Utsikten är bedårande vacker den sista biten längs med sjön Barken innan man når Smedjebacken, över det vatten som en gång var startpunkten för den transportled som tog järnmalmen till Mälaren, med bland annat Wanbo herrgård och rastplatsen som utsetts till Sveriges vackraste…

Själv brukar jag svänga av från 66:an en bit innan man når den rondell som förbinder infarten till Smedjebackens tätort med fortsättningen mot Dalafjällen. Här ligger en gammal secondhandbutik. Här vilar friden över vackra trähus och gamla bergsmannagårdar. Här tangerar den slingrande grusvägen rälsen som länkar Ludvika med Västerås. Här börjar Dalarna på riktigt.

 

Smedjebacken är min hemort, åtminstone på deltid, och ibland är det verkligen så att det som är allra närmast kan vara det man upptäcker sist av allt. Som ung gav jag mig av till Syd- och Centralamerika. Upptäckte de samtida urkulturernas rikedom medan jag fascinerades av historien med först aztekernas framfart och Mayaimperiets vetenskapliga nivå och sedan Inkarikets utbredning och deras avancerade administrativa förmåga innan jag, efter lång tid, började intressera mig för samernas kultur, historia och rättigheter i vårt land.

Samma hände mig inom Sverige. Det blev fjällen, Gotland och Österlen innan jag på allvar tog mig tid att upptäcka det Småland där jag växte upp och dess natur och magi. Nu Bergslagen. Jag har (med rätta) hänförts av Dan Anderssons hemtrakter, Engelsberg med sina omgivningar och Norbergs spännande industrihistoria.
Men Smedjebacken… Här har jag provianterat, åkt skridskor och lånat böcker. Viktiga saker förstås, men jag har glömt bort det som annars driver mig. Nyfikenheten. Trots att jag själv bor i en bergsmannagård och kliver in i och ut ur det sammanhang som utgör bygdens historia varje dag.

Efter ett par kilometer på grusvägen når jag Flatenbergs hytta som anlades på 1500-talet. Den sista blåsningen utfördes 1918 och nu finns anläggningen där som ett vackert minne av ett förflutet som däremot inte var särskilt behagligt för de som arbetade här.
Ett stenkast bort ligger sjön Barken och blundar jag anar jag aktiviteten kring rostugnen eller i kolhuset där blott pelarna återstår och bildar ett slags svenskt Stonehenge, om än inte med samma magi och innebörd, men väl så vackert när skuggorna långsamt blir längre i den tidiga solnedgången.
Ja, det är som om jag befinner sig i ännu ett av alla dessa industricentrum som tillsammans utgör Bergslagens spännande historia. Efter att vandrat omkring en stund i den inspirerande miljön, fortsätter jag till Smedjebackens hamn som var startpunkten för transporterna till Mälaren och vidare mot havet.
Den elva mil långa Strömsholms kanal stod klar 1795 och i mitten av 1800-talet kompletterades transportnätet för malmen med en smalspårig järnväg från sjön Väsman i Ludvika. Lokstallarna i hamnområdet vittnar om detta.

Om man anstränger sig något lite går det fortfarande att upptäcka det gamla i det nya. Där stålföretaget Ovakos industrilokaler nu reser sig, anlades 1631 en bergsmanssmedja. Och när både kanal och järnväg stod färdiga byggdes Smedjebackens Walsverk på platsen och Smedjebacken blev på allvar en ort att räkna med.

Det känns som om upplevelserna krokar i varandra här nere i hamnen. I valsverkets gamla mekaniska verkstad ligger Meken som idag är en vacker utställningshall som bereder plats för alla möjliga kulturupplevelser. Återigen möts det som var med det som är. Arbetarnas slit sitter i väggarna, samtidigt som mången utställning manar till vördnad och återhållsamhet när det gäller vårt förhållande till naturen.
Konstnären Johan Ahlbäck hinner jag inte med denna gång, men hans konst kommer jag att återvända till i ännu oskrivna texter. Till dess nöjer jag mig med ett citat från Mekens hemsida:
”Tillsammans med Johan Ahlbäckstiftelsen, presenterar vi årligen en utställning med mottagaren av Ahlbäckspriset. Ett pris instiftat i konstnären Johan Ahlbäcks namn och som delas ut till en konstnär varje år som skildrar arbetarkultur, arbetslivsmiljöer och arbetarklass.”

Som sagt: Allt hänger ihop här i Smedjebacken och i Bergslagen. På biblioteket, som förstås har namn efter författaren, poeten och akademiledamoten Werner Aspenström, finns målningar av Ahlbäck (liksom i hans gamla ateljé). Men, som sagt, konstnären får vänta och istället avslutar jag min hemortsodyssé med att svänga av mot Torrbo för att leta reda på den plats där nämnde Aspenström växte upp.
Precis som alldeles nyss vid omgivningarna kring Flatenbergs hytta är här gudomligt vackert med böljande kullar, kor som går ute, ett gammalt mejeri och så bäcken förstås. Den bäck som givit namn åt den bok – ”Bäcken” – där han på ett kärleksfullt sätt skildrar sin uppväxt på den plats där jag nu befinner mig.

Några år tidigare stod en annan av Dalarnas berömdheter, Göran Greider, just här och lät sig hänföras både av Bergslagens natur och dess skildrare. Jag hittar hans text i ett gammalt nummer av Aftonbladet (13/11–2018) och väljer att avsluta mitt möte med Smedjebacken med Greiders ord. Som en sammanfattning av dagen och av det som utgör kärnan i Ekomuseum Bergslagen, tycker jag det är lysande. Ja, för det är just det här det handlar om. Möten…
”När jag nu står på det som en gång var byvägen, som strök förbi så nära att snöplogen skrapade mot väggen, tänker jag: Vi som lever nu kan använda dig, Karl Werner Aspenström, för att förstå klyvnaden mellan stad och land, för att hitta vägar ut ur den kapitalistiska sardinburken och för att lära oss älska det lilla körsbärsblad vi till slut lever på.”

Text, Stefan Strömberg, författare.

Ta sig dit
Egentligen behövs det inga vägbeskrivningar.
Smedjebacken ligger längs med 66:an och väl
där hittar du skyltar mot såväl Flatenberg som
mot hamnen.
Blir du nyfiken på Werner Aspenströms uppväxt,
kör du ut mot Borlänge och tar av mot Villa Gladtjärn
och Korsheden så kommer du snart till Torrbo.