I Bergslagen fanns råvaran. Här fanns järnhaltiga bergarter, strömmande vatten och stora skogar. Det var tre avgörande förutsättningar för att utveckla en järnindustri. Det tog sin början redan för 2 500 år sedan. Då framställdes järn ur den röda jorden i trakterna runt Riddarhyttan.

På 1100-talet påbörjades järnframställning ur järnmalm. I Norberg finns Sveriges äldsta kända gruvor, omnämnda första gången 1303, men då hade verksamheten redan varit igång länge. Europas äldsta kända masugn ligger också I Norberg. Det är Lapphyttan daterad till mellan 1150 och 1225.

På 1500-talet tog kung Gustav Vasa kontroll över den lönsamma järnproduktionen genom att organisera arbetet och låta uppföra kronoägda järnbruk för stångjärnssmidet. Så föddes brukssamhället. Bergsmännen bildade kooperativ och producerade tackjärn i sina samägda masugnar, vilka levererades till bruken för att smidas ut till stångjärn. Det var exporten av stångjärn som skänkte välstånd och lade grunden till det moderna Sverige. Den sista gruvan i området fanns i Grängesberg. Den lades ned kring årsskiftet 1989-90.

Från mitten av 1200-talet till 1800-talet var Sverige under långa perioder en av världens främsta järnproducenter. Omkring 1750 svarade järnet för ca 70% av hela vår export. Det handlade om smidbart stångjärn av hög kvalitet. Verksamheten i Bergslagen måste ha varit en imponerande syn: 400 masugnar kastade sina “eldstoder” mot himlen, på bergen brann tillmakningseldarna i gruvhålen och i skogarna glödde, rykte och doftade tusentals kolmilor. Via omlastning i Köping och Västerås fraktades järnet på Mälaren till den stora exporthamnen Stockholm, vars uppkomst och tillväxt är intimt knuten till järnhanteringen I Bergslagen.