Etikettarkiv: Karin Johansson

En tur till Söderbärke

 

Karin Johansson på sin veranda bland blomstren.

Karin Johansson på sin veranda i Söderbärke.

Jaha, här fylls det 65 år på löpande band, igår var det Karins tur och en vackrare vinterdag får man nog leta efter. Det där rosa januariljuset!! Med en vit måne på himlen. Jag for dit igen för visst måste det gratuleras när man rundar denna milstolpe i livet. Det blev kaffe och tårta på Karins fina luftiga veranda för andra gången på kort tid.

Karin Johansson har jobbat på uppdrag åt Ekomuseum i nästan tio år nu, hon sköter om bokföringen och gör bokslutet, sen behöver vi bara gå till revisorn i Ludvika som kollar allt och skriver under. Jag hushållar och hon plitar med siffrorna och tillsammans har vi en bra känsla för pengar. De ska ju inte slösas bort på onödigheter utan de ska arbeta i verksamheten och göra nytta – just det, det där lät väl bra! Men så är det när man har en bestämd och begränsad kassa. Det finns liksom inga extra dolda tillgångar nånstans, en penningakälla – tyvärr!! Vi ska helst hamna nära nollstrecket i slutet på varje år och vi har lyckats bra med det. Jag försvinner ju till sommaren och Anna Falkengren tar över och fortsätter med Karin. Eftersom Karin är egen företagare kan hon jobba på lite i sin egen takt nu ett par år framöver. Ta de uppdrag hon vill. Tur för oss att hon vill fortsätta med Ekomuseum! Det är så skönt när allt faller på plats – nervlugnande!

Styrelsesammanträde på Flogberget

Flogberget med styrelsen som ställde upp sig i skarpt solsken. Fr vä står Ulf Andersson och Thomas Björnhager, Smedjebackens kn, Olle Olsson, Fagersta kn, Gunlög Olsson, Skinnskattebergs kn, ordf Ingvar Henriksson, Ludvika kn, Carl-Magnus Gagge, Länsmuseet Västmanland, Ulf Löfwall, länsantikvarie Dalarna, Karin Johanson, ekonom står bakom Mona-Lisa Gleimar och Anna-Karin Andersson, båda från Ludvika kn och längst t hö bakom damerna står Ekorådets ordf Gunnar Ahl från Karmansbo i Skinnskatteberg.

Flogberget med styrelsen som ställde upp sig i skarpt solsken. Fr vä står Ulf Andersson och Thomas Björnhager, Smedjebackens kn, Olle Olsson, Fagersta kn, Gunlög Olsson, Skinnskattebergs kn, ordf Ingvar Henriksson, Ludvika kn, Carl-Magnus Gagge, Länsmuseet Västmanland, Ulf Löfwall, länsantikvarie Dalarna, Karin Johanson, ekonom står bakom Mona-Lisa Gleimar och Anna-Karin Andersson, båda från Ludvika kn och längst t hö bakom damerna står Ekorådets ordf Gunnar Ahl från Karmansbo i Skinnskatteberg.

Veckan gick i ett huj måste jag säga. I går fredag var vi i alla fall uppe på Flogberget i Smedjebackens kommun. Här finns en järngruva som lades ner 1918 efter första världskriget och som nu är en besöksgruva, en av Smedjebackens finaste besöksmål och en miljö i ekomuseum dessutom. Det är stängt för säsongen men jag lånade nyckeln på Grenanderska gården, där kulturförvaltningen numera håller till.

I det skönaste sensommarväder samlades vi utanför Gruvstugan och efter sammanträdet gick vi på spaning runt gruvhålen. Här uppe har det hänt saker i år, det ska jag bara säga. För det första så är det skrotat och inte bara i Nordvalls stoll – en lång gruvgång från nedre vägen rakt in i underjordsgruvan. Även Storbottenhålet var liksom renrakat! Jag kände knappt igen mig. När man skrotar, så knackar man bort alla lösa stenar i väggar och tak i gruvan. Det måste göras med jämna mellanrum och det är en dyrbar historia. Kommunen har satsat stort i år. Vi klev alla storögda runt gruvhålet och tittade ner. Träd och buskar har röjts också, vilket öppnat upp utsikten ännu mer ner mot sjön Leran och visst är det Morgårdshammar man anar längst bort… På sammanträdet berättade Smedjebackens ledamot Thomas Björnhager att Flogberget ökat besöksantalet med 16% i sommar och alla barnvisningarna hade varit överfulla. Det var roliga nyheter. Andra i styrelsen vittnade om samma sak, kanske allt regn drev folk till museerna?

Flogberget är tillgänglig året runt även om Gruvstugan är stängd, det ska ni veta. Och bilen parkerar man nedanför bommen, där finns en bra P-plats. Sen följer man bara grusvägen upp till toppen och Gruvstugan och där börjar gruvområdet. Här kan man gå och ”skrota” i timmar i fint väder och även njuta av utsikten. Ta med en kaffetermos.

Bellmans rötter i Norrbärke

När jag var på Norrbärke hembygdsgård för ett tag sen klev jag in i en låg parstuga. Där fanns Kristina Bjerndal, för dagen utklädd till Andretta, som bodde i stugan för drygt 100 år sen. Hon berättade lite om livet kring förra sekelskiftet och även om ”Bellmansgården” som flyttades hit 1954 från den lilla byn Furbo uppåt skogen nära Smedjebacken.

Jag har varit i Furbo en enda gång och det var med Karin Johansson som sköter vår ekonomi. Där var nämligen ett litet torp till salu, där Karins faster hade bott en gång. Vi kikade på det. Hennes fars släkt kommer från Furbo och de bodde på Bellmansgården 1886-1944. Karin har gjort gedigna efterforskningar både om sin släkt och om byn Furbo, bergsmansbyn som togs över av Finnbo bruk pga skulder. Bergsmännen blev livegna under bruket, de fick i bästa fall arrendera sin egen gård. Karin har skrivit om detta i Norrbärkebygd 1987 och 1988.

Och självaste Carl Michael Bellman har sina rötter i just Furbo! Han är fallen efter bergsmän. Hans morfar hette Michael Hermansson och föddes 1680 i gården intill den gård som idag kallas Bellmansgården och som ursprungligen hette ”Nybons”. Nåja, så går det till i historien, inget konstigt med det. Lätta förväxlingar där kopplingar finns. Morfar Hermansson var läsbegåvad och blev prästvigd i Västerås, tog sig namnet Hermonius, gifte sig och hamnade så småningom i Stockholm i Maria Magdalena församling. Den äldsta dottern Catharina Hermonius gifte sig med tyske Johan Arendt Bellman och 1740 föddes Carl Michael.

Det här tycker jag var intressant. Jag som alltid gillat Bellman och hans mustiga visor. Det är mycket man får höra på hembygdsgårdarna.

Dags för lite ekonomi

Idag har Karin Johansson och jag suttit en stund och begrundat ekonomin. Karin jobbar med redovisning och bokföring i sitt enmansföretag. Det är så skönt att ha Karin, för jag är inte bra på balansräkning och bokslut. Pengarna ska räcka till det mesta och jag är en typisk hushållerska, det har jag känt länge. Men samtidigt är jag ingen vidare ”Spara” men inte heller nån större ”Slösa”.  Nä, men jag anser nog att det man har ska rulla runt och göra nytta. Att handskas med pengar så de räcker långt är en sport. Jag är rätt bra på det, självberöm luktar kanske illa? Jo, men ni får väl stå ut med det!

Vi har ett styrelsemöte om två veckor då vi ska ta beslut om verksamhetsplan och budget för 2012. Vi kommer att ligga på ett litet plus i bokslutet för 2011 och min ambition är ju att vi ska ligga precis på nollstrecket. Men vi har saker på gång fram till jul så att det kan nog sluta på noll eller strax däröver med lite strategisk manövrering.

Apropå pengar så jobbar jag med ett bokmanus, ni vet, brevsamlingen från 1880-talet! Så intressant så ni anar inte. Där handlar det mycket om ”pängar” och om ett armod utan like, om en uthållighet som knappast finns idag. Mor och barn bor i Norberg, far arbetar borta, skickar lite ”pängar” i brev. Detta är alldeles äkta, varje rad och varje ord, röster från folkdjupet tränger upp till ytan, en sann berättelse som går rakt in i sinnet. Jag tänker på min egen mormor och morfar som flyttade från Jämtland till Dalarna av samma anledning: att skapa sig en framtid. Men det gick som det gick, det blev en ganska fattig tillvaro i Norslund i Falun. Och allt det här är inte så långt borta, ca 100 år lite drygt, det är ju ingenting – med tanke på hur fort tiden flyger iväg. Den här boken blir bra för oss. Vi behöver röster från förr, vi bortskämda nutidsmänniskor, de ger oss jämförelser och gör oss tacksamma för att vi lever idag. Då blir vi lite mer medvetna också. Boken kommer i juni 2012.