Etikettarkiv: Gravendal

Ekorådet i Västanfors

Lämna ett svar

Ekorådet mars 2013
Så var det dags för årets första Ekorådsmöte! Här går det undan!! Det var i torsdags den 7 mars som vi samlades på Västanfors hembygdsgård, bästa platsen för möten i Ekomuseum därför att den ligger precis i mitten. När herrarna stod utanför Logen i det skarpa och värmande vårvinterljuset, ja då passade jag på med kameran. Fem stycken herrar kom med.

Bertil Andersson fr vä är sommarboende i byn Gravendal i Grangärde finnmark i Ludvika kommun. Den nedlagda stationen är hans sommarhus, annars bor han i Västerås. Bertil med maka Inger är mycket aktiva i Gravendals byalag, som driver hammarsmedjan, klensmedjan och bakarstugan.

Bredvid Bertil står Lars Lysén från Trångfors smedja, ordförande i Trångforsstiftelsen, som med sina mannar har byggt upp och restaurerat hela smedjan inkl vattenränna och två vattenhjul och fått fart på den tunga mumblingshammaren. Tredje söndagern i augutsi är det Trångforsdagen varje år!

I mitten står Gunnar Ahl, 80+ och ordförande i Ekorådet sen 2004. Han är en hängiven hembygdshistoriker som flyttade in i sitt gamla föräldrahem när han gick i pension. Hemmet ligger nära Karmansbo smedja, där han sprang som barn och såg smederna jobba. Gunnar har många minnen från den tiden. Han brukar alltid hålla i visningen i smedjan på Järnets Dag, som infaller den första lördagen i juli varje år.

Sen står Karl-Åke Nordebring från Riddarhyttan som är med i flera aktiva föreningar. Han vurmar för den gamla nedalgda järnvägen KURJ (Köping-Uttersberg-Riddarhyttans Järnväg), driver sommarcafé i det gamla lokstallet och jobbar sen många år på Röda Jorden, där han tillsammans med andra ideella gör järn av rödjord tillsammans  med skolbarn och naturligtvis på Röda Jordens dag, alltid första söndagen i augusti varje år.

Längst till höger står Lennart Lindgren, som är aktiv i två viktiga föreningar, Trångfors smedja och Svedvi Berg hembygdsförening, som driver verksamheten på Skantzen i Hallstahammar. Där finns Kanalmuseet och Mekanikus med sitt sommarcafé. Det är Lennart, som tillsammans med några föreningsvänner, deltar på Museimässan på Arbetets museum i Norrköping å Ekomuseums vägnar nu kommande fredag-lördag.

Ekorådsmöte på Stollberg

Lämna ett svar

Ekorådet: fr vä Anna-Karin Andersson från byn Kullen i Grangärde, Karl-Erik Nohrstedt från Söderbärke, ideellt aktiv på Stollberg, Lennart Lindgren från Skantzen i Hallstahammar, Bertil Andersson från byn Gravendal i Grangärde finnmark, Ekorådets ordförande Gunnar Ahl från Karmansbo, Lars Lysén från Trångfors smedja, Nisse Wikström och Kalle Nordebring, båda från Riddarhyttans hembygdsförening. Foto Ch Lindeqvist.

Ekorådet: fr vä Anna-Karin Andersson från byn Kullen i Grangärde, Karl-Erik Nohrstedt från Söderbärke, ideellt aktiv på Stollberg, Lennart Lindgren från Skantzen i Hallstahammar, Bertil Andersson från byn Gravendal i Grangärde finnmark, Ekorådets ordförande Gunnar Ahl från Karmansbo, Lars Lysén från Trångfors smedja, Nisse Wikström och Kalle Nordebring, båda från Riddarhyttans hembygdsförening. Foto ChL.

Vi har vackra gruvor i vår närhet måste jag säga! Förra veckan Flogberget.  I går tisdag samlades Ekorådet på Stollberg och vi höll möte i det stenhus som Stollbergsföreningen Väster Silfbergs vänner kallar stenlaggårn. Det är en jättefin liten byggnad med en eldstad i mitten där kaffet kokas i sotig panna.

Vi satt vid långbordet längs långsidan och höll möte med tända ljus. Här finns ingen el. Det är en magiskt att vara häruppe på berget med den vida utsikten över sjöar och blånande höjder. Ett möte här blir trivsamt och vi fick en hel del sagt. Vi pratade bland annat om ett Bergslagsting till våren, en riktig ekomuseidag, dryfta ekomuseifrågor. Ett ekomuseum handlar oftast om ekonomisk historia men kan även handla om ekologi i betydelsen natur- och miljöfrågor. Naturbiten ska med i båten.

Efter mötet gick vi runt gruvan och vi fick en väldigt trevlig guidning av Karl-Erik Nohrstedt, som är ideellt aktiv på Stollberg. Hela denna jättegruva är skapad av människors händer, med eldar har man brutit sig ner hundratals meter (tillmakning). Man började bryta silver på 1100-talet men övergick på 1700-talet till järn, bly och zink. Troligen är gruvan Sveriges äldsta silvergruva. Och området Väster Silfberg sträcker sig ca en mil bort mot Schisshyttan med sitt metallurgiska laboratorium där man första gången fick fram stål av hög kvalitet. Stålet från Schisshyttan ansågs en gång vara det bästa i Sverige. Det var 1700-tal, upplysningens och uppfinningarnas århundrade. Visst finns det mycket intressant i Bergslagen? Och i Ekomuseum förstås – en komprimerad värld. Iron made the country.

Kraften i Gravendal

Lämna ett svar

Byn Gravendal en mil från Säfsen har varje onsdag hela sommaren öppet ett par timmar på eftermiddan. Då visas smedjorna, spiksmedjan och hammarsmedjan, bland annat. Det händer saker i byn och vill man veta vad som händer så läser man på deras hemsida: www.gravendalsbyalag.se.

När jag var där häromsistens i Säfsenveckan så visades den hundraåriga privatägda kraftstationen. Det tuffar på fortfarande och tillverkar el som säljs till det allmänna nätet. Det är faktiskt intressant att se gamla kraftverk och dito stationer eftersom de hör till den enorma boom som kom kring förra sekelskiftet, då runt 1900. Och eftersom det blev en sån stark tillväxt i Sverige när elektriciteten kom, så lades det ned stor möda och mycket pengar på att göra kraftverk vackra. Arkitekter ritade byggnaderna och de utformades efter konstens alla regler inklusive alla de maskiner som fanns inuti, de där gigantiska turbinerna till exempel. Allt äger skönhet, allt är noga genomtänkt.

Här i Gravendals lilla kraftverk, som nog hörde till de minsta och därför heter det kraftstation, finns också vackra snurrande turbiner. Byggnaden är enkel men väldimensionerad, harmonisk och interiört är det väl utformat. Kliver man in i ett krafthus av detta slag så kan man ge sig den på att där står ett par karlar och beundrar tekniken och diskuterar den ingående. Aldrig att jag sett ett par kvinnor göra detsamma! Och själv begriper jag ingenting av detta, jag ser bara skönheten, tar bara in känslan av rummet, hör bara det vinande ljudet av en turbin som snurrar, känner bara doften av smörjfetter, ser de oljiga trasorna som ligger runt kanterna, de svarta glänsande maskinytorna…sen går jag ut. Karlarna står kvar. Länge.

Ekorådet i Karmansbo smedja

Lämna ett svar

Ekorådet – fr vä Bertil Andersson, Gravendal, Gunnar Ahl, Karmansbo, Kalle Nordebring, Riddarhyttan, Olle Olsson, Halvarsviken Ängelsberg, Lennart Lindgren, Skantzen Hallstahammar, Karl-Erik Norhstedt, Stollberg, Anders Stendalen, Grängesberg, Lars Lysén, Trångfors smedja och Gun-Lis Gustavsson, Västanfors hembygdsgård – höll möte i Karmansbo smedja igår, torsdag eftermiddag. Det är en mäktig miljö, stor och luftig, högt i tak och full med intressant järnskräp. Det är spåren och resterna från lancashiresmidet som pågick här fram till 1958. Ekorådets ordförande Gunnar Ahl visade runt, det är inte så ofta vi får tillfälle att verkligen titta lite mer ingående på detaljerna, alla rester längs väggarna. Gunnar växte upp i Karmansbo och han fyller nog 83 år i höst, joo, och han sprang här som barn, han minns smederna, han såg stångjärnet valsas fram. Det är märkvärdigt! Det skedde nästan alldeles nyss, så känns det när han berättar. Det blir vädligt speciellt.

Mötet höll vi i ett litet samlingsrum som finns där. Men först tog jag en bild på dem alla utanför i dagsljuset och med kolhuset uppe på höjden som fond. I det kolhuset lagrades stenkol, vilket förvånade några av oss. Det var ugnarna som kunde eldas med stenkol, mer effektivt än träkol förstås, mer energirikt. Kolhusen för träkol låg på andra sidan smedjan och är rivna för längesen.

Runt smedjan är det av tradition en marknad på Nationaldagen den 6 juni och den invigs av landshövding Ingemar Skogö. Det blir visningar av smedjan och det serveras dels korngrynskaka med fläsk i kolhuset och dels kan man frossa på en kakbuffé uppe på herrgården, www.karmansboherrgard.se.

En förtydligande kommentar om stenkolet har inkommit från Gunnar Ahl, då det väckte lite förundran vilket kräver en förklaring. Här kommer den:
”Stenkolet användes bara i vällugnen där det inte kom i kontakt med järnet. Det var bara den brinnande gas som stenkolet alstrade som värmde upp järnet igen och till en högre temperatur så att i järnet kvarvarande slagg rann ut. Lancashirehärdarna använde uteslutande träkol vid färskningen för att inte järnet skulle förstöras av t.ex fosfor. Färskning = smältning och bortbränning av det kol tackjärnet innehöll.” 

Året som gått i Gravendal

2 svar

Gravendal är en by som ligger i finnmarken i Ludvika kommun. Den byggdes upp kring Säfsnäsbruken i en tid då järnbruken drog sig uppåt skogarna för att komma närmare energin: det för masugnarna och smedjorna så nödvändiga träkolet. Det var tidigt 1700-tal. Byn fick sitt namn av Sebastian Grave (1684-1748) som var lärjunge till Christoffer Polhem och själv mycket uppfinningsrik. I Gravendal finns herrgård, många bruksbyggnader och bostadshus för bruksarbetare samt även ett väl fungerande litet vattenkraftverk. Men inte många bor permanent i byn idag, det har blivit en sommarby.

Gravendals Byalag är först ute med en årskrönika, trevligt skriven av sekreteraren Bertil Andersson med bilder från årets händelser. Folk i Gravendal har så mycket för sig på somrarna! Det är då allt händer. Då körs räckhammarsmedjan, spiksmedjan, bakarstugan och bygdegården.

I årskrönikan finns en kort berättelse om Byalagets historia, det var lite kul att läsa. Det var Arvid Gottfries som startade ”Gravendalsgruppen” i slutet på 1980-talet och medverkade till att man renoverade bakarstugan och labbit (där smederna vilade sig emellanåt). Och det var 1993 som de fick ett erbjudande om att köpa både mark och bruksbyggnader av Stora under förutsättning att ett byalag bildades, som tog ansvaret för förvaltningen. Ja, här tvekade man inte – det var så Gravendals Byalag bildades och Arvid Gottfries har varit en ledande person alltsedan dess. Han har dessutom med hustrun Britt varit permanent bosatt i byn sedan de blev pensionärer, deras hus är ett av dem som lyser upp byn under mörka vinterkvällar.

Gravendal direkt i Radio Dalarna P4

Lämna ett svar

I går fredag före lunch klev Bertil Andersson från Gravendal in på kansliet (t hö på bilden ovan). Det var mitt under värsta regnet och åskan höll på att ge sig. Han ville ha fler Järnladies med sig upp till Gravendal. Han säljer alla våra böcker under onsdagarna då byalaget håller öppet och han är bra på det. Bertil berättade att han blivit uppringd av Radio Dalarna P4 som ville komma och göra ett radioreportage. Så på onsdagsmorgonen i veckan som gick kom radioreportern och de sände direkt från Gravendals hammare och Bertil kunde berätta om allt som skulle hända under dagen. Det var brödbak i bakarstugan, smide i spiksmedjan, labbit (smedernas vilorum) var öppen och hammarsmedjan skulle köras med jämna mellanrum. I hammarsmedjan demonstreras varje onsdag hur det gick till att göra stångjärn med hjälp av en räckhammare. Det är den gamla tyska metoden som var vanlig här i Bergslagen: ”tysksmide” och det var att ”räcka” ut järnet för hand med en räckhammare. En sån smedja kallas ibland också för räckhammarsmedja. Järnstycket glödgas i en tyskhärd intill hammaren, som för övrigt självklart drivs med ett stort vattenhjul – det är ett fasligt dunkande, taktfast och tungt, och hörs lång väg. Ofta jobbades det både natt och dag förr i tiden och folk som bodde nära en hammarsmedja fick stå ut med oljudet. Om det av någon händelse blev tyst, så vaknade man nog direkt!  Och just så här smått kunde det vara,  många små enheter producerade tillsammans ofantliga mängder med stångjärn som gick på export och gjorde Sverige till ett rikt land. Det var då det, när industrin var småskalig. Ja, inte så värst längesen heller faktiskt.

Nåväl, Bertils ord gick ut i etern och i Falun satt ett par och lyssnade och sa till varandra att nu åker vi till Gravendal och tittar på det här! Där har vi aldrig varit! Och de for iväg men hade svårt att hitta vägen, blev försenade och missade sista visningen. Men Bertil Andersson är inte den som är den. ”Har ni åkt så långt för att se hammarsmedjan igång så ska vi köra en visning för er!” Medhjälparen denna dag var Arvid Gottfries och de båda körde hammaren för Faluborna, som fick sin upplevelse. Så funkar det i Gravendal!

Gravendals byalag har en egen hemsida, den finns  här.   Byn är öppen kommande tre onsdagar:  27 juli,  3 och 10 augusti, kl 13-16. Därefter får ni snällt vänta till nästa sommar. Allt drivs ideellt i byn och inkomsterna går till den gemensamma bykassan.

Jan Ers Ekocafé i Norhyttan

Lämna ett svar

Ni som gillar att fika ska läsa det här. Igår körde jag uppåt Grangärde och uträttade ärenden, passerade en loppis vid det lilla torget i Grangärde och passade på att fynda några småsaker (ljusstakar och en pajform) och sen drog jag iväg mot Säfsen i ena änden på Dalarna. Då passerade jag Norhyttan på vägen, som ligger en bit utanför Sunnansjö. I Norhyttan ligger Jan Ers Ekocafé så lägligt vid vägkanten till vänster i byn. Där är det 60, så man saktar ner…och ser….en caféskylt, öppet….mm. Bilen svänger liksom in av sig själv på gårdsplan, det är bara att följa med. Klockan är mitt på dagen och visst kurrar magen, jodå. Annica är i full gång i sitt kök, hon bakar på de bästa råvaror och det är laddat med godsaker i disken. Hon gör smörgåsar efter hand på sitt hembakade ekologiska bröd. Kan det vara bättre? Nä, det kan det inte. Annica hade till och med LCHF-smörgås och dito bakverk. Då blev jag glad och valde just detta till dagens lunch. Maffig smörgås och på det en kopp kaffe och en underbar kokos-chokladkaka som blev pricken över i:et, som grädde på moset. Jag var mer än nöjd! Det blir ni också om ni åker dit, jag lovar!!

Därefter satte jag fart mot Säfsen och Gravendal, den by som hade sin dag i Säfsenveckan. Gravendal och Strömsdal är två byar i södra Dalarnas finnmarker som är fina besöksmål i Ekomuseum Bergslagen. Strömsdal har sin särskilda dag på fredag. Då ska jag dit. I Gravendal blev jag bjuden på kaffe i det gamla stationshuset hos Bertil Andersson och Inger Meijer, ideella medarbetare båda två. Bertil är även med i Ekorådet. Och tänka sig, ur skafferiet tog Inger fram ett fint LCHF-bröd med mandlar i! Jag blev allt lite paff, det där med LCHF blir allt vanligare, vilket gläder mitt lilla hjärta.  Vi åt en bit bröd med smör och Gustafskorv, verkligen jättegott. Den korven är typisk för Dalarna för övrigt, gjord av hästkött, knappt man vågar säga det, men god är den. Ja, som ni förstår så äter man både gott och bra i Dalarna.

Jan Ers Ekocafé finns här och även på Järnrutten under Äta/fika  här.

 

Ljus i glesbygden

Lämna ett svar

Jag hade tur igår, jag var på biblioteket här i Ludvika och där satt Arvid Gottfries från Gravendal och läste lokaltidningarna. Hustrun var på datakurs. Det är alltid roligt att träffa på Arvid. Han är en trofast ekomuseivän som varit med i många år. Nu har han fyllt 87 år men det är som vanligt svårt att fatta…. folks ålder och ungdomliga utstålning. Vad beror det på? Är det bara generna? Eller den uppenbara lusten att leva? Arvid är en glad snubbe, mycket skratt därifrån! Klart att man stannar till och sätter sig ett tag och pratar lite vardag och väder. Han lär ha varit kirurg i yngre dagar. Och i många år har han guidat i räckhammarsmedjan i Gravendal. Han har skött den stora bälgen som ger tyskhärden syre och han har demonstrerat stångjärnssmide under hammaren. Han har nära till spex och skämt och han gillar teater och det är det som han engagerar sig mest i nuförtiden. Teater och lustspel. Han håller ihop en liten teatergrupp som ger ett spel i Gravendals hammarsmedja varje sommar sen några år tillbaka. Det måste ju hända nåt KUL i en glesbygdsby, sa han med eftertryck, annars försvinner vi i ett totalt mörker!! Och så en massa skratt. Medan han daskade med handen i lokaltidningen på ett reportage som handlade just om den mörka nattsvarta svenska glesbygden med ljus i endast ett av många hus. För byarna befolkas numera mest om sommaren. Vinterhalvåret är det rätt dött. Vad gör man åt det? Jo, man gör som Arvid med hustru, man flyttar dit och skriver sig i byn. Man börjar bo där. Man blir ett ljus i byn! Detta skedde för tio år sen ungefär och trots en bostad i Uppsala. Dit åker de nu bara ibland när lusten faller på. Då tar de bilen till Uppsala istället för till ”landet”. Det blev ett omvänt liv, det blev tvärtom – kanske var det detta som piggade upp dem?

Kvällsmöte på kansliet

Lämna ett svar
Från vänster Gun Sörbring, Eva Eriksson, Leea Eriksson och Eva-Lotta Öbrell på Ekomuseums kansli. iPhone-foto ChL.

Från vänster Gun Sörbring, Eva Eriksson, Leea Eriksson och Eva-Lotta Öbrell på Ekomuseums kansli. iPhone-foto ChL.

Vi hade ett ESF-projekt Växtkraft Mål 3 för några år sen som hette ”Lotspol Ekomuseum” och där vi arbetade med tidsresor. Gun Sörbring, lärare och naturvetarpedagog i Smedjebackens kommun var vår kursledare och hon är även en tidsresexpert. Vi genomförde en rad aktiviteter, gjorde studiebesök på Jamtli i Östersund och på Kalmar läns museum där vi deltog i en rolig tidsresa för skolbarn på Eketorps fornborg på Öland.  Tidsresor gör man egentligen hela tiden i Ekomuseum, jag kan peka på flera platser direkt. Nya Lapphyttan i Norberg med den medeltida byn har tidsreseaktiviteter runt den lika medeltida masugnen som man tänder upp en gång per år för att smälta järnmalm. Röda Jorden i Riddarhyttan där man smälter rödjord till järn enligt tvåtusenårig metod med skolungdomar och besökare. Besöksgruvan på Flogberget i Smedjebacken är en sån plats. Våra smedjor med sina hammare och vattenhjul i Gravendal, Karmansbo och Trångfors är rena rama tidsresan – ja nästan alla av våra miljöer inbjuder till äventyr i tiden.  En kväll den här veckan träffades vi några stycken som var med i projektet på Ekomuseums kansli. Vi har hållit kontakten sen dess, vi träffas regelbundet och vi planerar en studieresa till Stockholm och besök på nåt kul museum till våren eller försommaren. Planer planer, stora som små, det är alltid roligt.

 

Bertil Andersson i Gravendal berättade att…

Lämna ett svar

”…när hammaraxeln till vår räckhammare byttes ut, med slutspurt juli månad 2007 kom en amerikan en tisdag in i hammarsmedjan. Vi stoppade arbetet och pratade med honom. Han visade sig vara en advokat från Washington DC som upptäckt Gravendal via Ekomuseums hemsida.  Synd att du kommer just nu, sa jag. Hammaren är trasig men i morgon onsdag har vi ”prova på smide” och bakarstugan igång. Amerikanen hette Briskin och började förhöra sig om var han kunde övernatta. Döm om vår förvåning när han återkom nästa dag och deltog hela dan i vår klensmedja!! Det visade sig att han hade ett genuint intresse för smide och dessutom en liten smedja ”back home”. Trevligt med utländska besökare som tycker det är roligt med smide sa vi. Och i somras dök plötsligt advokat Briskin upp igen i Gravendal!! Denna gång på ”rätt” dag och därmed fick han se hammaren i gångbart skick. Sen stannade han hela dan och smidde krokar och andra småsaker, vi kände oss mycket hedrade!”

Ja så berättade han och tyckte att det var en trevlig besökarbekantskap. Gravendal är förresten en liten finnmarksby söder om Säfsen i södra Dalarna, ett mycket fint besöksmål i Ekomuseum. Byn växte upp kring en hammarsmedja från 1720-talet som hörde till Säfsnäsbruken. Det var då järnbruken började söka sig inåt skogarna för att komma åt energin: träkolet. Det sägs att stångjärn från Gravendals räckhammare finns i Eiffeltornet!! Minsann. Hammaren var igång till 1909.