Högfors bruk
På 1700- och ända in på 1900-talet blev många herrgårdar som små kulturcentrum, med bibliotek, konst på väggarna och musikaftnar. De blev den tidens kulturinstitution där nya idéer diskuterades och som spred kulturen ut över landet.
På Högfors bruk gjorde konstnärinnan Florrie Hamilton herrgården till en mötesplats för 1930–1950-talets kvinnorörelse. Bland annat hyrde Emilia Fogelklou in sig på herrgården i fem år.
En gång i tiden hade Högfors bruk, som då var ett kronobruk, en av Sveriges största stångjärnshammare. På 1700-talet övertogs det av brukspatroner. Och under 1800-talets andra hälft blev det ett Aktiebolag som riksdagsmannen Hugo Hamilton blev VD för.
Småningom såldes bruket vidare, men familjen Hamilton fick bo kvar på herrgården där senare Hugo Hamiltons dotter konstnärinnan Florrie, gjorde herrgården till en mötesplats för 1930–1950-talets kvinnorörelse.
När man idag vandrar i den vackra naturen runt herrgården, stannar och tittar på
dammens blanka vattenyta, går vidare och njuter av den spännande hyttruinen som varit i bruk fram till 1953, är det svårt att tänka sig det liv och den rörelse som fanns här då hyttan var igång. Ett tag hade bruket 250 anställda, om man räknar alla, både inom järnhanteringen och i skogs- och jordbruket. Och här bodde runt 350 personer.
De flesta arbetare bodde trångt i eländiga bostadsbaracker utan moderniteter.
Väggarna var tunna och kylan trängde in under de kalla vinternätterna.
Det var oftast kvinnorna som ansvarade för hemmen och såg till att elden ständigt brann i spisen. Elden gav inga sovmorgnar eller lediga helger, den måste ständigt matas med mera ved. Vatten fick hämtas ute vid pumpen. Och när det använts inomhus, bäras ut igen.
De sista masugnarna på Högfors byggdes 1915–1916 men 38 år senare lades de ner. Nu återstår bara ruinerna. Förutom herrgården, finns det enorma kolhuset fortfarande kvar, där allt kol som behövdes för att hålla igång verksamheten, skulle få plats.
Brukspatronerna med sina familjer levde ofta ett liv i välstånd och barnen växte upp med ett överflöd runt sig. De flesta såg som en självklarhet att de skulle studera vid universiteten. Det var också vanligt att de reste ut i världen för att se sig omkring.
Även om många brukspatroner mest var intresserade av att förvalta sitt kapital och se till att den egna familjen hade det bra, kom ändå flera av deras barn med nya idéer som de snappat upp på sina utlandsresor. De hade mildare människosyn än sina föräldrar och luftade idéerna offentligt.
Många herrgårdar blev som små kulturcentrum, med bibliotek, konst på väggarna och musikaftnar. Ja, Bergslagens bruk var den tidens kulturinstitutioner där nya idéer diskuterades och som spred kulturen ut över landet.
En författare som tog stort intryck av Högfors var Agnes von Krusenstjerna. Hon beskrev bruket i romanserien Fattigadels del två: ”Dunklet mellan träden”. Där kan man läsa hur bokens huvudperson Viveca von Lagercrona (Agnes alter ego) följer med Donald ner till hyttan:
”Hon följde också ibland med Donald till hyttan för att se på utslaget. När järnet likt brinnande guld strömmade fram, tryckte hon hårt Donalds hand. Karlarna som rörde sig som svarta skuggor framför denna brinnande guldflod, det rasslande ljudet av det rinnande järnet, själva den dunkla hyttan där arbetarnas redskap hemlighetsfullt skymtade, gjorde starkt intryck på henne. Denna glödande, rinnande, brinnande massa, som liknade en sagokungs rika skatt, stelnade och kallnade sedan till ett grått och dött järn. En förvandling som gjorde en beklämd. Det var som om en grann fjäril som nyss fladdrat där ute i solen med guldstoft på vingarna plötsligt drabbats av det hårda ödet att åter bli en ful och oansenlig puppa. När järnet brann tyckte Viveka att hon tillsammans med Donald upplevde ett under.”
Detta står på sidan 118 i originalutgåvan från 1936.
Läs gärna hela romanen, där Högfors kallas för ”Igelfors”.
Fakta
Imponerande hyttruin från 1900-talets mitt.
1464,då riddaren och häradshövdingen Svarte Sigge Jönsson ägde Högfors, omnämns bruket första gången. 1545 gav Gustav Vasa privilegium till två borgare från Västerås att bygga en stångjärnshammare här. På 1700-talet övergick bruket från att ha varit ett kronobruk till att ägas av brukspatroner.
1915-1916 byggdes hyttruinen man ser än idag. Den var i bruk fram till år 1953.
Kolhuset som fortfarande står kvar här är 150 m långt och ett av Sveriges största trähus.
Besök omgivningen på egen hand. Väl skyltat.
Foto: Toppbild: Fredrik Findahl
