Olsjö, Mårtens & Kullen kyrkstigar

Från 1600-talet fram till år 1809 hade man kyrkogångsplikt i Sverige. Det innebar att alla var skyldiga att närvara vid högmässan och även vid andra större helgdagar till exempel vid dop, konfirmation, bröllop och begravningar. För att komma dit hölls kyrkstigar framkomliga genom landskapet. Vid den sista färden till kyrkan bars kistan ofta på seniga skuldror längs den långa slingrande kyrkstigen. Ibland drogs den på en hästsläpa.

Bodde man närmare kyrkan än en mil måste man gå till kyrkan varje söndag. Men ju längre bort från kyrkan man bodde, desto mer sällan var man tvungen att närvara.

Till kyrkan i Grangärde kom man från stora områden i finnskogarna runt omkring.
Från sydväst gick man till exempel från byn Olsjön, via Olsjö kyrkstig, till Sunnansjö vid sjön Bysjöns sydvästra del och sedan vidare runt sjön till Grangärde.

Från nordväst och byarna Mårtens och Kullen gick man till Norrbo, där de båda byarnas kyrkstigar sammanstrålar och så vidare därifrån till Grangärde kyrka.
Vill du gå Mårtens och Kullens kyrkstigar så kan du antingen börja i socknens nordligaste finnby Kullen. Eller också från finnmarksbyn Dalkarlsberg/Mårtens. Båda leder alltså till Norrbo.

Möjligtvis rodde man ibland kyrkbåt över sjön Björken.

Vintervägarna hade ofta helt andra sträckningar. Ofta gick man över isen, eller for med häst och släde eller på skidor över frusna sjöar.
Ibland finns vintervägar utritade på gamla kartor.

Kyrkstigarna var inte bara till för att gå till kyrkan på, de användes även för dem som skulle till arbetet. Och de band samman skogsbyarna med kyrkbyn. Därför var det viktigt att de sköttes och hölls framkomliga, även för häst och vagn om någon till exempel blev sjuk eller av någon annan anledning inte kunde gå. På en överenskommen dag om våren gick man därför ut från varje gård för att underhålla och röja kyrkstigen. På vintrarna var man noga med att ploga den så att den hölls öppen då med. Men då var sträckningen på vägen oftast lite kortare eftersom man kunde gena över frusna mossar och sjöar.

Under många hundra år var kyrk- och arbetsstigarna lika viktiga som våra vägar är idag. Ja, långt efter att det inte längre fanns någon kyrkogångsplikt fortsatte de flesta i Bergslagen att regelbundet besöka kyrkan och lyssna till prästens predikning, men också dennes information om vad som hände i bygden. Och de flesta ville inte betraktas som hedningar som annars var möjligt om man inte gick i kyrkan.

En vandring på Olsjö, Mårtens och Kullen kyrkstigar är krävande då stigarna går genom ett landskap med en höjdskillnad på 150-200 meter, men de ger samtidigt härliga naturupplevelser och är intressant för den som vill veta mer om finnmarken i norra delen av Ludvika kommun.

Än idag sköts leden av ett stort antal ideella som ansvarar för varsin sträcka och ser till att vandringslederna är röjda och märkta med orange färg på trädstammar och uppsatta markeringar.
På informationstavlor kan man läsa om vad som kan vara av allmänt intresse vid olika platser. Och vid lämpliga rastställen finns bänkar, bord och vindskydd.

I närheten av Mårtens är Vargfors Fredriks stuga öppen som raststuga. Vid Ramsnorsen finns en parkering, ett vindskydd och strax intill leden ligger en fiske- och raststuga som är öppen för övernattning året om.

Författaren Dan Andersson som skrev många verk om finnskogen, skrev också den här dikten om ett begravningståg på en kyrkstig som ger en inblick i känslan hur det kunde vara.

En spelmans jordafärd skriven av Dan Andersson (vers 2 och 3)
Han var underlig och ensam, säja fyra svarta män,
han led ofta av brist på husrum och bröd. –
Se en konung, säja rosorna, och trampas på igen,
se en konung och en drömmare är död!
Det är långt, säja bärarna, det känns som många mil,
och när hetare blir dagen går man trött. –
Gången varligt, talen sakta, susar sälg och sjunger pil,
det är kanske någon blomma som har dött.

Men när kistan vaggar svart genom vårens gröna skog,
går en tystnad genom morgonvaknad teg,
och då stannar västanvinden för att lyssna vem som tog
mitt i rosorna så tunga steg.
Det är bara Olle spelman, susar tall och sjunger gran,
han har lyktat sina hemlösa år. –
Det var lustigt, svarar vinden, om jag vore en orkan,
jag skulle spela hela vägen där han går!

Kartan uppdateras och kommer att finnas här inom kort. 

Toppbild: Per Stymne