Från lokmuseet i Grängesberg till Bråfors bergsmansby.

Det är en av de där förföriskt vackra sensommardagarna som man efteråt minns med vemodig förtjusning eller också ”glömmer bort” när dimman, regnet och kölden tycks vara det enda som ett par månader senare existerar i höstmörkret.
Jag stannar till vid rastplatsen invid sjön Barken, just utanför Smedjebacken. En av Sveriges vackraste sägs det och en bit ner slingrar sig rälsen bort mot Fagersta och Ängelsberg. Rälsen som utgör en ständig påminnelse om järnets betydelse i Bergslagen.
Ekomuseum Bergslagen, ja…Lika stort som Tokyo, berättade en professor från Japan som jag åkte runt med i två dagar till olika sevärdheter i området. Men Tokyo har 14 miljoner invånare. I det som utgör museet ryms, förutom människorna, också naturen, det förflutna, berättelserna och de sammanhang som bildar mänsklighetens och vår planets historia.

Jag är på väg från lokmuseet och Källfallets arbetarbostäder i Grängesberg till Bråfors bergsmansby utanför Fagersta. I minnet bär jag med mig stenhuset i Surahammar och besöket vid Trångfors smedja häromdagen.
I mitt huvud försöker jag skapa en historisk linje och ta till mig den förklaring som mina möten med det som en gång var, och som fortfarande till viss del består, skänker mig. Ekomuseum Bergslagen är på riktigt. Det börjar inte och det inte tar slut. Varken geografiskt eller i tiden.

Lokmuseet i Grängesberg är fantastiskt. Jag hamnar mitt emellan min barndoms modelljärnväg och den kommande resan med inlandsbanan. Den har jag rest på tidigare och nu förenar sig bilderna av fotona på rallarna på museet i Sorsele och deras mödosamma slit för att få ihop den järnväg som invigdes i Kåbdalis 1937 med de arbetare som arbetade med malmen i Trångfors. Den malm som krävde de transporterleder som band samman Bergslagens rika berggrund med havet i öster.
Och för att riktigt knyta ihop historien med nuet besöker jag några veckor efter de tilldragelser jag skriver om här Kiruna och den gruva som ska vara världens modernaste och där de starkaste lok som finns på vår jord drar till synes oändliga rader med vagnar till hamnarna i Narvik och Luleå.
För att förstå nuet och därmed kunna påverka framtiden på ett rimligt vis måste man känna till det förflutna. Jag vet inte hur många gånger jag uppfyllts av den tanken när jag rest runt och besökt Ekomuseums gruvor, stugor, vandringsstigar eller kolmilor. Det är ett ständigt pusslande för att förstå och för min del inleddes detta pusslade när jag häpnade inför mayakulturens pyramider på Yucatanhalvön i Mexiko. Ja, det var då jag begrep att skolans utantillinlärning av historiska fakta hade mycket lite att göra med de förklaringar jag sökte.
När jag vandrar genom tredjeklassvagnarna på lokmuseet i Grängesberg anar jag samma drömmar som jag möter i de vackra och renoverade arbetarbostäderna i Källfallet. Ett hopp som jag tycker saknas i dagens samhälle trots att vi, åtminstone materiellt, har det bättre på så många vis.

I Bråfors bergsmansby känns det som om tiden har stått stilla, trots att jag får veta att husen flyttats runt, kapats och nu bildar andra formationer än de än gång gjorde. Inuti är det samma sak. Möblemanget och målningarna i salen på andra våningen utgör ett levande museum som bebos av samma släkt sedan sex generationer tillbaka.
Redan på 1200-talet bröts järnmalm i gruvorna runtomkring och tillsammans med verksamheten runt närliggande Norberg bekräftar de bilden av trakten som Sveriges ekonomiska centrum och industrins vagga.
Inuti Brategården, som huvudbyggnaden heter, finns också – utöver all annan fantastisk konst, bland annat med bibliska motiv – akvareller av Fanny Brate som många menar var den som inspirerade Carl Larsson och inte tvärtom.

Jag kan inte släppa tanken på en resa som i själva verket är ett pussel när jag så småningom lämnar Bråfors bergsmansby och via Fagersta åter letar mig hemåt på 66:ans asfalt. Ett flerdimensionellt pussel med ett oändligt antal bitar som man kan hålla på med hur länge som helst utan att tröttna.
Ekomuseum Bergslagen inte bara berättar hur det var utan är också en del i en förklaringsprocess som gör det möjligt att förstå det som äger rum här och nu i Sverige. Jag tänker på allt från skogsbruk till järnhantering och de drömmar om fossilfritt stål som vi ännu inte vet om de kan bli verklighet i stor skala eller inte. Bergslagen söker sin plats i den här moderna processen och man gör det utifrån en historia som inte liknar någon annan i vårt avlånga land.

Stefan Strömberg, författare och nu tillsammans med Nette Wermeld Enström, aktuell med boken ”Mellan oss skapas världen – känslor och tankar om vår enda jord”.

Foto Stefan Strömberg.

Ta sig dit
Skaffa en karta (se länk) över Ekomuseum Bergslagen och sök upp
de platser som lockar dig mest.
Platserna jag nämner i texten finns där och den enda nödvändiga rådet
är; se till att du har gott om tid.
Karta • Ekomuseum Bergslagen