För tvåtusen år sedan, vid tiden för Kristi födelse, framställdes järn ur finkornig rödjord eller myrmalm. Rödjorden samlades och smältes i meterdjupa gropar i marken, som tätats med stenar och lera. Dessa ugnar eller blästor torkades och förvärmdes med en ordentlig vedbrasa. Därefter fyllde man med träkol och lade rostad, det vill säga förbränd rödjord ovanpå och blåste med bälgar in luft genom ett hål i marken. Blåsningen skedde först kraftigt och sedan försiktigare när man såg att rödjorden sjunkit ihop. Efter många timmar kunde man ur slaggen lyfta upp en porös, glödande klump av mjukt järn – kanske 10 kg – som bultades ihop med slägga på en sten till fint smidbart järn. Den delades upp i mindre bitar. Därefter rensades ugnen från slagg och så fylldes den på nytt.

Utbytet av järn blir i denna process ganska lågt – en stor del löser sig i slaggen och går förlorat – men det utvunna järnet blir rent och smidbart trots att rödjorden ofta är förorenad. Detta sätt att framställa smidbart, mjukt järn förekom på många ställen i Sverige där rödjord eller myrmalm fanns tillgänglig. Metoden användes uppe i norra Dalarna ända in på 1800-talet, där man direkt använde sitt järn till hemsmide av bruksföremål. Rester av sådana ugnar finns i mängd i Älvdalen och Särna och inom ekomuseet på Röda Jorden i Riddarhyttan och vid Dunshammar utanför Ängelsberg..

Rödjord är ur kemisk synpunkt ungefär detsamma som röd rost. I vissa bergarter kan järn lösas ut i sipprande vatten. Järnhaltigt grundvatten får en tydlig ”järnsmak”. När sådant vatten kommer upp till jordytan och påverkas av luftsyre och bakterier, omvandlas järnet. Det oxiderar från tvåvärt till trevärt järn, blir stabilt och inte längre lösligt utan lagras som ett rostrött slam. Denna process är ständigt pågående och kan observeras längs myrar och vattendrag i de aktuella trakterna. Genom hundratals år byggs det upp tjocka lager rödjord, som våra förfäder letade fram, grävde upp och bearbetade.

”Sjömalm” har en liknande sammansättning som myrmalm eller rödjord, men en annan struktur. I vissa områden, särskilt i Sydsverige, fälls den ut som härda, brunaktiga skorpor eller gryn runt småstenar på botten av sjöar. Denna malm bärgade man vintertid genom att kratta ihop det från vakar i isen och man gjorde i Småland även försök att smälta sådan malm i masugn på 1800-talet.