Lienshytte masugn

Under alla de hundratals år som man arbetat med järnhantering här i Bergslagen, har man hela tiden hittat nya och bättre sätt att tillverka järnet på. Och hela tiden har man också behövt mer och mer järn. På 1900-talet utvecklades järnverken till stora industrier och stålverk.
En av de sista masugnar som eldades med träkol och fortsatte att vara i bruk långt in på 1900-talet var Lienshyttan.
 

Järntillverkningen i Lienshyttan har gamla anor och fanns redan på 1500-talet. På 1600-talet moderniserades hyttan och de installerade två knippjärnshammare. Nu blev det modernt att göra lite smalare järnstänger istället för stångjärnet. Knippjärnet var knappt 5 meter långt och bara 1,5 cm i fyrkant. Eftersom det var mindre än stångjärnet, sålde man dem i knippen om nio stänger i varje knippe.
Knippjärnet använde smeden när han skulle tillverka hästskor, knivar, spikar och andra mindre saker av järn. Ofta var det de små gårdssmedjorna som köpte knippjärnet.
 

Med tiden blev järnet allt mer oumbärligt för alla. Och på 1800-talet var järntillverkningen i Riddarhyttan som allra mest produktivt. Då behövdes en ännu större masugn än de haft tidigare och 1894 byggde man en i tegel med en pipa som var hela 26 meter hög. Den byggdes på samma ställe som den förra. Med den nya större ugnen behövdes också en större blåsmaskin som kunde blåsa in ännu mer syre i elden så den fick ordentlig fart.
 

Malmen fraktade de upp till hyttpipan i en malmhund, en speciell vagn, som drogs på en räls. När malmhunden kommit upp till pipan, där hålet fanns som malmen eller träkolet skulle hällas ner i, tippade vagnen ur sin last och kunde sedan åka ner igen för att fyllas på nytt.
När järnet var färdigt lastades det direkt från masugnen på tågvagnar för transport till Köping. År 1879 hade den smalspåriga järnvägen mellan Lienshyttan/Riddarhyttan och Uttersberg blivit klar och kopplades ihop med järnvägen mellan Uttersberg och Köping. Nu nådde Riddarhyttan ut till hela världen via järnvägen och sedan båt på Mälaren.

Malmen som smältes i ugnen, var inte enbart järnmalm. Ofta var det en hel del gråberg blandat med malmen. Det som inte var järnmalm, kallas slagg, och smälte först. Den var vackert turkosblå eller grön. Vid Lienshyttan kan man se den jättestora vackra slagghögen, ja man kan till och med promenera på högen medan man kan njuta av de fantastiska slaggbitarna på nära håll.
 

Lienshyttan var i bruk fram till år 1959. Åtta år senare lades även järnvägen ner i samband med Källfallsgruvans nedläggning. Men än idag kan man följa den gamla banvallen, fast nu till fots eller cykel. Och även Lokstallet som är fint renoverat går att besöka i Riddarhyttan
 

Fakta
Ståtlig masugn ombyggd 1894 och i drift till 1959. Kulturskyddad slagghög intill
hyttpipan finns bevarad och kan besökas.
Under juli månad har Riddarhyttans Hembygds- och Intresseförening regelbundna visningar.
Telefon: 070-2375809
E-post: kallenordebring@telia.com