Om minnet går förlorat, är inte historien något värd. Då har vi inte något att berätta. Då har vi inte något att lära av.
Det är en skrämmande fundering, möjligen något långsökt, men inte helt tagen ur luften i ett samhälle där allt ska gå snabbare, där allt ska vara effektivare och där vi har en tendens att se på det som varit med en stänk av förakt. Allt är så mycket bättre nu och än bättre ska det bli med den nya tekniken.
Det är med tankar som dessa jag rullar in i Grängesberg en mulen morgon i februari. Vintern är hård i år och trots enstaka dagar med takdropp känns våren långt borta.
”Kom till Mojsen klockan nio på torsdag. Då finns det kaffe och bulle”, skrev Olof Långberg i mejlet. Och det gör det. Dessutom är byggnadsingenjören Bengt Andersson och Anders Hjalmar som var fackligt aktiv och gruvarbetare på plats för att ta mig igenom den gruvhistoria som tog sin början redan på 1400-talet i trakterna kring Grängesberg.
Numera går det nästan inte en dag utan att man läser om behovet av järnmalm till satsningen på fossilfritt stål i norra Sverige de sällsynta jordartsmetaller som idag främst kommer från Kina och Kongo och som är nödvändiga i de nya produkter som ska drivas med el istället för med fossila bränslen.
Ur det här perspektivet blir Grängesberg, som idag har 3500 invånare, extra intressant. Dels för att de gamla slagghögarna rymmer en hel del av dessa sällsynta jordartsmetaller som det finns intresse för att ta vara på, även om någon utvinning ännu inte kommit igång. Dels för att det är spännande att jämföra hur gruvsamhället Grängesberg växte fram med de tankegångar vi ser idag med kampen mellan ekonomiska intressen och natur och urfolkskultur. Och att få tag på tillräckligt med personal.
Dessutom är inte Kiruna den första stad att flytta sitt centrum på grund av rasrisk och sönderfallande hängvägg. Den erfarenheten finns redan i Grängesberg, där – för att ta ett exempel – stationshuset flyttats tre gånger.
Hur annorlunda var det inte när järnbrytningen tog sin början i trakterna av det som ännu inte var Grängesberg för mer än 500 år sedan.
I det som numera är gruvmuséet Mojsen och som fram till stängningen av gruvan 1989 var mat- och sovsal lyssnar jag till Bengt Anderssons och Anders Hjalmars berättelse om en gruvorts uppgång och fall. Allt medan jag dricker av det utlovade kaffet, samtidigt som jag, nästan utan att lägga märke till det – det jag hör är så spännande och intressant – också får i mig en bulle.
När bergsmännen satte igång med järnhanteringen på 1400-talet var det en procedur som följde årstiderna. På sommaren bröt man den fosforrika järnmalmen, på hösten producerades träkol, när vintern kom med snö, is och tjäle var det dags att transportera hem malmen och med vårens smältvatten fick man sedan vatten till masugnen.
Det var en verksamhet som byggde på arbetarnas fysiska styrka och kunskap om naturen. Hårt slit och yrkesskicklighet och inte mycket gemensamt med den hypermoderna teknik som vi idag ser i gruvor som den i Kiruna, där maskinerna manövreras med kameror och joysticks från tempererade rum långt ifrån gruvorterna.
Allt eftersom seklen går ökar likheterna mellan då och nu och allt annat hade förstås varit underligt.
De bergsmän som visserligen samarbetade, men var få, byter skepnad och blir till större enheter. Gruvsamhället Grängesberg växer fram när behovet av järnmalm från norr ökar när tillgången i Europa tryter i samband med Preussenkriget 1870.
Nya tekniker – Bessemermetoden och Thomasprocessen – gör att man kan ta bort fosforn från järnet i Grängesberg och därmed är hållbarhetsproblemet löst.
Gruvdriften elektrifieras med den första kommersiella överföringen av trefas växelström i världen och på 1870-talet byggs en järnväg som i sin tur länkas med andra järnvägar, vilket gör det möjligt att sedan exportera järnet från Oxelösund.
Moderna lavar, som den vid Centralschaktet från 1937, uppförs med hissar för gruvarbetarna och uppfordringsverk för malmen.
Allt går mycket fort. Från dagbrott till underjordisk gruva. Från en mängd olika gruvhål och självägande bergsmän till bildandet av gruvbolaget och framväxten av Grängesberg som man, utan att överdriva, kan se som en symbol både för det svenska folkhemmet och den moderna industriorten.
Att prata om Grängesberg utan att nämna den brittiske finansmannen Ernest Cassel som var med som ägare till det mesta, från hamnen i Oxelösund och järnvägen till gruvan, går förstås inte.
Cassel var övertygad om att resultatet blev bättre om gruvarbetarna mådde bra. Badhus, idrottsplats och matinrättning byggdes. Områden med bra bostäder som Källfallet och Stora Hagen blev mönsterexempel och Cassel såg till att Grängesberg fick ett kulturhus av rang.
35 år efter att gruvan i Grängesberg slagit igen möts vi i det museum över såväl driften som den fackliga verksamheten som slog upp dörrarna 2008. Mycket mer än det som får plats här har vi hunnit tala om och jag hoppas kunna fortsätta min berättelse vid andra tillfällen i andra sammanhang.
Det är verkligen en upplevelse att ta del av Bengt Anderssons och Anders Hjalmars gedigna kunskaper och jag är tacksam att de tog sig tid. Och när jag ser mig omkring i de lokaler där vi sitter anar jag såväl de första bergsmännens hårda slit innan den industriella brytningen tog fart kring det förra sekelskiftet, som den kommande gruvboom i vårt land som kommer att bli något helt annan än den verksamhet som gick i graven 1989, men som jag likaväl hoppas finner lärdomar att dra ur det som en gång var.
På så vis blir besöket på Mojsen både en resa bakåt i tiden och ett kliv in i den framtid vi fortfarande saknar kunskap om.
Ta sig dit
Att hitta till Grängesberg är inga problem. Orten ligger
utmed riksväg 50 och kommer man från Örebro och
Kopparberg ligger både gruvområde och Disponentparken
med Cassels kulturhus på vänster sida.
Stefan Strömberg, författare
Råttfällor av olika slag har förstås alltid funnits. I köksflygeln på Engelsbergs bruk finns en finfin sak som kallas för ”Råttfällan Lurifax”. I den skulle mössen krypa in i en slags labyrint, för att slutligen hamna i en vattentank där de skulle drunkna.