månadsarkiv: oktober 2012

Vattnet i Västanfors, Fagersta

Lämna ett svar

Det här var i torsdags förra veckan. Nu sitter jag i södra Jämtland inbäddad i snö. Hur det ser ut i Fagersta i dag har jag ingen aning om (snö??), men när dammluckorna öppnar vid Väsman och vattnet kastar sig utför Ludvika ström vidare ner i sjösystemen, ja då tar det inte lång tid innan det blir livat i Kolbäcksån och Strömsholms kanal. Så är det. Dammluckorna öppnas efter hand nedströms och efter tjänstemannamötet i Norberg förra veckan for Anna Falkengren, kulturchef i Smedjebacken och jag tillbaka hem via Västanfors. Vi ville ju prompt skåda vattnet! Och det var som vi hört: värsta vattenfallet vid det gamla kraftverket mittemot hembygdsgården. Full fart med öppna dammluckor. Och längre ner stiger vattnet i Mälaren och även vid Slussen i Stockholm, en kedjereaktion. Mycket vatten har vi i detta land, på gott och på ont.

Och visst gick vi sen till Kaffestugan och fick oss en kopp på den fina ombonade glasverandan. Det är så mysigt på Västanfors hembydgsgård, som är öppen i princip varje dag året runt mellan 10-18. Nu förbereds julaktiviteter och julutställning. Bra spana på deras hemsida så ni inte missar nåt, gör det här.

Tjänstemannamöte i Norberg

Lämna ett svar

Det var i torsdags som vi träffades i Norberg på det som från och med nu ska heta Bergslagens Medeltidsmuseum, här! Det är hela området med Berghuset och Nya Lapphyttan. Området ligger på kanten av Karlbergs hembygdsområde. Nya Lapphyttan är som alla vet en rekonstruerad medeltida hyttby som hyser en fungerande lika medeltida och rekonstruerad masugn. I denna ugn bedrivs järnförsök ett par veckor varje sommar sen många år tillbaka. I år fick man för första gången utslag med ”rent” järn å ena sidan och slagg å den andra, precis så som ska det vara. Stor glädje! Hemligheten med processen var röjd. Ja, det krävs tid för att förstå hur allt fungerar, det är sannerligen inte bara att ”göra järn” i en medeltida masugn. Årets tio utslag gav järn och slagg var för sig. Nu finns de tio utslagen redovisade i besökscentrat som numera är öppet året runt då huset blivit en arbetsplats. Gå dit och titta om ni är i närheten.

Här i Norberg har man siktet tydligt inställt på att bli ett centrum i Bergslagen, det var här industrihistorien började. Om detta finns åsikter runt omkring i nejderna men att Bergslagen verkligen utgjort grunden för Svea rikes uppbyggnad är det nog ingen som betvivlar. ”Bergslagen made Sweden” är ett begrepp myntat just i Norberg. Historia är spännande värre! Tolkningsföreträdarna likaså.

Nya Lapphyttan är fortfarande ett besöksmål i Ekomuseum och här hänger allt lite i luften för närvarande. Ska Bergslagens Medeltidsmuseum ingå eller ej? Denna fråga är alltid berättigad, då platser utvecklas på egen hand och knyter nya nätverk till sig. Det uppstår ständigt många frågor som vi måste förhålla oss till då både platser och människor utvecklas och förändras med tiden. Ekomuseum är i grunden främst en folkrörelse, en jättestor studiecirkel, och den bygger i mycket på industrihistoriska platser där ideella föreningar är verksamma. Den här frågan ska vi ta upp och belysa på ett kommande Bergslagsting 2013. Hur skapar vi balans i Ekomuseum? Och hur ser framtiden ut?

Polhems Stjärnsund i solljus!

Lämna ett svar

Minsann sken inte solen just i går i Stjärnsund när jag hälsade på Husbyringens Gunhild Roos, snart pensionär på riktigt och Pia Hilborn, som nu tar över posten. Denna dag var plötsligt den gråmulna himlen knallblå och alla färger blev helskarpa. Glömde naturligtvis min kamera, fick använda mobilen igen. Vi tittade på det nya besökscentrat som håller på att färdigställas, något försenat men vad gör det när det blir så fint. Den som väntar på något gott, ni vet…byggnadssnickeriet håller kvalitet in i minsta detalj. Det är den gamla lanthandeln från 1920-talet som byggs om, hus och inredning bibehålls och förnyas i samma stil. Nästa sommar är det full fart här med Husbyringens besökscentrum i ena halvan och med ett fint café i andra halvan. Det blir även en altan med uteplatser vid sjön Grycken som ligger precis intill. Det blir väldigt bra! Alltihop byggs med regionala medel och både Länsstyrelsen och Bergslagssatsningen är involverade. Här är Husbyringens hemsida så som den ser ut än så länge, ty även den ska förnyas.

Och vid bryggan ligger M/S Elise och väntar. Med den kan man tuffa iväg norrut mot Silfhytteå och slussas upp till nästa sjö som heter Fullen för att därefter ta sig vidare till sjön Edsken. Här i krokarna ligger Edkse masugn, där den första lyckade bessemerblåsningen ägde rum 1858, ett stort tekniskt framsteg. Den här leden kallas Pråmleden och har en egen hemsida: www.pramleden.se.

Leder och rutter! Vi hann även prata igenom Järnrutten som ska uppdateras och förnyas inför nästa säsong och det arbetet påbörjas nu. Nu kommer Jenny Findahl, Snowtrail, att jobba med det och vi har en del idéer på förenklingar. Det är just det enkla och funktionella vi söker. Så här ser den ut i dag: www.jarnrutten.se  men den kommer att se något lite annorlunda ut om ett tag, vänta bara.

Ludvika ström i full fart!

Lämna ett svar

Man blir bara så glad när man hör och ser Ludvika ström forsa! För den hörs på långt håll och nu har en av tre dammluckor varit öppen i drygt tre veckor på grund av allt regnande. Det är mycket vatten i Väsman och man tappar inför vintern och den kommande snön. Sen fram på vårkanten blir det snösmältning och då är det bra att ha lite marginal nämligen.

Jag gick längs med strömmen i lördags och verkligen njöt av synen och därefter av Väsman som låg så stilla och vackert i höstdiset. Hade bara min iPhone med mig och tog bilder med den. Där var några änder som vilade på vattenytan, jag tror de sov. Två änder stod på stenarna och putsade sig. En hel flock låg och flöt helt stilla längre in i viken. Och långt därute på sjön låg flotten, från vilken de scannar av botten och gör borrprover ner i berggrunden. Det är här den gigantiska järnkroppen ligger och väntar på att bli bruten, här rakt under ens fötter. Det gäller nu att komma underfund med hur stor den är och hur man ska komma åt den på bästa sätt. Sjön är 60 meter djup men inte här inne i viken och det är åt det här hållet som järnmalmen ligger – under ABB, under Piren, under Skuthamnen och Hammarbacken. Jag har sett en bild och fattade att den låg längs med hela viken fast långt därnere i djupet. Den kommer nog att attackeras från två håll får man förmoda: från Håksberg och från Blötberget. Bara de inte tömmer Väsman på vatten. Tänk att järnhistorien ska få fart igen…alla som trodde den var förbi, slut, finito….men icke så!

Ekomuseums styrelse hos Teatermaskinen

Lämna ett svar

Vi förlade ett sammanträde hos Teatermaskinen i dag fredag. Alla måste ju bara få se detta fenomen med egna ögon! Det är en helt udda upplevelse, något liknande finns inte. Vi fick sitta i den gamla skolsalen i Skräppbo skola som nu kallas Studion. Först kaffe och jättegoda smörgåsar, därefter ett bra möte. Och det var en utmärkt möteslokal, ljus och fin trots att hela huset är överbyggt med ett annat hus…jättemärkligt…nog var vi alla förundrade över hur allt detta över huvudtaget varit möjligt. Men det fick sin förklaring efteråt.

VD Anders Olsson berättade intressant och så kortfattat han förmådde hur de tänkt, hur de jobbat och hur det ena kommit efter det andra, liksom helt naturligt. Mötet med den tyske arkitekten i Milano, utbytet med teatergrupper i EU, alla workshops, alla människor som strömmat hit, alla som frivilligt har hjälpt till – minst 150 personer har jobbat med bygget. Bara det! Verksamheten väcker lust hos folk, så är det.

Det är sannerligen en märkvärdig berättelse, som man inte kan undgå att bli gripen av. De har skapat ett ”kulturreservat” som är under utveckling med hållbarhetsprinciper och ett medvetet miljötänkande. Den som är intresserad kan åka hit och titta själv och kanske få några nya tankar på köpet.

Ett hett tips! Fredag 26 okt och lör 27 okt kl 17-21 har ni chansen att uppleva en samproduktion av Teatermaskinen och den franska teatergruppen La communauté inavouable på Västmanlands läns museum, Karlsg.2 i Västerås. Det är unik föreställning som rör sig i gränsen mellan teater och bildkonst: Hamletmaskinen av Heiner Müller. Biljettpris 200 kr, förköp 150 kr.

www.vastmanlandsmuseum.se
www.teatermaskinen.com

Kollaps!

Lämna ett svar

Läser just nu denna otroligt intressanta bok av David Jonstad, som är chefredaktör för Klimatmagasinet Effekt, www.effektmagasin.se. Han ser ung ut på bilden baktill, född 1977 och alltså bara 35 år! Låter jag förundrad? Ja, jag är det. Hur kan en sådan ung människa se så klart på planeten och på vår tillvaro?? Han är författare och frilansjournalist och har ägnat sig åt åratals tankeverksamhet inklusive studier – det är uppenbart. Man kan tro att det är en skräckbok men istället är den klargörande och hoppingivande. Den handlar om vår civilisations kris som tycks accelerera rätt ordentligt och som lär tippa rätt som det är. Så går det ju med alla civilisationer till slut så det är ju inget nytt. Men ändå…vi är själva där nu.

Nu pågår jakten efter den sista oljan! Den finns, men på djupen. Hittar vi den kan vi hanka oss fram lite till, men därefter krävs nya lösningar på vårt enorma energibehov. Oljan blir alltmer svåråtkomlig nämligen. De lågt hängande frukterna är plockade, skriver han. Det innebär alltså större risker i dag för att komma åt den mängd olja vi behöver för att driva våra samhällen. Och visst vädrar jag faror, hu ja – min fantasi kan verkligen skena och jag känner ju starkt att vi måste ta med oss gammal kunskap in i framtiden, om hur vi kan överleva i en värld med mindre energitillgång. Klarar vi det?

Världen behöver nya kulturella berättelser för att förstå sin drastiskt transformerade samtid, skriver han också. Men här borde väl ett ekomuseum kunna bidra med någon liten konkret idé?  Ja, det är faktiskt frågan för dagen. Det är något att grunna på.

Sopplunch och tryckpressar

Lämna ett svar

Ja, Järnladies går åt faktiskt. Den tog totalt slut här på kansliet förra veckan, sen jag skickat de sista till ABF i Leksand, som skulle ha en bokcirkel. Först om en månad får vi nya från tryckeriet, vi har beställt en andra upplaga.

Men så kom jag på att Yvonne Gröning hade fått två kartonger med sig när hon var här sist. Hon ska ut på en föredragsturné om Järnladies och om Mathilda, mor till en av våra ladies. Ska återkomma till den lite senare. Alltså landade jag i Olsbenning utanför Norberg i fredags för att hämta hem en kartong och då bjöds jag på en god sopplunch! Det är varmt och gott hos Yvonne i hennes fina smedja. Här finns böcker och bokprojekt ska jag säga. Hon är ständigt läsande och recenserar böcker för Dalademokraten, när hon inte skriver på en bok eller en teaterpjäs. Utanför fönstret flyter Svartån, den som går ut i Mälaren genom Västerås. Fint som bara den.

Samma dag passade jag även på att hämta hem en låda med nya utvecklingsplaner, som låg färdiga på Smedjebackens kommuntryckeri hos förträfflige Jan Lycke. De hade också tagit slut så nu finns en ny trave som jag ska dela ut till styrelseledamöterna på fredag, då vi har sammanträde. Några har inte sett den. Den gjordes hösten 2007 och den följer vi. Natur & Kultur-inriktningen är högst aktuell! Att vi måste få med naturen i båten också, dvs ”ekologin” och inte bara ”ekonomin”, är viktigt. Att få de tu att smälta samman i en välbalanserad innehållsrik verksamhet är en inte helt lätt uppgift för övrigt och balansen borde vara 50/50 skulle jag vilja säga. Det är något att bita i.

Skogseko – en intressant tidning!

Lämna ett svar

Den här tidningen från Skogsstyrelsen dimper ner i kansliets brevlåda med jämna mellanrum och jag läser tacksamt! Det senaste numret var otroligt läsvärt dessutom, allt var intressant. Där stod om en lajvargrupp som hade skogen som sin scen, de höll till utanför Norrköping och gestaltade kurortslivet kring sekelskiftet 1900, såg roligt ut. Där stod om skogsmänniskorna, alltid roligt läsa om det. Och om en som snickrar mest i björk, det gillade jag! Och hon har skrivit en bok om björk också, jag må då säga. Därefter ett reportage om skogens kallkällor, ååh…..

Det var Källakademins arbete med att kartlägga kallkällor det handlade om med ordföranden Gunnar Wiklander i spetsen. Jag gick med dem en gång i Grangärde finnmark och det var hur intressant som helst att titta på kallkällor. En källa är grundvatten som kommer upp till ytan från djupa, kalla lager långt nere i underjorden. Visste ni att man tar reda på om det är en källa genom att mäta vattentemperaturen? Man ska ha en termometer i fickan helt enkelt. Är vattnet 7,3 grader eller lite lägre så är det källvatten. Folk vet inte så mycket om kallkällor idag, man behöver ju inte veta sen vi fått vattenledningar. Förr så visste alla hur viktiga de var, för man var helt beroende av dem. Gamla boställen ligger ofta intill källor, självklart när man tänker efter. Vem vill inte ha friskt vatten?? Vattnet i bäckar och sjöar duger inte till dricksvatten, bara i värsta nödfall.

Skogsmaskinerna kan gladeligt köra över gamla fina källor på grund av okunskap hos förarna. Nu försöker Källakademin öka på kunskapen så källorna kan bevaras och då ska några träd sparas intill dem också, det är nån slags naturlig balans som krävs för att hålla en kallkälla vid liv.

Läs mer på Källakademin här!

Riddarhyttan – en oslipad diamant!

Lämna ett svar

I "Såga", ett hus som står kvar efter sågen som låg härnere vid sjön Liens strand, där samlades vi och diskuterade rastplatsen över en kopp kaffe. Från vänster sitter: Marlène Carlsson, Staffan Bergman och Marco Helmisaaro, samtliga från kommunen. Därefter Johan Torvaldsson och Nils-Eric Wikström vid bordsänden, båda engagerade bybor, till höger om honom Jan Jävert och Anna Jansson, båda från kommunen, sen Barbro Bergkvist och Kalle Nordebring, även de två är engagerade bybor.

I ”Såga”, ett hus som står kvar efter sågen som låg härnere vid sjön Liens strand, där samlades vi och diskuterade rastplatsen över en kopp kaffe. Från vänster sitter: Marlène Carlsson, Staffan Bergman och Marco Helmisaaro, samtliga från kommunen. Därefter Johan Torvaldsson och Nils-Eric Wikström vid bordsänden, båda engagerade bybor, till höger om honom Jan Jäder och Anna Jansson, båda från kommunen, sen Barbro Bergkvist och Kalle Nordebring, även de två är engagerade bybor.

I morse hastade jag iväg till ett möte i Riddarhyttan. Det var några stycken från föreningen Geocentrums Vänner i Riddarhyttan som sammanstrålade med fem (!!) tjänstemän från Skinnskattebergs kommun för att lite mer konkret diskutera planerna på en centralt belägen rastplats längs riksväg 68, den som går genom byn. Teatermaskinens Anders Olsson var också med fast han syns tyvärr inte på bilden.

Rastplatsen engagerar många i byn därför att där kan man informera om byns alla möjligheter och besöksmål. Det är där som också en första information kring Geopark Riddarhyttan är planerad. Kalle Nordebring och Nils-Eric Wikström har gjort ritningar till ett skärmsystem under tak som är tänkt att placeras i anslutning till den tänkta rastplatsen. Den ska fyllas med information och blir ett första steg till en Geopark och på sikt även till ett besökscentrum. Goda krafter är i gång, vilket är mycket glädjande.

En logotype, som vi alla gillar, har tagits fram av Jenny Findahl, Snowtrail. Geopark Riddarhyttan får därmed en slags identitet, den har börjat existera! Och i en Geopark så måste det på sikt även finnas ett Geocentrum, ja minsann! En plats att utgå ifrån, en plats att samlas på, ett slags kunskapscentrum. Nu tas ett steg i taget, det är en bra metod. Riddarhyttan är som en oslipad diamant!! Ja, det har jag alltid tyckt.

Samtidigt pågår det gruvprojektering för fullt lite här och var i Bergslagen, gruvnäringen ligger i startgroparna igen.  Just i dag pågår också ett gruvseminarium i Skinnskatteberg. Och man vädrar nog morgonluft lite varstans…

Höst i Jämtland – så likt Ludvika!

Lämna ett svar

Slutet på min vistelse närmar sig raskt, imorrn drar jag söderut till Ludvika. Något jag alltid tänker på när jag är här i södra Jämtland, det är att naturen liknar den i Bergslagen och särskilt i Ludvika kommun. Skog och blånande berg. Moränmarker med sten och block i alla storlekar. Klart att Sverige har så mycket skog när markerna ser ut så här…det finns ju inget annat som kan växa där mer än tall och gran, ja lite asp, al, björk och rönn möjligen. Inlandsisen har verkligen lämnat spår efter sig och denna moränmark har bara ett tunt lager av jord ovanpå djupa lager av sand, grus och stenblock. Och på ytlagret växer mest mossor, lingon, blåbär och svamp. Men såna här skogar är rena rama skafferierna trots allt. Och så en massa småsjöar och tjärnar finns här och där, ibland på grund av att stora isberg en gång strandat på sanddynerna – men vilken högst fascinerande tanke!! Sen jag påmindes om istiden, har jag börjat betrakta det förut så självklara landskapet med helt nya ögon. Finge jag ett liv till, skulle jag nog bli naturgeograf.

Och mellan all skogsmark finns det små fält av bördiga lerjordar, också en rest från inlandsisen. Där ligger även byarna men varje åker har nog ett eller flera stenrösen, så är det. Åtminstone den by som jag ofta åker till och där min mormor och morfar har sitt ursprung. Just i den byn finns också en av Bräckes två kvarvarande mjölkbönder. Bara två stycken i hela Bräcke!! Det är inte klokt när man tänker på det… på 1950-talet fanns det fem mjölkbönder bara i denna by och då hade alla dessutom små fina fjällkor, som gick på skogen på somrarna. Det är bara 50 år sen…. förändringar kommer snabbt. Hur många mjölkbönder finns det i Ludvika kommun?? Jag har ingen aning…..noll?