Etikettarkiv: Ludvika

Föreningen Ludvikabilder

Kök i smedsbostad

Interiör från kök på Hammarbacken, en bild som är bevarad av föreningen Ludvikabilder.

I början av 1960-talet bildades en förening som kallade sig Ludvikabilder. Idén var att samla in och fotografera av äldre foton på miljöer och människor från Ludviaktrakten. Det var en mycket bra idé tycker jag. En av de aktiva i föreningar var Henry Eriksson, av honom har jag lånat bland annat den här unika bilden från köket i nuvarande museibostaden på Hammarbacken. Det ger verkligen en extra dimension till museet med en bild från verkliga livet där, innan det blev museum. När föreningen Ludvikabilder startade var förutom Henry Eriksson även Nils-Göte Håkansson, Karl-Erik Nordström, Erik Söderqvist och Erik Örtlund med i arbetet. Dessa personer har utfört ett stort arbete med bilderna och idag tycker jag att man kan säga att det är guld värt. Alla bilder på ett ställe. Viken bra hjälp till alla som vill studera Ludvikas historia.

Hammarbacken och bruksområdet

Hammarbacken och delar av bruksområdet.

Kungen och brukspatron Roth

Brukspatron Roth och kung Gustav V.

Under årens lopp har föreningen Ludvikabilder försett böcker om Ludvika med bilder och producerat flera utställningar, den senaste 1997. Det börjar bli dags igen med en stor utställning ur Ludvikabilders samling. Visst vore det spännande. På Länsarkivet i Håksberg finn över 8 000 negativ arkiverade. Helt enkelt en guldgruva.

Kök i museibostaden Hammarbacken

Köket i museibostaden Hammarbacken, som det ser ut idag.

 

Finngården Rikkenstorp i vårluft

RikkenstorpRikkenstorp_1Rikkenstorp permakulturRikkenstorp_3 Rikkenstorp_2Rikkenstorp Kazu OharaPå något leriga vägar tog vi oss fram, arkitekt Kazu Ohara och jag i min lilla bil. Slirigt var det så här efter vintern. Men nu skulle Rikkenstorp visas upp! Det är ett besöksmål som fogades till Ekomuseum 2009 trots att det ligger i Ljusnarsbergs kommun, men på gränsen till Ludvika och intimt kopplat till Bränntjärnstorpet och finnstigarna.

Jag får paradiskänslor varje gång jag kommer hit, det är som en alldeles egen värld där det ligger avskilt från Norra Hörkens alla sommarvisten. Snön har just smält och några vitsippor syns ännu inte till på ängarna ner mot gården. Ett år blommade de för fullt.

Unge Joel Holmdahl sågar till plank från eget grantimmer nere vid sjön, till ett traktorgarage. För övrigt utvecklas permakulturen alltmer. Ankor av gammal lantras simmar i en liten damm, tuppen gal och hönsen sticker ut huvudena, fåren bräker ovanför gården och odlingsbäddarna ska förberedas. Det är en fullständig idyll. Jag känner mig glad när jag ser allt som görs, det är hopp om framtiden. Och självklart bjuder Nils Holmdahl in oss på en kopp kaffe i det hemtrevliga köket, till och med katten är med. Men vilket trivsamt boställe! Och den 23 maj ska vi ha en ekomuseidag just här, det blir jättefint.

Här är deras hemsida: www.rikkenstorp.se

Funderingar kring energi

Läste ett intressant reportage om grön energi i går lördag. Den blöder! Det är en analys av Peter Benson i SvD:s Näringslivsbilaga. Jag som trodde att den frodades!! Detta med tanke på de vindkraftparker som planeras här i Bergslagen, Olsbenning i Norberg är den senaste jag hört talas om. Vi har gubevars gott om både skogar och passande höjder i Bergslagen och skogsägare vill tydligen ibland upplåta sin skogiga mark för vindkraftverk och då inte bara några stycken utan som sagt en hel park, vilket betyder 30-40 st.

Visst vill man tro att detta är en god gärning, grön miljövänlig elkraft, något som kommer att bestå i minst hundra år framöver – särskilt som stora ingrepp måste göras i dessa naturområden. Man hyvlar ju ner höjder så de blir plana och fina byggplatser, man bygger ett rejält vägsystem runt kraftverken från det stora vägnätet i närheten, som ska bära tungt lastade långtradare som kör fram de gigantiska och tunga byggdelarna. Ja, lite så där. Man bygger sönder skogen och det är irreversibla ingrepp, tro inget annat, men vad finner man sig inte i för den goda sakens skull?

Och nu läser jag att den gröna energin blöder? Jag läser att efterfrågan har dykt som en sten hos de europeiska bolagen som ägnar sig åt vindkrafttillverkning samtidigt som Kina och Indien har tagit över marknaden nåstan totalt. Det hänger visst ihop med västvärldens avindustrialisering vilket dessutom gör att vi behöver allt mindre energi. Men? Om vi behöver allt mindre energi, varför ska vi då satsa så stort på vindkraftparker här ute på vischan? Och om de tillverkare som finns går omkull? Ska vi köpa kraftverken från Asien?

Det är nu jag tänker på ett snille, den gudomlige Gunnar Asplund, den suveräne uppfinnaren från ABB, numera fristående, som jobbar med nya energilösningar! Han var gäst här i Ludvika på Ekomuseums Bergslagsting 2010 och berättade bland annat om en ny sorts elbilar han uppfunnit. Just det läste jag faktiskt om för några veckor sen här i lokalpressen. Han testar nu en uppfinning med elbilar på en specialbyggd bana nära Arlanda och det lär funka. Om han får råda och vara med och lösa det energiproblem vi har så behöver vi inga vindkraftparker i våra skogar. De som nu byggs kommer antaligen att vara överflödiga om redan om 25-30 år….Vi har redan vattenkraft och utöver det kan vi få den solkraft vi behöver från Sahara! Och visst var det väl någon ung snillrik KTH:are som jobbar på att lösa det här med kärnkraftavfallet också? Så vi kan komplettera med ren (?) kärnkraft till och med. För elektricitet behöver vi! Ja, enkla tankar drar inte så värst mycket energi i alla fall, det knakar inte ens.

Branden i Bränntjärn

När man ändå är ute och kör i Ludvika finnmark så tar man gärna en genväg över skogen till Bränntjärn. Och genväg är senväg! Det är lätt att åka vilse i finnmarken, det ska jag bara säga. Utan karta villade jag bort mig rejält. Man ska aldrig tro att man hittar. Jag tog nog den längsta vägen till Bränntjärn men fram kom jag till slut.

I juni 2008 så brann skogarna häruppe och bränderna närmade sig Bränntjärnstorpet. Hundratals frivilliga och brandmän bekämpade elden och rökdoften spred sig många mil, man kände den ända ner till Ludvika stad. Torpet undgick med en hårsmån denna vilda brand. Det var en fråga om högst 50 meter. Torpet klarade sig precis och det pga av duktiga brandmän som slet som djur för att mota bort elden. Det har jag nämligen hört berättas. Jag var där ett år efter branden och tittade. Hela skogen mellan torp och tjärn var nedbränd. Tallarna stod med kolsvarta stammar och gröna ruskor högst upp, de verkade till en början ha klarat sig med livet i behåll. Jag har varit där varje år sen dess och tittat. Men i år, fyra år efteråt, var många tallar döda. Nu står de där som nakna pelare i den forna skogen. Och en grön matta av olika sorters högt gräs täcker marken.

Bränntjärnstorpet ligger där det ligger och när man är där på platsen så märker man just inte av skogsbranden så mycket. Nu är det snart Dan Anderssonveckan och då brukar man alltid ha någon aktivitet vid torpet, därför att det är en ovanligt magisk plats i en glänta mitt i skogen. Betänk att här bodde änkan Anna-Stina Knas med sina fem barn, ett av dem blev Dan Anderssons far.

I år är det fredag 3 augusti kl 19.00 och man samlas på tunet, det är fri entré, bara att komma. Där sjunger Per Sörman, där berättar Nils Holmdahl från Finngården Rikkenstorp om Bränntjärn och Dan Andersson. Allt sker utomhus, det är magiskt. Men glöm inte kartan!

Läs mer om veckans alla program på: dananderssonveckan.se

Visst finns det blåbär!

I tidningarna står det om blåbärsbristen. Då har de inte varit i Ludvika. Jag klev i veckan ut på skogen en kväll, långa ljusa kvällar är perfekta för blåbärsplockning och det fanns blåbär överallt!! Är ju en smått fanatisk blåbärsplockare. Alla var inte mogna, de är lite sena men ändå fanns det tillräckligt för att få ihop några liter. Och obs! då är de handplockade och färdigrensade. Det är så man gör. När man kommer hem åker de direkt in i frysen i påsar. Var ute två kvällar i rad och drog hem fyra liter. Det är lite av en meditation att handplocka blåbär, tankarna får flyga hur de vill, man är fokuserad på kvistarna och plötsligt har två timmar bara gått.

Vad jag gör med dem? Jo, jag gör blåbärspajer med mandeltäcke: 150 gr smör, en 200 gr påse riven mandel, ibland tar jag i en äggula, nån dryg halvdeciliter farinsocker. Ca 8 dl blåbär i botten av en pajform (det ska vara rejält med blåbär) och sen klickar man mandelsmeten över och gräddar i 200 gr i ca 20-25 min. På slutet lägger man en bit folie över för mandeln bränns lätt. Sen äter man pajen ljummen med vispgrädde, gärna med lite rivet citronskal i eller med vaniljglass, det funkar också. Och kylskåpskall blåbärspaj är verkligen jättegott också.

Sommarliv på Hammarbacken

Idag hastade jag till Hammarbacken efter lunch för att kolla läget, det är barnaktiviter varje onsdag kl 13 hela sommaren. Idag var det kurbitsmålning med Siw Kniif och det satt massor av ungar och målade för fullt. Det hela pågår i en havtimme, och det är nog alldeles lagom. På vår hemsida här  finns programmet under ”Aktiviteter”  och ”Speciellt för barn”. Nästa onsdag är det sagostund med Boel Werner och därefter blir det tunnbrödbakning, tidsresa…ja, det bjuds på en hel del och det är Ludvika kommun med Kulturförvaltningen som står bakom.

Och i Magasinet ställer konstföreningen Bild & Form ut med tre verk per medlem just nu (sista dan är sönd 8 juli!) och det är en väl sammansatt utställning! Verkligen många fina konstnärer och gamla bekanta som Barbro Jadling med fina små litografiska tryck som hon färgsatt. Fastnade även framför några tovade skulpturala bilder av Linda Blaauw, hon damen som satt på kanten i fönsternischen hade något visst i uttrycket. Ja där gick jag runt ett tag innan jag drog mig till kansliet igen. Då droppade det in besök och jag satte på kaffet, det hör liksom till. Plötsligt dök det upp en amerikansk familj med svenska rötter, Kurt Engstrom med fru och son. Kul! Jag har mejlväxlatde med honom en hel del i vintras. De stannade en god stund och fick tips på vad de kunde tänkas ha utbyte av att besöka. Till Oljeön ville de absolut. Och säkert dyker de upp i Karmansbo smedja på lördag, för då är det ”Järnets Dag” mellan 10-13. I det stora Kolhuset serveras den traditionella korngrynskakan med fläsk o lingon i kolhuset, rent märkvärdigt gott! Dit måste man bara.

Loppisarna i Ludvika är igång

Ni missar väl inte det i sommar?? För nu har de dragit igång igen, nu är det full fart på lördagarna i Ludvika. Två välfyllda loppisar kör varje lördag mellan 9-15! Det är många som vill sälja sina gamla pryttlar.

En stor loppis finns runt parkeringsplatsen utanför Ludvika Gammelgård och då är även byggnadsvårdsbutiken Nordiska Kaminer på Kristineberg intill öppen och där brukar diverse hantverkare hålla till. Och kaffeservering med hembakat finns förstås på Gammelgården.

Den andra stora loppisen finns nedanför Hammarbacken vid Akvariet, inte långt från den fina badplatsen vid Skuthamnen. Akvariet ligger i ett gammalt stall som en gång hörde till Ludvika herrgård, som ligger precis bakom loppisen. I Akvariet kan man köpa glass och kaffe och titta på svenska insjöfiskar. Det är skoj. Aborrar är så fina! Goda också. Och efter midsommar är även caféet på Hammarbacken öppet, då har man alternativ och där finns även en gammal smedbostad, ett litet museum.

Och jag hann in på Hammarbackens loppis precis innan de packade ihop i lördags och jag hittade det tredje och minsta fatet till min lilla Stig Lindberg-samling av gula ugnseldfasta fat. Så glad jag blev!! Och bara 60 spänn. Fin form och perfekt skick. Nu har jag alla tre, samtliga loppisfynd, och jag använder dem ständigt. Där ser ni…

Besök i bakstugan i Sunnansjö

Som om det inte skulle vara nog med min utflykt igår så besökte jag även bakstugan i Sunnansjö. För er som inte vet det så ligger Sunnansjö vid Väsmans bortre ände ungefär 1,5 mil sjövägen från Skuthamnen vid Hammarbacken i Ludvika. Här emellan for både järnlaster och folk med pick och pack med pråmar och skutor för inte så himla längesen – ja, sett i ett historiskt perspektiv alltså.

Och hembygdsgården med sin rymliga fina bakstuga ligger uppåt landbacken bland tallarna i Sunnansjö. Förresten ligger Tallmogården i närheten också, det en gång så berömda hälsohemmet! Det apropå tallskogen. Nu till saken. I bakstugan höll Leaderprojektet Bröd i Bergslagen till denna varma lördag. Det var hett runt bakugnen och flinka damer fyllde hyllor och korgar med olika sorters bröd: ärtbröd, lefsor och både mjuka och hårda tunnbröd. Det är alltså det brödprojekt som Ekomuseum har ihop med ABF, som rullar på fram till september för att sen avslutas. ABF är projektägare av naturliga cirkelskäl.

Det var projektledaren Eva Långberg som höll cirkelledarkurs för åtta baksugna, både damer och herrar även om det nog var mest damerna som kavlade och gräddade – åtminstone vad jag såg. De hade varit igång sen kl 7 på morron och när jag kom skulle de till att ta en paus och få i sig lite soppa med nybakat bröd. Jag fick ju smaka förstås. Fast jag kom ju just från Ulla Olaussons kök bortåt Västansjö, men det är klart – den nybakade lefsan var jag ju bara tvungen att smaka en bit av!

Undersköna Grangärdebygden!

Grangärdebygden badade i sol och skir grönska – ja det var som ett paradis idag! Ideella Ulla Olausson och jag har varit runt i Grangärde kyrkby halva dan i dag och tittat på platser och lokala skyltar för vi ska göra en vandringsfolder till kyrkbyn som besökare kan få i handen eller skriva ut från hemsidan. Grangärde kyrkby utgörs just av en uppskyltad vandringsled som man ska kunna gå själv eller bli guidad runt – åtminstone i de centrala delarna.

I Grangärde finns flera ideella föreningar, folk är så engagerade i sin bygd att jag blir omåttligt imponerad! Men de har en intressant historia, dels med rötter i bergsmännens tid och dels med rötter i den skogsfinska invandringen. Och här finns även fornminnen: boplatser från yngre stenåldern (2000 f.Kr.) och gravar från vendeltid (600-700 e.Kr.). Sjövattnet rinner neråt Väsman och via Kolbäcksån till Mälaren. Folk har alltid följt vattnet.

Kyrkbyn var bygdens centrum långt innan Ludvika tog över den rollen. Det är 31 platser, varav flera bergsmansgårdar, som ska skyltas upp. Det är Hembygdscirkeln Gamla Grangärde, som jobbat med det här redan för flera år sen men som nu har tagit nya tag. Skyltarna, i den mån de finns kvar, ser anskrämliga ut. Det går inte längre! Jag ska hjälpa dem ta fram nya skyltar, vi gör det även till kyrkstigarna från Kullen och Mårtens som går på skogen ner till Bysjön och kyrkan. Kyrkstigarna är också ett ekomuseiobjekt och hör samman med kyrkbyn. Folk från finnskogarna runt omkring använde stigarna när de skulle ner till kyrkbyn i ärenden eller till högmässan på söndagen.

Grangärdebygden och den runt Sunnansjö är verkligen rent gudomliga trakter. Inte undra på att de var rekreationsorter för trötta stadsbor halva 1900-talet. Då kryllade det av både berömda och oberömda Stockholmare här. Fortfarande finns ett hotell kvar mitt i Grangärde vid Bysjöns strand.

Det är inte Väsman!

Men visst skulle man kunna tro att det här var Väsman? Men istället är det Revsundsjön i södra Jämtland. Där sitter jag just nu. Trakten är mycket lik den i Ludvika, men är betydligt kyligare till sin natur. Det är både lummigare och varmare i Ludvika. Förstås! Det är ju 40 mil emellan. Här har det hängt envisa regnmoln i luften och i resten av landet har solen flödat…. visst kan man bli stortokig! Men… ser det inte ut att klarna upp idag? Jag dröjer mig kvar lite här, det går faktiskt rätt bra att jobba från köksbordet men i morrn tisdag så bär det söderöver igen. På onsdag kommer nya sommarfoldrar och vi ska ha tjänstemannamöte på kansliet i Ludvika dan efter. Och sen allt annat som tornar upp sig – jodå, jag är beredd på nappatag.