Klenshyttan

Många hyttor på 1600-talet köptes upp av kapitalstarka köpmän, invandrade handelsmän eller rika adelsmän och utvecklades till bruk. Men det fanns fortfarande de som fortsatte att vara bergsmansägda. En av dem var Klenshyttan som är en av de bäst bevarade bergsmansbyarna i trakten.
På vägen mellan Ludvika och Grängesberg kan man få syn på Klenshyttans vackra ruin och gamla masugn.
 
Här i trakten har bott folk åtminstone från 1400-talet. I början av 1600-talet byggde de två bergsmännen Jan Olson Klack och Olof Olson Klack en hytta med stångjärnshammare i byn, som då kallades för Klämshyttan. Därefter har det hela tiden varit bergsmän som, om de inte ägt hela hyttan, åtminstone varit delägare i den. Ibland någon enstaka, andra gånger har hela sjutton bergsmän delat på hyttan.
 
Järnet som producerats här åkte på foror förspända av hästar till Örebro. En fora kunde vara lastad med 650 kg järn. Mycket kunde hända på färden, därför åkte en fora sällan ensam. Ofta väntade man tills hela 12 foror kunde fyllas med järnet innan de gav sig av i långa karavaner med en av ledarhästarna längst fram.
 
På 1840-talet då hyttan måste renoveras och moderniseras, köptes den till en del upp av Hagge Bruk för det var inte alla bergsmän som ville sälja sin del i den, utan några var kvar vid sidan av Hagge Bruk som ägare. Och snart kom en ny bergsmanssläkt in i ägarskapet; Jan Persson från Lorenzberga. De fick vara med om lågkonjunkturen efter första världskriget då masugnen blåstes ner.
 
Än idag ligger flera fina bergsmansgårdar i närheten av Klenshyttan. När bergsmännen sålde sitt tackjärn till bruken, fick de inte lika mycket betalt som innan brukens tid. Många bergsmän fick därför det svårare ekonomiskt. För att inte gå i konkurs tvingades de utnyttja brukens erbjudande om krediter. Men det gjorde det bara värre för bergsmännen. Kunde de inte betala tillbaka skulden tog bruket deras gårdar.
Men nu ryckte myndigheterna in. Kronan gav visserligen bruken tillåtelse att ge bergsmännen kredit både i livsmedel och pengar, men i gengäld fick de inte ta gårdarna som betalning för sina lån. Lånen skulle betalas i produktion, stadgade de. På det sättet såg de till att bergsmännen hade sina gårdar kvar så bruken hela tiden var garanterade att få sitt tackjärn till billiga priser.
Man utfärdade också ett flertal förordningar för att få bergsmännen att göra ännu mer tackjärn än vad de själva kanske hade tänkt sig.
Men med tiden mjukades alla regleringar upp och bergsmännen kunde, om de inte var nöjda med priset som det närmaste bruket betalade för deras tackjärn, fara en bit längre bort till ett bruk som var beredda att betala ett bättre pris. Fast det var också många bergsmän som slutade med sin järntillverkning och istället satsade på jordbruket.
 
Fakta
Bergmanshytta från 1605 omgiven av flera gamla bergsmansgårdar. På 1840-talet köptes den upp av Hagge Bruk och moderniserades. 1842 byggdes en ny masugn, som fortfarande finns där. Även en ny vattenturbin, ångpanna med ångmaskin samt en cylinderblåsmaskin sattes in av ingengörsfirman Qvist & Gjers i Arboga.
1877 öppnade Bergslagernas Järnvägar järnväg med stickspår rakt genom kolhuset. Nu kunde järnvägen transportera både tackjärnet, malmen och träkolen.
Idag ägs Klenshyttan av Ludvika kommun. Besök på egen hand.
Informationskylt finns.

Liten bild nr 4: Per Stymne