Här i Hultebo Tryckeri trycks Ekobladet sen många år. Det är Evert och Solveig som driver sitt tryckeri hemma på gården sen 25 år och de har tryckt mycket åt Ekomuseum, faktiskt ända sen vi startade upp vår verksamhet också för ca 25 år sen. Hultebo är en liten by strax utanför Skinnskatteberg, ja det är ett lantligt läge. Lugnt, tyst, fridfullt. När jag hämtar lådorna med Ekobladet så bjuds det alltid på kaffe i köket. Och vedspisen håller hela huset varmt som det känns en sån här kall ganska snörik vinterdag – 10 minusgrader idag och det är bara november än. På bottenvåningen ligger kontoret och själva tryckeriet ligger i huset intill. Rådjuren passerade utanför köksfönstret medan vi drack kaffe. Sen drog jag iväg till Ludvika och direkt till posten med alla bladen, nu är de på väg! Bladet ligger också ute på hemsidan som en länk.
månadsarkiv: november 2010
Julmarknad i Smedjebacken
Första advent idag, ljusstakar och stjärnor i alla fönster. Vi kom tidigt men eldar brann redan. När mörkret senare sänkte sig över Smedjebacken lyste det av hundratals marschaller längs gatorna i centrum. Det var otroligt vackert mot den vita snön! En fin försmak av julen. Massor med folk strömmade till. Folkets hus var fullt av marknadsstånd, butikerna var öppna och Gamla Meken – det är en sådan speciell atmosfär i en industrihall där allt inte är polerat utan det får lov att vara lite ruffigt. Det är en bra lokal för olika sorts aktiviteter. Det går till och med att baka här. Eva Långberg från ABF och vårt gemensamma Leaderprojekt ”Bröd i Bergslagen” klarade av det konststycket med hjälp av Yadoollah Esrafily från Iran och Nuradin Mohammud från Somalia, båda vana bagare, det syntes för det gick undan. De bakade mjuka tunnbröd som såldes direkt alltefter som de blev klara.
Ville man inte ha bröd så kunde man köpa hemmagjord choklad från Gubbo, finaste smide av Joakim Frost med lika fin hemsida smedjafrost.se, och så trådarbetet, det som också kallas luffarslöjd och som Eva Gustafsson arbetar med på alla lediga stunder. Eva jobbar till vardags i Gamla Meken med konstutställningar, anställd av Kulturförvaltningen i Smedjebacken. Det är ”Kulturen” som driver verksamheten i Gamla Meken. Och idén med julmarknad härinne, jag tror att det var Evas idé. Ja, det här var bara lite lite av allt som fanns. Eva finns på bild nedan, liksom kulturchefen Anna Falkengren, som har ett starkt engagemang i Meken. Och nånstans hör byggnaden samman även med Ekomuseum. Allt hänger ihop! Vi landade i caféhörnan och där blev vi sen sittande tills mörkret föll. Det var ungefär som att sitta på en italiensk piazza och titta på folk, för här strömmade det stora skaror både ut och in precis hela tiden, alla var visst ute idag. Det var en härlig känsla, vi mumsade choklad och drack kaffe och hälsade på bekanta. Och efter en sån här överdådig julmarknad är man rätt nöjd faktiskt. Nu får julen komma i all sin enkelhet, det är skönast. December lyses upp av snö och ljus.
Goda dofter från ugnen
Nu bakas det i ABF:s lokal mitt i Ludvika. Det är vårt gemensamma Leaderprojekt som har börjat. Eva Långberg har mjukstartat med cirkelverksamhet i bakning för invandrare. Förra veckan var det iranskt bröd, denna vecka är det somalier som bakar och nästa vecka är det dags för kurdiskt brödbak. Det är en viss variation på recepten och bröden ser lite olika ut. När det bakas med invandrare så är det män som kommer till köket. Idag var det tre somaliska herrar som engagerade sig och de fick även hjälp av en man från Iran, som ville vara med denna vecka också. Sen avslutar Eva med en för alla gemensam dag: det ska bakas lussekatter lagom till Lucia.
Abdi Quuri jobbar med gräddning och det går ganska fort, för det är platta pitaliknande bröd av vetemjöl med både ägg och olja i degen. De nybakade bröden drog andra cirkeldeltagare till köket . Det blev fest på bröden, mums mums! Så sker varje vecka. Men var är kvinnorna? Det glömde jag fråga. Är det svenskar som ska baka, då kommer det bara kvinnor! Det här blir intressant.
Förra veckan var Eva och jag med Gigi från kulturförvaltningen i Ludvika kommun uppe på Hammarbacken ovanför Ludvika herrgård. Det är egentligen Ekomuseums första besöksmål, där allting började. Vi inspekterade möjligheterna till att få igång den vedeldade bakugnen i en av de gamla smedbostäderna. Det verkade fullt möjligt så nu jobbar vi på saken. Det vore fantastiskt med ett gäng som kunde baka där också med tanke på sommarens kaféverksamhet. Nybakat bröd från vedeldad ugn – bröd från olika länder. Sympatisk tanke! Fram på vårkanten är det dags att starta verksamhet i våra miljöer där de vedeldade ugnarna finns, då när vintern släppt värsta greppet och om vi möter engagemang på plats. Det är förstås en förutsättning.
Öppet året runt i Västanfors!
Var finns mysigaste fikastället? Jo på Västanfors hembygdsgård i Fagersta. Öppet varje dag året runt, kaffestugan från kl 9 och Ekomagasinet från kl 11. Hela härligheten stänger kl 18. På vägen hem från tjänstemannamötet i Västerås i tisdags stannade vi till för en kaffepaus på glasverandan. Sen måste vi ju bara in i det julpyntade Ekomagasinet (som heter så därför att Ekomuseum hade ett kontor där till en början för 25 år sen). Vilken kul kontrast det var till upplevelsen i Västerås – att landa bland de röda timmerhusen på Västanfors direkt efter den högresta luftiga Mimerverkstan och det nya länsmuseet. Det kändes in i märgen faktiskt, hemtamt och rart plötsligt. Man behöver båda delarna.
Sen tog vi oss tid i handelsboden, det är ett måste för inte missar man den om man ändå är på området. Vi shoppade och spanade efter roliga grejer. Jag hittade fina julkort. Ekomagasinet har tre våningsplan och även roliga små utställningar. Det är pyssligt folk som jobbar på hembygdsgården, de har lärt sig konsten att skapa trivsel med enkla medel. Julruschen drar igång på allvar nu till första advent. Att vi redan är där är lite obegripligt.
Mera länsmuseum
Tiden står i varje fall inte stilla på detta museum. Tiden som begrepp är väldigt abstrakt och vi uppfattar den förstås olika, vi styrs av den mer idag än förr. Tiden har blivit mer komplicerad – med tiden. Den var absolut enklare förr. På länsmuseet försöker man visa vad tiden kan medföra vad gäller avtryck, ting och minnen. Det är ett grepp som kommer att utvecklas i olika etapper, just nu handlar det om avtryck i olika bemärkelser. I lokalerna berättas även om Västerås, ASEA, Mimerverkstan som vi befinner oss i och man berättar om de människor som bott och arbetat här, arbetskraftsinvandringen under långa tider, som satt sin prägel på stan. Längst bort i hallen finns en liten biograf – där rullar filmer som skolungdomar har gjort. Och barnen har fått plats i mitten där de syns från alla håll. Mycket utrymme och färg. Här finns en känsla av liv trots allt det vita, strama och rena. Och det är bara början!
Länsmuseets chef Carl-Magnus Gagge berättar om utställningen. Rummet är verkligen en jättehall med sidoutrymmen, men det medger samtidigt flexibla lösningar i utställningar och aktiviteter. Ett underbart ljus strilar in….
Ett tips: ta en tur till Västerås och Karlsgatan 2.
Hemsidan här.
Länsmuseet i Västerås igen
Här ses närmast Pim, kultursamordnare från Norberg och Ekorådets ordförande Gunnar Ahl från Karmansbo. Caféet är njutbart, lokalen oväntat varm, luftigt förstås, folk passerar tvärs igenom, kikar nyfiket. Allt är så väl uttänkt, det är känslan jag får.
Länsmuseets chef Carl-Magnus Gagge inleder rundvandringen från stora hallen i mitten. I ena änden ligger Länsmuseet bakom en varmt röd vägg med stora skjutdörrar av glas och i andra änden finns Konsthallen bakom en varmt lila vägg med likadana glasdörrar. Och i stora hallen i mitten möts publiken av gemensam butik och reception och gemensamt café. Och genom de stora skjutdörrarna av glas mot gatan ramlar folk lätt in bara så där som det känns. På övervåningen ligger gemensamma kontorslokaler, bibliotek, arkiv och grupprum för skolklasser och möten. Länsmuseet och Konsthallen delar lokaler rakt av. Och alla sitter tillsammans i ett öppet kontorslandskap. Det liknar väldigt mycket arkitektkontoret Nyréns i Stockholm som också sitter i en gammal industribyggnad vid Danvikstull på söder. Det hela är ett jätteintressant samarbetsprojekt med många fördelar. Jobbmiljön spelar ju en stor roll för kreativiteten – bara det!
Nya länsmuseet en hit!
Har jag kommit till Berlin?? Det skulle lika gärna kunna ligga där. Eller i Ruhr. Västmanlands läns museum är nytt, helt igenom nytt. Museet har flyttat ihop med Konsthallen i den underbaraste av byggnader mitt i Västerås. Och det är inte vilken byggnad som helst, det är Mimerverkstan ritad av dåvarande stadsarkitekten Erik Hahr kring 1911. Det var ASEA som byggde och huset stod färdigt 1914. Samme arkitekt ritade även många vackra kraftstationer! Det fick vi höra på Bergslagstinget nyligen. Och han ritade möbler. Jag ska visa en bild på det i ett senare inlägg. Byggnaden är stor, lååång. fasaden är fylld av fönster. Det var för att spara elektricitet. Man ville utnyttja dagsljuset i lokalerna så mycket det bara gick. Hela bottenvåningen är nu stans nya mötesplats och här strömmar det folk igenom – jo man kan gå rakt igenom också, ta en genväg. Smart! Det är en passage. Här finns butik lik ett designtorg, här finns trevligt café med mat och här finns konst och länskultur. Jag måste göra flera inlägg om museet kommande dagar, jag tog många bilder förstås, några måste visas.
Ekomuseum hade alltså ett tjänstemannamöte idag och eftersom länsmuseet är en av stiftarna i Ekomuseum, så valde vi att ha mötet just här. Vi ville ju även se det nya omtalade museet. Museichefen Carl-Magnus Gagge visade oss runt före mötet. Och vi som kom i samma bil från Dalarna pratade mycket mycket under vägen hem om allt det nya vi sett. Det här länsmuseet måste vara unikt i sitt slag i Sverige, det är en riktig hit.
Tisdag 7 dec är snart
Så här så det ut i Ruhrområdet på 1960-talet, ja fram till ca 1980 då den tunga industrin kom till vägs ände här och flyttade till Asien. Landskapet var insvept av smogliknande luft och en gul himmel täckte alltihop. På 1980-talet började hoppet om något nytt spira. Det tog nog ca 20 år tills omvandlingen började tog fart mer ordentligt. Siktet var inställt på kultur och handel. I år 2010 är Ruhrområdet Europas Kulturhuvudstad som första område, med Essen som central punkt. Där ligger Världsarvet Zeche Zollverein, den fd gigantiska kolgruvan med sitt kokskokeri, som idag är en jättelik mötesplats för kulturella aktiviteter och rekreation med miljoner besökare varje år. Och en grön skog har växt in, grönt är det överallt. Luften är klar och himlen blå.
Om detta märkvärdiga som hänt i Ruhr får man höra på Dalarnas museum tisdag den 7 dec kl 10-15. Det blir föredrag av industriarkeologen och professorn Wolfgang Ebert, som var med och byggde upp det nya kultur-Ruhr. Han berättar också om det nätverk som byggts upp i Ruhr ”Route Industriekultur” där man kan erbjuda temarutter, jag tror det är så många som ett 20-tal. Han kommer även att berätta om ERIH, European Route of Industrial Heritage, ett internationellt nätverk med temarutter genom flera länder i Europa. Största medlemmarna är England och Tyskland. Där vill Ekomuseum också vara med. Hela Bergslagen passar in där. Även andra platser i Sverige. Vi ska knyta ihop oss med Europa mycket mer, komma närmre. Wolfgang Eberts föredrag är en viktig start. Det är spännande att höra honom, därför ska ni alla komma och lyssna och se hans bilder. Han talar en tydlig engelska. Det är Bergslagssatsningen som bjudit in honom och allt är kostnadsfritt. Lunch ingår! Därför bör man anmäla sig till: anneli.johnson@bergslaget.se senast 3 dec. Utan föranmälan blir det varken lunch eller kaffe!
Kraftverkens arkitektur
Att kraftverk och kraftstationer kan vara så spännande! Per Stymne berättade om dem på Bergslagstinget lördagen den 13 nov på Ludvika Gammelgård. Han är som civilingenjör speciellt inriktad på kraft och energi, han är dessutom fotograf och teknikskribent som rest runt i Sverige i åratal och fotograferat kraftverk. Han berättade om de första röda stugorna som uppstod på 1890-talet och som hyste de första kraftstationerna vid dammarna. Sen kom ett slags medvetande om byggnadens form och arkitekter kallades in. Elkraften skapade en stark boom och byggandet av kraftverk vid 1900-talets början tog rejäl fart. Per Stymne liknade det vid IT-boomen kring sekelskiftet 2000. En av de stora arkitekterna var Erik Hahr (1869-1944) som även var stadsarkitekt i Västerås. Han ritade många berömda kraftverk. Då var det slut med den lilla röda stugan. Kraftstationerna byggdes av sten och tegel, stora ståtliga kyrkliknade byggnader. Under denna tid anlades ”nationalkraftverk” som Trollhättan, Porjus och Älvkarleby. På 1920-talet kom funktionalismen och arkitekturen blev avskalad, stram och ren, betong var byggnadsmaterialet. Det var då Åtorps kraftstation i Degerfors kommun byggdes. Till och med interiören är genomtänkt. Beundra golven i maskinhallen! Och detta var bara en mindre kraftstation – ingen offentlig miljö. Och ändå fanns en längtan efter skönhet, färg och form. En estetisk strävan.
Efter funkisen och andra världskriget dök kraftverken ner under jord. Det gällde nu att skydda dem från framtida bombflyg. Och därvid har det blivit. De kraftstationer som byggs idag är underjordiska anläggningar och inga arkitekter behövs längre för det bygget.
Guider och vägvisare
Under andra hälften av 1990-talet hade man i Ekomuseum väldigt bra guideutbildningar i samarbete med Skinnskattebergs folkhögskola. Det skedde på en hög nivå och man blev ”Bergslagsguide”. Det var också de gyllene åren med stora EU-bidrag för att bygga upp Ekomuseum Bergslagen. Många av de guider som finns i Ekomuseum idag, gick den fina utbildningen då. Idag saknar vi en sån utbildning, ja -vi har inte ens guidekurser. Det har känts bedrövligt för behovet är stort, även av fortutbildning. Ekomuseum har minskade ekonomiska resurser idag. Men vi ska inte klaga! Initiativkraft och påhittighet finns vilket är en förutsättning för utveckling. Från två håll samtidigt kom nyligen förslag: från Raija Edvinson, turismansvarig i Fagersta kommun och från Mi Abrahamsson, egen företagare och guidesamordnare i Smedjebackens kommun. Lätt för mig att begripa att NU är stunden inne! Tiden är mogen för en guideskola som Ekomuseum kan stötta och dra nytta av. Mi vill sätta igång efter jul i samarbete med ABF och Raija har behov av guider och utbildning i sin kommun. Det är just den motivation som krävs för att skrida till handling. Men först lite planering på kommunkontoret i Fagersta över en kopp kaffe. Och allt verkar falla på plats på ett mycket naturligt sätt. Vi hade en konstruktiv diskussion om innehåll, struktur, tidplan och kvalitet, om certifiering av guider. I februari-mars planerade vi ca 6-8 kurstillfällen i Fagersta, ett slags första test, en start. Det händer nåt och sen kan vi börja bygga med Mi som ansvarig. Vad det kändes bra!!