Etikettarkiv: ekomuseum

Detta märkliga ekomuseum

Trångfors smedja i Hallstahammar som rustas av en ideell förening. Målet är att kunna köra smedjan så som man gjorde förr, med hjälp av vattenhjul och mumblingshammare. Man är nu nära målet. Foto ChL.

Trångfors smedja i Hallstahammar som rustas av en ideell förening. Målet är att kunna köra smedjan så som man gjorde förr, med hjälp av vattenhjul och mumblingshammare. Man är nu nära målet. Foto ChL.

Ja för hur ska man förstå det? Det är många som funderar kring både begreppet och det verkliga fenomenet. Jag också. Ständigt. Oikos är det grekiska ordet för hushåll. Från oikos kommer prefixet eko-  som i ekonomi och ekologi. Ett ekomuseum handlar alltså om ekonomins och ekologins historia (?)…..hm ja, nånstans där. Det handlar om människor mer än om platser, den saken är klar. Det handlar om natur och kultur, om människans kamp för överlevnad, hennes strävan att använda naturresurserna för detta ändamål. Konsekvenserna blir ett kulturlandskap som vi alla tar för ett naturligt landskap. Människan odlar upp, hon gräver efter mineraler, bygger hyddor, gårdar, byar och städer och underlättar för sitt liv på alla sätt i naturen. Visst är det spännande med kulturlandskap och ekomuseer….

Igår ringde en dam från Småland och frågade: när är ekomuseet öppet? Hon och hennes familj ville komma på besök. Ja, sa jag, det är öppet dygnet runt, dag och natt. Ni behöver en bil för det tar tre timmar att köra de 25 milen från norra kanten till södra kanten, dvs från finnmarken i norra Ludvika till Strömsholm och Borgåsund vid Mälaren. Det blev tyst i luren en stund. Det är inte lätt att veta, man tänker reflexmässigt i traditionella banor på en byggnad med reception och utställningar, kanske ett mumsigt museicafé och en shop. Sen skrattade hon och vi fick en trevlig pratstund.

Till ett ekomuseum åker man för att uppleva historia på platser där människor arbetar ideellt med att rusta och skapa, med att återställa och visa hur det en gång gick till. Man byter tankar och erfarenheter, man lär sig något, man inspireras och sen far man hem och tänker nya tankar på sin kammare. Det är som en folkrörelse som arbetar med att gestalta och konkretisera minnen. Som vårt ekomuseums skapare Erik Hofrén alltid säger: ett ekomuseum är som en jättestor studiecirkel.

Ljus i glesbygden

Jag hade tur igår, jag var på biblioteket här i Ludvika och där satt Arvid Gottfries från Gravendal och läste lokaltidningarna. Hustrun var på datakurs. Det är alltid roligt att träffa på Arvid. Han är en trofast ekomuseivän som varit med i många år. Nu har han fyllt 87 år men det är som vanligt svårt att fatta…. folks ålder och ungdomliga utstålning. Vad beror det på? Är det bara generna? Eller den uppenbara lusten att leva? Arvid är en glad snubbe, mycket skratt därifrån! Klart att man stannar till och sätter sig ett tag och pratar lite vardag och väder. Han lär ha varit kirurg i yngre dagar. Och i många år har han guidat i räckhammarsmedjan i Gravendal. Han har skött den stora bälgen som ger tyskhärden syre och han har demonstrerat stångjärnssmide under hammaren. Han har nära till spex och skämt och han gillar teater och det är det som han engagerar sig mest i nuförtiden. Teater och lustspel. Han håller ihop en liten teatergrupp som ger ett spel i Gravendals hammarsmedja varje sommar sen några år tillbaka. Det måste ju hända nåt KUL i en glesbygdsby, sa han med eftertryck, annars försvinner vi i ett totalt mörker!! Och så en massa skratt. Medan han daskade med handen i lokaltidningen på ett reportage som handlade just om den mörka nattsvarta svenska glesbygden med ljus i endast ett av många hus. För byarna befolkas numera mest om sommaren. Vinterhalvåret är det rätt dött. Vad gör man åt det? Jo, man gör som Arvid med hustru, man flyttar dit och skriver sig i byn. Man börjar bo där. Man blir ett ljus i byn! Detta skedde för tio år sen ungefär och trots en bostad i Uppsala. Dit åker de nu bara ibland när lusten faller på. Då tar de bilen till Uppsala istället för till ”landet”. Det blev ett omvänt liv, det blev tvärtom – kanske var det detta som piggade upp dem?

En bit av en verklighet som fanns

 

Trångfors 9 ton tunga hammare slog ut ämnen till stångjärn under många år. Hammaren drivs av ett vattenhjul. Det var ett hantverk som sköttes av några skickliga smeder. Foto ChL.

Trångfors 9 ton tunga hammare slog ut ämnen till stångjärn under många år. Hammaren drivs av ett vattenhjul. Det var ett hantverk som sköttes av några skickliga smeder. Foto ChL.

Här är Trångfors smedja, här innanför murarna finns hammaren, vattenhjulet och ugnarna. Ovanför går kanalen där vattnet tas till hjulets drift. Idag fungerar det. Foto ChL.

Här är Trångfors smedja, här innanför murarna finns hammaren, vattenhjulet och ugnarna. Ovanför går kanalen där vattnet tas till hjulets drift. Idag fungerar det. Foto ChL.

Jag råkade se reklamen i TV4 om ”Verkligheten berättar” och den fångade mig direkt även om jag inte omedelbart registrerade vad det var. Andra gången den dök upp så var jag däremot beredd. En ny mobilapplikation! Ett nytt sätt att få en upplevelse av platser man passerar! Gratisapplikationen finns att ladda ner från deras hemsida och man får genast tillgång till 1000 berättelser från Malmö, Göteborg och Stockholm (än så länge) och den lägger sig i GPS:en i mobilen. Det är TV4 Fakta som ligger bakom. Och man får själv lov att lägga till berättelser! Tjänsten kommer nog snabbt att växa sig större! Och nu tänker jag naturligtvis genast på allt som finns att berätta om i Ekomuseum. Vi kan dela med oss på ett superenkelt sätt. Jag fick nästan hjärtklappning! Vi har haft mobilguidning som ett test i två år på Röda Jorden men då får man själv ringa upp ett nummer, knappa in en kod och därefter lyssna på några minuters berättelse i telefon om den plats man befinner sig på. Det har inte funkat så bra hos oss. Det här är med ”Verkligheten berättar” verkar vara något annat. Det är som om din mobil kan säga ungefär: Stopp! Här finns nåt. Vill du höra?? Det är en otraditionell reklambyrå som heter Volontaire som gjort den (www.volontaire.se). De har en verkligt fin hemsida och bra koncept, eller hur?? Ni får själva gå in och titta för min länkknapp funkade inte nu. Det känns som en frisk vind i den superdesignade tillvaro många av oss eftersträvar och som också är lite väl förutsägbart. Men Volontaire vill något annat! De använder ord som relationssamhälle och rekommendationssamhälle dvs vi nätverkar och googlar oss till uppgifter och vi rekommenderar varandra bra saker (lite av den gamla goda djungeltelegrafen??) istället för att köra på med envägsbudskap som annonser och annat. De putsar upp ord som nytta, människa, process istället för att använda reklam, konsument, kampanj. Inget märkvärdigt kanske men de verkar envisa med sina ordval.  Människor vill nämligen vara med och göra saker tillsammans, känna engagemang. Ja– det där känner vi igen, det är det som är Ekomuseums själ – och nu kommer sådana tongångar inom marknadsföring. Det enkla, opretentiösa nyttoinriktade, det som man lätt tar till sig och som skapar känslor…….ja,, till och med en mening. Det ofta underskattade och enkla upphöjs och får ett tydligt primärt nästan officiellt värde – det är intressant tycker i alla fall jag. Både Ekomuseum och Järnrutten platsar i detta tänk. Och att ”uppnå en större effekt med mindre budget” (ord från Volontaire) stämmer så bra med vår egen strävan också. Vi som dessutom måste rätta munnen efter matsäcken. Deras hemsida är som en blogg med många mycket tänkvärda inlägg och resonemang runt allt möjligt, men mest om reklam och marknadsföring. Hm…här kan man fiska och ens egna tankeförråd förnyas, för visst börjar man grunna….. Jag påverkas. Jag gillar det jag läser. Volontaire är det franska ordet för frivillig för övrigt. En slags frivillig marknadsföring har gjort entré. Fri…fri…och villig.

Järnrutten på tapeten

Här möts en styrgrupp på Ekomuseums kansli i Ludvika.

Här möts en styrgrupp på Ekomuseums kansli i Ludvika.

Idag på förmiddagen hade vi en träff på Ekomuseums kansli i Ludvika. Det var från vänster Husbyringen med Gunhild Roos, Bergslagssatsningen med Göran Hogstad, affärsutvecklare och Marie Östblom, konceptutvecklare samt form och bildbyrån Walborg,  Birgitta Wahlberg. Ja, sen var det jag själv från Ekomuseum förstås. Järnriket kunde tyvärr inte komma.  Järnriket och Ekomuseum äger tillsammans Järnrutten, som gjorts av Snowtrail på Ljusterö.  Nu är det tänkt att Järnrutten ska utvecklas med en reseplanerare och där är Marie Östblom en drivande kraft. Walborg kan sånt. Och Walborg har jobbat fram en väldigt bra idé, en applikation som man kan skicka till sin mobil. Den kan användas just för rutter, när man ska göra sin egen resa i ett område. Vi får se nu hur det blir.  Nu måste alla entreprenörer som är med kontaktas och många beslut fattas. Vi har att göra i både Järnriket och i Ekomuseum i vinter. Bergslagssatsningen går nästa år den 1 juli in i etapp 3 och beskedet om detta kommer på vårkanten och när det sker så tar allt en väldig fart.  Vi måste vara klara när vårsolen börjar värma oss. Och då står ju sommaren redan för dörren…herregud!

Satsningen på Bergslagen

 

Medeltidsmuseum planeras på Nya Lapphyttan i Norberg, PowerPoint-bild.

Medeltidsmuseum planeras på Nya Lapphyttan i Norberg, PowerPoint-bild.

I den stora satsningen på Bergslagen som pågår (www.bergslaget.se), har många planer tagits fram för de 14 noder som utpekats i det stora område som definierats som Bergslagen. Ekomuseum är en av noderna och vi kan ses mer som en ”nätverksnod” liksom Järnriket i Gästrikland och Husbyringen i Hedemora kommun. Inom Ekomuseum finns det sen fyra noder: Grängesbergs gruvområde, Gamla Meken och Mediumverket i Smedjebacken, Världsarvet Engelsberg och Norbergs Bergslag med sitt besökscentrum på Nya Lapphyttan.  Tanken är att noderna var och en ska utveckla sin egen unika berättelse att jobba med.

Då blir bilden av Bergslagen med dess industrihistoriska mångfacetterade kulturarv mycket tydligare för omvärlden och för besökarna. En samsyn och en samverkan är nödvändig i detta arbete.

Vart bär det hän?

Foto Christina Lindeqvist, Stig i Marnässkogen, Ekomuseum

Foto Christina Lindeqvist, Stig i Marnässkogen, Ekomuseum

Vägen fram är en slingrande stig. Det är livet i ett ekomuseum – och det är också tjusningen. Vi gör upp planer längs stigen och lockas av luft och ljus och hela ekomuseum befinner sig som en lysande ö mitt i Bergslagen. Visst är det lovande? Natur finns det gott om och kultur i naturen finns det lika gott om. Vänta bara!!  En stig är kultur, minsann.