Etikettarkiv: Jämtland

Jämtland!

Revsundssjön, som på ngåot vis är lite lik Väsman i Ludvika. Stor sjö med blå höjder runtomkring. Det som ser ut som en rykande vulkan är bara rykande vattenånga från Gällösågens tork.

Revsundssjön, som på något vis är lite lik Väsman i Ludvika, stor sjö med blå höjder runtomkring. Det som ser ut som en rykande vulkan är bara rykande vattenånga från Gällösågens tork.

Lite glest med blogginlägg den här veckan, jo men visst – och det beror på att jag är i Jämtland! Har varit här en knapp vecka redan, det är lite av sportlov och lite med jobb, 50/50. Ekobladet är en arbetsuppgift, det mesta ska göras klart nu. Ni vet kanske inte att vi kommer att lägga ner Ekobladet när jag slutar? Tror jag har pratat om det. Det har blivit lite av ett dubbeljobb, en känsla som vuxit sig allt starkare. Bloggen och Ekobladet liksom flyter ihop till en enda informationsflod och det kombinerat med den nya hemsidan i WordPress kommer att göra den till en bättre kanal för att servera nyheter. Flod och kanal…hm, vilka ord…bara sjösätta som fattas, just det, nya hemsidan kommer att sjösättas i mars. Och det Ekoblad jag gör nu blir det näst sista. Det sista kommer runt 1 juni, sen hamnar det på hyllan om det inte återuppstår som en tidning. Förutsättningarna finns faktiskt, man ska inte underskatta behovet av bladet, men det blir i så fall en senare femma.

Och här mellan varven går jag på tur på norska långskidor och följer ett fint preparerat spår på sjön nedanför där jag bor. Det är en mil långt och det tar mig två timmar att åka runt, jag rör mig framåt i lagom takt. Ingen större brådska här!

Höst i Jämtland – så likt Ludvika!

Slutet på min vistelse närmar sig raskt, imorrn drar jag söderut till Ludvika. Något jag alltid tänker på när jag är här i södra Jämtland, det är att naturen liknar den i Bergslagen och särskilt i Ludvika kommun. Skog och blånande berg. Moränmarker med sten och block i alla storlekar. Klart att Sverige har så mycket skog när markerna ser ut så här…det finns ju inget annat som kan växa där mer än tall och gran, ja lite asp, al, björk och rönn möjligen. Inlandsisen har verkligen lämnat spår efter sig och denna moränmark har bara ett tunt lager av jord ovanpå djupa lager av sand, grus och stenblock. Och på ytlagret växer mest mossor, lingon, blåbär och svamp. Men såna här skogar är rena rama skafferierna trots allt. Och så en massa småsjöar och tjärnar finns här och där, ibland på grund av att stora isberg en gång strandat på sanddynerna – men vilken högst fascinerande tanke!! Sen jag påmindes om istiden, har jag börjat betrakta det förut så självklara landskapet med helt nya ögon. Finge jag ett liv till, skulle jag nog bli naturgeograf.

Och mellan all skogsmark finns det små fält av bördiga lerjordar, också en rest från inlandsisen. Där ligger även byarna men varje åker har nog ett eller flera stenrösen, så är det. Åtminstone den by som jag ofta åker till och där min mormor och morfar har sitt ursprung. Just i den byn finns också en av Bräckes två kvarvarande mjölkbönder. Bara två stycken i hela Bräcke!! Det är inte klokt när man tänker på det… på 1950-talet fanns det fem mjölkbönder bara i denna by och då hade alla dessutom små fina fjällkor, som gick på skogen på somrarna. Det är bara 50 år sen…. förändringar kommer snabbt. Hur många mjölkbönder finns det i Ludvika kommun?? Jag har ingen aning…..noll?

Och här i Sverige är det höst!

Höst och färger, dofter och frisk luft i näsborrarna – jag njuter, det här är min grej. Känner mig glad att jag är svensk och bor i ett grönt skogsland med många sötvattensjöar. Tacksam faktiskt. Det är nog så att man präglas starkt av de landskap man föds i, där man växer upp. Som sagt, jag är en skogsmänniska. Det är vackert vid havet i Portugal, absolut – men jag mår bäst här hemma i det gröna.

I dag kom Jenny Findahl från Ljusterö, www.snowtrail.se, för vi planerar nu för nya insatser. Vi måste få till Ekomuseums hemsida på ett bättre sätt, göra den mer lättarbetad och vi ska göra om Järnrutten lite grann, vi ska även jobba med kartor och foldrar, förnya vår sommarfolder – ja lite sånt, viktiga grejer alltså och väldigt bra påbörja detta i god tid – nu har vi vintern på oss. Och vår bok Järnladies ska vi trycka om igen, en andra upplaga. Den första upplagan är nästan slut nu och den säljer bra. Nu har vi suttit i flera timmar och skissat på diverse saker och kommit fram till en handlingsplan. Det är enkelt att jobba med Jenny, hon är en praktiskt tänkande människa och hon har ett formidabelt sinne för form och bild. Inget krångel där inte!

Snart oktober och jag drar till Jämtland och stannar där nästa vecka, men ett och annat blogginlägg blir det nog.

Osannolika platser!

En sådan helt osannolik plats är Brattbytorpet i Revsund, södra Jämtland. En kilometer rakt upp i skogen kör man, en lång brant backe leder upp till platsen och däruppe öppnar sig en jätteglänta full med gamla grävskopor (!), underliga husvagnar, traktorer, truckar, lastbilar och bussar samt en och annan veteranbil och veteranmotorcykel. Här finns även ett litet pluttmuseum med radioapparater, motorsågar, skogshuggargrejer och annat liknande i den vägen. Ett eldorade för mekande karlar. De till och med bakar gott kaffebröd för att ha nåt att bju’ besökarna på. Götas café är öppet varje lörd-sönd hela juli och det kommer fler och fler besökare. Är man i krokarna, klart man åker dit. Som i går söndag. Här får man en rejäl energikick, en bra start på semestern, för nu ska det fixas en massa saker hemmavid med hus och trädgård. Just det, nu har jag tre ”lediga” veckor framför mig med sånt fix. Även bloggen kommer att gå i vila. Sporadiskt kommer jag att titta i datorn, kolla eposten bara för att den inte ska stapla sig, gillar inte staplar. Är alltså absolut nåbar men likväl ledig. Visst låter det skönt?

Jag är tillbaka på kansliet den 20 augusti.

Det är inte Väsman!

Men visst skulle man kunna tro att det här var Väsman? Men istället är det Revsundsjön i södra Jämtland. Där sitter jag just nu. Trakten är mycket lik den i Ludvika, men är betydligt kyligare till sin natur. Det är både lummigare och varmare i Ludvika. Förstås! Det är ju 40 mil emellan. Här har det hängt envisa regnmoln i luften och i resten av landet har solen flödat…. visst kan man bli stortokig! Men… ser det inte ut att klarna upp idag? Jag dröjer mig kvar lite här, det går faktiskt rätt bra att jobba från köksbordet men i morrn tisdag så bär det söderöver igen. På onsdag kommer nya sommarfoldrar och vi ska ha tjänstemannamöte på kansliet i Ludvika dan efter. Och sen allt annat som tornar upp sig – jodå, jag är beredd på nappatag.

Solen är en guldgruva!

Solen kan ge oss energi för alltid. Solrevolution! Om detta läste jag i DN Debatt den 10 april, skrivet av Christian Azar, professor Energi & Miljö, Chalmers i Göteborg. Jag satt i Jämtland och bläddrade i tidningen. Det handlade om solceller och den snabba utvecklingen.  I Jämtland står solen högt på himlen under sommarhalvåret, det väckte tankar… en egen liten solfångare kanske?

Sist jag såg solen omtalas i sådana positiva ordalag var på vårt Bergslagsting den 13 nov 2010, då Gunnar Asplund, fd chefsutvecklare på ABB var hos oss. Han har haft en betydande del i utvecklingen av ABB:s specialare: HVDC-tekniken (high voltage direct current = högspänd likström), dvs kraftöverföring på ett högeffektivt sätt över långa avstånd. Bilderna ovan kommer från hans föredrag. Där ser ni att 90% av jordens befolkning bor så pass nära öknarna att de skulle kunna få elektricitet från närmsta ökenområde med hjälp av HVDC-teknik. 250 mils överföring är inga problem. Då kan Paris, ja hela Frankrike få sitt behov av elektricitet via solceller i Sahara! Resten av Europa kan utnyttja vindkraft, havs- och landbaserad, och vi här uppe i Skandinavien kompletterar även med den rena vattenkraften.

Christian Azar skriver att satsningarna på sol- och vindkraft ökar starkt, att tekniken förfinas hela tiden. Men att den också måste gå snabbare för att gå om de fossila bränslen vi nyttjar då utsläppen av koldioxid förtsätter att växa. Tyskland är det land i Europa som kommit längst med att utveckla förnyelsebar energi. Och Kina är stort på solcellsindustri. Och vi härhemma uppfinner. Det verkar vara nåt i görningen. En tredje industriell revolution står för dörren! Den första var ju på 1700-talet då industrins vagga låg i England, i Ironbridge. Den andra var i slutet av 1800-talet när oljan och elektriciteten kom och förändrade allt! Och nu kommer den förnyelsebara energin.

Det är glädjande nyheter.  Och jag tänker att det är rätt fantastiskt att rötterna till det stora ABB (som grundar sig på behovet av elektricitet i gruvan i Grängesberg i början av 1890-talet) finns just i Ekomuseum Bergslagen och att ABB:s forskning och utveckling sen dess faktiskt skett i Ludvika. Ja, här bygger ABB fortfarande ut.

Sorry – jag har varit lite lat!

Joo, men nu är jag igång igen efter påskledigheten. Nu är det bråda tider dessutom. April går fort mot sitt slut och i morrn hämtar jag årsredovisningen hos Jan Lycke på Smedjebackens kommuntryckeri. Var det verkligen ett år sen jag hämtade den förra gången? Ja men det var det. Rent obegripligt. Nu ska kallelsen till stämman den 15 maj ut, så fort som möjligt.

Och sen brevboken. Jenny Findahl och jag har suttit i telefon i timmavis och gått igenom texten stycke för stycke. Hon sitter ju på Ljusterö och jag har suttit dels i Jämtland och dels idag på kansliet här i Ludvika. Vi blev klara idag. Pratade sen i telefon med huvudförfattaren i Oslo, Birgit Hirdman, barnbarn till brevskrivarna Mathilda och Lars,  och mejlade henne den nyreviderade texten som nu ligger placerad i sin form och snart bär det iväg till tryckeriet. Den 5 juni smäller det på Länsmuseet i Västerås, det blir roligt!

Och vet ni vad – på torsdag kommer med stor sannolikhet boken Ekomuseums Järnskola för barn, Från Berg till Spik. Då ska jag visa upp den här på bloggen och sen ska den spridas i lite lugnare takt, det är en bok som ska hålla ett tag.

Och vad mera? Årsmöte i vår geoförening i Riddarhyttan på onsdag, årsmöte i Namsa på Naturhistoriska Riksmuseet i Stockholm i början på nästa vecka, Bröd i Bergslagen med Eva Långberg bakar med tio personer i Källfallet i Riddarhyttan nu i veckan.

Och Väsman har sköljt! När jag for före påsk, var isen kvar, jag kollade noga. Nu när jag kom hem så var den puts väck, det skedde i fredags hörde jag, den 13 april, då sköljde Väsman. Det är så man säger i Ludvika när Väsman blir isfri. Man håller noga koll på datumen sen flera år tillbaka och det hela började uppe på Lekomberg vid gruvan. Den som har ordning på det nu är Nils-Erik Nordqvist i Sörvik och uppgifterna finns på hans hemsida  www.lekomberg.se. Alla datum sen åratal tillbaka finns uppradade här. Och vi som bor nära Väsman förstår hur viktigt detta är och vi är många!

Och plötsligt är det påsk!

Jag vill gärna önska er som läser här en riktigt skön påskhelg! Visserligen blev det vinterväder igen, men vårsolen lyckas ändå mota bort det värsta så det blir ju inte så där riktigt kallt. Vinter förresten? Jaa, jag sitter ju inte i Ludvika och skriver det här, jag är i Jämtland, 45 mil norrut och det gör skillnad. Här är landskapet kritvitt, det bländar till och med genom köksfönstret.

Landskap? Ja, nu kom vi in på det. Har just läst om landskapsekologi, om ”natur och kultur”, detta strävsamma par som färdats tillsammans genom tiderna åtminstone så länge som människan funnits. Och är det inte människor som formar landskapet så är det djuren, jovisst – har just förstått att bävern är en sådan byggare som är mästare på att rekonstruera sin ekologiska nisch. Men världsmästare i nischrekonstruktion är i alla fall den moderna människan. Vi har begåvats med en unik förmåga att skaffa oss total kontroll och monopol över naturresurserna och det till priset av vår snara (?) framtida undergång, som vi inte vill se alls. Jo, vi gräver samtidigt vår egen grop att ramla ner i. Vi har varit precis överallt på klotet och påverkat, överallt finns spår av människors aktiviteter, många av dem är ödeläggande. Den naturliga naturen existerar inte – om den nånsin har gjort det – nej allt är kulturpåverkat, dvs av människohänder och -fötter. Eller av djur.

Det mesta har tydligen skett under de senaste ca 2-3000 åren, det har gått med en farlig fart och det tog verkligen i rejält när den industriella revolutionen startade på 1700-talet. Då virvlade det till! Och den här korta tiden från 1700-talet fram till nu har till och med fått ett eget namn: Antropocen, en ny geologisk tidsepok! Begreppet skapades 2000 av nobelpristagaren och atmosfärskemisten Paul Crutzen (Wikipedia). Och då är ändå vårt klot ca 4,5 miljarder år (!!) gammalt men vår framfart hotar nu vår arts liv som det ser ut. För nog tar klotet tillbaka makten rätt som det är. Då blir det störtdykning. Ja men Glad Påsk var det ja!! Vi hinner med att fira påsk.

Gruset ska bort!

Ja, här går dagarna. De flyger fram. Har varit borta en vecka, sportat i Jämtland, åkt skidor på sjön, gått i skoterspår i skogen men jobbat samtidigt, jodå. Mycket snö var det där men här ojoj, bara på den här veckan har marken förbytts från snömoddig is till sopade ytor. Det gick i rasande fart. Gumman Tö har gjort ett gediget jobb. Här på Ludvika Gammelgård sopas det nu för fullt och DET är ett säkert vårtecken, jag letar såna nu och njuter av ljuset som kommer starkare för var dag.

Jo, man känner sig riktigt upplivad, saven stiger även i oss människor. Och här i Ludvika sjunger talgoxen tvåtonigt, det vill jag bara påpeka, därför att i bullriga miljöer som Stockholm t ex har den nu lagt sig till med entonig sång, en enda ton upp och en ner. Men här är det två toner upp och en ner, precis som det alltid var förr, har ni tänkt på det?? Fåglar ändrar sina toner efter behov, de vill ju höras vida omkring.  Ludvika är fortfarande en plats där den riktiga gamla sången duger fint och det gör mig glad. Ah, såna småsaker, va….. men även de små detaljerna ska inte underskattas, nej det lilla betyder mycket. Snart dags byta bloggbild också, den ser lite för vintrig ut, minst sagt. Ja, men nu måste jag knoga på med mina bestyr, hejhej.

Stress och jäkt

Jag lyssnade på radions P1 imorse, ett intressant program om stress, om synen på stress och något om den industri som växt fram kring stress i vårt moderna samhälle. Som om stressen var något nytt? En sjuka. Vad är det vi tror egentligen…kanske vi missuppfattar något här, vi tror att livet kan levas utan stressiga måsten, utan plikter.… men så kom äntligen några forskare till tals och började prata om det gamla ordet för stress: jäkt!  Och det naturliga med att jäkta. Jamen just det, har det ordet helt försvunnit?? Det hör man inte så ofta idag. Däremot var det vanligt förr. Dags att adoptera det. Förr jäktade man! Det var mycket att göra, man skulle vara kvick, hinna i tid, hinna med, hinna få gjort, prestera resultat, kunna läxorna osv osv. Idag verkar det som om detta är av ondo när det tvärtom är så det alltid varit. Måsten och plikter jagar oss men det är inget nytt. Vi har rätt att bita ifrån, rätt att sätta gränser – men idag är det som om vi måste gå på kurs för att lära oss denna konst. Men hur har vi blivit såna….

Nu kom jag plötsligt att tänka på min gamla mormor. En bild dök upp: hon sitter i lugn och ro och lägger patiens i sin etta på Gärdet i Stockholm med radion på och kåldolmar puttrandes i en järngryta på gasspisen. Och det efter ett nog så stressigt liv med mycket ansvar. Hon som föddes i en bondstuga i Jämtland midvintern 1875 när varken järnspis eller elekricitet fanns, bara att få ihop måltider och hålla varmt var nog rätt krävande. Klart att livet var jäktigt och osäkert även förr. Detsamma idag, man jagar på i timmar, flås flås och sen vilar man. Och vila är också ett måste, det är en plikt anser jag. Det är att tillåta sig att lägga patiens i veckor om man vill eller att chilla i soffan hela helgen efter en jäktig vecka, det gör gott – bara för att ta några exempel. Soffliv har jag blivit expert på och det paradoxala är att där blir ändå mycket uträttat – liksom naturligt hamnar snilleblixtar (jodå..!!) och planer på plats!