Bergslagen fick sin karaktär i och med att bergsbruket kom i gång under tidigt medeltid. I och med det övergick en skogklädd ödemark med spridda vattendrag till att bli en ekonomiskt och politiskt stark region med värdefull järnexport över Östersjön.
För att utnyttja naturresurserna krävdes nya kunskaper. Det behövdes hjälpmedel: sinnrika maskiner eller kemiska processer som gjorde uppgiften genomförbar. Teknik utvecklades. Går vi långt tillbaka i tiden, så fanns kunnandet att resa katedraler och att bygga komplicerade skepp. Men maskinerier, ”gångande verk” som de kallades, hade liten betydelse i det gamla bondesamhället. Man hade möjligen en väderkvarn eller vattenkvarn för att pulverisera spannmål till mjöl. I varmare länder fanns uppfordringsverk för bevattning av grödor på fälten.
Det som snart skulle bli nödvändigt i Bergslagens gruvdrift var just vattenuppfordring. Men här gällde det att torrlägga gruvhålen från det vatten som dels sipprade in från sprickor i berget och dels föll som regn från himlen. Den som vill, kan räkna efter, hur många ton vatten som ett 30 mm hällregn häver ner i ett gruvhål på 10 meter i diameter och hur många tunnor vatten som måste hissa upp ur hålet! Här behövdes det sannerligen teknik. Detta löstes med vindspel drivna av hästvandringar, ibland stora anordningar för 4 hästar samtidigt.
Ännu mera raffinerade var ”konster”- balanserade system av pumpar i trä, drivna med stånggångar från ett vattenhjul på avstånd från gruvan. Sådana anordningar utvecklades på kontinenten i slutet av medeltiden. Den ansvarige teknikern kallades ”konstmästare”. Vi hade i Sverige stånggångar med en längd av två-tre kilometer i drift ännu i 1900-talets början och det finns vissa bitar av dem bevarade på flera ställen i Bergslagen, bland annat på Ludvika gammelgård. Konsterna var dyrbara i anläggning, men gick dygnet runt. Omkring år 1900 övertog elektriciteten uppgiften att överföra drivkraft på avstånd!
I vårt land utvecklades konstbyggandet med elegans och finurlighet – Christoffer Polhems namn är välkänt, men han nådde större berömmelse utomlands. Han sysslade inte bara med gruvmekanik. Han installerade många kluriga automat-maskiner för fabriksmässig tillverkning av bruksföremål i sin herrgård Stiernsund i södra Dalarna under tidigt 1700-tal. Polhem blev 90 år gammal, var välkänd hos makthavarna i Stockholm, deltog i den skriftliga diskussionen om rikets näringar och ekonomi, och blev utnämnd till kommerseråd.
Tekniken utvecklades I samband med metallframställningen vid masugnar och stångjärnshammare. Ända från början på 1100-talet hade masugnarna vattendrivna blåsbälgar. Färskningen av tackjärnet skedde i början hantverksmässigt i små härdar i hyttornas närhet. Men under 1500-talet infördes genom Kronans försorg en storskaligare teknik på järnbruken där man bearbetade ett hundratal kilogram järn åt gången och hamrade ut stångjärn med hjälp av stora vattenhjulsdrivna hammare.
En sådan hammarställning var ett komplicerat byggnadsverk med en stadig stomme i grovt timmer och ett kraftigt vattenhjul. Konstruktionen fanns utarbetad på kontinenten och användes i vårt land oförändrad fram till år 1800. Själva hammarhuvudet vägde cirka 400 kg och hammaren slog något mer än ett slag i sekunden på det varma järnet – ett imponerande skådespel. Det dova dunkandet dygnet runt, allteftersom smältorna blev klara, slog rytmen i hela brukets liv.
Ett stycke in på 1800-talet ruskades Bergslagen om i grunden. Den tidigare så lönande traditionella järnhanteringen drabbades av förödande konkurrens från ny teknik utvecklad i England. Där hade man lyckats använda billiga stenkol i stället för den dyra bristvaran träkol inom järnframställningen. På kort tid byggdes det upp en storskalig järnindustri med koksmasugnar, puddelugnar och valsverk. England tog steget ut ur träåldern och in i maskinåldern. Ångmaskiner som drivkraft tillkom på 1770-talet, verktygsmaskiner (järnsvarvar och planhyvlar ) kom omkring år 1800. Järnvägar blev en realistisk möjlighet och lokomotivfabriker blev spetsteknik.
Bergslagen låg nu plötsligt ungefär 50 år efter i utvecklingen. Den svenska järnhamteringen slogs inte ut helt och hållet, men det krävdes en våldsam omvandling. Hammarsmedjorna byggdes om till järnbruk med Lancashire-härdar, vällugnar och valsverk. Den svenska stålindustrin växte, men inte så enormt som i de stora länderna. Det växte snabbt upp ett antal kompetenta mekaniska verkstäder och varv även i Sverige. Hela järnvägsnätet tillkom i stort sett inom en tidsperiod av 25 år. Rälsen kom mestadels från England. Bergslagen stod sig bra tack vare sina goda råmaterial, även när nästa stora tekniksteg trängde på: framställning av götstål med ”Bessemer” och ”Martin” -metoderna på 1870-talet.
Bessemers idé utvecklades till en användbar process här i Bergslagen och användes mest till kvalitetsstål. De tidigare järnbruken blev ”stålverk”. Omvandlingen har rullat vidare i växlande konjunkturer under hela 1900-talet.
Den ursprungliga förutsättningen för Bergslagens industriella utveckling, de högkvalitativa järnmalmerna, är borta. Det finns inte en enda järnmalmsgruva i gång i Bergslagen idag. Men – ser vi enbart till stålindustrin finns på många av de traditionella bruksorterna i dag specialverk i högsta världsklass, vars produkter till största delen exporteras. Dessa verk tjänar pengar. Metallurgisk kompetens och tillverkningsteknik ligger i internationell topp.
Men det har också varit naturligt att andra industrier dragit nytta av den starka tekniska traditionen och slagit sig ner i Bergslagen – som internationella leverantörer av utrustning – i stället för att klumpa ihop sig i de allra största tätorterna.