Etikettarkiv: Uppsala

Geomöte i Riddarhyttan

Geoföreningens möte den 22 feb 2012. Här sitter fr vä Jörgen Andersson, Anna Jansson, Gunnar Ahl, Johan Torvaldsson, Kalle Nordebring, Marlène Carlsson, Nils-Erik Wickström, Frank Fransson och Ingrid Grusell. Själv står jag bakom kameran.

Geoföreningens möte den 22 feb 2012. Här sitter fr vä Jörgen Andersson, Anna Jansson, Gunnar Ahl, Johan Torvaldsson, Kalle Nordebring, Marlène Carlsson, Nils-Erik Wikström, Frank Fransson och Ingrid Grusell. Själv står jag bakom kameran.

Vi hann med ett möte i vår geoförening i Riddarhyttan förra veckan också. Jag tog en bild på församlingen! Med ett steg i taget går arbetet framåt om än inte så himla fort, men än sen? Vi knogar på. Och de som bor i Riddarhyttan är väldigt aktiva och intresserade och det är det som betyder något. Det blir ju helt och hållet deras projekt med tiden. Ekomuseum är ju bara med på en stödjande hörna. När jag var i Uppsala härförleden och på den viktiga geoträffen på SGU, det var i januari, så föll det ner en pollett, bilden klarnade faktiskt.

Vi har en förening som syftar till att bygga ett Geocentrum men jag stirrar mig kanske blind på detta mål? På SGU fick jag en större förståelse för processen. Vi har också pratat i föreningen om hur vi ska gå tillväga, att ta det stegvis har vi sagt. Joo, det är nog klokt! Och då gäller det att ta det steg för steg också. Först en informationsplats. Några skissar för fullt på det redan, pengar ska sökas. Sen inventera alla lämpliga platser och leder, se över skyltar, göra en karta och en presentation till informationsplatsen. Anders Yrgårds fina skrift om istiden i Bergslagen måste tryckas om och först uppdateras och bli modern. Han är med på noterna, jag har talat med honom. Därefter kan vi ge området status: Geopark Riddarhyttan med SGU:s hjälp. Och sen ställs siktet in på ett fint Geocentrum. Det blir en bra utgångspunkt för exkursioner och en suverän träffpunkt för grupper, skolklasser och annat folk. Det blir väldigt bra. Men visst har jag väl skrivit samma sak förr? Geotjat?? Nåväl, ni får stå ut!

SGU och Geoparker

Igår var jag hela dan på ett roligt och intressant möte på SGU, Sveriges Geologiska Undersökningar, i Uppsala. Det kom folk från lite varstans, från Dalarna, Öland, Västergötland. Vi var väl ett 20-tal personer totalt som pratade om en svensk modell av geoparker. Det var ett bra initiativ från SGU: Linda Wickström, Gunnel Ransed och Sven Lundqvist, geologer alla tre förstås.

Folk är i allmänhet mycket intresserade av marken vi trampar, verkligheten under våra fötter och varför naturresurserna ligger där de ligger och hur vi utnyttjar dem. Ja, allt det som bygger våra samhällen och utformar våra kulturer och vår lokala identitet. Och då kommer vi genast in på ekomuseala tankegångar eftersom ett ekomuseum arbetar just med den lokala identiteten och den lokala kulturen. Bergslagen med sina gruvor och sin metallhantering har naturligtvis präglat befolkningen här de sista 1000 åren utan att överdriva.

Ordet geopark är inte skyddat, det trodde jag. Det finns några internationella organisationer som hävdar att det är ofritt, men så är inte fallet. Ingen av oss strävar heller efter att bli en UNESCO Geopark till exempel, för så kan man inte kalla sig. Nej, vi pratade om en svensk geoparksmodell som SGU kan börja arbeta med, hur kan man tänka och vem ska sätta sin kvalitetsstämpel på den? SGU arbetar för att sprida kunskap om geologi i hela vårt samhälle och då kommer även geoturism in i detta sammanhang. Bra!! Allt hänger ihop och det finns ett behov av en geologisk grundsyn.

I Ekomuseum finns Riddarhyttan och det vore ju vettigt att just här peka på geologin, gruvorna och det istida landskapet. Här har Skinnskattebergs kommun en oslipad diamant. Föreningen Geocentrums Vänner i Riddarhyttan kan arbeta precis som de planerat. Först information på en rastplats, beskrivningar och karta plus QR-koder. Sen några appar, fixa till vandringslederna och Geoslingan, uppdatera och trycka om Anders Yrgårds skrift Istiden i Bergslagen som är en vägledning runt Riddarhytteområdet. Det kan bli ”Geopark Riddarhyttan” med en geoparkslogga = kvalitetssäkring av SGU med flera. Därefter blir det läge för ett geocentrum, en startpunkt för exkursioner med mera. Och då har vi arkitekten Gustaf Wennerbergs fina examensarbete att luta oss emot.

Maths Isacson om Bergslagen

Bergslagen – historia och framtid” var rubriken på Maths Isacsons föreläsning igår kväll på Lindgården i Västanfors, Fagersta. Den här föreläsningen inleder också en kort guidekurs i Fagersta, omskriven här på bloggen tidigare. Maths Isacson är professor i ekonomisk historia vid Uppsala universitet. Han kan allt om Bergslagen, om industriella revolutioner, om strukturomvandlingar, om industriers uppgång och fall. Det är intressant! Vi lever mitt upp i allt det där här i Bergslagen och nu blev det förtydligat. Föreläsningen lockade full sal, minst 60 kanske 70 personer. Under såna här intressanta föreläsningar, antecknar jag för glatta livet. Pennspetsen glöder, jag önskar jag kunde stenografera. Det var lagbildningen, bergshanteringens lagar och förordningar som gav Bergslagen sitt namn. Ja, det visste jag. Men bra att bli påmind om det och se allt i ett sammanhang från början till slut, från tidig medeltid när Falu koppargruva drog igång kanske redan på 700-talet. Kopparbrytningen kom antagligen före järnbrytningen. Och gruvan var en gång Europas största arbetsplats med 1200 gruvarbetare. Det var visst kring 1700. Och energibehovet!! Vem tänker på det? All träkol som gick åt år efter år efter år…allt slit med att få ihop tillräckligt med träkol till den växande järnindustrin. Enorma mängder träkol krävdes. Och det var skogen som bjöd på det. Skogen, vattnet och berget – fantastiska naturresurser som fanns att utnyttja på gott och på ont.  Ända från de medeltida hyttornas behov fram till tiden strax efter andra världskriget i slutet på 1940-talet användes träkolet som en självklarhet. Lienshytte masugn i Riddarhyttan var den sista träkolseldade masugnen. Den blåstes ned 1958. Stigar, guppiga körvägar, vintervägar, transportleder – det var intensiv transporttrafik från Mälardalen till och från Bergslagens alla hörn. Det är i det perspektivet jag får lite svindel. En föreläsning med Maths Isacson missar jag ogärna.

Ljus i glesbygden

Jag hade tur igår, jag var på biblioteket här i Ludvika och där satt Arvid Gottfries från Gravendal och läste lokaltidningarna. Hustrun var på datakurs. Det är alltid roligt att träffa på Arvid. Han är en trofast ekomuseivän som varit med i många år. Nu har han fyllt 87 år men det är som vanligt svårt att fatta…. folks ålder och ungdomliga utstålning. Vad beror det på? Är det bara generna? Eller den uppenbara lusten att leva? Arvid är en glad snubbe, mycket skratt därifrån! Klart att man stannar till och sätter sig ett tag och pratar lite vardag och väder. Han lär ha varit kirurg i yngre dagar. Och i många år har han guidat i räckhammarsmedjan i Gravendal. Han har skött den stora bälgen som ger tyskhärden syre och han har demonstrerat stångjärnssmide under hammaren. Han har nära till spex och skämt och han gillar teater och det är det som han engagerar sig mest i nuförtiden. Teater och lustspel. Han håller ihop en liten teatergrupp som ger ett spel i Gravendals hammarsmedja varje sommar sen några år tillbaka. Det måste ju hända nåt KUL i en glesbygdsby, sa han med eftertryck, annars försvinner vi i ett totalt mörker!! Och så en massa skratt. Medan han daskade med handen i lokaltidningen på ett reportage som handlade just om den mörka nattsvarta svenska glesbygden med ljus i endast ett av många hus. För byarna befolkas numera mest om sommaren. Vinterhalvåret är det rätt dött. Vad gör man åt det? Jo, man gör som Arvid med hustru, man flyttar dit och skriver sig i byn. Man börjar bo där. Man blir ett ljus i byn! Detta skedde för tio år sen ungefär och trots en bostad i Uppsala. Dit åker de nu bara ibland när lusten faller på. Då tar de bilen till Uppsala istället för till ”landet”. Det blev ett omvänt liv, det blev tvärtom – kanske var det detta som piggade upp dem?