månadsarkiv: mars 2025

Järnladyn Christina Lindeqvist.

Järnladies. Går att beställa från Adlibris och Bokus, samt finns på lokala bibliotek.


 
Denna dag, Alla kvinnors dag, vill vi förstås lyfta vår bok Järnladies, som kom ut för första gången 2011. Den är fortfarande aktuell, med berättelser om 27 kvinnor, från 1500 – 1900-tal, som har levt och verkat i Bergslagen.
 
Christina Lindeqvist, som då var verksamhetschef på Ekomuseum Bergslagen, var redaktör för boken. Här nämner hon tre nutida järnladies, Susanne Andersson, Ulla Fredriksson och Anna Jansson och berättar om sin vilja att lyfta geologin i Ekomuseum Bergslagen.
 
Vad har du för dig nu, fjorton år senare?
Det fria livet är nu, har återvänt till rötterna. Tiden rusar, är redan 77 år. Har valt det enklast tänkbara boendet, det lugnar. Lever på en liten yta. Prisar just enkelheten och avskyr krångel, har lätt för att anpassa mig och finna lösningar på problem. Är impulsiv och pratsam men kan vara tyst. Att följa stigar i skogen är nog det bästa. Flanera på stan och småprata med folk är ett annat stort nöje. Handarbete gör gott, har ofta en stickning i gång. Läser helst faktaböcker och biografier. Kulturhistoria är ett favoritämne. Borde skriva mer. Håller koll på släkten och pratar med mina systrar. Har fyra. Min dotter och mina två barnbarn betyder allra mest i mitt liv.
 
Om vi skulle ge ut en ”Järnladies 2.0” nu, vilken kvinna skulle du då vilja skriva om?
Jag har inga tankar alls kring de järnkvinnor jag skrev om. Det är mer intressant med nu levande järnladies i så fall, men det gäller ”bara” att se dem och inse deras betydelse. Det är då något med deras gärningar och energi. Susanne (Andersson red.anm.) är faktiskt också en järnlady, ekomuseets nuvarande ordförande!! Hon ger sig inte och vill uträtta något stort i finnmarken. Hon gör det också.
Tänker också omedelbart på Ulla, som bodde granne med Lienshytte masugn, ett fantastiskt fruntimmer.
Tror att hon lever och att hon heter Fredriksson. (Red.anm. Ja, Ulla heter Fredriksson och bor fortfarande kvar intill Lienshytte masugn.)
 
Finns det någon plats eller företeelse i Ekomuseum Bergslagen som du är extra förtjust i?
Tycker Riddarhyttan var det mest spännande och försummade området i EmB. Jag stöttade en ung arkitektstuderande från Lund/Malmö med examensarbetet som ville rita ett hembygdsmuseum just för Riddarhyttan. Föreslog ett geocentrum i stället och han nappade och presenterade sen en fin ritning på en smart enkel byggnad som han skänkte till Riddarhyttans geoförening. Geopark Riddarhyttan var nyskapad och Jenny (Findahl, Snowtrail design. Red. Anm.) gjorde logotypen. Vi hade även en heldagsexkursion i området: ”Det istida landskapet” med naturvetargruppen NAMSA från Naturhistoriska riksmuseet.
Jag ville ha mer geologi och naturgeografi i EmB men si det gick om intet. Allt föll och Riddarhyttan fick klara sig själva, det har de gjort bra ändå. Men jag tänker på det än idag.
 
Bastnäs gruvområde

Bastnäs gruvområde


 
Den unge arkitekten heter Gustav Wennerberg och han blev raskt anställd hos Gert Wingårdh på Malmökontoret och gör bra ifrån sig. Har honom på Instagram och följer honom. Riddarhyttan borde få sitt Geocentrum! De har en jättefin hemsida och en aktiv förening. Anna Jansson är bra. Har tänkt på det här i många år faktiskt. Det är inte för sent. Geoslingan skulle väcka stort intresse med ett Geocentrum och med arkitekternas namn.
 
Du som läser det här, vilken person ur historien skulle du vilja läsa eller skriva om – och finns det någon plats eller företeelse i Ekomuseum Bergslagen som intresserar dig lite extra?

Roséns bröstdroppar fanns på svenska apotek en bit in på 1900-talet, men dropparna kom redan i mitten av 1700-talet. Receptet lyder ”1 del pulvriserat opium, 1 del saffran, 1 del lakritsaxtrakt, 5 delar socker och 45 delar marsalavin”.

 

 

 

I boken Husmoderns hemkurer och Goda råd, av Kerstin Wenström, fanns receptet med fortfarande år 1933. Preparatet var beroendeframkallande, opiumhalten var omkring 2 procent. Döderhultarn, Axel R Pettersson, var en av de personer som använde dropparna som berusningsmedel.
 
Medicinen var framtagen av Nils Rosén von Rosenstein som i 21 år ägde Lisjö bruk, där den fina brukskyrkan finns som ett av ekomuseets besöksmål.
 
Han köpte egendomen år 1751, och den var i ganska dåligt skick, med förfallna byggnader som han dock återställde. Han anlade även kring herrgården en trädgård, med många olika medicinalväxter. Än idag finns där pestskråp, eller pestrot som den också kallas, i området mot sjön.
 
1772, då han var 66 år och ett år innan han avled, sålde han egendomen vidare till Warner Groen.
 
Nils Rosén von Rosenstein var en framstående läkare, född i Västergötland och vid tolv års ålder inskriven vid Göteborgs gymnasium och två år senare vid Lunds universitet. Han fick strida för att få studera medicin, hans pappa ville att han skulle bli präst.
 
För att kunna studera det han ville så flyttade han till Stockholm när han var 18 år arbetade som lärare och översättare av fransk och tysk litteratur åt olika bokhandlare medan han studerade medicin på fritiden.
 
Under en studieresa, när han hade fått tjänsten som adjunkt vid medicinska fakulteten vid Uppsala universitet, skrev han sin doktorsavhandling i medicin; Rätt dokumentation av sjukdomars förlopp. Den handlade om principerna för medicinsk journalskrivning och att hela patientens livssituation skulle tas i beaktande vid behandling, inte endast symptom och diagnos.
 
1740 fick han en professur i medicin på Uppsala universitet. Eller snarare, han fick professuren i botanik! Den som fick professuren i medicin gick dock gladeligen med på att byta tjänst med Nils och båda blev nöjda. Denne andra professor var Carl von Linné.
 
Bland mycket annat skapade von Rosenstein en läkarutbildning som låg till grund för utbildningar ända in på 2000-talet. Han införde en föregångare till smittkoppsvaccin och var den förste i Sverige som behandlade malaria med preparat av kinabark.
På bilden Lisjö brukskyrka, byggd av Warner Groen 1795.