När du åker runt i norra Västmanland och de delar av Dalarna som gränsar dit, kan du då och då se en skylt med ett ”benning-namn”.
 

 

När du gör det vet du genast flera saker:

• Här har funnits en hytta någon gång på medeltiden.
• Det har funnits eller finns fortfarande en bäck eller å genom byn och intill den finns rester efter en – eller rent av en hel – hytta.
• Benningbyarna låg i det som då var Norbergs Bergslag.
• Ändelsen benning har inte använts någon annan stans i Sverige.
• Namnen kom sig oftast av ett personnamn, följd av ändelsen benning.
• Benning betydde byggnad och då var det en hyttbyggnad man menade, alltså en byggnad där det fanns en masugn där man gjorde järn.

Ett benning-namn som moderniserats är Englikebenning som blev Engelsberg som blev Ängelsberg.
 
Där kan man bli förvirrad, för både stavningen med E och den med Ä syns i Ängelsberg och det beror på att brukets namn är ett egennamn och har den äldre stavningen med E kvar: Engelsbergs Bruk. Medan samhällets namn har moderniserats till Ängelsberg.
 
Namnet Englikebenning kom från frihetskämpen Engelbrekts farfar, som var verksam där. Det betydde alltså Englikas byggnad (i betydelsen hyttbyggnad, hytta). Karbenning var Karins byggnad (hyttbyggnad, hytta) och så vidare.
 
Här kommer benning-namnen: varför inte ta en tur i området till de olika benning-byarna för att se om du kan hitta hyttbäcken och några spår efter medeltida järnframställning?!
Andersbenning

Aspbenning

Fröbenbenning

Halvarsbenning

Hommansbenning

Hyppenbenning

Håkansbenning

Ingvallsbenning

Ingolsbenning

Karbenning

Knallasbenning

Olsbenning

Ombenning

Pålsbenning

Rabbatsbenning

Ytterbenning

Ja och så Ängelsberg – Englikebenning
 

För länge sedan tillverkades inte järn i masugnarna året om, utan bara på våren. Varför då?

 

– för att man inte var så duktiga än på att dämma vatten, därför behövdes vårfloden för att vattnet skulle kunna driva vattenhjulen som satte fart på blåsbälgar och krossar. På somrarna blev det för torrt och på vintern frös de små vattendragen.

– för att man bröt malm med enkla metoder och därför inte hade så mycket malm att göra järn av, det tog slut på några veckor eller månader.

 

Vid den här tiden var det bergsmän som gjorde järn. För dem var järnframställning en av många sysslor. De var jordbrukare, hade skog och ägde gruvor där de bröt malm.

Deras arbete under året växlade mellan de här verksamheterna.

 

Innan snön började smälta på våren skulle själva masugnen torreldas – man tände först en liten brasa längst ner i den iskalla stenpipan och började elda försiktigt, så att inte isolering och stenar skulle spricka. Sakta, sakta fick elden växa och hela konstruktionen värmdes upp.

Det här tog många veckor.

 

Flera bergsmän ägde en hytta tillsammans.

Under vintern körde de kol och järnmalm till hyttplatsen med häst och släde och när pipan var varm och vattnet rann i bäckarna satte de igång med själva järnframställningen.

 

Träkol, kalk och järnmalm som först rostats och krossats, varvades ner i ugnen uppifrån, och värmdes upp mer och mer vartefter det sjönk nedåt inne i ugnen. Längst ner, där luften blåstes in från en blåsbälg som drevs just av vattenkraften, var det varmast, omkring 1200 grader Celcius.

 

Genom hål längst ner i ugnen kom smält slagg och järn ut.

När tillverkningen var klar fick elden i ugnen slockna igen, var och en for hem till sin gård, med sitt järn.

 

Nu ägnade sig bergsmännen åt jordbruket under våren och hösten och arbete i skogen och med att bryta malm under sommar och höst – och så körde de kol och malm till hyttplatsen på vintern igen för att tillverka järn ännu en gång nästa vår.

 

I Ekomuseum Bergslagen kan du se bergsmäns hyttor i till exempel Klenshyttan och Flatenberg. Bergsmansbyar ser du i Stimmerbo och Torrbo, liksom i Olsbenning. En bergsmansgård finns också i Bråfors.

 

Bergsmännen ägde ofta en masugn tillsammans med andra bergsmän – ett slags kooperativ, medan de hade egna gårdar, gruvor och skog.

Senare kom brukspatronerna, som ofta var ensamma ägare till en industri med både hytta och smedja och de anställde folk som arbetade åt dem på bruken där de byggde herrgårdar, och arbetarbostäder åt sig själva och arbetarfamiljerna att bo i.

 

 

I ett hus på Norrbärke hembygdsgård i Smedjebacken bodde en gång en kvinna som hette Andrietta. Det sägs att Andrietta alltid sov med ett rejält vedträ bredvid sin huvudkudde, för att kunna klubba ihjäl de stora råttor som kunde springa över och omkring henne i sängen när hon låg och sov.

 

Råttfällor av olika slag har förstås alltid funnits. I köksflygeln på Engelsbergs bruk finns en finfin sak som kallas för ”Råttfällan Lurifax”. I den skulle mössen krypa in i en slags labyrint, för att slutligen hamna i en vattentank där de skulle drunkna.
 
I herrgårdsflygeln på Västanfors hembygdsgård i Fagersta finns en rejäl trä-apparat som mer eller mindre skulle hugga huvudet av råttorna när de stack fram huvudet för att få en bit ost.