månadsarkiv: februari 2012

Geomöte i Riddarhyttan

Geoföreningens möte den 22 feb 2012. Här sitter fr vä Jörgen Andersson, Anna Jansson, Gunnar Ahl, Johan Torvaldsson, Kalle Nordebring, Marlène Carlsson, Nils-Erik Wickström, Frank Fransson och Ingrid Grusell. Själv står jag bakom kameran.

Geoföreningens möte den 22 feb 2012. Här sitter fr vä Jörgen Andersson, Anna Jansson, Gunnar Ahl, Johan Torvaldsson, Kalle Nordebring, Marlène Carlsson, Nils-Erik Wikström, Frank Fransson och Ingrid Grusell. Själv står jag bakom kameran.

Vi hann med ett möte i vår geoförening i Riddarhyttan förra veckan också. Jag tog en bild på församlingen! Med ett steg i taget går arbetet framåt om än inte så himla fort, men än sen? Vi knogar på. Och de som bor i Riddarhyttan är väldigt aktiva och intresserade och det är det som betyder något. Det blir ju helt och hållet deras projekt med tiden. Ekomuseum är ju bara med på en stödjande hörna. När jag var i Uppsala härförleden och på den viktiga geoträffen på SGU, det var i januari, så föll det ner en pollett, bilden klarnade faktiskt.

Vi har en förening som syftar till att bygga ett Geocentrum men jag stirrar mig kanske blind på detta mål? På SGU fick jag en större förståelse för processen. Vi har också pratat i föreningen om hur vi ska gå tillväga, att ta det stegvis har vi sagt. Joo, det är nog klokt! Och då gäller det att ta det steg för steg också. Först en informationsplats. Några skissar för fullt på det redan, pengar ska sökas. Sen inventera alla lämpliga platser och leder, se över skyltar, göra en karta och en presentation till informationsplatsen. Anders Yrgårds fina skrift om istiden i Bergslagen måste tryckas om och först uppdateras och bli modern. Han är med på noterna, jag har talat med honom. Därefter kan vi ge området status: Geopark Riddarhyttan med SGU:s hjälp. Och sen ställs siktet in på ett fint Geocentrum. Det blir en bra utgångspunkt för exkursioner och en suverän träffpunkt för grupper, skolklasser och annat folk. Det blir väldigt bra. Men visst har jag väl skrivit samma sak förr? Geotjat?? Nåväl, ni får stå ut!

Konsten att skriva texter

På Teknikseminariet för precis en vecka sen talade Thomas Öberg från Naturinorr, www.naturinorr.se om konsten att skriva bättre texter för skyltar, webb och trycksaker. Hur intressant är inte det? Jo, det är inte bara viktigt, det är superintressant! Det var jättekul att lyssna på honom. Det finns så många tradiga informationstexter som man knappt orkar läsa till slut  – långa, omständliga med högtravande tonläge och jobbiga ord …… ååh, varför kan man inte förenkla språket lite? Och det var just det som var budskapet i denna föreläsning. Så skönt att få höra det igen! Jag har hört det förr, jag har tränat också (fast det inte alltid märks kanske?), jag har jobbat i många år med texter, även med det som kallas frasriktigt radfall. Bara det är en viktig sak i informationstexter och nu tar jag ett direkt exempel ur den goda lilla handboken Att skriva om natur  och märk väl hur man bryter raderna vid de naturliga stoppen i textflödet, precis som när man pratar:

Där det känns naturligt att sakta farten,
och dra efter andan lite grann,
där är det också naturligt att bryta rad.
Alltså som regel vid komma och punkt,
men också vid andra naturliga pauseringar.
Man bryter rad före, inte efter en preposition
och före småord som ”och” och ”eller”.
Det är till mycket stor hjälp inte bara för den
som har läs- och skrivsvårigheter
utan för oss alla som stående och gående
ska läsa texter på skyltar.

Märkte ni hur lätt det där var att läsa?? Det är skrivet talspråk, berättarspråk med frasriktigt radfall. Många vill använda myndighetsspråk eller vetenskapsspråk eller nåt annat, men undvik det. Thomas Öberg hade flera bra exempel när han föreläste, som detta: Här bedriver samerna örings- och rödingsfiske. Här talar en lite viktig myndighetsperson. Men det är mycket bättre att helt enkelt istället berätta i sin text: Här fiskar samerna öring och röding. Nu måste jag försöka komma ihåg det här, det är så bra med dessa tips och påminnelser. Man vill ju att folk ska läsa det man skriver!

Boken Att skriva om natur  av Thomas Öberg, beställs direkt från Centrum för Naturvägledning,  pris: 150 kr inkl moms, gå in här: www.slu.se/cnv

Styrelsen samlades i Västanfors

Vi samlas väldigt ofta på Logen mittemot Kaffestugan på Västanfors hembygdsgård i Fagersta, så också denna gång. Där är det trevligt att mötas och hembygdsgården ligger strategiskt mitt i Ekomuseum. Man sitter dessutom som på ett litet bytorg, fast inomhus förstås. Den här dan fick vi nybakade grahamsfrallor direkt från Kaffestugan, urgott.

Nästan alla i styrelsen mötte upp, bokslutet skulle nämligen skrivas på och det hela funkade fint. Jag gick igenom verksamhetsberättelsen och det är ändå rätt märkligt hur pass mycket vi hinner med på ett år! Det ser man när allt radas upp i en text. Och pengarna har räckt till med hjälp av lite trollerikonster och jo då, vi fick till och med lite grann över som kunde balansera något av tidigare års underskott. Det innebar att vi nu kan bygga på vår lilla kassa med några tusenlappar, vilket aldrig skadar. Bokslutet blev klart och ska nu sammanställas med bilder från året som gått och klubbas igenom på stämman i maj.

Nu går vi in i ett något kostsamt år igen då vi ska göra vandringsfoldrar till så många miljöer vi hinner med och sen gnor vi på tills alla miljöer har en ny fräsch folder, det kan ju ta ett år till. Ekomuseum Bergslagen ska få en egen folder på tre språk: svenska, engelska och tyska. Vi ska även tänka till lite vad gäller Järnrutten och dess engelska version Ironroute, hur vi kan utveckla den, vi kan ju tänja ut den lite söderut …. Den hänger på ERIH:s webbsajt som en länk, vilket förpliktigar (ERIH är det europeiska industrihistoriska nätverket). Järnrutten behöver omsorg och det ska den få – av oss. Och vår egen hemsida behöver också en insats, uppdatering framför allt. En skylt ska fixas till Rastplats Dalaporten, där ska vi vara med och flagga för vår existens. Vi har även några internationella aktiviteter för oss kommande år, det blir bra. Ja, som ni hör så är vi igång, beredda att ta itu med ett nytt verksamhetsår. Vi ser framåt! Just precis – och med stadig blick.

Mer från Teknikseminariet i Stockholm

Eva Sandberg i talarstolen och Per Sonnvik till vänster, båda från SLU, och de höll tillsammans ordning under hela Teknikseminariet i måndags.
Eva Sandberg i talarstolen och Per Sonnvik till vänster, båda från SLU, och de höll tillsammans ordning under hela Teknikseminariet i måndags.

Jag vill gärna tipsa om fler bra grejer från Teknikseminariet i måndags.

Annette Rattfelts företag Lanterna Vox, www.laternavox.com  Jätteintressant idé med en ”informationsfyr” med en inbyggd webbserver med innehåll. Den fungerar överallt då den drivs av solceller. Man loggar in med sin mobiltelefon och där får man sen ljud, bild och text. Hon bor sen ett par år i södra Norge och där har hon utvecklat och genomfört idén.

I Hamra nationalpark i Hälsingland finns vevbara mp3-spelare! Hur smart som helst. Där är det långt till eluttag men man har elegant löst problemet med att besökaren själv alstrar strömmen till apparaten. Man vevar först och lyssnar sen till en berättarröst i ett antal minuter. Det finns plats för åtta ljudfiler.

Och appar som alla verkar vilja ha då? Joo…
Emil Hellström med företaget Laventura, www.laventura.se berättade att de inte bygger en app för att få ut folk i naturen, nej de bygger en webbsajt som heter Naturkartan som ska erbjuda konkreta tips på platser, typ hur långt bort den ligger, vad man kan göra där, hur man kommer dit och så vidare. Den kan spridas via Facebook, Google, Twitter, Flickr. Målet är att täcka hela landet. Appar har begränsningar då 50% har Smartphones (kräver Android) och 60% iPhones och det finns ca 500 000 appar. Det krävs alltså två versioner av varje app så att alla kan använda den oavsett telefontyp. Och vem laddar ner just din app?? Och vem använder den mer än en gång?? Viktiga frågor.

Men Upplandsstiftelsen, www.upplandsstiftelsen.se  har däremot lanserat en app 2011 som heter Naturtipset och visar vägen ut till naturen i Uppsala län efter ett gediget researcharbete. Här finns 80 naturområden, kartor, tips och utförlig information. Sen september har drygt 3000 personer laddat ner appen och man ska köra en annonskampanj nu till påsk inför sommarsäsongen. Ni hittar appen på deras hemsida.

Ja, den här måndan satte igång tankesmedjan i Ludvika…

Teknikseminarium på Norra Latin i Stockholm

Oj vilken dag igår!  En hel kul teknikdag anordnad av CNV (Centrum för Naturvägledning) som håller till på SLU (Sveriges Lantbruksuniversitet) i Uppsala. Vi var på Norra Latin i Stockholm. Där var det många intressanta föreläsare som gick igenom all ny teknik som man kan tänka sig vad gäller det här med att locka ut folk i naturen, landskapet … ja, marknadsföring helt enkelt. Hur når man folk?  Det handlade om QR-koder och HTML, om appar, vevlådor, lokala ”informationsfyrar”,  AR (Augmented Reality), RFID (Radio Frequency Identification Device), Kinect, Wii, Multitouch, Microsoft Surface …. och gud vet allt! Jag kände mig som en stoppad falukorv efteråt. Puuh… hur kan vi gå vidare efter detta? Jenny Findahl och jag började genast smida planer. Vi ska träffas på torsdag i denna vecka i Ludvika, tur är väl det, då har vi nog smält intrycken.

Jag var en av spanarna under dagen och visste först inte alls vad jag skulle spana på, om jag överhuvudtaget skulle begripa nåt? Det var svårt att säga på förhand men så föll en liten känsla på plats till slut. Första föredraget handlade om QR-koder och där nånstans kände jag att det skulle kunna vara till stor nytta för oss. Det verkade ganska enkelt att få till, inte var det dyrt och däri ryms massor av information. Det är som trolleri! En QR-kod ser ut som en fyrkant fylld med pixlar i svart-vitt. Man fotograferar koden med sin smarta telefon och vips omvandlas bilden till information, men först måste man ladda ner en app, t.ex. Scan för iPhone och Barcode scanner för Android. Det skulle vi kunna ha som komplement till våra vandringsfoldrar  – ofta finns det så mycket att berätta som inte får plats i foldern. Smart som attan.  Jag kommer att få anledning att återknyta till den här dagen framöver, det finns mycket att berätta!

QR-koder och telefonguide används i Uppsala för att utveckla Linnéstigarna och det hela invigs i maj. Det var Emil Nilsson från Biotopia som höll föredraget. Han jobbar med naturvetenskaplig kommunikation och har en kul hemsida/blogg här: www.vetenskapspedagogen.se

Storytelling

Numera måste alla platser laddas med en berättelse, en story. Utan story är det inte lönt att marknadsföra något, varken platser eller annat. Till och med produkter ska ha en story, sån är tendensen. Det här sätter myror i huvudet på mig. Men idag damp senaste Språktidningen ner i brevlådan och där fanns ett kul reportage som handlade om storytelling. Jag kastade mig över den direkt! Det började som en konstform i USA på 1970-talet. I oktober 1973 genomfördes den första berättarfestivalen: National Storytelling Festival i Tenneessee inför 60 åhörare. Idag lockar festivalen 10 000 åhörare. 1991 arrangerades Alla berättares dag här i Sverige och World storytelling day har spridit sig över världen. På norra halvklotet äger dagen rum på vårdagjämningen och på södra halvklotet på höstdagjämningen (deras vår!). Den här dagen har ett gemensamt tema som körs överallt. Årets tema är träd.

Och vi har ju massor med stories att lyfta fram i ekomuseum, överallt faktiskt, om människorna, om platserna, om livet, ja om träd också! Men det är inte bara att muntligt börja berätta, det räcker inte, det krävs mer än en bra historia. Berättaren måste ha perspektiv, självmedvetenhet och kanske lite distans till sig själv  –  annars blir man ingen bra berättare. Antagligen är vissa födda till goda berättare, vi andra måste träna. Mirakelrecept finns tyvärr inte. Nu drar berättarkaféer storpublik i New York, man får köa i två timmar minst. Där tävlar man till och med i berättarkonst med max fem minuter långa inlägg och allt ska vara sant.

Jag vet bara en plats i Ekomuseum som har berättande som en egen programpunkt. Det är Väster Silfbergs Vänner som håller till på Stollberg. På berget nära gruvan finns en gammal fin stenlagård kvar och där kör de berättarkvällar med brasa, levande ljus och marschaller fram på sensommaren och höstkanten. Det gör gruvan på bilden ovan magisk. Bara så att ni vet.

Yvonne Gröning och Florrie-planer

Trevligt besök på kansliet idag. Yvonne Gröning kom farande från Norberg med en tung kasse fylld med papper.  Vi skulle prata om Florrie Hamilton (1888-1976), hon som blev hemmadotter och hela livet bodde på Högfors bruk utanför Norberg.

Jag vågade aldrig gifta mig, det gick så illa för mina systrar. Jag har inte saknat anbud, men när min mor dog blev det så att jag stannade hemma och tog hand om min far. Vi hade ett bra gemensamt liv han och jag, han ville att jag skulle vara hos honom. Och sedan gick väl tiden förbi…” så berättade Florrie själv några år före sin död för Yvonne, som var där för en intervju. Om detta möte med Florrie berättar Yvonne i vår bok Järnladies.

Men nu har Yvonne planer, hon har fått tag på en brevväxling mellan Florrie och Emilia Fogelklou, det är en hel hög med brevkopior som nu ska läsas och skrivas rent. Det här kan bli spännande, det är ett historiskt dokument, återigen röster från förr och jag är så svag för den här typen av texter. Det autentiska, det oförställda, dessa nu döda som så direkt talar till oss genom sina brev, som beskriver vardagslivet med alla sina bestyr och bekymmer.  Ska bli roligt se vad resultatet blir, vad breven handlar om. Nu sätter Yvonne igång, jag gillar hennes tankar och nånstans ska vi nog komma med på banan, det här blir ju inte klart i år men nästa år….hmm.

Högfors bruk är ett besöksmål i Ekomuseum, vilket gör breven extra intressanta. En hytta är omnämnd 1464 och redan 1545 anlades landets första stångjärnshammare här, det var några år före Ludvika, som var landets första kronobruk. Det här var Gustav Vasas tid, en expansiv tid. Högfors utvecklades till ett betydande järnbruk som mer eller mindre var igång ända fram till 1953…av industrin står idag ett stort intakt kolhus kvar och en ståtlig hyttruin med mäktiga masugnspipor. Det är vår modernaste ruin!

Vårvinter, dagsmeja och planer

Igår värmde solen så det droppade från taken och snön smälte på trappan till Gästis där jag jobbar. Det är en skön period som kommer nu: vårvintern! Det är nästan en egen årstid. Och så ljuset….och nu genar man över Ludvikas tjärnar när man är ute och går.

Det är även bokslutstider och vi har gjort klart, Karin och jag! Allt ligger hos Öhrlings nu för att synas. Vi lämnade in det förra veckan och ska ha bokslutssammanträde nästa fredag och då ska det skrivas på. Sen gör jag ett lite roligare häfte med bilder som delas ut till stämman i maj, vi blir glada av bilder. Den här gången har vi dessutom svarta siffror i resultatet efter två års mindre förluster. Det är inga stora pengar alls men svart är svart – väldigt skönt när man hamnar på rätta sidan strecket, men självklart är pengarna till för verksamheter. Och ser man till årsberättelsen så har vi fått mycket ur händerna 2011.

Nu ska jag skriva Ekobladet som skickas ut kring 1 mars eller veckan efter och så drar annat igång också. Foldrar ska göras, varje plats ska ha en folder men i vilken ordning, var börjar vi, det är en fråga. Barnboken Från Berg till Spik ska göras klar, det är lite till att fila på där, men snart så… Jenny Findahl, Snowtrail och jag ska till storstan på ett ”Teknikseminarium” nästa vecka (QR-koder …m.m.) i Stockholm, det är Centrum för Naturvägledning på SLU i Uppsala som anordnar det. Jag ska förbereda lite kring nästa tjänstemannamöte i Västerås den 23 mars, det är aktiviteterna runt Strömsholms kanal och angränsande områden som är i fokus. Sen har vi ett boksläpp: ”Älskade Mathilda” nån gång i början på juni att tänka på och det ska också förläggas till Västerås och Västmanlands läns museum, Krlsg.2 och det ser ut som om Mathildas barnbarn Birgit Hirdman kommer från Oslo samt andra Hirdmansläktingar och det ska bli så otroligt kul att få träffa dem alla. Då ska vi ha tårtkalas!

Stress och jäkt

Jag lyssnade på radions P1 imorse, ett intressant program om stress, om synen på stress och något om den industri som växt fram kring stress i vårt moderna samhälle. Som om stressen var något nytt? En sjuka. Vad är det vi tror egentligen…kanske vi missuppfattar något här, vi tror att livet kan levas utan stressiga måsten, utan plikter.… men så kom äntligen några forskare till tals och började prata om det gamla ordet för stress: jäkt!  Och det naturliga med att jäkta. Jamen just det, har det ordet helt försvunnit?? Det hör man inte så ofta idag. Däremot var det vanligt förr. Dags att adoptera det. Förr jäktade man! Det var mycket att göra, man skulle vara kvick, hinna i tid, hinna med, hinna få gjort, prestera resultat, kunna läxorna osv osv. Idag verkar det som om detta är av ondo när det tvärtom är så det alltid varit. Måsten och plikter jagar oss men det är inget nytt. Vi har rätt att bita ifrån, rätt att sätta gränser – men idag är det som om vi måste gå på kurs för att lära oss denna konst. Men hur har vi blivit såna….

Nu kom jag plötsligt att tänka på min gamla mormor. En bild dök upp: hon sitter i lugn och ro och lägger patiens i sin etta på Gärdet i Stockholm med radion på och kåldolmar puttrandes i en järngryta på gasspisen. Och det efter ett nog så stressigt liv med mycket ansvar. Hon som föddes i en bondstuga i Jämtland midvintern 1875 när varken järnspis eller elekricitet fanns, bara att få ihop måltider och hålla varmt var nog rätt krävande. Klart att livet var jäktigt och osäkert även förr. Detsamma idag, man jagar på i timmar, flås flås och sen vilar man. Och vila är också ett måste, det är en plikt anser jag. Det är att tillåta sig att lägga patiens i veckor om man vill eller att chilla i soffan hela helgen efter en jäktig vecka, det gör gott – bara för att ta några exempel. Soffliv har jag blivit expert på och det paradoxala är att där blir ändå mycket uträttat – liksom naturligt hamnar snilleblixtar (jodå..!!) och planer på plats!

Rastplats Dalaporten

Häromdan stötte jag på Sven-Erik Danielsson, mannen som tog över en nedgången rastplats på en raksträcka i en granskog längs rv 66 nån halvmil före Söderbärke om man kommer söderifrån och det bara för att göra nåt som han tyckte verkade kul. Han gav sig själv ett rejält projekt att jobba med efter en tidig pensionering. Året var 2008.

Där låg den gamla rastplatsen i dvala med hotet om att helt försvinna. Smedjebackens kommun hade den under sitt ansvar men ville inte längre. Sven-Erik tog kontakt och fick ta över. Han såg nåt framför sig: det här ska bli Sveriges mest trivsamma rastplats! Och han satte igång. Han fixade till rastplatsen, städade och röjde med fruns hjälp och andra frivilliga, renoverade dasset och rasthyddorna under tak. Han hängde lyktor i hyddorna så det lyste på kvällarna när folk körde förbi. Med egna medel byggde han en cafévagn på hjul, fick tillstånd att servera kaffe med smörgås och enklare maträtter. Många stannade till när de såg vagnen och ryktet började sprida sig. Det blev som en liten handelsbod för han började sälja sylt och saft från Grangärde musteri och lite annat smått och gott.

Nu är det 2012, han är inne på fjärde året och rastplatsen utvecklar sig fint. Han har glesat ut bland granarna och nyligen fått el ditdraget och då blir det ljusare. Han ska börja hyra ut skyltplats. Kanske byter han namn på rastplatsen till ”Försmak Dalarna”. Den här mannen saknar sannerligen inte idéer , han har en obändig energi och är glad och pratsam. Fler och fler bilister stannar, fikar, handlar och pratar med Sven-Erik och jag förundras för det är högst originellt alltihop. Ja, var ska det sluta….?  Ska Ekomuseum kanske hyra sig en skyltplats där, få foldrar utdelade och kanske guideböcker sålda? Hm…jag börjar faktiskt på allvar fundera…..

Sven-Erik bloggar om sin rastplats HÄR!