Kategoriarkiv: Bergslagsnatur

Vinter i paradiset – Flogbergets gruvor på vintern.

Lämna ett svar

I sena tonåren läste jag Ulf Lundells ”Vinter i paradiset” om en något dekadent tillvaro i det än så länge tämligen oskuldsfulla Åre, dit massturismen ännu inte riktigt nått. Flera gånger har jag sedan läst om boken som jag håller för att vara en av Lundells bästa och alldeles säkert har den bidragit till min lust att själv bli författare.

När jag en decemberförmiddag med mycket snö sätter mig i bilen för en tur genom ett vintrigt Bergslagen, gör jag det med Lundells bok som sällskap. Inte själva innehållet kanske, men med känslan av att resa i ett paradis indränkt i snö. Nu är ju Åres absoluta högsäsong just om vintern, medan Bergslagen ligger i förväntansfull vila inför nästa vår, nästa sommar, men ändå… Jag känner släktskapet. Det är vinter i paradiset.

Jag kör på en slingrande grusväg som plogats till sist och tänker att om vintern kan också ett kalhygge vara vackert. Det känns nästan som en förbjuden tanke, men likaväl kan jag inte helt slå bort den. Domherrarna är många i år och alldeles i närheten av mitt gamla hus såg jag spår efter ensam varg häromdagen.
I mitt inre följer jag avtrycken efter det som varit. Tänker mig hästdragna slädar. Väderbitna ansikten och trötta kroppar. Rök ur skorstenar. Kvinnor på knä vid bäcken med dagens tvätt. Gruvarbetare som svettas trots kylan och som sedan fryser så snart arbetet stannar upp.
Inte var det något paradis precis, även om jag känner att jag ibland kan fastna i ett idylliserande av det förflutna. Det är förstås fel, men jag kan ändå känna en slags längtan efter den mening och det hopp som måste ha funnits hos de som levde i industrialismens begynnelse. Det fanns tydliga band mellan det arbete man utförde och det resultat som blev följden. Eldade man i kaminen blev det varmare i rummet. Skötte man det man sått och planterat och höll några djur fanns det mat på bordet.
Idag saknas för det mesta dessa direkta samband.
Och så alla de uppfinningar som började se dagens ljus och underlättade tillvaron för de allra flesta. Järnvägen gjorde att fler kunde resa, fotogenlyktan spred ljus i tidigare mörka hem och i gruvorna blev arbetet åtminstone något säkrare. En dag körde den första bilen, till de flestas förvåning, samma smala grusväg som jag kör på nu.

Min första tanke denna vackra vinterdag är att söka mig till Schisshyttan och följa de stigar jag älskar att vandra på under sommarhalvåret. Få en känsla för hur livet kunde te sig där också i snö och kyla, men det har kommit så mycket snö på kort tid att jag inte hittar någon bra plats att parkera.
Så jag fortsätter min nu något mer planlösa färd mot ett mål som till slut blir Flogbergets gruvor, beläget mellan Smedjebacken och Ludvika.
Julmarknaden har redan varit och sedan dess har det hunnit falla mer snö så jag får verkligen känslan av en plats som vilar.
Stolarna vid caféborden är täckta av snö och när jag vandrar mellan de olika dagbrotten är de enda spår jag ser efter något som jag tar för att vara en räv.

105 år har gått sedan driften upphörde. Som på flera andra håll var det, det första världskrigets slut som gjorde att efterfrågan på järn minskade i den lågkonjunktur som följde. Så gick en epok som inletts redan på 1500-talet i graven. 1873 hade man startat i stor skala för att 1906 bli elektrifierade, något som manifesterades med en återinvigning 1906 med närvaro av prins Gustav som året efter blev kung Gustav den femte.

På Café Gruvstugans öde gårdsplan häller jag upp kaffe, äter en ostmacka och blickar ut över sjön Leran och bortom den Uvbergets skidanläggning där jag tycker mig se att snökanonerna arbetar för fullt.
Det är vindstilla och tystnaden i den närmaste total. Jag får syn på några talgoxar som vispar ner snö från en gren. Annars är jag ensam. Det är som om både turismen och historien gått till vila och istället lämnar utrymme åt fantasin, reflekterandet och möjligheten att jämföra.
Samtidigt vet jag att jag knappt kommer att hinna blinka innan det åter är dags att slå upp dörrarna på cafét med den fantastiska utsikten, innan guiderna på nytt står och väntar på nyfikna besökare som vill lära sig mer om brytningen av järnmalm, hur masugnarna fungerade och vart järnet sedan tog vägen eller innan det ges tillfälle att se några av traktens skickliga skådespelare framföra en dramatisering av hur gruvarbetarnas liv kunde te sig en gång för inte alls länge sedan.

Än så länge är det emellertid vinter i paradiset. Fortfarande finns möjligheten att ensam på plats ta till sig Flogbergets historia och låta fantasin flöde med en blandning av kunskap, drömmar och en lust att lära sig mer.
När jag sätter mig i bilen och åker hemåt igen, gör jag det för att återvända.

Stefan Strömberg, författare

Ta sig dit
Flogbergets gruvor hittar du lätt om du kör 66:an
mellan Smedjebacken och Ludvika.
Strax efter Lernbo ser du skylten och tar av till höger.


Lin – från strå till duk och skjorta.

Lämna ett svar

Mycket väsen för lite ull…

 

I Sverige har människor använt lin i omkring 2000 år, bland annat till kläder.

Hur de kom på att linet kunde användas till det och hur… det kan man undra, eftersom det är en lång och komplicerad process att få fram tyg av linets fibrer.

 

Sådd, skörd och frön.

Fröna såddes tidigt på våren, så snart tjälen släppte, för att det skulle ha tid att växa sig starkt. Då och då fick man rensa, så att inte ogräset tog över.

När linet blommar är det så vackert, det lyser blått på fältet. Efter blomningen bildas frökapslar och när de börjar mogna, ungefär tre månader efter blomningen, skördade man linet. Det rycktes upp, med rötterna, till ”en handfull”, som samlades ihop i större knippen, kärvar, och hängdes på tork.

 

Nu skulle man ta vara på fröna, så att man kunde så dem nästa vår. Det gjorde man i något som kan liknas vid en stor kam. Frökapslarna fastnade i kammens tänder och rycktes av strået och samlades ihop. Kapslarna krossades för att komma åt fröna och det kallades tröskning. Sedan fick man dela upp kapslarna från fröna, till exempel genom att kasta upp allt ihop i luften från en flat korg – då blåste vinden bort resterna av kapslarna medan de tyngre fröerna landade i korgen igen. Mörkt och torrt fick linfröna nu vänta på våren.

 

Ta fram fibrerna. Röta, torka, bråka, skäkta.

Så var det dags att börja utvinna fibrerna i linets strån och det gjordes genom att först röta stråna. De lades i vatten, vattenröting, eller på marken i tunna lager, markrötning.

Nu fick man läsa av vädret, hur fuktigt och varmt det var och så gå och känna på stråna. De långa fibertrådarna skulle gå lätt att lossa från resten av strået.

 

Så fort det gick att separera fiber och strå skulle linet läggas på tork! Fick det ligga i blöt för länge började det mögla.

 

De rötade och torkade stråna skulle nu bråkas. En bråka har en botten med spår i och en överdel som passar i spåren, så att stråna böjdes när botten och överdel slogs ihop. Då bröts linets vedaktiga strån av och föll bort, medan de flexibla fibrerna höll och förblev långa.

Bråkat lin ser ut som en hästs svans, ungefär. Och efter bråkningen skulle det skäktas. Det gäller nu att få bort de mindre bitarna av stråna, som kanske hängde kvar efter bråkningen. Ett liknande redskap som vid bråkningen användes, det kallas för en skäktstol och här skrapade man bort de sista resterna av stråna. Man kunde också dra linet genom en draga, en slags kam, lite mer fintandad än den som användes när frökapslarna skulle tas bort.

Börja göra garn. Häckla, spinna, väva, sy.

Nu börjar det likna något. Häcklingen kommer härnäst. Linet som nu är rensat, så att det faktiskt bara är linfibrer kvar, dras genom häcklornas nålar, först en grov-, sedan en mellan- och sist en finhäckla. Nu delades fibrerna upp; separerades från varandra och man fick även bort korta fibrer som fastnade i häcklorna.

 

De här korta fibrerna kallades för blånor och användes till grövre tyger till exempel de vita skjortorna som smederna hade. Skjortorna kallades ”blaggarnsskjortor” som kom från ”blågarnsskjortor” som förstås kom sig av ”blånor”.

 

Det här tyget var inte så behagligt. Rivigt och hårt var det, men det var också hållbart och fattade inte eld så lätt, vilket var en stor fördel i en smedja.

Nu när linet är häcklat kan man äntligen börja spinna det för att sedan sätta upp väven, väva linet till tyg, ta ner väven, klippa tyget och sy det man ville ha!

Lätt som en plätt!

 

Skogsmänniska eller havsmänniska?

Lämna ett svar

Det sägs att man trivs bäst i barndomens landskap, det är vad man helst knyter an till som vuxen. Om detta stod att läsa i senaste numret av tidskriften Hem Trädgården 4/2012, ugiven av Riksförbundet Svensk Trädgård, jag får tidningen för jag är medlem och har en jämtländsk trädgård. Det var Anna A. Adevis forskning som beskrevs, hon är doktor i miljöpsykologi vid SLU, Sveriges Lantbruksuniversitet i Alnarp. Naturen präglar oss mer än vad vi tror, det har jag alltid misstänkt. Hennes studier visar att det även finns en tydlig koppling mellan natur och hälsa – och det vet vi redan men det är intressant att få det bekräftat lite mer.

Här i Bergslagen bor det skogsmänniskor, skogen är en viktig del av Bergslagssjälen. Havsmänniskorna har nog svårt att finna sig tillrätta här, de väljer havet först om de ska koppla av, där ute på vågorna med horisonten i sikte känner de sig fria och trygga. Slättmänniskorna finner det öppna landskapet allra bäst, där kan de odla och må bra. Denna kunskap kan man använda sig av vid rehabilitering av stressade trasiga människor bland annat.

Då är det väl så att det skog- och insjörika Ekomuseum Bergslagen mest lockar till sig skogsmänniskorna, de som intuitivt väljer att komma för att trivas och må bra. Här kopplar de av och trivs utan större åtgärder. Men för de andra krävs mer för att de ska välja att komma hit. Anna A. Adevi föreslår parkeringsplatser, grillplatser, tydliga markerade leder, tydliga kartor för deras trivsel. Ja, själv skulle jag aldrig välja att ge mig ut i segelbåt hela semestern. Som den skogsmänniska jag är skulle det kännas olustigt, ja det skulle krävas mycket för ett sånt val. Jag skulle vilja veta exakt vad som väntade. Hm…nu fick man nåt att tänka på!

Det istida landskapet i Riddarhyttan

Lämna ett svar

I torsdags for jag lastad med foldrar till Riddarhyttan, det går åt en hel del där. Vid Kopparverket, vid Lienshytte masugn och vid Lokstallet. Det är Ulla Fredriksson som bor i masmästarbostaden som sköter om lådorna och fyller på. Hon är så pålitlig. Nu tog vi även en tur på Geoslingan, den del som ligger i närheten av där hon bor. Ulla är aktiv även vad gäller den och hon åker omkring och kollar skyltarna, att allt är okej. Och hon har stor kunskap om den natur hon lever i.

Jag fotade med tanke på min presentation i Portugal i september. Vi rörde oss på den gamla havsbottnen, vi gick där den breda isälven forsade fram, vi körde längs den urgamla strandkanten som ligger 172 m över havet idag. Tänk att här låg ett 3 km tjockt istäcke ovanför oss för kanske 10-15 000 år sen innan det började smälta.

Riddarhyttan blev isfritt för 9000 år sen. Vi tittade på isgroparna, några är tjärnar idag, men andra är bara torra stora gropar i skogen. Här strandade isberg som bäddades in i sand på botten av den väldiga isälven och de smälte senare än övrig is. På så vis bildades gropar. Plötsligt ser jag landskapet med nya ögon, jag nästan känner isens tryck. Vi befinner oss i en mellantid och en ny istid beräknas komma om kanske 10-15 000 år. Då får våra efterlevande flytta söderut. Visst är det fascinerande? Men skönt att jag slipper vara med då!

Kattguld är dårarnas guld

Lämna ett svar

Igår på geoföreningens möte i Riddarhyttan hade vår ordförande Ingrid Grusell med sig en i mitt tycke mycket märklig ”sten” som hon lade upp på bordet. Den kommer från hennes privata fina stensamling, den var rund och stor som en tennisboll, glimmade och glittrade som guld!! Den var en naturens skapelse, ihopsatt av en mängd guldblanka metalliska kristaller, lite avlånga kantiga som låg tätt sammanpackade. Och den var tung!! Och just det här guldlysande mineralet kallas kattguld och det är något som ser äkta ut men som inte är det, lite lurigt alltså. Fool’s gold på engelska. Dårarnas guld. Älskar vi inte att bli lite lurade?? Känna att vi hittat guuuld….ohh….en liten underbar stund prisar vi vår lycka.

Den här runda mineralbollen med sin vassa kristallina yta var ren svavelkis, pyrit på fackspråk, som består av svavel och järn, FeS2. Dubbelt så mycket svavel (S) som järn (Fe), två svavelatomer som hänger fast vid en järnatom, det är grundmineralet. Svavel hör till gruppen kalkogener (malmbildare) och bildar sulfidmalmer, mycket vanliga malmer. Syre hör också hit, det bildar oxidmalmer som är lika vanliga. Den här bollen har bildats någon gång för miljontals år sen när en smälta stelnat och byggt upp kristallstrukturer så vackra att vi blir hänförda, metall är kristall – nog är det märkligt! Ingrid berättade att den trillat ut vid en sprängning nere i Bäckegruvan som ligger en bit från Riddarhyttan mot Fagerstahållet. Ja, vilka skatter göms inte under marken vi trampar!

Bäckegruvan ligger inte långt från Bastnäs gamla gruvor, som är ett väldigt intressant besöksmål i Ekomuseum, men som kräver en bra guide för att förstås fullt ut. Och apropå Bastnäs är den platsen känd för de märkligaste mineral och även för de så begärliga jordartsmetallerna som exempelvis cerium och lantan, som tillsammans bildar mineralet cerit, som har brutits just här och det var på 1800-talet. Och säkert finns det mer kvar att hämta….det projekteras i Bergslagen ska ni veta.

finnskogarna.com

Lämna ett svar

I torsdags förra veckan hade finnskogsprojektet möte på mitt kansli och jag själv var i Riddarhyttan mest hela dan. Jag kunde därför låna ut mitt trevliga rum. Susanne Andersson från Fredriksberg är projektledare och hon lämnade en trave med fina nya foldrar som de tagit fram eftersom de satsade på en egen monter på Vildmarksmässan i Älvsjö alldeles nyligen. Finnskogsprojektet har jobbat hårt på att ta fram nytt material, ny logga och ny hemsida, www.finnskogarna.com, för när tiden går ut i slutet av året (?) så ska projektet överleva och stå på egna ben.

Finnskogarna breder ut sig över hela Bergslagen från norra Värmland till Gästrikland och sträcker sig även upp mot norra Hälsingland och Dalarna, går in även något i Medelpad och södra Jämtland. Det är med andra ord ett stort område som har en skogsfinsk invandring vilket förstås gett avtryck i den lokala kulturen.  Att vi har en stark finnkultur i Bergslagen är inte så väl känt, men ränderna går aldrig ur. Därefter har det kommit fler invandringsvågor till järnindustrin i Bergslagen just från Finland men det är en annan historia.

Den första skogsfinska invandringen skedde på 1500-talet under Gustav Vasa, då Finland och Sverige var ett och samma land. Han erbjöd ett antal skattefria år om man tog upp nya hemman i utmarkerna, dvs i de obebodda skogsområdena i både Finland och Sverige. De som antog utmaningen kom från Savolax i Finland, de behärskade svedjebruket. Det hela började i Finland men i slutet på 1500-talet koloniserades även de svenska utmarkerna av finska svedjebrukare. Deras ättlingar finns kvar och vill man få närmare kunskap om denna stora invandringsvåg, kan man med fördel besöka Finngården Rikkenstorp väster om Grängesberg och titta in i deras Finnmarksmuseum. Det är förstås ett besöksmål i Ekomuseum Bergslagen: www.rikkenstorp.se.

Ludvika bästa friluftskommun!

Lämna ett svar

Läste i lokalpressen på nätet i helgen att Ludvika rankats som bästa friluftskommun i Dalarna! Och att Ludvika snudd på blev hela Sveriges bästa friluftskommun men att Örebro till slut tog hem segern. Hm, läste jag rätt tro?  Men jag tror det för i Ludvika finns milsvida vackra skogar, lika många sjöar som året har dagar, dvs 365 stycken, höjder och blå berg, härligt långa fina cykelleder och stigar, fina kilometerlånga skogsstigar där man verkligen kan vandra och känna sig ett med naturen till och med nära stan. Lätt tillgängligt med andra ord.

Det här skogsnöjet kan hålla mig sysselsatt i timmar på helgerna, bästa sättet att varva ner faktiskt. Igår gick jag nog en mil i Marnässkogen och där var det vid några tillfällen en bedövande tystnad – nästan som på myrarna i Jämtland. Ni vet när tystnaden liksom slår lock för öronen, då man plötsligt hör sitt eget hjärtas fasta slag och förundras….. hur kan det slå så stadigt hela livet om och om igen? Så var det i skogen igår. Och i skogen ser man rester av urgamla (?) gruvförsök – djupa gropar och mossiga varphögar. Och sen kommer man ut på den lilla grusvägen mot Ludvika Gammelgård, som legat där som bergsmangård säkert sen 1500-talet om inte längre. Då hade bergsmännen sina hyttor nere vid Ludvika ström, som idag tyvärr är torrlagd. Vattnet går till kraftverket vid sidan av och är det nåt vi behöver idag så är det elektricitet…jaha, så här rullar tankarna vidare…

SGU och Geoparker

1 svar

Igår var jag hela dan på ett roligt och intressant möte på SGU, Sveriges Geologiska Undersökningar, i Uppsala. Det kom folk från lite varstans, från Dalarna, Öland, Västergötland. Vi var väl ett 20-tal personer totalt som pratade om en svensk modell av geoparker. Det var ett bra initiativ från SGU: Linda Wickström, Gunnel Ransed och Sven Lundqvist, geologer alla tre förstås.

Folk är i allmänhet mycket intresserade av marken vi trampar, verkligheten under våra fötter och varför naturresurserna ligger där de ligger och hur vi utnyttjar dem. Ja, allt det som bygger våra samhällen och utformar våra kulturer och vår lokala identitet. Och då kommer vi genast in på ekomuseala tankegångar eftersom ett ekomuseum arbetar just med den lokala identiteten och den lokala kulturen. Bergslagen med sina gruvor och sin metallhantering har naturligtvis präglat befolkningen här de sista 1000 åren utan att överdriva.

Ordet geopark är inte skyddat, det trodde jag. Det finns några internationella organisationer som hävdar att det är ofritt, men så är inte fallet. Ingen av oss strävar heller efter att bli en UNESCO Geopark till exempel, för så kan man inte kalla sig. Nej, vi pratade om en svensk geoparksmodell som SGU kan börja arbeta med, hur kan man tänka och vem ska sätta sin kvalitetsstämpel på den? SGU arbetar för att sprida kunskap om geologi i hela vårt samhälle och då kommer även geoturism in i detta sammanhang. Bra!! Allt hänger ihop och det finns ett behov av en geologisk grundsyn.

I Ekomuseum finns Riddarhyttan och det vore ju vettigt att just här peka på geologin, gruvorna och det istida landskapet. Här har Skinnskattebergs kommun en oslipad diamant. Föreningen Geocentrums Vänner i Riddarhyttan kan arbeta precis som de planerat. Först information på en rastplats, beskrivningar och karta plus QR-koder. Sen några appar, fixa till vandringslederna och Geoslingan, uppdatera och trycka om Anders Yrgårds skrift Istiden i Bergslagen som är en vägledning runt Riddarhytteområdet. Det kan bli ”Geopark Riddarhyttan” med en geoparkslogga = kvalitetssäkring av SGU med flera. Därefter blir det läge för ett geocentrum, en startpunkt för exkursioner med mera. Och då har vi arkitekten Gustaf Wennerbergs fina examensarbete att luta oss emot.

Branden vid Bränntjärn

Lämna ett svar

När jag ändå var uppe på Rikkenstorp och for runt på vägarna i måndags, så passade jag på att köra runt Kestina till Bränntjärnstorpet, det enklaste av alla Ekomuseums besöksmål. Det var här som Dan Anderssons farmor Anna-Stina Knas bodde som änka med sina fem barn. Det var här hon förde sin kamp mot Björnhyttans bruksägare, som ville vräka henne. Det var då hon kom på att hon kunde flytta sin stuga över länsgränsen 40 meter bort, från dåvarande Kopparbergs län till Örebro län. Sagt och gjort! Hon klarade sig och fick behålla stugan och hon passade samtidigt på att bygga om den med skorsten och en öppen spis samt ett litet fönster. Det blev en ”svenskstuga” av det gamla finska pörtet. Och sonen Adolf blev senare i livet far till Dan Andersson.

Då var det ett hårt liv, nu tycker vi att det är en underbar liten oas mitt i skogen och vi är glada att torpet står kvar. Och det är därför att det brann rejält sommaren 2008 på många ställen i Grangärde finnmark, stora hotande skogsbränder. Det var i början av juli har jag för mig, torra heta sommardagar. Den stickande röklukten kändes ända ner till Ludvika vill jag minnas. Och himlen fylldes av rökdis. Den gången var torpet i Bränntjärn hotat, elden gick rakt på men de som bekämpade branden lyckades med ansträngning stoppa flammorna 30 meter från torpet. Det brann faktiskt ända fram till ängskanten som i en kil riktad mot gaveln. Det var nog ett mirakel att torpet klarade sig. En stor del av skogen mellan Bränntjärn och torpet brändes av. Jag ville dit för att se hur återhämtningen har skett och jag såg att det fortfarande var väldigt svartbränt där elden farit fram men att ängarna runt torpet och skogen bakom såg ut precis som vanligt. Bränntjärnstorpet är fortfarande en oas och det finns en gammal finnstig framtagen av Nils Holmdahl på Rikkenstorp som går från hans finngård till Bränntjärn och Kestina och tillbaka – man vandrar som i en cirkel. Det är vandringar som brukar arrangeras av folket på Rikkenstorp.

Krampen och rysslägret

Lämna ett svar

Jag fick ett mejl från ordföranden Catharina Gyllenhammar i den ideella föreningen ”Kulturbygd i samverkan”, www.kulturbygd.se. Föreningen finns i Skinnskattebergs kommun och arbetar aktivt med projekt runt Riddarhyttan-Uttersberg, ett mer eller mindre glömt område (hm…tycker jag alltså!) som behöver ett lyft av något slag. Ekomuseum har intresse av stödja deras arbete på något sätt, vi har ju planer på geoturism och ett geocentrum i detta område. Samordning? Här finns en gammal banvall från KURJ-banan (Köping-Uttersberg-Riddarhyttans Järnväg) och på den vill man anlägga en rid- och cykelväg från Köping till Riddarhyttan. En jättebra idé!! Folk behöver ut och röra på sig i vacker natur. KURJ-banvallen går rakt igenom Galleri Astleys skulpturpark för övrigt! Och i Stationshuset finns idag ett konstmuseum, en av galleriets många byggnader. Nåja, följer man banvallen mot Riddarhyttan så korsar den snart en större järnväg där tåg går mellan Gävle, Örebro, Göteborg. Där i närheten av korset går en grusväg in till vänster längs med järnvägen och snart kommer man till Krampen, platsen för ett stort ryssläger under andra världskriget. Inte mycket finns kvar av lägret – skogen har återtagit marken – men en gammal tvättstuga finns kvar och den har föreningen planer för nu. Man vill totalrenovera och skapa en permanent utställning som berättar hela historien om ryssarna, lägret och den väg de byggde bortåt skogen: Ryssvägen. Man kan ta bilen och följa grusvägen runt och komma ut i närheten av Karmansbo, det är nog en dryg mil minst att köra. Jag har gjort det en gång, det är en otroligt vacker natur- och skogsväg med många sjöar. Då passerar man också Rysstenen! Den har en röd inristad inskription, en stjärna med hammaren och skäran i, CCCP och årtalet 1944. Och någon planterar blå violer i mossan intill. För att minnas.