Etikettarkiv: Väsman

Ludvika ström

Lämna ett svar

Ludvika ström maj 2013Nu ska jag orda lite om Ludvika ström. Jag vet inte för vilken gång i ordningen, men faktum är att jag är omåttligt intresserad av omgivningen runt strömmen och intresset är inte så särdeles märkvärdigt utan ligger mer på det fysiska planet, på den känslomässiga upplevelsen av att gå längs med strömmen och betrakta den torra steniga strömfåran med sina vattenpölar kring vilka gräset växer och där kabbelekan står i full blom så här på våren och där till och med en björk växer mitt i strömmen mellan broarna åt Väsman till.

Ludvika ström sommar
Tänk om det ändå kunde rinna lite vatten hela tiden….ibland dras dammluckorna upp och strömfåran brusar som den gjorde förr. Så skedde i juli förra året. Det är lockande, då dras många Ludvikabor hit. Man hör ljudet på långt håll.

Det här är resterna av en engelsk park från 1800-talets mitt då lusthuset, ekotemplet och Roths äng kom till, ängen som fick namnet av sin skapare brukspatron Carl Edward Roth, Ludvika bruks ägare. Det var i en tid då romantiken blommade. Stigen mynnar ut vid Roths äng i kanten av Väsman där solnedgången väntar och där människor än i dag samlas för att se solen gå ned.

Ludvika ström_Väsman

Och nedanför fallet åt andra hållet, ja där låg vattenhjulen, smedjorna och masugnen, brukets kärna, det som började som Gustav Vasas första kronobruk omkring 1550. 

Ludvika ström i full fart!

Lämna ett svar

Man blir bara så glad när man hör och ser Ludvika ström forsa! För den hörs på långt håll och nu har en av tre dammluckor varit öppen i drygt tre veckor på grund av allt regnande. Det är mycket vatten i Väsman och man tappar inför vintern och den kommande snön. Sen fram på vårkanten blir det snösmältning och då är det bra att ha lite marginal nämligen.

Jag gick längs med strömmen i lördags och verkligen njöt av synen och därefter av Väsman som låg så stilla och vackert i höstdiset. Hade bara min iPhone med mig och tog bilder med den. Där var några änder som vilade på vattenytan, jag tror de sov. Två änder stod på stenarna och putsade sig. En hel flock låg och flöt helt stilla längre in i viken. Och långt därute på sjön låg flotten, från vilken de scannar av botten och gör borrprover ner i berggrunden. Det är här den gigantiska järnkroppen ligger och väntar på att bli bruten, här rakt under ens fötter. Det gäller nu att komma underfund med hur stor den är och hur man ska komma åt den på bästa sätt. Sjön är 60 meter djup men inte här inne i viken och det är åt det här hållet som järnmalmen ligger – under ABB, under Piren, under Skuthamnen och Hammarbacken. Jag har sett en bild och fattade att den låg längs med hela viken fast långt därnere i djupet. Den kommer nog att attackeras från två håll får man förmoda: från Håksberg och från Blötberget. Bara de inte tömmer Väsman på vatten. Tänk att järnhistorien ska få fart igen…alla som trodde den var förbi, slut, finito….men icke så!

Det brusar i Ludvika ström!

Lämna ett svar

Knappt hade jag vänt ryggen till så öppnades dammluckorna. Och jag som beklagade mig så i förrgår. Jag var på väg till Gravendal på morron, körde över bron och såg vattnet!! Det myckna regnandet har gjort att det måste släppas på för nu ökar trycket även från Väsmans alla tillflöden.

Mot kvällningen blev himlen plötsligt klarblå och jag ilade snabbt som katten ner till strömmen för att skåda vattnet. Där fotade jag kors och tvärs och hade gott sällskap av andra Ludvikabor som var ute i samma ärende. En levande forsande ström drar folk och många hade kameran med sig precis som jag. Detta ovanliga tillstånd måste förevigas. Det är så mäktigt med det strömmande kraftfulla vattnet. Bruset hör man från långt håll dessutom.

Och folk blir pratsamma. De berättar om den gången det var högvatten 1977 då gångbron till herrgården, den som går via lusthuset, nästan strök med. Det var då som Slussen i Stockholm höll på att svämma över ner i tunnelbanan också, det minns jag i varje fall för då bodde jag i Stockholm. Det hängde på nån liten centimeter har jag för mig. Och det är lite märkligt att tänka på att det vatten jag ser här i strömmen, är samma vatten som om några dagar passerar Slussen vid Gamla stan. Det här vattnet går rakt ner till Mälaren och sen ut i Östersjön, ajöss.

Undersköna Grangärdebygden!

Lämna ett svar

Grangärdebygden badade i sol och skir grönska – ja det var som ett paradis idag! Ideella Ulla Olausson och jag har varit runt i Grangärde kyrkby halva dan i dag och tittat på platser och lokala skyltar för vi ska göra en vandringsfolder till kyrkbyn som besökare kan få i handen eller skriva ut från hemsidan. Grangärde kyrkby utgörs just av en uppskyltad vandringsled som man ska kunna gå själv eller bli guidad runt – åtminstone i de centrala delarna.

I Grangärde finns flera ideella föreningar, folk är så engagerade i sin bygd att jag blir omåttligt imponerad! Men de har en intressant historia, dels med rötter i bergsmännens tid och dels med rötter i den skogsfinska invandringen. Och här finns även fornminnen: boplatser från yngre stenåldern (2000 f.Kr.) och gravar från vendeltid (600-700 e.Kr.). Sjövattnet rinner neråt Väsman och via Kolbäcksån till Mälaren. Folk har alltid följt vattnet.

Kyrkbyn var bygdens centrum långt innan Ludvika tog över den rollen. Det är 31 platser, varav flera bergsmansgårdar, som ska skyltas upp. Det är Hembygdscirkeln Gamla Grangärde, som jobbat med det här redan för flera år sen men som nu har tagit nya tag. Skyltarna, i den mån de finns kvar, ser anskrämliga ut. Det går inte längre! Jag ska hjälpa dem ta fram nya skyltar, vi gör det även till kyrkstigarna från Kullen och Mårtens som går på skogen ner till Bysjön och kyrkan. Kyrkstigarna är också ett ekomuseiobjekt och hör samman med kyrkbyn. Folk från finnskogarna runt omkring använde stigarna när de skulle ner till kyrkbyn i ärenden eller till högmässan på söndagen.

Grangärdebygden och den runt Sunnansjö är verkligen rent gudomliga trakter. Inte undra på att de var rekreationsorter för trötta stadsbor halva 1900-talet. Då kryllade det av både berömda och oberömda Stockholmare här. Fortfarande finns ett hotell kvar mitt i Grangärde vid Bysjöns strand.

Det är inte Väsman!

1 svar

Men visst skulle man kunna tro att det här var Väsman? Men istället är det Revsundsjön i södra Jämtland. Där sitter jag just nu. Trakten är mycket lik den i Ludvika, men är betydligt kyligare till sin natur. Det är både lummigare och varmare i Ludvika. Förstås! Det är ju 40 mil emellan. Här har det hängt envisa regnmoln i luften och i resten av landet har solen flödat…. visst kan man bli stortokig! Men… ser det inte ut att klarna upp idag? Jag dröjer mig kvar lite här, det går faktiskt rätt bra att jobba från köksbordet men i morrn tisdag så bär det söderöver igen. På onsdag kommer nya sommarfoldrar och vi ska ha tjänstemannamöte på kansliet i Ludvika dan efter. Och sen allt annat som tornar upp sig – jodå, jag är beredd på nappatag.

Magiska Väsman efter jobbet

1 svar

Kl 21.00 i går kväll gick solen ner över Väsman, jag var ute på stavgång längs sjön. Tur att jag hade min iPhone med mig, så jag kunde ta en bild. Jag tror att Väsman är Ludvikabornas största tillgång. Och ser ni molnet som liknar en jättestor fågel? Den ser ut att komma flygande med natten i sina utbredda vingar.

Vid Roths äng nära Ludvika herrgård satt en flock ungdomar vid en brasa, en hade gitarr med sig. Det var magiskt, en uråldrig förnimmelse kröp på mig, av stenålder.  Att samlas runt en brasa, be till solguden att solen ska stiga upp på himlavalvet även nästa dag…. lite så. Vi bär det där urprimitiva livet inom oss. Men den stora omtalade månen dök inte upp så jag såg den i går tyvärr, den lär ha varit gigantisk.

Igår gjorde Jenny, Snowtrail, och jag klart med boken Älskade Mathilda – 100 brev om kärlek, slit och nöd och den gick iväg till tryckeriet före lunch. In i det sista letade vi fel och vi fann dem – förhoppningsvis alla! Hm. Det finns en chans att ändra nåt smått fortfarande men annars är det bara att se framåt mot leveransen den 5 juni när vi ska ha boksläpp på Västmanlands läns museum. Författaren 90-åriga Birgit Hirdman Rørslett kommer med sonen Øyvind med tåg från Oslo för att vara med. Nu ska boksläppet planeras lite.

Och så väntar även uppdateringar av diverse slag, hemsidor och annat. Och vandringsfoldrarna som jag bara hunnit tänka på ska nu hamna högt upp på listan. Och ett tjänstemannamöte ska jag kalla till, sent omsider! Jag drar igång med sånt. Synd att jag inte har fem huvuden, tjugofem händer och femti fötter – tänk vad det skulle hjälpa!! Och ha det som Pippi, en kista med guldpengar att ösa ur.

Sorry – jag har varit lite lat!

Lämna ett svar

Joo, men nu är jag igång igen efter påskledigheten. Nu är det bråda tider dessutom. April går fort mot sitt slut och i morrn hämtar jag årsredovisningen hos Jan Lycke på Smedjebackens kommuntryckeri. Var det verkligen ett år sen jag hämtade den förra gången? Ja men det var det. Rent obegripligt. Nu ska kallelsen till stämman den 15 maj ut, så fort som möjligt.

Och sen brevboken. Jenny Findahl och jag har suttit i telefon i timmavis och gått igenom texten stycke för stycke. Hon sitter ju på Ljusterö och jag har suttit dels i Jämtland och dels idag på kansliet här i Ludvika. Vi blev klara idag. Pratade sen i telefon med huvudförfattaren i Oslo, Birgit Hirdman, barnbarn till brevskrivarna Mathilda och Lars,  och mejlade henne den nyreviderade texten som nu ligger placerad i sin form och snart bär det iväg till tryckeriet. Den 5 juni smäller det på Länsmuseet i Västerås, det blir roligt!

Och vet ni vad – på torsdag kommer med stor sannolikhet boken Ekomuseums Järnskola för barn, Från Berg till Spik. Då ska jag visa upp den här på bloggen och sen ska den spridas i lite lugnare takt, det är en bok som ska hålla ett tag.

Och vad mera? Årsmöte i vår geoförening i Riddarhyttan på onsdag, årsmöte i Namsa på Naturhistoriska Riksmuseet i Stockholm i början på nästa vecka, Bröd i Bergslagen med Eva Långberg bakar med tio personer i Källfallet i Riddarhyttan nu i veckan.

Och Väsman har sköljt! När jag for före påsk, var isen kvar, jag kollade noga. Nu när jag kom hem så var den puts väck, det skedde i fredags hörde jag, den 13 april, då sköljde Väsman. Det är så man säger i Ludvika när Väsman blir isfri. Man håller noga koll på datumen sen flera år tillbaka och det hela började uppe på Lekomberg vid gruvan. Den som har ordning på det nu är Nils-Erik Nordqvist i Sörvik och uppgifterna finns på hans hemsida  www.lekomberg.se. Alla datum sen åratal tillbaka finns uppradade här. Och vi som bor nära Väsman förstår hur viktigt detta är och vi är många!

Is på Väsman

Lämna ett svar

Ludvika ligger vid Väsman och nu har isen lagt sig ordentligt, eller? Den här sjön är djup, 60 meter minst och isen lägger sig sist här av alla sjöar i trakten och Väsman sköljer sist av alla sjöar också. Idag gick jag utmed sjökanten och spanade ut, tänkte att det kanske snart är läge att ge sig ut på skidorna. Men det är just inga spår på sjön än, jag väntar på att skotrarna ska köra upp spår, innan dess ger inte jag mig ut. Men jag ser en liten prick långt därute, det är en karl (?) som är på väg rakt ut, bort från land, alldeles mol allena på denna jättesjö!! Jag får faktiskt lite svindel, ont i magen. Ska han gå till Brittsand på andra sidan? Isen kan ju vara bräcklig på sina ställen och snön döljer tunna partier. Det ger mig svindel. Och rakt under där jag står finns den där jättekroppen av järn som gruvbolagen undrar hur de ska komma åt….då kommer väl Väsman att tömmas som ett badkar, ja det är lätt att få fantasier!

Bildspel om Röda Jorden

Lämna ett svar

Ja, ett bildspel om Röda Jorden är bland annat vad jag håller på med idag. Men halva dan har redan gått och den första halvan jobbade jag med att bearbeta texten till den lilla barnbok vi håller på med: Från berg till spik. Det är ett häfte som togs fram i Ekomuseum i slutet på 1990-talet av Kerstin Bergström och Barbro Jadling, alltså för en 12 år sen lite drygt. Det häftet ska bli en liten bok tillägnad alla barn som vill veta lite mer om hur man faktiskt gjorde järn en gång i dessa bygder, det var under masugnarnas tid, den tid som kom efter sjö- och myrmalmstiden då järnet gjordes i enkla blästergropar i marken. Att Bergslagen var centrum för den svenska järnproduktionen är nåt man inte alltid tänker på idag när det svenska järnet kommer från de gigantiska gruvorna Kirunavaara och Malmberget uppe i norr. Fast lika stora malmkroppar har man nu funnit här i Ludvika under Väsman och även under Vättern (!!) åt Askersund till om jag inte missminner mig. Järnets historia är alltså långt ifrån slut i denna landsända.

Men nu var det bildspelet! Det handlar om den röda jorden utanför Riddarhyttan, den plats där man funnit spår av järnproduktion långt före Kristi födelse, ja redan 700 år före. Det var den starkt järnhaltiga rödjorden som var råvaran. Om detta ska Ulla Fredriksson berätta nu på lördag på Bergslagstinget vi kör på Lindgården i Västanfors, kl 10-15. Jag ska hjälpa henne med ett bildspel, för jag var med för några år sen en hel dag när två skolklasser var där på besök och gjorde järn under flera timmar. De bilderna får bilda bakgrund till Ullas berättelse om hur hon och hennes förening, Riddarhyttans hembygdsförening, arbetar med skolbarn på Röda Jorden.

Nån som läser detta och får lust att komma? Det går så bra!! Även om jag inte kan lova lunch men då behöver man heller inte betala nåt, inte anmäla sig heller. Det finns plats.

Högt ovanför Ludvika

Lämna ett svar

Här uppe på berget ligger mitt skafferi, här plockar jag först blåbär i juli, sen hallon i augusti och sist lingon nu i september. Jag pratar om Ställviksberget för er som inte vet. Det är det höga berget som ligger vid Väsman strax efter utfarten från stan på vägen mot Grangärde. Jag var där med lingonhinken både i lördags och söndags, jag gick däruppe i flera timmar och lät klockan ticka bäst den ville. Tankarna fick flyga och fara bäst de ville också. Och höjer man på huvet lite så ser man Ludvika därnere vid Väsman. På berget kliver man runt bland rester av gruvhål, de finns överallt. Och mellan gruvhålen mötte jag i söndags en ovanligt färggrann stubbe! Oj! Jag tvärnitade. En sån färgsprakande höstsstubbe kräver en bild. Visst ser det nästan lite giftigt ut? Hösten är stark!

Måste orda lite om gruvhålen också. Det är gamla gruvhål, en del vattenfyllda, andra fyllda med sten, jord, mossa. Runt hålen ligger travar av sten, skravelsten, varp. Det är lite stenbrottskänsla, stenbrott såg jag i Blekinge när jag bodde där, men här var det fråga om en jakt på järn och kanske även koppar och andra mineral. Vem har varit här och hackat, grävt och eldat? Det måste ha skett nån gång på 1500-talet när Gustav Vasas män anlade det första kronoägda bruket nere vid Ludvika ström, vid foten av berget. Eller kanske på 1600-talet när bruket var igång och behovet av mer järnmalm pressade på ett sökande. Här längs Väsmans strand ligger Ivikens urgamla gruvhål, ja i alla fall från 1400-talet. Och uppåt Norrvik ligger några av de äldsta gruvorna vi har, medeltida vågar jag påstå. I närheten av Ställviksberget ligger Ickorbotten, Källbotten, Håksberg – alla gruvor under lång tid. Håksberg öppnar snart igen förresten. Snart är gruvorna åter igång runt Ludvika, tro’t eller ej!

Här ett tips om några gruvor i Bergslagen:  www.bergsbruk.se