Schisshyttan. Jag upplever dock inte någon saknad eftersom jag vet att jag snart kommer att återvända till det som kommit att bli en av mina favoritplatser när jag vill göra en utflykt.
 

Karta över Schisshytteområdet

Schisshytteområdet


 
Ta sig dit
I Smedjebacken tar du av mot Morgårdshammar
och följer sedan vägen mot Gubbo som du
passerar. Efter en knapp mil har du parkeringsplats,
med informationsskylt, på vänster sida.

 

#schisshyttan #vandringsled #smedjebacken #bergslagen #museum #historia #ekomuseum #vandringsfolder #visitvästmanland #visitdalarna #besöksmål #hytta #svenrinman #starbobruk

 

 

 

Ebba Brahes lusthus renoveras.

Den som kommer till Ebba Brahes lusthus nu blir kanske förskräckt, där är sig inte likt. Huset är upplyft på land, de små broarna på var sida likaså, och vattendraget huset normalt står i är torrlagt.

Här pågår en stor renovering som Skinnskattebergs kommun, som köpt huset för att kunna ta på sig ansvaret för dess framtida skötsel, har arbetat för i flera år. I samarbete med Länsstyrelsen och Jordbruksverket har man sökt pengar och noga planerat arbetet.

Det sägs att lusthuset är byggt år 1636. Det fyller alltså snart 400 år. Efter renoveringen kanske det kan stå i fyrahundra år till.

Problemen nu har delvis berott på att stigande och fallande vatten har gjort grunden under huset ostadig, den har börjat luta alltmer. Nu ska den göras om, det är därför vattnet har dämts upp. Att grunden står i vatten påverkar förstås också träet som huset är byggt av.

I det här klippet kan ni se timmermannen Peter Ström berätta om hur man byter ut materialet i de gamla väggarna.

På kultur- och fritidsförvaltningen på Skinnskattebergs kommun arbetar Veronica Dahlberg och i det här klippet berättar hon om restaureringen.

Samtidigt som arbetet med lusthuset pågår samverkar kommunen och Länsstyrelsen även med Sveriges sportfiske- och fiskevårdsförbund för att underlätta upp- och nedströmsvandring för vattendragets olika fiskar.

Ebba överlevde sin man med 22 år. När Jacob dog 1652 blev hon brukspatron på alla de gårdar och bruk hon redan haft ansvar över. Förutom arvet från Jacob hade hon dessutom tidigare ärvt Bockhammars Bruk av sin far.” ”Ebba hade redan lärt sig mycket av sin man, men nu när det var hon som var ansvarig gav hon sig hän åt alla uppgifter. Hon fick järnhanteringen att öka på sina bruk. Men hon var också noga med att järnet skulle ha rätt kvalitet. Och hon lyckades bland annat skaffa sig privilegier så att hennes bruk fick ensamrätt under tio år för att få gjuta pelare och stänger. Hon var en hårdhudad förhandlare och mer än en gång slutade hennes förhandlingar i tvister, som ibland även ledde till politiska kontroverser.

Ur boken Där eldarna dånade, utgiven av Ekomuseum Bergslagen 2020.

För information om renoveringsarbetet, följ Skinnskattebergs kommun på Facebook, eller kontakta Veronica Dahlberg på veronica.dahlberg@skinnskatteberg.se

Johan Ahlbäck, arbetets målare.

Ekomuseum Bergslagen finns till viss del tack vare konstnären Johan Ahlbäck och hans konst, som gjorde att man började kalla honom för ”arbetets målare”.
Det var när man på Dalarnas museum blev varse hela Johan Ahlbäcks bildskatt som man insåg att bergslagshistorien inte fanns representerad på något bra sätt på museet. Hela berättelsen om hur Ekomuseum Bergslagen kom till kan ni läsa här, klicka på Magasinet 2020 och bläddra till sidan 10.
Johan gick i skolan i Smedjebacken och redan när han var nio år fick han börja jobba extra på valsverket efter skoldagens slut.
Det bullrade och var omväxlande hett och kallt, folk slet, det var ibland farligt och det hände olyckor. Otäckt för en liten pojke att se. Barnen stod också lågt i kurs, de sågs som billig arbetskraft. Allt detta kom att prägla honom mycket, hela livet.
När han var färdig med skolgången blev han fast anställd på bruket och jobbade där tills han var 27 år. Då kom han in på Carl Wilhelmsons Målarskola, och sedan på Konstakademien där han gick i ett respektive sju år. Han gjorde några uppmärksammade utställningar i Stockholm och sedan återvände han till Smedjebacken 1931, när han var 36 år.
Det han gestaltade i sin konst var just arbetets slit och möda. Man riktigt ser hur de tar i, människorna och hästarna i bilderna. Ibland anar man faran – när det är så tungt och man arbetar utan hjälpmedel så gäller det att inte göra något fel så att en olycka händer.
Medan han var borta och studerade och målade så tittade man hemmavid på hans konst och lät sig inte imponeras. De flesta kunde inte avgöra om målningarna var skickligt utförda eller inte, man såg på motivet och såg sitt eget vardagsslit avbildat på en duk.
Konst skulle vara vacker, inte visa bruket, tvättstugan eller gruvan.
Efter åren på bruket var Johans kropp redan märkt, han hade ont och motverkade det med träning. Han blev vegetarian och en renlevnadsman, som älskade friluftsliv. Han var med och startade Smedjebackens atletklubb och i hans ateljé ligger hantlarna framme.
Men åren efter hemkomsten var tunga och det vände inte förrän i slutet av 30-talet.
Svea Morin hette Johans livskamrat, de träffades 1939. Ett par år tidigare hade Johan blivit omskriven i Metallarbetaren, av konstvetaren Sixten Rönnow. I och med artikeln började man se på hans konst med lite andra ögon – kanske konsten inte var så tokig ändå, kanske Johan med sin konst visade att man gjorde något bra, något svårt och viktigt. Man fick lite respekt för hans verk och synen på honom och det han gjorde började förändras.
Även om minnena av arbetet på bruket fanns kvar, så ljusnade Johans konst efter den artikeln och i och med att han träffade Svea. När han sedan fick sin egen ateljé, den som fortfarande finns kvar och som är ett museum idag, så förändrades konsten igen, verken blev större, färg och ljus förändrades, människorna på bilderna började vända sig mot betraktaren, inte bort.
Johan använde sin ateljé ända fram till sin död år 1973, i över 20 år. Sedan behöll Svea den länge, men frågade så småningom kommunen om de ville ta över den.
Idag är det kommunen som visar lägenheten, som ligger på Vasagatan 18 E i Smedjebacken och på biblioteket har man gjort en utställning om Johan Ahlbäck och hans konst som man kan se utan kostnad när biblioteket är öppet bara inte lokalen är bokad för något möte.
Kommunen lät också bilda Ahlbäckstiftelsen, som delar ut pris till en konstnär som arbetar i Johans anda, och man ordnar Ahlbäckdagarna, med föreläsningar, varje år.

Bränntjärnstorpet, nya ägare vårdar Anna Stinas torp.

Bränntjärnstorpet, har du varit där? Den lilla, lilla stugan där människor levde sina liv, mitt i den stora skogen, är nu ett besöksmål. Här bodde Anna Stina Knas, som det finns mycket att berätta om, och som är mest känd för att hon så småningom blev Dan Anderssons farmor.
Torpet är privatägt, och nu har det bytt ägare. De nya ägarna finns på ett annat av Ekomuseum Bergslagens besöksmål: finngården Rikkenstorp där det bland annat finns ett fint finnmarksmuseum.

Så här såg pressreleasen ut om ägarbytet:

”BRÄNNTJÄRNSTORPET FÅR NYA ÄGARE
Det gamla torpet har stark Dan Andersson anknytning. Skaldens förfäder, hans farmor och hans far är födda där och många av skaldens dikter och noveller har inslag av namn, miljöer och personer kring torpet.

Nuvarande ägarrepresentanterna Nils Sjöström och Roland Björk överlåter nu torpet till Nils Holmdahl och hans familj i finngården Rikkenstorp som ligger nära Bränntjärnstorpet. Nils och Rolands förfäder köpte år 1890 Bränntjärnstorpet av Dan Anderssons farmor Anna Stina Knas som med hand på penna undertecknade köpebrevet. Gården var bebodd till slutet av 1930-talet och har ett par gånger varsamt renoverats av släkten så att den bevarats till våra dagar. Släkten har också under flera decennier ställt gården till förfogande, utan ersättning, för program under Dan Andersson-veckan!

Bränntjärnstorpet är ett av besöksmålen i Ekomuseum Bergslagen som också skyltar fint vid parkeringen intill torpet.

Nu startar en ny epok i torpets historia. Det finns flera personer som är intresserade av att ingå i en arbetsgrupp som kan underhålla gården och stigarna kring torpet. Om det finns fler intresserade som vill hjälpa till så går det bra att höra av sig till Nils Holmdahl. Nils Holmdahl 070 – 553 59 48.”

Foto: Joel Holmdahl.

Ett helt Bergslagen på en enda plats.

Hembygdsgårdar, bygdegårdar och friluftsmuseer är ofta ett koncentrat av ett område, med ett eller flera hus som är byggda på platsen och sedan ett antal byggnader som är ditflyttade i efterhand, men som hör ihop med platsens eller områdets historia.

Ludvika Gammelgård och Gruvmuseum är det precis så. Platsens ryggrad är den gamla bergsmansgården, byggd just där, och sedan finns en massa fler hus runt omkring, ditflyttade.

I bergsmansgården bodde två familjer, huset ägdes av två bröder och de gifte sig – med ett par systrar! Detta var på 1600-talet och då hade det varit människor på gården redan i åtminstone hundra år.

I köken finns de stora spisarna med tunga grytor av järn. Spinnrockar, vävstolar och annat som var nödvändiga arbetsredskap för att klara att få i sig mat och få kläder på kroppen finns i huset. Tallrikar, bestick, glas, en pottstol, de stora matsalsborden med ordentliga skrapmärken i, sängarna med bolster, råttfällor, barnens leksaker… Här kan man gå länge och titta, och man får kontakta föreningen och boka visning för att komma in här.

Resten av gården står öppen hela sommaren – nu månaden augusti ut, varje vardag 09.00 – 15.00. Då kan man se samlingar på teman som skomakeri, snickeri, tvättstuga och man kan gå in i nostalgimuseet eller dräktkammaren och många andra rum och titta. Det finns höns och kaniner. Det jättefina mineralmuseet är ett äventyr som berättar om malm och mineraler. Och så den fina örtagården.

På andra sidan järnvägen finns gruvmuseet, där du kan följa gruvarbetet från den tiden man eldade och spettade loss berg, till modern gruvdrift. Då och då startas stånggången. I närheten odlas det, det finns bin och får här på somrarna.

Du går alltså runt och tittar själv i de olika öppna husen. Och vill du veta mer så bokar du en visning, av gammelgården eller gruvmuseet eller både och.

Det är rätt så vanligt att släktforskare kommer på besök. De har fått reda på att en släkting har bott eller arbetat i något av husen, eller på någon plats som ett av de här husen har stått på.

Fascinerande på dessa gårdar är att se hur vi har bytt kunskap med tiden. Det de kunde då kan inte vi nu och mycket av det som hör vår vardag till nu skulle de inte begripa!

Ekomuseum Bergslagens kansli ligger på Gammelgården i Ludvika och järnvägen går precis intill – då och då när tåget kör förbi tänker jag på vad de som levde i bergsmansgården på 1500 och 1600-talet skulle ha tyckt om det färdsättet…

Ett golv under golvet.

När du går in i byggnaden där serveringen ligger intill slottet i Strömsholm kan du se en ruta i golvet som är täckt med tjockt plexiglas. Där under, några decimeter ner, syns tegel, liknande det som ligger i golvet du går på.

Skillnaden är att teglet där nere är gammalt. Så pass gammalt att på det gick drottning Hedvig Eleonora under senare halvan av 1600-talet.

 

Det var nämligen hon som lät bygga slottet så som det ser ut nu och även just det här huset med tegelgolvet, med hjälp av arkitekten Nicodemus Tessin den äldre.

Tidigare fanns ett annat stenhus här på området, byggt 1550 av Gustav Vasa, och det fick hans fru Katarina Stenbock ärva när han dog.

Vad gjorde Katarina Stenbock i byggnaderna här då, hur såg hennes vardagar ut, hur kändes hennes kläder, vad hade hon för arbetsuppgifter och vilka sociala sammanhang levde hon i? Och hur såg samma saker ut för Hedvig Eleonora?

 

Slottet är öppet för visningar under sommarhalvåret och då kan du få svar på en del av de här frågorna och du får veta mycket mycket annat om kungligheter och saker som har hänt här genom århundradena.

 

2020 öppnar slottet för visningar i juni. Här är länken till slottets egen hemsida: stromsholms-slott.html