Etikettarkiv: Gärdet

Med Namsa i båt mot norra Ekoparken

Vi for ju med båt längs Ekoparken när Namsa träffades för årsmötet 23-24 april i Stockholm. Sen dess har jag tillbringat en knapp vecka i Jämtland med en så klen anslutning att jag nu kände mig tvungen att fara in till Östersund bara för att få tag på ett mer kraftfullt nätverk! På tisdan förra veckan for vi alltså med båt genom Djurgårdskanalen ut på Värtan, sen under Lidingöbron mot Norra Djurgården och in i Edsviken. Längs hela kanten löper faktiskt Ekoparken mer eller mindre – getingmidjan finns bortanför Värtahamnen, den går lite hoppigt genom Gärdet och Storängsbotten, där sparas tillräckligt (?) med grönska för att knyta samman de norra delarna med de södra.

Ulriksdal ligger längst norr ut, ja där löper en kil uppåt Järvafältet men jag tror inte att det räknas in Ekoparken. Vid slottet i Ulriksdal gick vi i land och tittade lite mer ingående på Igelbäcken, ni vet den med blodiglarna.

Apropå blodiglar såg jag såna på ett Namsamöte på Gotland. Vet ni att de jagar en om man kliver i vattnet – om de finns där alltså. De får blodkänning direkt och förvandlas till långa smala snabbsimmare som går till attack! Stefan Lundberg från Naturhistoriska Riksmuseet (på bilden ovan), berättade om iglarna då och om Igelbäcken nu, där han vandrat och inventerat längs vattendraget och då uppmärksammat den lilla unika fisken gröngölingen,  som alltså ibland landade på 1700-talets matbord inne på slottet.

I Igelbäckens mynning, som mer liknar en å, står två fiskande morer, på varsin sida av bäcken. De stod en gång vid Haga slott, men flyttades hit när Brunnsvikens vatten skulle bli lite friskare. Åren 1863-64 grävdes en smal kanal ut till Lilla Värtan, den kallas Ålkistan, och bräckt vatten kom in i Brunnsviken fast först efter att en massa vatten runnit ut därifrån. Vattennivån i Brunnsviken sänktes med ca 1,5 meter!! Vi for genom den smala Ålkistan in i  Brunnsviken. Den nya vattennivån betydde att Ekotemplet och Haga slott hamnade längre upp på land och likaså de fiskande morerna, som då placerades vid Igelbäcken. Vi avslutade båtturen vid Bergianska trädgården mittemot Haga slott och nära Naturhistoriska Riksmuseet.

Naturinsatser drabbar direkt kulturlandskapet på olika sätt. Sambandet natur-kultur intresserar mig mycket. Det är såna här intressanta saker man får se och höra på Namsas årsmöten. Och allt det här tar man med sig hem och betraktar sen det egna landskapet med nya ögon.

Stress och jäkt

Jag lyssnade på radions P1 imorse, ett intressant program om stress, om synen på stress och något om den industri som växt fram kring stress i vårt moderna samhälle. Som om stressen var något nytt? En sjuka. Vad är det vi tror egentligen…kanske vi missuppfattar något här, vi tror att livet kan levas utan stressiga måsten, utan plikter.… men så kom äntligen några forskare till tals och började prata om det gamla ordet för stress: jäkt!  Och det naturliga med att jäkta. Jamen just det, har det ordet helt försvunnit?? Det hör man inte så ofta idag. Däremot var det vanligt förr. Dags att adoptera det. Förr jäktade man! Det var mycket att göra, man skulle vara kvick, hinna i tid, hinna med, hinna få gjort, prestera resultat, kunna läxorna osv osv. Idag verkar det som om detta är av ondo när det tvärtom är så det alltid varit. Måsten och plikter jagar oss men det är inget nytt. Vi har rätt att bita ifrån, rätt att sätta gränser – men idag är det som om vi måste gå på kurs för att lära oss denna konst. Men hur har vi blivit såna….

Nu kom jag plötsligt att tänka på min gamla mormor. En bild dök upp: hon sitter i lugn och ro och lägger patiens i sin etta på Gärdet i Stockholm med radion på och kåldolmar puttrandes i en järngryta på gasspisen. Och det efter ett nog så stressigt liv med mycket ansvar. Hon som föddes i en bondstuga i Jämtland midvintern 1875 när varken järnspis eller elekricitet fanns, bara att få ihop måltider och hålla varmt var nog rätt krävande. Klart att livet var jäktigt och osäkert även förr. Detsamma idag, man jagar på i timmar, flås flås och sen vilar man. Och vila är också ett måste, det är en plikt anser jag. Det är att tillåta sig att lägga patiens i veckor om man vill eller att chilla i soffan hela helgen efter en jäktig vecka, det gör gott – bara för att ta några exempel. Soffliv har jag blivit expert på och det paradoxala är att där blir ändå mycket uträttat – liksom naturligt hamnar snilleblixtar (jodå..!!) och planer på plats!