Roséns bröstdroppar fanns på svenska apotek en bit in på 1900-talet, men dropparna kom redan i mitten av 1700-talet. Receptet lyder ”1 del pulvriserat opium, 1 del saffran, 1 del lakritsaxtrakt, 5 delar socker och 45 delar marsalavin”.

I boken Husmoderns hemkurer och Goda råd, av Kerstin Wenström, fanns receptet med fortfarande år 1933. Preparatet var beroendeframkallande, opiumhalten var omkring 2 procent. Döderhultarn, Axel R Pettersson, var en av de personer som använde dropparna som berusningsmedel.
 
Medicinen var framtagen av Nils Rosén von Rosenstein som i 21 år ägde Lisjö bruk, där den fina brukskyrkan finns som ett av ekomuseets besöksmål.
 
Han köpte egendomen år 1751, och den var i ganska dåligt skick, med förfallna byggnader som han dock återställde. Han anlade även kring herrgården en trädgård, med många olika medicinalväxter. Än idag finns där pestskråp, eller pestrot som den också kallas, i området mot sjön.
 
1772, då han var 66 år och ett år innan han avled, sålde han egendomen vidare till Warner Groen.
 
Nils Rosén von Rosenstein var en framstående läkare, född i Västergötland och vid tolv års ålder inskriven vid Göteborgs gymnasium och två år senare vid Lunds universitet. Han fick strida för att få studera medicin, hans pappa ville att han skulle bli präst.
 
För att kunna studera det han ville så flyttade han till Stockholm när han var 18 år arbetade som lärare och översättare av fransk och tysk litteratur åt olika bokhandlare medan han studerade medicin på fritiden.
 
Under en studieresa, när han hade fått tjänsten som adjunkt vid medicinska fakulteten vid Uppsala universitet, skrev han sin doktorsavhandling i medicin; Rätt dokumentation av sjukdomars förlopp. Den handlade om principerna för medicinsk journalskrivning och att hela patientens livssituation skulle tas i beaktande vid behandling, inte endast symptom och diagnos.
 
1740 fick han en professur i medicin på Uppsala universitet. Eller snarare, han fick professuren i botanik! Den som fick professuren i medicin gick dock gladeligen med på att byta tjänst med Nils och båda blev nöjda. Denne andra professor var Carl von Linné.
 
Bland mycket annat skapade von Rosenstein en läkarutbildning som låg till grund för utbildningar ända in på 2000-talet. Han införde en föregångare till smittkoppsvaccin och var den förste i Sverige som behandlade malaria med preparat av kinabark.
På bilden Lisjö brukskyrka, byggd av Warner Groen 1795.
 

Om minnet går förlorat, är inte historien något värd. Då har vi inte något att berätta. Då har vi inte något att lära av.
Det är en skrämmande fundering, möjligen något långsökt, men inte helt tagen ur luften i ett samhälle där allt ska gå snabbare, där allt ska vara effektivare och där vi har en tendens att se på det som varit med en stänk av förakt. Allt är så mycket bättre nu och än bättre ska det bli med den nya tekniken.

Det är med tankar som dessa jag rullar in i Grängesberg en mulen morgon i februari. Vintern är hård i år och trots enstaka dagar med takdropp känns våren långt borta.
”Kom till Mojsen klockan nio på torsdag. Då finns det kaffe och bulle”, skrev Olof Långberg i mejlet. Och det gör det. Dessutom är byggnadsingenjören Bengt Andersson och Anders Hjalmar som var fackligt aktiv och gruvarbetare på plats för att ta mig igenom den gruvhistoria som tog sin början redan på 1400-talet i trakterna kring Grängesberg.

Numera går det nästan inte en dag utan att man läser om behovet av järnmalm till satsningen på fossilfritt stål i norra Sverige de sällsynta jordartsmetaller som idag främst kommer från Kina och Kongo och som är nödvändiga i de nya produkter som ska drivas med el istället för med fossila bränslen.
Ur det här perspektivet blir Grängesberg, som idag har 3500 invånare, extra intressant. Dels för att de gamla slagghögarna rymmer en hel del av dessa sällsynta jordartsmetaller som det finns intresse för att ta vara på, även om någon utvinning ännu inte kommit igång. Dels för att det är spännande att jämföra hur gruvsamhället Grängesberg växte fram med de tankegångar vi ser idag med kampen mellan ekonomiska intressen och natur och urfolkskultur. Och att få tag på tillräckligt med personal.
Dessutom är inte Kiruna den första stad att flytta sitt centrum på grund av rasrisk och sönderfallande hängvägg. Den erfarenheten finns redan i Grängesberg, där – för att ta ett exempel – stationshuset flyttats tre gånger.

Hur annorlunda var det inte när järnbrytningen tog sin början i trakterna av det som ännu inte var Grängesberg för mer än 500 år sedan.
I det som numera är gruvmuséet Mojsen och som fram till stängningen av gruvan 1989 var mat- och sovsal lyssnar jag till Bengt Anderssons och Anders Hjalmars berättelse om en gruvorts uppgång och fall. Allt medan jag dricker av det utlovade kaffet, samtidigt som jag, nästan utan att lägga märke till det – det jag hör är så spännande och intressant – också får i mig en bulle.

När bergsmännen satte igång med järnhanteringen på 1400-talet var det en procedur som följde årstiderna. På sommaren bröt man den fosforrika järnmalmen, på hösten producerades träkol, när vintern kom med snö, is och tjäle var det dags att transportera hem malmen och med vårens smältvatten fick man sedan vatten till masugnen.
Det var en verksamhet som byggde på arbetarnas fysiska styrka och kunskap om naturen. Hårt slit och yrkesskicklighet och inte mycket gemensamt med den hypermoderna teknik som vi idag ser i gruvor som den i Kiruna, där maskinerna manövreras med kameror och joysticks från tempererade rum långt ifrån gruvorterna.
Allt eftersom seklen går ökar likheterna mellan då och nu och allt annat hade förstås varit underligt.
De bergsmän som visserligen samarbetade, men var få, byter skepnad och blir till större enheter. Gruvsamhället Grängesberg växer fram när behovet av järnmalm från norr ökar när tillgången i Europa tryter i samband med Preussenkriget 1870.
Nya tekniker – Bessemermetoden och Thomasprocessen – gör att man kan ta bort fosforn från järnet i Grängesberg och därmed är hållbarhetsproblemet löst.
Gruvdriften elektrifieras med den första kommersiella överföringen av trefas växelström i världen och på 1870-talet byggs en järnväg som i sin tur länkas med andra järnvägar, vilket gör det möjligt att sedan exportera järnet från Oxelösund.
Moderna lavar, som den vid Centralschaktet från 1937, uppförs med hissar för gruvarbetarna och uppfordringsverk för malmen.

Allt går mycket fort. Från dagbrott till underjordisk gruva. Från en mängd olika gruvhål och självägande bergsmän till bildandet av gruvbolaget och framväxten av Grängesberg som man, utan att överdriva, kan se som en symbol både för det svenska folkhemmet och den moderna industriorten.
Att prata om Grängesberg utan att nämna den brittiske finansmannen Ernest Cassel som var med som ägare till det mesta, från hamnen i Oxelösund och järnvägen till gruvan, går förstås inte.
Cassel var övertygad om att resultatet blev bättre om gruvarbetarna mådde bra. Badhus, idrottsplats och matinrättning byggdes. Områden med bra bostäder som Källfallet och Stora Hagen blev mönsterexempel och Cassel såg till att Grängesberg fick ett kulturhus av rang.

35 år efter att gruvan i Grängesberg slagit igen möts vi i det museum över såväl driften som den fackliga verksamheten som slog upp dörrarna 2008. Mycket mer än det som får plats här har vi hunnit tala om och jag hoppas kunna fortsätta min berättelse vid andra tillfällen i andra sammanhang.
Det är verkligen en upplevelse att ta del av Bengt Anderssons och Anders Hjalmars gedigna kunskaper och jag är tacksam att de tog sig tid. Och när jag ser mig omkring i de lokaler där vi sitter anar jag såväl de första bergsmännens hårda slit innan den industriella brytningen tog fart kring det förra sekelskiftet, som den kommande gruvboom i vårt land som kommer att bli något helt annan än den verksamhet som gick i graven 1989, men som jag likaväl hoppas finner lärdomar att dra ur det som en gång var.
På så vis blir besöket på Mojsen både en resa bakåt i tiden och ett kliv in i den framtid vi fortfarande saknar kunskap om.

Ta sig dit
Att hitta till Grängesberg är inga problem. Orten ligger
utmed riksväg 50 och kommer man från Örebro och
Kopparberg ligger både gruvområde och Disponentparken
med Cassels kulturhus på vänster sida.

Stefan Strömberg, författare

När du åker runt i norra Västmanland och de delar av Dalarna som gränsar dit, kan du då och då se en skylt med ett ”benning-namn”.
 

Ombenning utanför Fagersta

När du gör det vet du genast flera saker:

• Här har funnits en hytta någon gång på medeltiden.
• Det har funnits eller finns fortfarande en bäck eller å genom byn och intill den finns rester efter en – eller rent av en hel – hytta.
• Benningbyarna låg i det som då var Norbergs Bergslag.
• Ändelsen benning har inte använts någon annan stans i Sverige.
• Namnen kom sig oftast av ett personnamn, följd av ändelsen benning.
• Benning betydde byggnad och då var det en hyttbyggnad man menade, alltså en byggnad där det fanns en masugn där man gjorde järn.

Ett benning-namn som moderniserats är Englikebenning som blev Engelsberg som blev Ängelsberg.
 
Där kan man bli förvirrad, för både stavningen med E och den med Ä syns i Ängelsberg och det beror på att brukets namn är ett egennamn och har den äldre stavningen med E kvar: Engelsbergs Bruk. Medan samhällets namn har moderniserats till Ängelsberg.
 
Namnet Englikebenning kom från frihetskämpen Engelbrekts farfar, som var verksam där. Det betydde alltså Englikas byggnad (i betydelsen hyttbyggnad, hytta). Karbenning var Karins byggnad (hyttbyggnad, hytta) och så vidare.
 
Här kommer benning-namnen: varför inte ta en tur i området till de olika benning-byarna för att se om du kan hitta hyttbäcken och några spår efter medeltida järnframställning?!
Andersbenning

Aspbenning

Fröbenbenning

Halvarsbenning

Hommansbenning

Hyppenbenning

Håkansbenning

Ingvallsbenning

Ingolsbenning

Karbenning

Knallasbenning

Olsbenning

Ombenning

Pålsbenning

Rabbatsbenning

Ytterbenning

Ja och så Ängelsberg – Englikebenning
 

För länge sedan tillverkades inte järn i masugnarna året om, utan bara på våren. Varför då?

Flatenbergs hytta, som drevs av bergsmän. Det är sommar och bäcken är torr…

– för att man inte var så duktiga än på att dämma vatten, därför behövdes vårfloden för att vattnet skulle kunna driva vattenhjulen som satte fart på blåsbälgar och krossar. På somrarna blev det för torrt och på vintern frös de små vattendragen.

– för att man bröt malm med enkla metoder och därför inte hade så mycket malm att göra järn av, det tog slut på några veckor eller månader.

Vid den här tiden var det bergsmän som gjorde järn. För dem var järnframställning en av många sysslor. De var jordbrukare, hade skog och ägde gruvor där de bröt malm.

Deras arbete under året växlade mellan de här verksamheterna.

Innan snön började smälta på våren skulle själva masugnen torreldas – man tände först en liten brasa längst ner i den iskalla stenpipan och började elda försiktigt, så att inte isolering och stenar skulle spricka. Sakta, sakta fick elden växa och hela konstruktionen värmdes upp.

Det här tog många veckor.

Flera bergsmän ägde en hytta tillsammans.

Under vintern körde de kol och järnmalm till hyttplatsen med häst och släde och när pipan var varm och vattnet rann i bäckarna satte de igång med själva järnframställningen.

Multimmerhytta (Nya Prästhyttan) i genomskärning

Träkol, kalk och järnmalm som först rostats och krossats, varvades ner i ugnen uppifrån, och värmdes upp mer och mer vartefter det sjönk nedåt inne i ugnen. Längst ner, där luften blåstes in från en blåsbälg som drevs just av vattenkraften, var det varmast, omkring 1200 grader Celcius.

Genom hål längst ner i ugnen kom smält slagg och järn ut.

När tillverkningen var klar fick elden i ugnen slockna igen, var och en for hem till sin gård, med sitt järn.

Inne i köket på bergsmansstugan på Västanfors hembygdsgård i Fagersta.

Nu ägnade sig bergsmännen åt jordbruket under våren och hösten och arbete i skogen och med att bryta malm under sommar och höst – och så körde de kol och malm till hyttplatsen på vintern igen för att tillverka järn ännu en gång nästa vår.

I Ekomuseum Bergslagen kan du se bergsmäns hyttor i till exempel Klenshyttan och Flatenberg. Bergsmansbyar ser du i Stimmerbo och Torrbo, liksom i Olsbenning. En bergsmansgård finns också i Bråfors.

Bergsmännen ägde ofta en masugn tillsammans med andra bergsmän – ett slags kooperativ, medan de hade egna gårdar, gruvor och skog.

Senare kom brukspatronerna, som ofta var ensamma ägare till en industri med både hytta och smedja och de anställde folk som arbetade åt dem på bruken där de byggde herrgårdar, och arbetarbostäder åt sig själva och arbetarfamiljerna att bo i.

I bakgrunden syns bergsmansstugan som står på Västanfors hembygdsgård i Fagersta.

I ett hus på Norrbärke hembygdsgård i Smedjebacken bodde en gång en kvinna som hette Andrietta. Det sägs att Andrietta alltid sov med ett rejält vedträ bredvid sin huvudkudde, för att kunna klubba ihjäl de stora råttor som kunde springa över och omkring henne i sängen när hon låg och sov.

Råttfällor av olika slag har förstås alltid funnits. I köksflygeln på Engelsbergs bruk finns en finfin sak som kallas för ”Råttfällan Lurifax”. I den skulle mössen krypa in i en slags labyrint, för att slutligen hamna i en vattentank där de skulle drunkna.
 
I herrgårdsflygeln på Västanfors hembygdsgård i Fagersta finns en rejäl trä-apparat som mer eller mindre skulle hugga huvudet av råttorna när de stack fram huvudet för att få en bit ost.
 

Norrbärke hembygdsgård