Hur tar man sig an och hur tar man sig in i Ängelsberg/Engelsbergs bruk? En gång kom jag via Sala, stannade först till i det märkliga landskap som den stora branden lämnade efter sig 2014.

Förundrad över att lågorna till slut avbrutit sin framfart, eller hejdats, och att det lilla samhället klarade sig rullade jag in bland husen och parkerade vid bruket.
Jag minns doften av brandrök, trots att jag befann mig flera mil bort. 500 meter från Engelsbergs bruk var elden som allra närmast har jag läst. Det är mycket nära. Ja, nästan omöjligt att förstå.

En annan gång kom jag med tåg. Eller rälsbuss som jag föredrar att kalla det. En rälsbuss jag hoppat på i Västerås, som tagit mig genom industristaden Fagersta och som jag skulle lämna i det Smedjebacken där poeten Werner Aspenström givit namn åt det trivsamma bibliotek där jag ständigt lånar nya böcker.
Det är ett vackert stationshus. Imponerande där det ligger vid sjön Åmänningen. Här kan man stanna länge, men det gör inte tåget – förlåt rälsbussen – som snart fortsätter längre in i Bergslagens storslagna natur och hisnande historia.

Men det var själva angörandet av Engelsbergs bruk jag skulle uppehålla mig vid. Inte dröja mig kvar vid järnvägsstationen och den vackra sjön. Men det är svårt att låta bli. Jag uppfylls av magi och ödmjukhet när jag tänker på rallarna som lade räls till den järnväg som kompletterade Strömholms kanal, som tagits i bruk ett knappt sekel tidigare, och som nu blev en viktig länk när Bergslagens ekonomi expanderade.

Oljeön tar jag dock en annan gång. Ja, det måste bli så och jag ska dit. Flera gånger har jag suttit med min gode vän i hans trädgård, några meter ovanför järnvägen, blickat ut över sjön och sagt att i sommar ska jag besöka den ö där världens första oljeraffinaderi låg. Så har sommaren gått utan att någon hänt. Inte en gång, utan flera. Men nästa sommar. Då…

Så lyckas jag till slut ta mig vidare i den här texten och in i Engelsbergs bruk en tredje gång. Och en fjärde. Från Surahammar och ett besök vid bruket där. Man får inte ha bråttom när man reser genom Bergslagen, tänker jag. Berättelserna ligger ständigt på lur. Berättelser som sedan leder vidare och när man väl står där och har fått svar på frågan man ställde finns där tio nya att forska vidare kring. Som det här med att den första bilen med förbränningsmotor i vårt land tillverkades i just Surahammar. Som det här med ishockeyns storhetstid i samma Surahammar där ortens störste son Ronald Sura-Pelle Pettersson var den första i Sverige att utnyttja sin karriär till att lansera underkläder; ”kalsongen som klarar ett nedsläpp” löd den mening som skulle skapa en storsäljare. Hur det gick med det vet jag emellertid inte.


I första hand är det Engelsbergs bruk jag vill besöka. Den magnifika anläggning som blev ett världsarv 1993, men vars verksamhet upphörde redan det år Versaillesfreden undertecknades, 1919. Och möjligen finns där ett samband. När första världskriget var till ända minskade behovet av stål till krigsmaskinerna. Att avtalets hårda villkor för Tyskland skulle komma att lägga grunden till ett hämndbegär som förde Adolf Hitler till makten och därmed också nästa krig kunde ingen ana. Freden var vunnen, Europa skulle byggas upp igen och i Bergslagen gick en storhetstid i graven.

Som alltid försöker jag tänka mig in i hur det var. Godstågen. Ånglokens visslor. Båtarna som trafikerade kanalen och Åmänningen. Arbetarnas slit för torftig ersättning. Ljudet från fabriken och så smutsen. För det är klart att kolröken måste ha legat som en dimma över området när produktionen gick för högvarv.

1681 togs bruket i drift, men långt tidigare hade bergsmännen framställt järn i dessa trakter. Redan på 1100-talet var, som jag skrev i min förra text, den första mulltimmerhyttan igång i Olsbenning blott ett stenkast bort.

Men Engelsberg är inte bara bruket. Det är också arvet efter den konstnärskoloni som bildades i början av förra seklet. Vill man kan man lite vårdslöst hävda att när dammet från järnproduktionen lagt sig återstod ett samhälle så sanslöst vackert att de allra flesta någon gång borde stanna till här och studera brukets vackra byggnader och välbevarade industrianläggningar, vandra längs med ån och njuta den stationära konsten innan man beger sig till någon tillfällig utställning och låter sig förundras av de vackra villor som arkitekter som Isac Gustaf Classon (Nordiska muséet) och Erik Lallerstedt (Kungliga Tekniska Högskolan) lät bygga.

Som alltid ska man strunta i det som kommer sedan och istället njuta de ögonblick som flanerandet bland Engelsbergs bruks fantastiska byggnader generöst bjuder på. Här finns mulltimmerhytta och hammarhus. Här finns ”krogen” där brännvinet tillhandahölls och daglönarna kunde sova över. Smedja och valsverk förstås liksom kontor, slaggstenstorn, masugn, smedja, vattenhjul och en hel del annat.

En vacker trädgård som sig bör och så grusvägen som leder bort till sjön där man kan slå sig ner på en bänk en stund och fundera över varför allt som byggdes förr ter sig så mycket vackrare än det som uppförs idag, samtidigt som arbetsvillkoren för dem som slet ihop företagens vinster i gengäld var så mycket sämre.

Ta sig dit
Ja, man kan ju, som jag skrev ta rälsbussen och kliva av vid det vackra stationshuset, men annars är nog det smidigaste, om man kommer söderifrån, att köra 66:an mot Fagersta och Sälen och ta av när man ser skylten mot Engelsberg.
Eller också väljer man riksväg 70 över Sala, fortsätter 256:an mot Norberg och svänger av vid Hästbäck mot Engelsberg. Då får man som belöning se vad som hänt med området där det brann 2014.
Text och bilder, Stefan Strömberg, författare.

Den som kommer till Ebba Brahes lusthus nu blir kanske förskräckt, där är sig inte likt. Huset är upplyft på land, de små broarna på var sida likaså, och vattendraget huset normalt står i är torrlagt.

Här pågår en stor renovering som Skinnskattebergs kommun, som köpt huset för att kunna ta på sig ansvaret för dess framtida skötsel, har arbetat för i flera år. I samarbete med Länsstyrelsen och Jordbruksverket har man sökt pengar och noga planerat arbetet.

Det sägs att lusthuset är byggt år 1636. Det fyller alltså snart 400 år. Efter renoveringen kanske det kan stå i fyrahundra år till.

Problemen nu har delvis berott på att stigande och fallande vatten har gjort grunden under huset ostadig, den har börjat luta alltmer. Nu ska den göras om, det är därför vattnet har dämts upp. Att grunden står i vatten påverkar förstås också träet som huset är byggt av.

I det här klippet kan ni se timmermannen Peter Ström berätta om hur man byter ut materialet i de gamla väggarna.

På kultur- och fritidsförvaltningen på Skinnskattebergs kommun arbetar Veronica Dahlberg och i det här klippet berättar hon om restaureringen.

Samtidigt som arbetet med lusthuset pågår samverkar kommunen och Länsstyrelsen även med Sveriges sportfiske- och fiskevårdsförbund för att underlätta upp- och nedströmsvandring för vattendragets olika fiskar.

”Ebba överlevde sin man med 22 år. När Jacob dog 1652 blev hon brukspatron på alla de gårdar och bruk hon redan haft ansvar över. Förutom arvet från Jacob hade hon dessutom tidigare ärvt Bockhammars Bruk av sin far.” ”Ebba hade redan lärt sig mycket av sin man, men nu när det var hon som var ansvarig gav hon sig hän åt alla uppgifter. Hon fick järnhanteringen att öka på sina bruk. Men hon var också noga med att järnet skulle ha rätt kvalitet. Och hon lyckades bland annat skaffa sig privilegier så att hennes bruk fick ensamrätt under tio år för att få gjuta pelare och stänger. Hon var en hårdhudad förhandlare och mer än en gång slutade hennes förhandlingar i tvister, som ibland även ledde till politiska kontroverser.”

Ur boken Där eldarna dånade, utgiven av Ekomuseum Bergslagen 2020.

För information om renoveringsarbetet, följ Skinnskattebergs kommun på Facebook, eller kontakta Veronica Dahlberg på veronica.dahlberg@skinnskatteberg.se

Hembygdsgårdar, bygdegårdar och friluftsmuseer är ofta ett koncentrat av ett område, med ett eller flera hus som är byggda på platsen och sedan ett antal byggnader som är ditflyttade i efterhand, men som hör ihop med platsens eller områdets historia.

På Ludvika Gammelgård och Gruvmuseum är det precis så. Platsens ryggrad är den gamla bergsmansgården, byggd just där, och sedan finns en massa fler hus runt omkring, ditflyttade.

I bergsmansgården bodde två familjer, huset ägdes av två bröder och de gifte sig – med ett par systrar! Detta var på 1600-talet och då hade det varit människor på gården redan i åtminstone hundra år.

I köken finns de stora spisarna med tunga grytor av järn. Spinnrockar, vävstolar och annat som var nödvändiga arbetsredskap för att klara att få i sig mat och få kläder på kroppen finns i huset. Tallrikar, bestick, glas, en pottstol, de stora matsalsborden med ordentliga skrapmärken i, sängarna med bolster, råttfällor, barnens leksaker… Här kan man gå länge och titta, och man får kontakta föreningen och boka visning för att komma in här.

Resten av gården står öppen hela sommaren – nu månaden augusti ut, varje vardag 09.00 – 15.00. Då kan man se samlingar på teman som skomakeri, snickeri, tvättstuga och man kan gå in i nostalgimuseet eller dräktkammaren och många andra rum och titta. Det finns höns och kaniner. Det jättefina mineralmuseet är ett äventyr som berättar om malm och mineraler. Och så den fina örtagården.

På andra sidan järnvägen finns gruvmuseet, där du kan följa gruvarbetet från den tiden man eldade och spettade loss berg, till modern gruvdrift. Då och då startas stånggången. I närheten odlas det, det finns bin och får här på somrarna.

Du går alltså runt och tittar själv i de olika öppna husen. Och vill du veta mer så bokar du en visning, av gammelgården eller gruvmuseet eller både och.

Det är rätt så vanligt att släktforskare kommer på besök. De har fått reda på att en släkting har bott eller arbetat i något av husen, eller på någon plats som ett av de här husen har stått på.

Fascinerande på dessa gårdar är att se hur vi har bytt kunskap med tiden. Det de kunde då kan inte vi nu och mycket av det som hör vår vardag till nu skulle de inte begripa!

Ekomuseum Bergslagens kansli ligger på Gammelgården i Ludvika och järnvägen går precis intill – då och då när tåget kör förbi tänker jag på vad de som levde i bergsmansgården på 1500 och 1600-talet skulle ha tyckt om det färdsättet…