Hur tar man sig an och hur tar man sig in i Ängelsberg/Engelsbergs bruk? En gång kom jag via Sala, stannade först till i det märkliga landskap som den stora branden lämnade efter sig 2014.

Förundrad över att lågorna till slut avbrutit sin framfart, eller hejdats, och att det lilla samhället klarade sig rullade jag in bland husen och parkerade vid bruket.
Jag minns doften av brandrök, trots att jag befann mig flera mil bort. 500 meter från Engelsbergs bruk var elden som allra närmast har jag läst. Det är mycket nära. Ja, nästan omöjligt att förstå.

En annan gång kom jag med tåg. Eller rälsbuss som jag föredrar att kalla det. En rälsbuss jag hoppat på i Västerås, som tagit mig genom industristaden Fagersta och som jag skulle lämna i det Smedjebacken där poeten Werner Aspenström givit namn åt det trivsamma bibliotek där jag ständigt lånar nya böcker.
Det är ett vackert stationshus. Imponerande där det ligger vid sjön Åmänningen. Här kan man stanna länge, men det gör inte tåget – förlåt rälsbussen – som snart fortsätter längre in i Bergslagens storslagna natur och hisnande historia.

Men det var själva angörandet av Engelsbergs bruk jag skulle uppehålla mig vid. Inte dröja mig kvar vid järnvägsstationen och den vackra sjön. Men det är svårt att låta bli. Jag uppfylls av magi och ödmjukhet när jag tänker på rallarna som lade räls till den järnväg som kompletterade Strömholms kanal, som tagits i bruk ett knappt sekel tidigare, och som nu blev en viktig länk när Bergslagens ekonomi expanderade.

Oljeön tar jag dock en annan gång. Ja, det måste bli så och jag ska dit. Flera gånger har jag suttit med min gode vän i hans trädgård, några meter ovanför järnvägen, blickat ut över sjön och sagt att i sommar ska jag besöka den ö där världens första oljeraffinaderi låg. Så har sommaren gått utan att någon hänt. Inte en gång, utan flera. Men nästa sommar. Då…

Så lyckas jag till slut ta mig vidare i den här texten och in i Engelsbergs bruk en tredje gång. Och en fjärde. Från Surahammar och ett besök vid bruket där. Man får inte ha bråttom när man reser genom Bergslagen, tänker jag. Berättelserna ligger ständigt på lur. Berättelser som sedan leder vidare och när man väl står där och har fått svar på frågan man ställde finns där tio nya att forska vidare kring. Som det här med att den första bilen med förbränningsmotor i vårt land tillverkades i just Surahammar. Som det här med ishockeyns storhetstid i samma Surahammar där ortens störste son Ronald Sura-Pelle Pettersson var den första i Sverige att utnyttja sin karriär till att lansera underkläder; ”kalsongen som klarar ett nedsläpp” löd den mening som skulle skapa en storsäljare. Hur det gick med det vet jag emellertid inte.


I första hand är det Engelsbergs bruk jag vill besöka. Den magnifika anläggning som blev ett världsarv 1993, men vars verksamhet upphörde redan det år Versaillesfreden undertecknades, 1919. Och möjligen finns där ett samband. När första världskriget var till ända minskade behovet av stål till krigsmaskinerna. Att avtalets hårda villkor för Tyskland skulle komma att lägga grunden till ett hämndbegär som förde Adolf Hitler till makten och därmed också nästa krig kunde ingen ana. Freden var vunnen, Europa skulle byggas upp igen och i Bergslagen gick en storhetstid i graven.

Som alltid försöker jag tänka mig in i hur det var. Godstågen. Ånglokens visslor. Båtarna som trafikerade kanalen och Åmänningen. Arbetarnas slit för torftig ersättning. Ljudet från fabriken och så smutsen. För det är klart att kolröken måste ha legat som en dimma över området när produktionen gick för högvarv.

1681 togs bruket i drift, men långt tidigare hade bergsmännen framställt järn i dessa trakter. Redan på 1100-talet var, som jag skrev i min förra text, den första mulltimmerhyttan igång i Olsbenning blott ett stenkast bort.

Men Engelsberg är inte bara bruket. Det är också arvet efter den konstnärskoloni som bildades i början av förra seklet. Vill man kan man lite vårdslöst hävda att när dammet från järnproduktionen lagt sig återstod ett samhälle så sanslöst vackert att de allra flesta någon gång borde stanna till här och studera brukets vackra byggnader och välbevarade industrianläggningar, vandra längs med ån och njuta den stationära konsten innan man beger sig till någon tillfällig utställning och låter sig förundras av de vackra villor som arkitekter som Isac Gustaf Classon (Nordiska muséet) och Erik Lallerstedt (Kungliga Tekniska Högskolan) lät bygga.

Som alltid ska man strunta i det som kommer sedan och istället njuta de ögonblick som flanerandet bland Engelsbergs bruks fantastiska byggnader generöst bjuder på. Här finns mulltimmerhytta och hammarhus. Här finns ”krogen” där brännvinet tillhandahölls och daglönarna kunde sova över. Smedja och valsverk förstås liksom kontor, slaggstenstorn, masugn, smedja, vattenhjul och en hel del annat.

En vacker trädgård som sig bör och så grusvägen som leder bort till sjön där man kan slå sig ner på en bänk en stund och fundera över varför allt som byggdes förr ter sig så mycket vackrare än det som uppförs idag, samtidigt som arbetsvillkoren för dem som slet ihop företagens vinster i gengäld var så mycket sämre.

Ta sig dit
Ja, man kan ju, som jag skrev ta rälsbussen och kliva av vid det vackra stationshuset, men annars är nog det smidigaste, om man kommer söderifrån, att köra 66:an mot Fagersta och Sälen och ta av när man ser skylten mot Engelsberg.
Eller också väljer man riksväg 70 över Sala, fortsätter 256:an mot Norberg och svänger av vid Hästbäck mot Engelsberg. Då får man som belöning se vad som hänt med området där det brann 2014.
Text och bilder, Stefan Strömberg, författare.